 |
Ros |
|||||||||||||||||
|
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. (Gustaf Fröding: Idealism och realism, 1894) |
||||||||||||||||||
| Synonymer | 1) Gallisk ros, provinsros,
apotekarros, röd ros, törnros, fransk ros, ättiksros
2) Damascenerros, bulgarisk ros 3) Hundrabladsros, centifolieros, dubbel törnros |
|||||||||||||||||
| Botaniska namn | 1) Rosa gallica L. =
Rosa gallica var. officinalis = Rosa rubra = Rosa
provinsialis 2) Rosa damascena Mill. 3) Rosa centifolia L. = Rosa multiplex = Rosa incarnata |
|||||||||||||||||
| Engelska namn | 1) Red rose, apothecary rose,
French rose, red rose of Lancaster, Lancaster rose, red
rose of Lancashire 2) Damasc rose, rose of Damas, Bulgarian rose, Turkish rose, Anatolian rose, Province rose, summer damask rose, May rose, bussora rose 3) Hundred leaved rose, cabbage rose, Moroccan rose, French rose, Rose de Mai, Provence rose |
|||||||||||||||||
| Andra namn | Romanska språk Rosa (latin), rosa (italienska), rosa (spanska), roz, rosa (portugisiska) 1) Rosa domestica, rosa purpurea (medeltidslatin), rose rouge, rose de Grasse (franska) 2) Rose de Damas (franska) 3) Rosa provincialis (medeltidslatin), rose á cent feuilles, rosier cent-feuilles, rose de peintres, rose de Mai, rose Maroc (franska) Nordiska språk Rose (danska), rose (norska), rós (isländska), ruusu (finska) Asiatiska språk Gül (turkiska), vrda (gammalpersiska), gol, gol ward, gol Mohammadi, golesorkh (farsi = persiska), werd, warda, ward alaham (arabiska), vard (armeniska), vardá (arameiska), vered (hebreiska), royz (jiddisch), vrittapushpa (sanskrit), gulab (hindi), gulabu, roja (tamil), daaih mah sih, gaak mui gwar (kantonkinesiska), rozu (japanska) 2) Damashi ge mei gui (mandarin = kinesiska), damasuku-rozu (japanska) 3) Shatapattra, shatadalaa (sanskrit) Andra språk Rhodon, rodonia (grekiska), Rose (tyska), roos (holländska), roza (bulgariska), rózsa (ungerska), rozo (esperanto) 1) Ettikrosen (tyska) 2) Triantafillo damaskinato, triantafyllo damaskinato (nygrekiska), damaszkuszi rózsa (ungerska), bulgarska róza, damascenska róza, róza otto, turecka róza (polska), roza damasskaya (ryska) |
|||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
| Besläktade | Släktet Rosa omfattar
100-150 arter, beroende på vem man frågar,
och otaliga underarter, hybrider, sorter och former. Till
de "rena" arter som betytt mest hör förutom
gallica, damascena och centifolia: • Nyponros (vild Rosa av flera arter) • Kinesisk ros, bengalros (Rosa chinensis = Rosa indica) Klätterros från bergstrakter i sydvästra Kina och antagligen odlad där i 4-5.000 år. Den första togs till Europa 1752 av en Linnélärjunge; vägen gick över Indien, därav Linnés namn Rosa indica. Vände upp och ner på den europeiska odlingen och har gett upphov till otaliga trädgårdsrosor. • Teros (Rosa odorata) Togs till Europa från Asien 1808. Namnet "tea-scented" gavs genast utan att någon egentligen begriper varför, kanske för att busken tagit lukt av de tefraktande skepp som plantorna kom med. Dagens terosor varken luktar te eller ser ut som tebuskar. Den första hybriden presenterades 1867 och allt efter det kallas moderna rosor. |
|||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
|
1) Rosa gallica (provinsros,
