Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Lin


Nu ska vi skörda linet idag, häckla det väl och spinna det bra.
Sen ska vi sömma skjorta och kjol, svänga oss glatt i dansen!
(Nu ska vi skörda linet; svensk folkvisa)

Synonymer Äkta lin, vanligt lin, arbetslin, liin, hör, höör, hyr
Botaniska namn Linum usitatissimum L.
Engelska namn Flax, linseed
Andra namn Romanska språk
Linum (latin), lin (franska), lino (italienska), lino (spanska)
Nordiska språk
Hør, almindelig hør (danska), lin (norska), peltopellava, kiutupellava, pellava, liina (finska)
Asiatiska språk
Chih-ma (mandarin = kinesiska), kittán (egyptisk arabiska)
Andra språk
mhy (fornegyptiska), linon (grekiska), echter Lein, Leinen, Flachs (tyska), len (ryska), len (polska), linai (litauiska)

Artvarianter • Spånadslin, trösklin
• Oljelin, klanglin (t. ex. Linum usitatissimum var. humile)

Besläktade

 

Släktet Linum omfattar ca 200 örter, halvbuskar och buskar.
• Berglin (Linum perenne): Förvildad i Sverige på torr mark, odlad som prydnadsväxt. Liten upprätt ört med små spetsiga blad strödda längs stjälken. Ljusblå till blå blommor med fem kronblad (maj-augusti), lika linets.
• Klipplin (Linum austriacum L.): Från Syd- och Centraleuropa, naturaliserad på kalkrik mark på Öland och Gotland. Flerårig ört med kraftig jordstam, nedtill förgrenad stjälk och längs denna strödda smala lansettlika blad. Mörkblå blommor (juni-augusti). Lik lin och kan förväxlas.
Smalbladigt lin (Linum bienne Mill. = Linum angustifolium Huds.): Vild i Asien, södra Europa, brittiska öarna. Den första linsort som odlades i de gamla högkulturerna och under europeisk stenålder. Tvåårig till flerårig, kraftigt förgrenad längs hela stjälken.
• Vildlin, ängslin (Linum catharticum): Enda vilda linarten i Sverige, allmän upp till Uppland på fuktig kalkhaltig mark. 5-25 cm hög, upptill förgrenad, små avlånga blad motsatta i par. Vita stjärnformade blommor med gul mitt (juni). Lik lin bara till namnet.
Ej besläktade Inga är lika utom till namnet:
• Dvärglin (Radiola linoides): Hela Sverige. 5 cm hög ört med vita blommor.
• Nyzeeländskt lin (Phormium tenax): Nya Zeeland, Australien. Tuvig buske med svärdslika blad.
• Jungfrulin (Polygala) av hundratals arter: Varma klimat. Örter och buskar.

Beskrivning
• Ört: Ettårig. 30-140 cm hög. Smal upprätt stjälk. Spånadslin som odlas för fibern är högre (50-140 cm), rakare och förgrenas först i toppen; dess innerbark utgör linfibern som är längre, starkare och jämnare än hos oljelin. Oljelin är lägre (30-60 cm) med kortare och mer svårspunna fibrer.
• Rot: Tunn och rätt kort rot, endast lite förgrenad.
• Blad: Strödda längs stjälken sitter smala lansettformade blad, upp till 4 cm långa. Oljelin har större och flera blad än spånadslin.
• Blomma (juni-augusti): I grenspetsarna platta blommor samlade i små knippen, med fem kronblad, klarblå till ljusblå, ibland vita eller lila, upp till 15 mm långa, öppna endast några timmar på förmiddagen vid soligt väder. Oljelin har större och flera blommor än spånadslin.
• Frukt: En månad efter blomnigen mognar frukten, som är en rund, brun kapsel stor som en ärta, flera och större hos oljelin, vars kapsel också är hårig medan spånadslins är kal. Vart och ett av kapselns tio rum innehåller ett 5 mm långt linfrö, äggformat och lite tillplattat, med brunt, glatt och glansigt skal. Frökärnan är vitgrön och avger slem vid blötläggning. Oljelin har flera, större och ljusare frön med mer olja (41-42 %). Spånadslin har färre, mindre och mörkare frön med mindre olja (36-40 %). Hos äldre sorters spånadslina sprack fröna upp vid mognaden (springlin) men dagens sorter är vanligen förädlade till att inte göra det.

