 |
Salvia |
|||||||
|
(Kinesiskt ordspråk, även tillskrivet Salernoskolan, Italien) |
||||||||
| Synonymer | Salvia, kryddsalvia, vanlig salvia, trädgårdssalvia, äkta salvia, tysk salvia, tysksalvia, saluia, salvi, luden salvia | |||||||
| Botaniska namn | Salvia officinalis | |||||||
| Engelska namn | Sage, common sage, garden sage, true sage, red sage, wild clary | |||||||
| Andra namn | Romanska
språk Sauge, sauges, herbe sacrée (franska), thé de la Grèce (franska: grekiskt te), salvia (italienska), salvia, salvia real, salvia officinal, salvia del Moncayo, té infigena (spanska), salva (portugisiska), salvie (rumänska) Nordiska språk Salvie (danska), salvie, tesalvie (norska), salvia (isländska), salvia, rohtosalvia, ryytisalvia (finska) Asiatiska språk Shu wei ts'ao, shu wei cao (mandarin = kinesiska), louh meih chou (kantonkinesiska), sarubia, sezi (japanska), dana shakhs (hindi), aeliffacos, maramia, marimi, miraami (arabiska), mariam goli (farsi = persiska), marva (hebreiska), adacayi (turkiska) Andra språk Apousi (fornegyptiska), alisfakia, faskomilo (grekiska), aliisfakiá (nygrekiska), Salbei, Garten-Salbei, Echter Salbei, Edel-Salbei, Königs-Salbei, Scharlei, Sachsedenkraut (tyska), salie, tuinsalie, selve, selft (holländska), franse thee (holländska: franskt te ), zsálya (ungerska), salviya, chaj gradinski (bulgariska: trädgårdste), szalwia (polska), zsálya (ungerska), salfei, shalfei (ryska), salvio (esperanto) |
|||||||
| Förväxlingsrisk | • Luktsalvia, bondsalvia, balsamblad, svensk salvia, lukteblad, jungfru Marie mynta (Tanacetum balsamita): se Ej besläktade nedan. | |||||||
|
|
||||||||
|
Artvarianter |
1)
Mindre dalmatisk kryddsalvia (Salvia officinalis ssp.
minor), eng. Dalmatian sage. 2) Större dalmatisk kryddsalvia (Salvia officinalis ssp. major), eng. Dalmatian sage. 3) Röd kryddsalvia (Salvia officinalis ssp. purpurea): Sydamerika. Upp till 3 m hög, upp till 10 cm långa blad. Finhåriga, mörklila eller rosa blommor. Ibland betraktad som en egen art. 4) Spansk kryddsalvia, smalbladig salvia (Salvia officinalis ssp. lavandulifolia): Ibland betraktad som en egen art. |
|||||||
| Besläktade
|
Släktet Salvia
omfattar ca 900 arter av örter och buskar med rörlika
blommor.
Doftande axplock: • Chia (Salvia columbarie = Salvia hispanica), eng. chia: Sydamerika, Europa. Olja pressas ur fröna. • Cyprisk salvia (Salvia cypria): Cypern. Ger eterisk olja. • Grekisk salvia (Salvia triloba), eng. three lobed sage: Östra Europa och västra Asien. Använd under antiken. Ger spansk salviaolja med skarp citrus-eukalyptus-kamferlukt. Bladen ger det grekiska örteet faskomilo. • Italiensk salvia (Salvia italica): Mest i Dalmatien (Jugoslavien-Italien). Vild form; hårig. • Muskatellsalvia (Salvia sclarea = Salvia viridis). • Vit salvia (Salvia apiana), eng. white sage, holy sage: Nordamerikanska indianers favoritört för bortdrivning av onda andar och negativa energier. Torkade knippen säljs i new agebutiker. Ej att förväxla med vit malört, silvermalört (Artemisia ludoviciana), eng. cudweed sageworth, white sage, grey sage, gray sage, som används på samma sätt. • Äpplesalvia (Salvia pomifera), eng. apple bearing sage: Den vanligaste i Grekland. Galläpplena på växten är en delikatess. Antika salvior • "Etiopisk salvia" (Salvia aethiopis): En av de salvior Dioskorides beskrev första århundradet; den Theofrastos beskrev som vild salvia på 300-talet f. Kr. • "Rödtoppig salvia" (Salvia horminum), eng. red topped sage: Kan vara en av de salvior Dioskorides beskrev. Salvior i Sverige Fyra salvior växer vilt i Sverige men alla är sällsynta: • Klibbsalvia (Salvia glutinosa L.), eng. sticky clary, Jupiter's distart: Klibbig växt med äggrunda tandade blad, ljusgula blommor (juli-oktober). Ger eterisk olja. Från Mellan- och Sydeuropa, i Sverige förvildad mest i Skåne. • Kranssalvia (Salvia verticillata L.), whorled clary: Hjärtformade