 |
Kryddkrig |
|
|
|
||
| Venedig | Från 800-talet styrdes
Europas handel med kryddor och doftämnen av den fria
handelsrepubliken Venedig, som i början av 1200-talet
hade etablerat ett fullkomligt monopol. Österut var
Venedig plågsamt beroende av Östroms huvudstad
Konstantinopel (dagens Istanbul), dit varorna kom från
hela Asien på okända vägar med muslimska
handelsmän. Vid Konstantinopels erövring i det
fjärde korståget 1202-1204 tillföll delar
av staden och de bästa kuststräckorna Venedig.
Fattades bara annat; Venedig hade ju finansierat kriget. Inga européer, venetianare eller andra, hade själva sett träden som pepparn, kryddnejlikan, muskoten och kanelen växte på. Den som förhörde sig hos arabiska handelsmän fick vaga och fantasifulla svar om avlägsna och svårtillgängliga trakter bebodda av fientliga folk och vidunderliga monster. Priserna sattes därefter. |
|
| Pest | Den verkliga uppskörtningen stod européerna för själva när rykten började gå om att muskot och andra kryddor kunde bota pest. Denna farsot hade Venedigs handelsmän tagit till Europa vid besök på Krim i mitten av 1300-talet. Efter några epidemier var man beredd att tro på vad som helst i Europa. | |
| Sjövägen till Indien | Det fanns ett problem: Alla
landvägar till de östliga kryddländerna
gick över områden och länder som behärskades
av det muslimska osmanska riket. Efter Konstantinopels
fall 1435 med efterföljande, aldrig tidigare sedd
prisstegring blev situationen akut. Sjöfararnationerna
Spanien och Portugal drevs ut på haven för
att hitta en sjöväg till Indien. Otaliga expeditioner
frös fast i snö och is i försöken
att hitta en nordlig väg. Kolumbus upptäckt
av Nya Världen 1492 var i det sammanhanget också
ett misslyckande. För att allt skulle gå rätt till utfärdade påven Alexander VI en bulla 1494, året efter det att Kolumbus kommit hem från sin första Amerika-resa: Ett streck drogs genom Atlanten och allt land väster därom deklarerades tillhöra Spanien medan allt i öster skulle tillfalla Portugal. |
|
| Portugal | Det som ritade om kartan var
Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen runt
Afrika 1498. På ett par årtionden upphörde
Medelhavet med metropoler som Venedig och Alexandria att
vara världshandelns centrum. Istället började
handeln gå längs Europas västkust. Kryddorna
kunde köpas redan i Lissabon och Portugal blev världens
herre. Den fortsatta portugisiska expansionen österut gick snabbt: 1505 nådde de Ceylon och hittade kanel, 1510 erövrade de Goa och andra muslimska kryddhamnar på Indiens västkust, 1511 Malackahalvön, året därpå upptäckte de Moluckerna dignande av kryddnejlika och muskot, 1522 fick de fotfäste på Java och 1536 var de etablerade i Macao och blickade mot Japan. |
|
| Ostindien | Européerna hade alltså fått direkt tillgång till kryddkällan Indien redan i början av 1500-talet men visste att den verkliga guldgruvan låg ännu längre österut. Det som omtalades som kryddöarna, kryddbodarna, muskotöarna och Moluckerna låg långt ute i Indiska oceanen, mellan det vi idag känner som Filippinerna och Australien. | |
 |
||
| Området börjar i väster med den stora ön Sumatra, i vars närhet portugiserna hade sin främsta ostindiehamn Malacka. Därefter följer Java, på vars västspets engelsmännen senare upprättade sitt centrum Bantam. Norr om Java ligger Borneo och Celebes. Längst österut ligger den stora ön Nya Guinea. | ||
| Kryddöarna | Mellan Celebes och Nya Guinea fanns de verkliga kryddöarna Moluckerna, idag utgörande provinsen Maluku i Indonesien. Ön Amboina (Ambon) var där lastningcentrum för muskot och kryddnejlika från ett hundratal småöar utspridda på en yta större än halva Europa. Ingen av dem var gästvänlig. De omgavs av svårseglade rev, många hade aktiva vulkaner och dessutom synnerligen aggressiva huvudjägare - men de var täckta av muskot- och kryddnejliketräd. Rikast och svårtillgängligast i Moluckerna var de sydliga Bandaöarna. Där, berättades det, härskade monster som lurpassade på främmande skepp. | |
| Resvägen | Européernas väg
till Asien var att segla söderut längs Europas
västkust, passera Kanarieöarna och Santa Helena
på Afrikas västra sida, runda Goda Hoppsudden
på dess sydspets, sedan fortsätta uppåt
mellan östkusten och Madagaskar upp till ön
Sokotra söder om arabiska halvön, och slutligen,
eventuellt med mellanlandning i Indien, fortsätta
österut till den första stora ön Sumatra.