Odling och bruk

 

 

 

 


Mogen frökapsel


Linfrön

 

 

Skörd
• Hel ört (höst):
Spånadslin

skördas genom att plantorna rycks upp med rötterna, förr för hand, idag med ryckmaskiner. Lin som odlas till industrifiber skördas genom avklippning. Mycket expertis krävs för att bestämma tidpunkten:
• Skörd för fiber: Skörd i juli under blomningen ger extra fint batistlin, inget frö. Skörd ett par veckor efter blomningen när stjälk och frökapslar fortfarande är gröna, det vanliga förr i Ångermanland, ger grönt och fint men inte så starkt lin, inget frö.
• Skörd för fiber och frö: Skörd 2-3 veckor efter blomningen när de nedre bladen börjar gulna och fröna mörkna. den vanliga tidpunkten i Norden. ger lin och lite utsädesfrö. Skörd i augusti 4-5 veckor efter blomningen när allt är gult och fröna mörka ger lin, utsädesfrö och frö till olja.
• Skörd för frö: Skörd 5-6 veckor efter blomningen när växten är brun ger förvedat, glanslöst och gråbrunt lin men mycket frö till både utsäde och olja.
Fröna repas av och får torka, i Finland förr i bastu där de ansågs tåla upp till 46°. Frön till utsäde torkas till 8-10 % vattenhalt, d.v.s. de ska inte klibba vid handen eller kunna pressas till en klump.
Oljelin
skördas på hösten när fröna är ordentligt mogna med skördetröska eller självbindare, d.v.s. klipps av en bit ovanför markytan och buntas ev. ihop maskinellt. Bara fröna tas till vara, stjälken av oljelin duger inte till spånad. Försök att odla fram oljelin med bra fibrer har inte varit lyckade, däremot har man fått fram spånadslin som ger mer frö.
Växtförhållanden
Lin vill ha jämn nederbörd och fukt och direkt sol, som i Holland, Belgien och norra Frankrike. Jorden ska vara näringsrik, lätt lerjord eller lerblandad sandjord. Kreatursgödsel ger dåligt spånadslin, kalkning likaså. I stället ska det sås tidigt på jord med "gammal kraft", alltså tidigare gödslad jord, t. ex. i växelbruk, och ges fosforsyre- och kalirik gödsel. Med oljelin har genmanipulering prövats men gett frön med låg halt E-vitamin.
• Förökas lätt från frö ("när björken fått musöron"). Ju glesare sått desto mer förgrenas plantan - bra för oljelin, dåligt för spånadslin. Goda frön: Så tunga att de sjunker i vatten (230.000 frön väger ett kilo) och strödda på en upphettad plåt hoppar de upp under ett sprakande ljud. Dåliga frön: Lätta så att de flyter, strödda på het plåt förkolnar de ljudlöst och brinner till aska.
Lin som biväxt
Blommorna ger lite nektar och också lite pollen som samlas av bin.
Utbredning
• Europa: Oljelin - en liten nyodling kom igång i slutet av 1980-talet i Sverige. Kan ibland hittas förvildat på avfallsplatser. Spånadslin - bäst anses komma från Belgien, Holland och norra Frankrike; härifrån kommer det som vävs i Sverige idag. Baltikum har också gott rykte och där odlas relativt mycket. Mindre odlingar finns också i England, Irland och Danmark. Svenskt lin har ungefär Baltikumkvalitet men odlingarna är försumbara.
• Asien: Oljelin - Kina, Indien, Ryssland. Spånadslin - Indien.
• Amerika: Oljelin - Kanada, USA, Argentina och andra länder i Sydamerika
• Afrika: Oljelin - Etiopien, Egypten, Marocko. Spånadslin - Egypten.
Handel
Mest linfrön producerar exporterar Kanada (2005). Nära 1.000 ton importeras årligen till Sverige.