apotekarros) • Buske: Flerårig. 75-150 cm hög. Stam och äldre grenar har tornar. • Rot: Skjuter långa utlöpare (rotskott) och bildar täta snår. • Blad: De sågade bladen är mörkgröna till blågröna och släta på ovansidan, ljusgröna och håriga på undersidan och sitter på långa skaft i grupper om 3-7 småblad. • Blomma (juni-juli): Blommorna är tidiga, vanligen röda, i varmare klimat mörkrosa till ljusrosa, alla med gul ståndarbukett i mitten, sitter ensamma på korta styva skaft och är rätt stora. Förr var de enkla med fem kronblad, men plantorna muterar lätt till fyllda blommor och dagens förädlade sorter är vanligen fyllda. Kan lukta mer eller mindre, men typiskt är att gallica behåller lukten och t.o.m. luktar mer efter torkning. Apotekarrosen (R. gallica var. officinalis) har djuprosa, halvfyllda blommor. • Frukt: Nyponen är ovala till runda, tegelröda och borstiga. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) • Buske: Flerårig. Upp till 2 m hög. Elegant växtsätt. Grenarna har hakformiga taggar. • Blad: Bladen är lite gråaktiga och kala på ovansidan, mjukhåriga på undersidan och sitter på långa skaft i grupper om 5-7 småblad. • Blomma (juni-juli): Blommorna, vita till rosa, sitter i grupper om 3-5 och är ofta så tunga att de nickar. De är enkla, halvfyllda eller fyllda med tunna sammetsmjuka kronblad och känns igen på sin starka gammaldags roslukt, som det dock inte blir mycket kvar av efter torkning. • Frukt: Röda avlånga nypon. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) • Buske: Flerårig. 2-3 m hög. Kompakt växtsätt. Grenarna är tunna och bruna med tillplattade, nästa raka tornar. • Blad: De sågade bladen är mökrgröna, kala på ovansidan och ludna på undersidan och sitter på långa skaft i grupper om 5-7 småblad. • Blomma (juni-juli): Blommorna är rosa, ibland röda eller vita, sitter på skaft och är så tunga att de nickar. De luktar starkare än gallica men behåller inte lukten lika bra torkade. • Frukt: Nyponen är rosagula och köttiga med många håriga frön. |
|||||||||||||||||
|
Skörd • Blomma (Bulgarien maj, Sverige juni-juli): Full skörd ger rosenbuskar vid 4-5 års ålder. Blommor insamlas vid torrt väder, bäst på morgonen innan solskenet blivit för starkt. Torkning: Blommorna plockas strax innan knopparna slår ut. Foderbladen under blomman och blomfästena i mitten tas bort och kronbladen torkas i skugga. Rosor behåller i allmänhet lukten bra vid torkning, allra bäst Rosa gallica - apotekarrosen som så ofta torkades. Växtförhållanden De flesta trädgårdsrosor är hybrider med förbättrat utseende (blommar längre och med större och flerbladigare blommor, har färre tornar och taggar) men sämre köldhärdighet än vildrosor. De är också mindre motståndskraftiga mot ohyra (mjöldagg, bladlöss, öronvivel, vecklare, rosenskottstekel, nematoder) och sjukdomar (svartfläckssjuka, rosrost, barkfläcksjuka, gråmögel, rosenstrit, mosaiksjuka) som får hållas undan med kemikalier. Bäst trivs rosor i sol (skugga ger skranglig växt, dålig blomning och svamp) och skyddade mot blåst (som skadar blad och blom). Ett par månaders vinterkyla är bra för att ge vila, frost är bra mot ohyra. Beskärning, vanligen under vintervilan, ger ljus, föryngrar, förbättrar formen och stimulerar nya skott. Lätt beskärning ger tät planta och många men små blommor, hård beskärning kraftiga grenar och få men stora blommor. • Förökas från frö som stratifieras (fryses) 8-12 veckor före sådd men frösådd ger till slut vildrosor. För att få sortren avkomma måste plantan förökas med sticklingar sommartid eller på hösten när bladen fällts: en bit gren med en vilande knopp i toppen sätts i sandblandad jord; planteras ut nästa vår innan bladen kommer eller på hösten när de fällts. 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros): En av de härdigaste rosorna; nöjer sig med mager jord bara den får sol. Motståndskraftig mot bladsjukdomar. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros): Inte lika frosttålig som gallican. I Bulgarien är idealet mildväder med ett regn då och då, sämst en varm och blåsig vår. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros): Kräver mycket värme och sol; i Sverige utom längst i söder måste de vinterskyddas. Ros som biväxt Blommorna ger ingen nektar men rätt mycket pollen som samlas av bin. För binäringen spelar odlade rosor en försumbar roll i Sverige; här gäller nyponrosor. |