tandade blad, rödlila blommor (juli-augusti). Från Sydeuropa och Västasien, i Sverige sällsynt i Skåne, mer spridd förr - kom rosor och salivia. • Stäppsalvia (Salvia nemorosa L.), eng. Balkan clary: Avlånga naggade blad, blålila blommor (juni-juli). Frön Öst- och Centraleuropa, i Sverige ofta odlad, mycket sällsynt vild i Skåne. • Ängssalvia (Salvia pratensis): Äggrunda till avlånga blad, stora ljusblå eller vita blommor (juni-juli), på odlade sorter rödlila. Verkan lik kryddsalvias men svagare. Från Europa, Marocko, i Sverige ibland trädgårdsodlad, mycket sällsynt i söder, mer spridd förr. |
|||||||
| Ej besläktade | • Luktsalvia, salvia, bondsalvia, balsamblad, svensk salvia, lukteblad, jungfru Marie mynta (Tanacetum balsamita = Balsamita major = Chrysanthemum balsamita), eng. mace, coastmay, costmary. Vad man förr menade med salvia i Sverige men är inte besläktad. Upp till 150 cm hög, hårig, med skarp tandkrämslukt. Mjuka äggrunda till avlånga blad lika salvia, gula knappformade blommor (augusti-oktober) lika renfana. Bladen har använts som förkylningste och mot melankoli, örten i kyrkbuketter och klädkistor. Från Kaukasus. | |||||||
|
|
||||||||
|
• Halvbuske - ört: Flerårig 50-75 cm hög halvbuske (Syd-
och Mellaneruopa) eller ettårig upp till
60 cm hög ört (Nordeuropa). Ständiggrön. Fyrkantig,
filthårig stjälk, nertill vedartad och upptill
förgrenad; bredbladiga varieteter blir lättare
vedartade. Hela växten luktar starkt
friskt. • Rot: Kraftig pålrot. • Blad: Bladen på långa skaft är rätt tjocka, upp till 10 cm långa, spetsigt äggrunda och sitter i par motsatt varandra på skaft. De är lätt naggade i kanterna, rynkiga, grågröna och vitludna, på undersidan mjuka och skrynkliga med tydlig ådring. De finns otaliga både smalbladiga och bredbladiga varieteter och sorter, t. ex. med gula, rödaktiga, lila och brokiga blad. • Blomma (juni-augusti): Andra året kommer små blålila, rosa eller vita blommor samlade i korta ax i de övre bladvecken. I Sverige hinner bara smalbladiga varieteter blomma. |
|||||||
|
Skörd |
|||||||
| Växtdroger och beredningar | •
Ört (Herba salviae) • Blad (Folium salviae, Folia salviae, Salviae folium, Salviae folia, Salviae officinalis folia): Svenska farmakopén upplaga 1-9 (1775-1908). • Blom (Flores salvia): Svenska medicinaltaxan 1699. • Frö (Semen salvia) • Salviainfusion (vattenutdrag) • Salviatinktur (alkoholutdrag) • Salviaessens (eterisk olja) |
|||||||
|
|
||||||||
Historia Salvia (Salvia officinalis) (Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887) |
Namnet • Salvia = salvia, efter latin salvus = frälst, helbrägda, sund, frisk, och salvare = bota, hela. Härav lågtyska salvie och fornsvenska salvia före 1500-talet. • Officinalis = officinell, efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, alltså ett officinellt apoteksläkemedel. Ursprung Medelhavets kuster (Spanien, Nordafrika), grekiska fastlandet (Makedonien), Dalmatien (bergstrakterna Italien-Jugoslavien). Grekland och Rom Det första omnämnandet är i sumerisk kilskrift från nuvarande Irak 4000 f. Kr. Alla antika författare nämner salvia, t. ex. Theofrastos (300-talet f. Kr.), Dioskorides (år 78) och Galenos (100-talet). Den användes framför allt som doftämne, läkemedel och magiskt medel. Grekerna helgade den åt Zeus och även romarna betraktade den som helig. Skörden krävde stort ceremoniel, t. ex. fick inte järnredskap användas. Arterna är många och svåra att identifiera idag. Romarnas salvia som växte i Italien var antagligen våra dagars och det var genom romarnas försorg den blev spridd till Mellaneuropa. Europa 812 listades salvia i Capitulare, Karl den stores förordning om vilka växter som skulle odlas på hans kungsgårdar i nuvarande Tyskland-Frankrike. Det ansågs allmänt att salvia hade kraft att förlänga livet; det inledande kinesiska ordspråket - Hur kan man åldras om man har salvia i sin trädgård? - har även tillskrivits flera européer. Benedektinermunkar spred den i Centraleuopa genom sin rörlighet mellan klostren. Under 1000-1100-talen användes den mycket flitigt som läkemedel av den arabiskpåverkade Salernoskolan i Italien och mitten av 1100-talet beskrevs den som läkeväxt av Hildegard av Bingen i Tyskland. 