Växtdroger och beredningar

• Frön (Semen lini, Lini semen): Svenska farmakopén upplaga 1-10 (1775-1925), ev. också 11 (1946). Nordiska farmakopén upplaga 1- (1964-). Europeiska farmakopén.
• Fröskal (Lini testa)
Linfrögelé (gelé)
Linfröolja
(olja)


Historia Namnet
Linum = lin, använt om växten sedan 400-talet f. Kr. Namnet kommer av grekiska linon = lina, linje, som är besläktat med litauiska linai och gammalbulgariska linenu, båda med betydelsen lin. Härav svenska lin som finns i 12-1300-talens landskapslagar. Ett par århundraden senare var den danska formen hör vanlig i svenska läkeböcker, som ofta var översättningar av danska.
Usitatissimum = den mest användbara, ytterst nyttig, efter latin usitatus = bruka, använda.
Ursprung
Ursprunglig i västra Asien, kanske i Kaukasien - lin har odlats så länge att ursprunget är svårt att utreda.
Smalbladigt lin
Det första linet var det fleråriga smalbladiga (Linum bienne) som odlades för både fibrer och frön av babylonier (5000 f. Kr.) och senare av assyrier och egyptier. Äldre tiders assyrologer förväxlade det ofta med sesam. Mycket gamla frön har hittats i både Asien och Europa. 4000 f. Kr. använde stenålderns pålbyggare i Schweiz och Österrike fibrerna till fiskredskap.
Egypten
Ettåriga former med längre stjälk som gav bättre fibrer och frön uppträdde antagligen först i Egypten. Där blev lin snart den viktigaste grödan efter säd. Linneväv användes bl. a. till mumiebindlar.
Grekland och Rom
Greker och romare odlade lin allmänt, antagligen mest det smalbladiga, och använde fibern till flaggor, segel och rep. Linnekläder började bäras först sedan man stött på bruket hos galler. "Linfrön är läkemedel och populära som gröt men används numera bara vid offer", berättar romaren Plinius runt år 70. Sedan övergår han till att berätta om det märkliga lin han hört ska finnas i Indien, asbestrion = obrännbar; mineralet asbest.
Europa
För fibrernas skull odlades lin i nästan hela Europa fram till 1800-talets andra hälft. I början av 1900-talet odlade Ryssland mest, lika mycket som resten av världen tillsammans. Bäst ansågs det belgiska linet vara. Särskilda sorter för spånad och olja fanns inte. Fröna som togs till vara användes bland annat till att ge beska åt öl innan humle började användas för detta på vikingatiden.
Norden
Norden har både klimat och jordmån som passar lin. För spånad har det odlats sedan stenåldern, d.v.s. åtminstone ett årtusende före vår tideräkning. De äldsta arkeologiska fynden är från Hälsingland på 200-talet (linrester), Norge på 300-talet (ett knivhandtag med inskriften lina laukr F = lin lök F) och 600-talet (linberedningsredskap) och Björkö (Birka) på 800-talet (linnevävnader). I den äldre Eddan, nedskriven på Island på 1200-talet, omnämns lintyg i berättelsen om hur Tor klär ut sig i brudlin när han ska lura till sig sin förlorade hammare.
Sverige
Linodling finns omnämnt i 1200-talets landskapslagar. I Dalarna var lintyg lagstadgad brudgåva - "viges en man vid sin hustru give han tre alnar god lärft", säger Dalalagen. Liksom av hampa skulle tionde av lin lämnas till präste. Vid 1100-talets slut ålade ärkebiskopen norrlänningarna att lämna linnelärft vid biskopsvisitationerna. Också skatt till kronan och arrende till godsägaren kunde betalas med lin.
En fransman på resa i Sverige 1634 rapporterade:
 