|||||||||||||||||
| Utbredning Alla de tre arterna odlas för parfymändamål i många varieteter - ros är en av de få växter som fortfarande odlas i det franska parfymdistriktet Grasse. Bulgarien är annars det klassiska rosenlandet i doftsammanhang. I Afrika har rosor odlats länge för framställning av eterisk olja; på senare år har där tillkommit storskalig odling av snittblommor. 1) Rosa gallica (provinsros, apotekarros) • Europa: Vild i södra och mellersta Europa (Belgien, Frankrike, Italien, Schweiz, Kaukasus). För parfymändamål odlas varieteter i bl. a. Ryssland och Frankrike (rose de Grasse). • Nordafrika: Odlad för parfymeri i bl.a. Egypten och Tunisien. • Asien: Växer vild i västra Asien. 2) Rosa damascena (damascenerros, bulgarisk ros) • Europa: Odlad för parfymeri i Frankrike och framför allt Bulgarien (sedan 1710), där ca 150 byar i ett 15 mil långt och ett par mil brett rosenbälte i distriktet Kazanlak är engagerade i odlingen. Bulgariska plantor ligger till grund för dagens turkiska odling, som började i slutet av 1800-talet. • Nordafrika: Odlad för parfymeri i framför allt Marocko. • Asien: Odlad för parfymeri i bl. a. Iran. 3) Rosa centifolia (hundrabladsros) • Europa: Odlad för parfymeri, särskilt som rose de Mai, i framför allt Turkiet och också i i Italien och Jugoslavien; i Frankrike mindre än förr. Inte så vanlig i trädgårdsodling. • Nordafrika: Odlad för parfymeri, särskilt som rose de Mai, i framför allt Marocko, också i Tunisien. • Asien: Odlad ör parfymeri i Kina. |
||||||||||||||||||
| Växtdroger och beredningar | • Torkade rosenblad (Petalum
rosae, Petala rosae, Rosae petalum), vanligen av R. gallica
(Rosae Gallicae petala, Petale rosae gallicae), någon
gång också av R. centifolia (Petale rosae
centifoliae): Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869). • Torkade hela rosor (Flos rosae), vanligen av R. gallica (Flores rosae rubrae, Flores rosae pupurae), någon gång av R. centifolia (Flores Rosae centifoliae). • Rosensylt, av R. centifolia (Conserva rosae) • Roseninfusion (vattenutdrag) • Rosendekokt (vattenutdrag) • Rosenolja (oljeutdrag) • Rosenvatten (aromatiskt vatten) • Rosenessens (eterisk olja) • Ros absolut (extrakt) • Rosdofter (parfym) |
|||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
|
(Anonym parfymör) |
||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
| Historia | Rosens namn • Rosa = ros. Ordet kom till latinet från språk i trakterna Pakistan - Iran. Härav ros och rosa som fanns i fornsvenska före 1500-talet. • Gallica = från Gallien, efter latin Gallia = kelternas land, vilket för botaniker betyder nuvarande Frankrike. • Damascena = från Damaskus. Damascenerrosen spreds från Persien till Europa över Damaskus i Syrien. • Centifolia = med hundra blad, efter latin centum = hundra, och folium = blad. Härav hundrabladsros, belagt i svenskan sedan 1851. |
|||||||||||||||||
| Odlingshistoria |
Ursprung |
|||||||||||||||||
|
1)
