 |
Mejram |
|
|
|
||
| Synonymer | Äkta mejram, merijam, merjan | |
| Botaniska namn | Origanum majorana L. = Origanum hortensis = Majorana hortensis Mönch. | |
| Engelska namn | Marjoram, sweet marjoram, garden marjoram, knotted marjoram | |
| Andra namn |
Romanska språk |
|
|
|
||
| Besläktade |
För
släktet kungsmyntor accepteras Origanum (ca 18
arter) och Majorana (ca 20 arter) som synonymer, alltså
inalles ca 40 arter. |
|
| Ej besläktade | • Spansk mejram (Thymus mastichina). | |
|
|
||
| Beskrivning | • Ört - halvbuske: Ettårig, 20-50 cm hög ört i Sverige. Flerårig, 50 cm eller högre halvbuske i Medelhavsområdet. Upprätt, fyrkantig,
vit- eller gråluden stjälk som stöter
i brunt eller rött, rikt förgrenad och ihopgyttrad. Hela växten luktar starkt
kryddigt när den vidrörs. • Rot: Rötterna har vågräta utlöpare. • Blad: Ovala till runda blad, 1-3 cm långa, grågröna och ludna, sitter längs grenarna motsatt varandra i par på korta skaft. • Blomma (juli-september): I grentoppar och övre bladveck mycket små blommor utan skaft, vita, ibland lila eller purpurfärgade, samlade i små runda blomknippen som i sin tur är samlade i ax. • Frukt: Frukten består av fyra släta nötter. |
|
| Odling och bruk |
Skörd |
|
| Växtdroger och beredningar | •
Ört (Herba majoranae): Svenska farmakopén upplaga 1-5 (1775-1817). • Mejramessens (eterisk olja) |
|
|
|
||
| Historia | Namnet • Origanum efter grekiska origanos, origanon och latin origanum = mejram. Kärnan i det grekiska namnet är oros = berg, och ganos = sken, glädje, stolthet. • Majorana = som mejram, är efter sengrekiska mezourana, senlatin mezurana, medeltidslatin majorana, arabiska marjamie, marjamach, alla med betydelsen mejram. Ordet tros gå tillbaka till hindi. Härav mejram, i svenskan sedan 1538. Ursprung Ursprunglig i Turkiet till Indien, norra Afrika, kanske också i länderna norr om Medelhavet. Egypten Mejram var en de tidiga inhemska örter som användes till balsamering innan man började importera mer exotiska växter och ämnen. Idag odlas den storskaligt. Den egyptiska sorten kallades sampsucum; härav enligt Dioskorides (runt år 65) namnet sampsuchinon på den egyptiska parfymsalva som blev mycket populär och känd. Men enligt Theofrastos på 300-talet f. Kr. fanns inte ett uns mejram i salvan: |
|
|
||
| Mejram hörde till guden Osiris (död och pånyttfödelse). Enligt både Dioskorides och Plinius i Rom första århundradet kallades örten sopho eller sampsucum, krokodilguden Sobeks ört, men inget fornegyptiskt namn på örten har kunnat identifieras i skrift. Greklandoch Rom Grekerna använde inte bara vår vanliga mejram (amarakos, amarakon) utan många sorters (origanos, origanon: bergens fröjd). Släktskapen är komplicerade. Se kungsmynta (Origanum vulgare) för passande metamorfos. Antikens mejramkransar Både greker och romare var förtjusta i kransar vid högtidligheter och fest. I Rom hörde mejram till äktenskapets gudinna Juno och kransar av örten förknippades med bröllop, äktenskap, huslig lycka och - eftersom endast ärbara romarinnor fick bära mejramkrans vid bröllopet - heder. Mejram ersattes ett par århundraden e. Kr. av Venus-örterna myrten (för kärlek) eller rosmarin (minne och trohet) som används i brudkronor i Europa än idag. Europa Mejramörten spreds västerut från turkiska halvön och Mellanöstern av korsriddare och arabiska handelsmän och senare norrut av benedektinermunkar. Erasmus av Rotterdam på 1500-talet påstod bestämt: |
||
|
||
| På 1400-talet
nådde örten Sverige och 1598 såddes den i trädgårdarna vid Vasasonen hertig Karls residens Nyköpingshus, på 1700-talet odlades den allmänt i Europa, även i Sverige. Mejram som mat Mejram har använts som krydda sedan antiken. Romarna hade den i mat, olivolja och vin, i Norden har den kryddat framför allt inälvsmat, korv och soppa. Smaken har beskrivits som "en kraftigare och sötare timjan" och de kan ersätta varandra. I norra Sverige ska det vara mejram i ärtsoppan, medan timjan föredras i söder. I Asien är den matkrydda bara i Japan. Mejram som medicin Antikens romare använde mejram som läkemedel; den ansågs t. ex. vara bra vid kolik. I Norden har den använts mot bland annat åksjuka och nervös huvudvärk. 1647 tipsade Ebba Brahe sin dotter som led av svindel: Dra upp lite torr mejram i näsan en eller ett par gånger om dagen. Bra var också att några gånger ta en svart höna, riva itu henne med fjädrarna på och binda varm om huvudet. I modern västerländsk magi förknippas mejram med djupgående förändringar, varför det anses bra att bränna den som rökelse t. ex. när något eller någon dör. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet), och också av Väduren (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet eld, fast kvalitet) (Culpeper). Nutida astrologer brukar hänföra mejram till Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna (elementet vatten, rörlig kvalitet). Enligt elementläran varm och torr. Kinesiskt element: Jord, i viss mån Eld. |
||
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hewe (1984), Grimberg volym 4 (1922), Hansson och Hansson (2002), von
Hofsten och Bergkvist (1989), Impecta (2004), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Keyland (1989),
Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Lundberg (1960), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer
(1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf
(1991), Neuendorf (2009), Nielsen (1991), Pharmacopea suecica I (1775),
Podlech (1989), Seymour (1980), Stevenson (1979), Stodola och Volák
(2000), Swahn (1996), Theofrastos bok 6 (1916). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