Även de fattigaste bönder är icke heller klädda i linne och hampa, såsom vanligen hos oss, utan i kläder av svart ull - ty denna färg har de svenska fåren.
  - det ska väl tilläggas att han anlände i november. Vanligt till textilier blev lin först på 16-17-talen och då bara bland de mer förmögna. Under 17-1800-talen ökade odlingarna kraftigt och fram till 1870-talet odlades spånadslin på nästan varenda svensk bondgård. Mest odlades i Hälsingland, bäst i Ångermanland; därifrån kom vanligen premiärlärften, lintyg som premierats av staten för sin goda kvalitet. Men kanske förstod sig svenskarna inte alltid på marknadens krav. En fransman på resa i Sverige 1798 berättar att man i Gästrikland och Hälsingland
 
frambringar lika fint lin som på Irland, blott med den skillnaden, att man ej förstår sig på konsten att bleka det. Därför passar också judar och andra sluga affärsmän på att köpa upp svenskt linne i stora mängder, för det till Holland och låter där bereda det på holländskt vis, varefter det säljes för högt pris som holländskt linne.
 

När fabriksvävd bomull började importeras i större mängd under 1800-talets andra hälft minskade odlingarna drastiskt. Störst var linarealen 1865, 27.000 hektar.
Svenskt 1900-tal
När linblomman blev Hälsinglands landskapsblomma i början av 1900-talet var odlingarna i stort sett redan borta. 1920 hade de minskat till 4.000 hektar, huvudsakligen i Hälsingland, Småland och Västergötland.
Under första världskriget ökade odlingen tillfälligt men försvann snabbt efter kriget. Under 20-30-talen fördes inte ens officiell statistik över odlingarna men en sffra för 1932 säger 170 hektar i hela Sverige förutom husbehovsodling.
Under andra världskriget anlades flera linberedningsverk och statligt stöd gavs till linodling så att den kom upp i 4.500 hektar som mest. En del av stödet blev kvar efter kriget och på det sättet fick hemslöjdsrörelsen sitt lin från Halland och Skåne under 50-talet. 1966 drogs statsstödet in och vid årsskiftet 1966-67 lades det sista linberedningsverket ner. Hemslöjdare och designer fick använda lin från små privata odlingar och från Estland. Idag odlas lite i Halland och Blekinge för användning som industrifiber. Som del i ett EU-projekt finns sedan 1999 ett linberedningsverk i Bohuslän dimensionerat för 100 hektars odling.
Svensk linsådd
Lin sås på senvåren. Helst skulle det sås på en dag med kvinnonamn och ju längre namn desto längre lin. I södra Sverige kunde det ske på Rebecka-dagen (17 maj), Erik (18 maj) eller Karolina (20 maj), i Svealand på Beda (27 maj), i vissa trakter i Finland så sent som vid midsommar. Fältets läge skulle bestämmas av en kvinna - långt hår ger långt lin. Flög sädesärlan högt var det bra; då skulle linet växa sig högt. Sådd i nedan gav långt lin medan nymåne gav mycket frö. På andra håll sade man tvärtom att spånadslin skulle sås vid nymåne - det växer ju uppåt. I Tyskland sådde man inte gärna på onsdagar för då kunde Wodens (Odens) häst trampa ner linet.
Den viktiga uppgiften att så linet ("så tätt att inte fågelskit kan komma emellan") gavs ofta som hedersuppdrag, t. ex. till en flicka med långt hår eller en man med långt skägg, som skulle vara klädd i bara särken och på sina håll i Finland och Estland helt naken. I Västergötland skulle såningsmannen ta långa kliv, i Halland krypa. På många håll var det viktigt att hustrun var med på åkern. Man sådde under strikt tystnad, avslutade med att slå flinteld över åkern och fick inte sopa gården innan det var klart.
Svensk linskörd
Långt innan linet såddes började man förutspå årets skörd. Man kunde t. ex. elda med granris på julafton; den som fick längst rök ur skorstenen skulle få längst lin. Andra goda tecken var att solen tittade fram på nyårsdagen, att det hängde dagg på gärdsgårdarna på påskdagmorgon och att den första sädesärlan flög högt. Lika högt som ärlan flög, lika hög lövkrans som man satte i linfältet, lika högt som röken steg ... lika högt skulle linet växa. På sina håll i Norrland litade man så på ärlans tecken, att om man såg henne första gången på året sittande på marken brydde man sig inte ens om att så det året.