Rosa gallica (provinsros, apotekarros) I stort sett alla moderna rosor i Europa, Nordafrika och Västasien stammar mer eller mindre från gallica - "den stora huvudströmmen i västerlandets roshistoria", som en kännare uttrycker det. Den var känd hos meder och perser på 11-1200-talen f. Kr. och odlades antagligen allmänt i den antika världen. Från Egypten exporterades den i stor mängd till Rom på 300-talet f. Kr. Tre olika sorter beskrivs av Plinius i Rom runt år 70. Provinsros Gallican ska enligt muntlig tradition ha nått Europa genom Thibault IV, kung av Navarrra och hertig av Champagne och Brie, som från 1239-1240 års korståg till Egypten och Jerusalem kom hem med plantor med fyllda blommor. De planterades vid hans slott i Provins - inte Provence - 8 mil sydost om Paris. Lancasters röda ros Uppgifterna om när den röda provinsrosen gjordes till den engelska släkten Lancasters vapenmärke varierar - kanske redan av John of Gaunt, hertig av Lancaster i slutet av 1300-talet, eller av hans ättling Edmund Beaufort, hertig av Somerset, i mitten av 1400-talet. Kungaättens andra gren York valde den vita albarosen som symbol. Man visade vilket parti man tillhörde genom att bära en röd eller vit ros i hatten eller på axeln. Apotekarros På 1300-talet odlades provinsrosen i stor skala över hela Europa till prydnad och för medicinskt och kosmetiskt bruk. I England blev den rosa varieteten den typiska apotekarrosen (Rosa gallica var. officinalis), känd för att behålla doften även torkad; pulveriserade blad användes allmänt som ett slags parfymtalk och på 17-1800-talen blev blomblad och knoppar mycket använda i potpourrier. Det var också av apotekarros man gjorde toalettättika, marmelad och andra sötsaker. Olja destillerades också, vilket inte är så vanligt idag. Sorter, varieteter, korsningar av gallica • 1829 fanns 1.213 sorters R. gallica i Europa, i mitten av 1800-talet 2.000 enbart i Frankrike. • Till varieteterna hör den fyllda rose de Grasse (R. gallica var. centifolia) som beskrivits som "en slags sydeuropeisk gallica". Antagligen är den en korsning mellan R. gallica och R. centifolia från holländska odlingar. • Nästan alla dagens europeiska rosor har R. gallica i sig. Tidiga spontana korsningar antas t. ex. ha gett damascenerros (R. damascena) och under antiken vit albaros (R. alba). • Till arter framodlade med R. gallica hör bl. a. Portlandrosorna, en stor grupp trädgårdsrosor som började i England i slutet av 1700-talet. Idag räknas de som remonterande (omblommande) R. damascena. • "Damask rose" är i Storbritannien ibland en varietet av R. gallica, alltså ingen R. damascena. |
|||||||||||||||||
|
2) Rosa
damascena (damascenerros, bulgarisk ros) Denna "österns motsvarighet till västerns gallica" tros vara en spontan korsning mellan vild R. gallica och andra vilda rosor, troligast nyponrosen stenros (R. canina). Den har också korsats fram av människan enligt två huvudlinjer: • Rosa gallica x fenicisk ros (R. phoenica): som gav en R. damascena som blommar en gång. • Rosa gallica x myskros (R. moschata) som gav en remonterande R. damascena, d.v.s. som blommar om på hösten efter ordinarie blomningssäsong. I Västasien har damascenarosen varit känd mycket länge. Den odlades i Persien där man gjorde rosenvatten av den. Därifrån spreds både växten och vattnet på 700-talet f. Kr. till Mellanöstern, Turkiet och Makedonien. Theofrastos "hundrabladiga ros" (300-talet f. Kr.) kan ha varit en damascena. Ett par av Plinius sorter (Rom runt år 70) var det säkert. Under de första århundradena e. Kr. spreds den - över Damaskus, därav namnet - genom romerskt inflytande i europeiska länder och under 800-1600-talen i Västasien, Östeuropa och Nordafrika i takt med islams utbredning; båda inflytandena bidrog säkert till att damascena blev den dominerande rosen i italienska trädgårdar under renässansen. Den gillades för doften, för att den var fylld och för att den blommade långt in på hösten. Den fanns i många svenska trädgårdar kring förra sekelskiftet. 