1365 planterades den för Karl V vid Louvren. På 1600-talet var den en vanlig trädgårdsväxt i England. Sverige De äldsta arkeologiska fynden av salvia är medeltida från det danska Lund, där det fanns en hel hoper kloster med munkar som säkert kände till örten väl. Den har odlats sedan åtminstone 1400-talet. 1598 planterades den i trädgårdarna på Vasasonen hertig Karls residens Nyköpingshus. På 1700-talet togs den upp som läkeväxt i Linnés Materia Medica. Salvia som mat och medicin Salvia med sin starka och egna smak har använts rätt lite i matlagning; i Norden antagligen sedan 1200-talet. Bäst passar den i robusta saker som kött och korv. Främst har salvia varit en läkeört, i benediktinerklostren betraktad närmast som ett universalmedel. Under 1900-talet började det forskas en hel del på den som medicinalväxt. Gammal magisk salvia Salvian har haft stort rykte som trolldoms- och kärleksört, också i Sverige. Häxor kunde få vattensamlingar att torka ut bara genom att kasta en salviakvist i dem och tjuvar kunde ta sig in i låsta rum med hjälp av örten. Där salvia frodas kring knuten råder mannen i huset och välstånd samlas. För män som vill försäkra sig om en kvinnas eviga kärlek: Stick tre hål genom ett salviablad, träd ett hårstrå från dig själv och ett från den kvinna du åtrår genom dem, gräv ner bladet under hennes tröskel. Djävulsk blandning: Blanda salviablad med ormblod, låt jäsa, smörj in på någons bröst. Offret kommer att sova i 15 dagar och sedan vakna upp utan att minnas något av vad som hänt. Ny magisk salvia Moderna magiker håller fast vid det gamla rådet att hänga upp en salviakvist för hälsa och fysisk styrka. Ett annat tips från samma håll som håller traditionen levande är att smula sönder örten när månen är i nedan och strö den i eld vid nästa fullmåne. En tankebild ska då visa sig som avslöjar en manlig energi eller manstyp man behöver. Mest använd av dagens magiker är dock nordamerikansk vit salvia (Salvia apiana) som används för att rena rum från dåliga energier. Kristen tradition I medeltida kristet måleri användes salviaört som symbol för jungfru Maria. Den ingick ofta i kyrkbuketten och salviabladen användes som bokmärke i Bibel och psalmbok. I dessa fall handlade det lika ofta om den helt obesläktade luktsalvian, även kallad jungfru Marie mynta (ovan). Element och kvaliteter Astologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper). Enligt elementläran varm och torr (Hildegard av Bingen), Arvid Månsson nöjer sig med att kalla den varm. |
|||||||
|
|
||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Culpeper (1976), Fries (1904), Gentz och Lindgren
(1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Hellquist (1948), von Hofsten
och Bergkvist (1989), Hylander (1975), Impecta (2004), Juneby (1977),
Juneby (1999), Klemming läkebok 3, 6 (1883-1886),
Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Lucas (1978), Lundberg (1960),
Manniche (2006), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Månsson
(1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf
(1991), Neuendorf (2009), Nielsen (1991), Pharmacopea suecica I (1775),
Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Seymour
(1980), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och
Volák (2000), Strindberg (1974), Swahn (1996), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Theofrastos bok 6 (1916). • Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2006 02 14). Den virtuella floran (2006 11 12). |
||||||||
|
|
||||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||||
|
|
||||||||
