![]() |
Pepparmynta |
|
|
||
Synonymer | Pepparmynta, mynta | |
Botaniska namn | Mentha piperita L. | |
Engelska namn | Peppermint, mint, white peppermint, brandy mint, curled mint, balm mint | |
Andra namn |
Romanska
språk Mentha (latin), menthe, menthe poivrée, menthe anglaise, menthe poivrée, sentebon (franska), menta prima, menta inglese, menta pepe, menta piperita, menta piperina (italienska), menta, hierbabuena, piperita (spanska), hortela-pimenta (portugisiska) Nordiska språk Mynte, pebermynte (danska), mynte, peppermynte (norska), piparminta (isländska), piparmintttu (finska) Asiatiska språk Bohk hoh, wuh jiu bohk hoh, heung faa choi (kantonkinesiska), hu jiao bo he, wu-pa-ho, bohe (mandarin = kinesiska), hakka, seiyo-hakka, minto, pepaminto (japanska), bai saranai, saranae (thai), podina (hindi), pudina (tamil), eqama, nana (arabiska), na' na' (egyptisk arabiska), nanah (farsi = persiska), nane (turkiska), menta, nana (hebreiska), fefermints (jiddisch) Andra språk Nkepet, akay (fornegyptiska: mynta), minthe, minthos, hedyosmon (grekiska: mynta), Minze, Pfefferminze, Englische Minze, Hausminze, Edelminze, Edelmindkraut (tyska), myata perechnaya (ryska), pepermunt (holländska), mento, pipromento (esperanto) |
|
|
||
Artvarianter |
Svart pepparmynta, svart Mitchammynta (Mentha piperita var.
officinalis f. rubescens), eng. black Mitcham mint: Robust
sort med purpurfärgad stam och mörkblå
blad. Äldsta odlade pepparmyntan, benämnd efter
odlingsorten utanför London som gav den berömda
Mitchamoljan. Därifrån har
varieteten spritts över hela världen, inklusive
till odlingar i Frankrike, Italien, Bulgarien och även
Sydamerika för framställning av eterisk olja.
Vit pepparmynta, vit Mitchammynta (Mentha piperita var. officinalis f. pallescens), eng. white Mitcham mint: Grönstammig; odlad i England. Ger inte lika mycket olja som svart Mitcham, men världens bästa. Ej att förväxla med kattmynta; nedan. Eau de colognemynta (Mentha piperita f. citrata): Stark doft, besk smak. |
|
Besläktade
|
Släktet Mentha
omfattar 25 arter, de flesta odlade, jämte otaliga hybrider. Exempel:
Citronmynta (Mentha citrata = Mentha odorata) Krypmynta (Mentha requienii = Mentha corsica), eng. Corsican mint. Krypande, ett par cm hög. Inte härdig i Sverige men klarar sig i England där den gärna planteras mellan stenplattor. Nanamynta (Mentha viridis var. nanah): Varietet eller sort av grönmynta. Polejmynta, loppmynta, pennyroyal (Mentha pulegium). Myntor i Sverige Gråmynta, mårmynta, skogsmynta, spirmynta, långbladig pepparmynta (Mentha longifolia = Mentha silvestris = Mentha sylvestris), eng. wild mint, horse mint: Europa på fuktig mark, sällsynt i Sverige. Blad med filthårig undersida, rosa blommor - lik grönmynta. Använd under antiken, kanske den mynta som nämns i Bibeln. Till Sverige som läkeväxt på medeltiden, ersatt av krusmynta som ersattes av pepparmynta. Grönmynta (Mentha spicata = Mentha viridis) med varieteter som spearmint, krusmynta, nanamynta. Rundmynta, rundbladsmynta, blötmynta (Mentha suaveolens = Mentha rotundifolia); eng. round bared mint, round leaved mint, apple mint, fr. menthe suave: Gråaktiga, rundat trubbiga blad utan skaft, rynkiga, sågade i kanterna, filthåriga på undersidan. Blommar (augusti-september) med vita blommor i ax. Sprider sig med våldsam kraft. Odlad och förvildad på kulturmark i Europa; i Sverige mest i Skåne. Spår från 200-300-talen har hittats i Danmark och från medeltiden (1000-1300-tal) i Lund. Strandmynta (Mentha aquatica var. litoralis): Varietet av vattenmynta. På havsstränder i östra Sverige. Rätt smala köttiga blad, stark lukt. Vattenmynta (Mentha aquatica), eng. water mint: I Europa inkl. södra Sverige på fuktig mark, gärna vid havet. Ofta med ovanjordiska utlöpare. Rödanlupen, fyrkantig stjälk, 45-100 cm hög. Rundade, lite läderartade blad som sitter i par på korta skaft stjälken. Små rosalila blommor (juli-september) samlade i täta runda bollar i toppen och bladvecken. Bra att torka. Varieteter som strandmynta och vildmynta. Vildmynta (Mentha sativa), eng. hairy mint, marshmint, wild mint: Ses ibland som en varietet av vattenmynta. Använd i det forntida Egypten. Åkermynta (Mentha arvensis), inklusive japansk pepparmynta. Myntahybrider Myntor korsar sig lätt med varandra. De blir då ofta sterila men sprider sig som ogräs med rotutlöpare. Släktskapen är svårutredda och artbestämningarna källa till hetsiga diskussioner. Eau de colognemynta (Mentha x piperita f. citrata): Hybrid med stark doft och besk smak. Hjärtmynta, Bowlesmynta (Mentha cordifolia = Mentha x villosa f. alopecuroides): Rundmynta x grönmynta - se där. Kransmynta (Mentha x verticillata): Vattenmynta x åkermynta (Mentha arvensis) - se mer där. Ädelmynta (Mentha cardiaca = Mentha x gracile = Mentha x gracilis), eng. ginger mint: Åkermynta x grönmynta. |
|
Ej besläktade |
Anis
(Pimpinella anisum): Kallas ibland pepparmynta i äldre
litteratur. |
|
|
||
Beskrivning | • Ört: Flerårig. 50 cm-1 m hög.