'York and Lancaster' sägs ibland vara en damascena; se nedan. Rosendalen i Bulgarien 1719 nådde odlingen Bulgarien, där man lärt sig destilleringskonsten av turkarna i slutet av 1600-talet. Idag är det bulgariska rosenbältet en turistfälla, gammaldags öststatsservice included. Med tanke på det officiella bulgariska priset på eterisk olja - satt i dollar - kan man anta att det förekommer rätt flitig svarthandel med både bättre och sämre olja i gränderna. Turkiet Enligt aromaterapeutisk teori borde man i Rosendalen leva i en atmosfär av mildhet och godhet och rosdoften hjälpa till att "förstå och förlåta". Så verkar inte vara fallet. Särskilt lite förståelse och förlåtelse har man för turkarna, som styrde över bulgarerna i fem århundraden fram till 1908 och gav dem både destilleringskonst och rosenodling - och byggde den idag så framgångsrika turkiska rosenindustrin på damascena-plantor utsmugglades från Bulgarien 1894. Dessförinnan verkar man ha odlat centifolia; Piesse berättar 1857 om stora sådana odlingar i både den europeiska och asiatiska delen av Turkiet. Den turkiska regeringen har mycket aktivt stött uppbyggnaden av rosenindustrin och många franska företag har etablerat sig i landet under 1900-talet. Sorter, varieteter, korsningar av damascena • Till sorter som odlas mycket för doftdestillering hör den 'Trigintipetala' = 30-bladig (Bulgarien) och 'Ispahan' (Iran). • R. damascena har varit inblandad i korsningar till bl. a rosa albarosor (R. alba) och under 1800-talet tillsammans med teros (R. odorata) och kinesisk ros (R. chinensis) många av dagens trädgårdsrosor. • "Damask rose" är i Storbritannien inte alltid R. damascena utan även en varietet av R. gallica. |
|||||||||||||||||
|
3) Rosa
centifolia (hundrabladsros) Den yngsta av de tre arterna dök upp i Frankrike i slutet av 1500-talet och blev mycket korsad i Holland under 1600-talet. Det är dessa fyllda rosor man ser på flamländska målningar. Både gallica, damascena och albaros (R. alba) ingår. Länge trodde man att de hundrabladiga rosor som beskrivs av antikens författare var centifolia, kanske med ursprung Persien dit ju Alexander den stores armé kom, men idag lutar man åt att dessa antika fyllda rosor var damascena. Rose de Mai Ibland kallas damacenerrosor rose de Mai men vanligen avser man med detta namn centifolia, odlad i Frankrike. Mycket stora odlingar finns i Nordafrika, särskilt i norra Marocko, medan i södra Marocko odlas sorter som antagligen kom från Persien på 800-talet. Odlingen har ökat mycket under 1900-talets andra hälft och är mycket lönsammare för bönderna än sädodling. Piesse (1857) berättar om mycket stora odlingar i Turkiet. Sorter, varieteter, korsningar av centifolia • Mossrosorna (R. centifolia var. muscosa), med en myskdoftande, mossig filt på foderblad och blomskaft, hör till de otaliga trädgårdsrosor som kommit fram ur centifolia. Mossrosen började som en spontan mutation i Frankrike 1696 och flera hundra odlades fram under 17-1800-tal. |
|||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
|
Rosen är nedtyngd av symbolik. Den ska ha skapats
av Flora och Afrodite ur liket av en ung nymf, ur Afrodites
tårar och Adonis blod, ur Muhammed svett, ur Abels
blod, ur Kristi blod... |
|||||||||||||||||