I Sverige, Finland, Schweiz och andra linodlande länder har barn och ungdomar samlats på trettondagen i januari eller fettisdagen i februari-mars och "åkt för långt lin". Man band ihop kälkar och slädar till ett tåg och åkte utför så långa och branta backar man vågade medan man ropade ramsor om långt lin. Den som åkte längst skulle få längst lin. Seden försvann under andra halvan av 1800-talet men förekom på sina håll i Sverige, Finland och Estland ännu i början av 1900-talet.
Från halm till garn
• Torkad halm från linodlaren: 1 ton.
• Repning: Fröna repas av från stjälkarna. Kvar: 750 kilo repad halm.
• Rötning: Stjälkarna blötläggs tills limämnet lösts upp. Lin som fått rötas under hela rötmånaden fram till Bartholomeidagen 24 augusti sades bli överlägset glansigt och starkt. Kvar: 565 kilo rötad halm.
• Sköljning, torkning och mangling: Därefter kan linet lagras om man så vill.
• Bråkning: Stjälkarna bultas med klubba eller mellan valsar så att vedartade delar bryts sönder.
• Skäktning: De sönderbrutna stjälkarna slås, förr med skäktkniv, idag i skäktturbiner, så att tågorna (bastfibrerna) skiljs från de vedartade delarna. På samma sätt behandlas nässla och hampa som också är bastfiberväxter. Kvar: 100 kilo tågor, 10 % av ursprungsvikten.
• Häckling: Lintågorna ryktas med stålborstar så att korta och svaga fibrer (blånor) går bort. Kvar: 60 kilo långa spinnbara tågor, 6 % av ursprungsvikten. Fibern liknar ett grovt lockigt hårstrå. Vid fuktning vrider den upp sig och när de torkar snor den ihop sig igen. Pröva: Vät en linfiber genom att dra den mellan läpparna. Håll den mellan tumme och pekfinger så att den står rakt upp med änden pekande mot dig. Fibern lockar sig alltid åt höger (medsols). Hampfibern gör tvärtom: vrider sig motsols.
• Spinning till lingarn och blekning av detta; Kvar: 42 kilo blekt lingarn, 4 % av linhalmens ursprungsvikt, att väva till linnetyg.
Magiska linfrön
Fröna sparades till sådd eller såldes för att pressas på olja. Fröskalen har, med bark från tall, hört till de vanligaste utdrygningsmedlen i mjöl i Sverige. De var också effektiva mot onda ögat, som inte funnits bara i Sydeuropa utan varit en realitet också i Sverige. Man kunde t. ex. kasta linfrön efter folk som såg ut att föra fara med sig eller som man inte ville ha besök av igen. Spöken fick man bort genom att strö ut linfrön överallt i stugan och på gården där de höll till eller kunde väntas. En näve linfrön i kistan hindrade den döde från att gå igen - han var tvungen att räkna fröna eller plocka upp dem för att få livskraft, och det hann han inte med före solnedgången (det går 200.000-250.000 frön på ett kilo...). Glömde man att lägga sådana bärfrön i kistan märktes det redan på väg till graven på att kistan blev så tung att den knappt kunde lyftas. Linfrön som växt i en människoskalle kunde ställa tjuvar. Man lade fröna på sina ägodelar och den som försökte stjäla dem blev stående som förlamad tills ägaren kom och tog hand om saken med ett "Tack för vakten!".
Svenskt oljelin
Oljelin odlas mest på den amerikanska kontinenten. I Sverige började särskilda sorter för olja odlas först 1940. Flera nya sorter utvecklades under 40-talet och odlingsarealen ökade från 200 hektar 1940 till 49.000 hektar 1949, men i mitten av 60-talet var i stort sett allt borta.
En liten odling kom igång efter 1987 års jordbrukspolitiska beslut om att spannmålsarealen skulle minskas genom att jord lades i träda och bönder få betalt för den mark de inte odlade spannmål på. En del började odla oljelin på sådan jord. 1995 odlades odlades oljelin på drygt 4.000 hektar, 2005 på nära 10.000, mest i Östergötland.
Kristen tradition
Linnetyg har fått en speciell ställning i den kristna kyrkan eftersom den döde Jesus lindades i sådant, ett begravningsbruk ärvt av egyptierna som lindade mumierna i linnebindlar. För de flesta liturgiska textilier föreskriver den kristna kyrkan fortfarande linne, t. ex. för altarduken som symboliserar svepningen. Fint linnetyg över huvud taget ses som klädnaden för Kristi brud = kyrkan.
Buddhistisk tradition
I Kina var lin en vardaglig spånadsväxt som till exempel munkar gjorde sina dräkter av. En zengåta från kinesiskt 1200-tal lyder sålunda:
- Vad är Buddha?
- Tre fång lin!
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Merkurius och därmed Tvillingarna (elementet luft, rörlig kvalitet) respektive Jungfrun (elementet jord, rörlig kvalitet) (Culpeper).


Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Björkman (1981), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Edberg (1970), Elkington och Hailes (2000), Fries (1904), Fröier (1960), Fröier och Zienkiewicz (1979), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946),Grimberg volym 4 (1922), Grotenfelt (1920), Hansson och Hansson (2002), Hewe (1984), von Hofsten och Bergkvist (1989), Impecta (2004), Ingers (1948), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Kalm (1960), Kewenter (1999), Kirkevold och Gjessing (2004), Klemming läkebok 5 (1883-1886), Keyland (1989), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Linné (1975), Linné (1986), Manniche (2006), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991), Nordiska farmakopén I (1961-1965), Nordström (1940), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 19 (1968), Podlech (1989), Reynolds (1996), Schön (1996), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén XI (1946), Theofrastos (1916).
• Citat: Även de fattigaste bönder...: Grimberg volym 4 (1922). ...frambringar lika fint lin...: Grimberg volym 9 (1922). Vad är Buddha? Kôan publicerad första gången 1228 i kinesiska kôan-samlingen Mumonkan, utgiven på svenska under titeln Mumonkan: muren utan port (1999). Odlingsstatistik oljelin: Jordbruksstatistisk årsbok 2006 (SCB 2006).
• Artiklar: Louise Hagberg: "Stora rofvor och långt lin": Gamla seder och bruk i förbindelse med linodlingen (Fataburen 1913). Louise Hagberg: Linmagi (Fataburen 1923). Anntot Parholtt: Svenskt oljelin (Hemslöjden 1993:1). Roland Lyhagen: Kristidsgrödor; Ann-Marie Karlsson: Vikingabotanik; Gunilla Mattsson: Spånadsväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Gustav Hess GmbH (2005 09 09). Den virtuella floran (2006 11 13). Projekt Runeberg: Eddan (2007 02 20). FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 25). FAO: Key statistics of food and agriculture: external trade (2008 04 25). Bohuslin.se (2010 09 27).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/lin.html
Datum: 2018 09 26 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
Made with a Mac