Upprätt fyrkantig stam, ibland rödaktig, starkt förgrenad i toppen. Hela växten har stark myntadoft. Ibland är den kal, ibland hårig. • Rot: Rotstock som sprider sig snabbt med utlöpare. • Blad: De spetsigt äggformade, sågade, mörkgröna och ibland brun- eller rödlätta, glänsande bladen sitter motsatta varandra i par på korta skaft och kan vara lätt håriga. • Blomma (juni-september): Oansenliga rödlila eller purpurfärgade blommor på korta skaft bildar 4-6 cm långa ax i grentoppar och grenspetsar. • Frukt: Frukten består av fyra nötter men bildas sällan. |
|
Odling och bruk |
Skörd |
|
Växtdroger och beredningar |
Pepparmynta, hel ört (Herba menthae piperitidis, Mentha piperitae
herba, Mentha piperitidis herba, Herba menthae piperitae):
Svenska farmakopén I-IX (1775-1908). |
|
|
||
Historia![]() Pepparmynta (Mentha piperita) (Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887) |
Namnet |
|
|
||
Den fanns då redan i London-farmakopén och togs ett par årtionden senare upp i den första svenska. I svenska floran 1755 berättar Linné
också om myntors påverkan på mjölk: |
||
|
||
Amerika I början av 1800-talet togs pepparmyntan till USA och i mitten av århundradet kom odling igång i staterna runt Lake Michigan i nordost. Idag producerar USA mest pepparmynta i världen och de stora odlingarna ligger huvudsakligen i västkuststaterna Washington och Oregon. Pepparmynta som mat och medicin Mynta är inte så lätt att använda i mat. De engelska myntasåserna till t. ex. lamm görs med grönmynta (Mentha spicata = Mentha ciridis). Vanligast har pepparmynta varit i te - hälften te, hälften mynta. Rent pepparmyntste är livdryck i Mellanöstern, bjudet särskilt män emellan under mycket rituellt trugande. 1721 togs pepparmyntan upp i London-farmakopén, 1775 i den svenska och fanns i slutet av århundradet i de flesta farmakopéer i Europa. Den ansågs ha samma men starkare verkan än grönmyntan krusmynta (Mentha spicata var. crispa) som använts dittills och som i sin tur ersatt gråmynta (Mentha longifolia). Te på pepparmynta har använts särskilt som magmedel, t. ex. mot illamående. 1800-talets viktorianer gillade den av samma skäl som munkarna gillat grönmyntorna - den kylde och "dämpade lustarna". Kristen tradition Kring äldre myntor som grönmyntor har det vävts en del myter men inte om pepparmyntan som slog igenom som industriell medicinsk växt. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet) och/eller Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet). Enligt elementläran sval och torr. Kinesiskt element: Jord, i viss mån trä. |
||
|
||
Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Fries (1904), Färnlöf och Tunón (2001), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), Heino
(2001), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1977),
Juneby (1999), Jönsson (1910), Kirkevold
och Gjessing (2004), Klemming (1883-1886
läkebok 3), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988),
Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné
(1950), Linné (1971), Ljungqvist (2007), Lucas (1978), Lundberg
(1960), Manniche (1999), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (1991),
Neuendorf (2009), Nielsen (1991), Nordström (1940), Nylén
och Olsson (1982), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius
(1968 bok 19), Podlech (1989), Reynolds (1996), Schweigger
och Kammerer (1998), Seymour (1980), Stary och Jirásek
(1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Swahn (1996), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925). Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 04 29). Den virtuella floran (2006 11 09). |
||
|
||
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|