| Islamiska rosor Rosen är inom islam symbol för Muhammeds blod och för hans två söner som kallades rosorna. Den vita rosen uppstod ur Muhammeds svett, den röda ur ärkeängeln Gabriel som följde honom och den gula ur odjuret El-Burak som profeten red på i drömmen. Kristna rosor Den unga kristna kyrkan hade det depraverade Rom i färskt minne och ville först inte kännas vid den liderliga blomman och inte heller minnas att de tidiga kristna smyckat katakomberna med röda rosor som en bild av Kristi blod. I längden gick det dock inte att undvika denna blomma. Till en början närmade man sig den genom dess törnen; man sade att Jesu törnekrona varit av törnroskvistar. När själva blomman började användas öppnade det för en fullkomlig översvämning av rossymbolik. För att få tolkningsföreträde försökte kyrkan (Sarons ros) förbjuda "världslig odling" av rosor. Bara i kloster skulle den få odlas och där endast som läkeväxt. Mariarosor På 1400-talet hade rosen kristnats så pass att den började dyka upp på religiösa målningar och jungfru Maria, kultobjekt sedan 1100-talet, övertog Afrodites och Venus roll som rosenbärerska. Hon blev Himlens ros, Världens ros (Rosa mundi), Den mystiska rosen utan törnen d.v.s. synd (Rosa mystica) och Rosen bland törnen (Rosa inter spinas). Särskilt den vita rosen användes som en bild av jungfrun och oskulden, hennes fröjdeämnen, månen, vattnet eller döden. Den röda rosen symboliserade Marias kärlek, hennes smärta, Jesu blod, allmänt martyrium eller eld. En gul ros var Marias förhärligande. Namnet på Gula rosens orden, instiftad av påven 1759 för att ära kvinnliga katolska härskare, var alltså inte taget ur luften utan syftade på en aspekt av Maria. Flertal i rosor Maria avbildades ofta tillsammans med en ros (kärlek), en lilja (renhet) och en viol (ödmjukhet), eller med en röd ros (kärlek) och en vit ros eller lilja (jungfrulighet). Fem röda rosor, särskilt placerade på altarkorset på långfredagen, var en bild av Jesu sår. Fem röda rosenblad kunde betyda detsamma, bokstäverna i Marias namn eller hennes fröjdeämnen (bebådelsen, Jesu födelse, de vise männens tillbedjan, Jesu uppståndelse, Jesu himmelsfärd). Fröjdeämnenas och rosornas antal växte snart till sju (helige Andes utgjutande, Marias himmelsfärd). Flera variationer finns men antalet hölls vanligen vid fem eller sju. Dygdernas rosor En gyllene ros, än idag en symbol för påven och hans välsignelse, kunde under namnet Dygderosen symbolisera Jesus och hans dygder. Dygden Fortitudio = tapperhet och mod, avbildades som en rosenbuske och den som ägde dygden Obedientia = lydnad, avbildades krönt med rosor. |
||||||||||||||||||
|
Rosenkransen |
|||||||||||||||||
| Rosornas krig Rosornas krig (1455-1485) mellan familjerna Lancaster och York slutade med att familjerna giftes ihop 1485 genom Henry Tudor och Elizabeth av York. Familjernas respektive vapenmärken den röda Rosa gallica och den vita Rosa alba - eller om det nu var den vilda åkerrosen (R. arvensis) - smältes ihop till Tudorrosen, en stiliserad ros med röda ytterblad och vita innerblad, som därefter har förekommit i många engelska målningar men aldrig i verkligheten. Det närmaste man kommit är Rosa damascena versicolor 'York and Lancaster', odlad åtminstone före 1551, som blommar med rosaröda och vita blommor på samma buske och någon gång kan få tvåfärgade blommor (engelska rosenodlare slutar aldrig disputera om huruvida den är en damascena eller en alba). Åtminstone så sent som i början av 1900-talet hölls minnet av Rosornas krig levande genom att den som hyrde slottet Buckland i Kent av den engelske regenten erlade slottsträdgårdens första ros i årshyra. Tudorrosen är också Englands nationalblomma; prinsessan Dianas lansering av sig själv som "Englands ros" på 1990-talet var inte tagen ur luften Lutherrosen Varje detalj i Luthers sigill (ett svart kors i ett rött hjärta i en vit fembladig ros mot en himmelsblå bakgrund i en gyllene ring) hade sin givna betydelse. Rosens färg förklarade Luther: "Men ett sådant hjärta skall stå mitt i en vit ros och ange att tron skänker glädje, tröst och frid; därför skall rosen vara vit och inte röd, ty den vita färgen är andarnas och änglarnas färg." Rosenkreutzare De kristna rosenkorsordnarna uppstod efter utgivningen 1614 av "Fama Fraternitatis des löblichen Ordens des Rossenkreuzes", där det berättades om ett hemligt sällskap bildat på 1400-talet av en Christian Rosenkreutz, vars grav författaren sade sig ha funnit. Skriften liksom ett par som följde var anonyma, men i senare tid har man misstänkt en protestantisk teolog. Om det var ett försök till satir slog det fullständigt fel, för genast bildades verkliga rosenkorssällskap. Vid det laget var rosensymboliken fullt utvecklad i den kristna föreställningsvärlden och rosenkors fanns redan av många slag, vanligen med rosor i de fyra vinklarna (det heliga fyrtalet och de fyra elementen) eller med en ros i korsets mitt (människans stigning mot en högre nivå). Under det sena 1800-talets ockulta våg blommade det upp en hel flora av rosenkorssällskap som - med egyptisk magi, indisk tantrism, Buddhas meddelanden från Mars - inspirerade till bl. a. det magiska sällskapet Golden Dawn, vars symbol blev ett rosenkors med 22 blad som symboliserade kabbalans lika många stigar. Officiella rosor Rosen är symbol för städer (Bagdad), landskap (Lancashire röd, Yorkshire vit) och stater (i USA t. ex. delstaterna Georgia, Iowa, New York och North Dakota). Den ingår i otaliga heraldiska vapen, särskilt i England. I Sverige ingår den i Danderyds, Katrineholms, Västerås och Ystads kommunvapen. Politiska rosor 1911 började det svenska socialdemokratiska partiet använda den röda rosen på valmärken. Symbolen glömdes bort men togs upp igen på 70-talet varefter broderpartier i Europa följde efter. En politisk ros får man väl också kalla den berömda underjordiska motståndsgruppen Vita rosen i München, som hann verka i ett par år 1942-1943 innan den ringades in. |
||||||||||||||||||
| Element och kvaliteter
Det finns många astrologiska bud om rosen: • Rosor i allmänhet och särskilt rosa rosor anses styrda av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper och andra). • Vita rosor kan också de hänföras till Venus men framför allt till månen och därmed Kräftan (elementet vatten, ledande kvalitet) (Culpeper och andra). • Röda rosor, särskilt när de har tornar, anses styrda av Mars (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet vatten, fast kvalitet). Enligt elementläran är rosen en kall växt (Hildegard av Bingen), ibland också beskriven som sval och fuktig. Kinesiskt element: Eld. |
||||||||||||||||||
 Vykort från Grasse, 1910-tal: Skörd av rosor för Parfumerie Bruno Court. (© Musée national des Arts et Traditions Populaires, Frankrike) |
||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Dahlby (1954), Forbes (1970), Gentz och Lindgren
(1946), Haglund (1987), Jönsson (1910), Jönsson
och Simmons (1935), Kirkevold
och Gjessing (2004), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Meyer (1952),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordisk Familjebok
(1916 volym 23), Pharmacopea suecica I (1775), Piesse
(1857), Ross (2000), Schweigger och Kammerer (1998),
Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén
VIII (1901), Theofrastos (1916 bok 6), Thompson (1927).
Kontakterna perser-greker: Bamm (1966), Briant (1999). • Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 04 29). Svenska Akademiens ordbok (2005 12 17). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). |
||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||