Resan tur och retur tog ett par år eller längre, om det blev någon retur. En tredjedel av skeppen gick under. Kaptener förgiftades, dog i myterier eller slogs ihjäl av infödingar. Majoriteten av sjömännen dog av magsjukdomar och skörbjugg. Ledaren för den första europeiska expedition som nådde fram till Moluckerna, portugisen Magellan 1521, blev ihjälslagen efter att ha blandat sig i lokalpolitiken. Av övriga 236 besättningsmän återvände 18 på ett av fem skepp. Men det hade 26 ton kryddor i lasten. |
|
| Vereenigde Oostindische Compagnie 1602-1798 | Asien var alltså enligt
den katolska kartan portugisiskt. Spanjorerna höll
sig på västsidan helt enligt överenskommelse. De
stora kryddkrigen skulle komma att stå
mellan nordeuropeiska protestanter, som
förståeligt nog nonchalerade påvliga
bullor om portugisisk allmakt. |
|
| East India Company 1600- | Engelsmännens premiärtur blev lika katastrofal som holländarnas första resa.
Fartygen fick vända om redan utanför Ceylon utan
ett enda gram kryddor. Bara 25 av 198 man kom hem. Nästa resa förbereddes noga. Brittiska Ostindiska kompaniet bildades 1600 - Englands första aktiebolag - och försäkrade sig om ordentligt beskydd av sin regent Elizabet I: Monopol på all brittisk handel i Ostasien, fullmakt att kapa vilka skepp man ville på vägen och i övrigt rätten att agera militärt efter behag. Expeditionen nådde Bantam på Java och anlade ett lastningslager där. Efter två år och sju månader var man tillbaka fullastade med kryddor. Avansen på muskot var ofattbara 60.000 % - sextio tusen procent. |
|
| Krig | Striderna mellan portugiser, holländare och engelsmän hade lett till att alla börjat befästa sina respektive delar av kryddöarna redan på 1500-talet. Lokala potentater som chockats av portugisernas härjningar valde vanligen att stödja Holland och England. På så sätt blev det möjligt för Holland att erövra först Amboina (Ambon) 1605 och tre år senare resten av Moluckerna. Den ende som höll emot var sultanen av Makassar, som fram till 1600-talets mitt höll Celebes med 10.000 man. Ön blev en slags frihamn för andra europeiska handlare. (Och Makassar ihågkommet i Europa som namn på en hårolja.) |
|
| Gensträvigt folk | Det var inte bara europeiska upptäcktsresande, kaptener och sjömän som gick åt i Ostasien. I början uppträdde européerna fredligt om än arrogant och köpte kryddorna, som ju odlats länge på öarna för försäljning till muslimska handelsmän. En och annan inföding och köpman slogs väl ihjäl men på det hela taget var européerna försiktiga. Men, som en engelsk köpman varnade: | |
|
||
| Anledningar att ta illa vid sig saknades inte. Den europeiska freden hade ett högt pris: | ||
|
||
| beordrade det holländska ostindiska kompaniet i början av 1600-talet. | ||
|
||
| Nytt blod | Så skedde också flera gånger när invånarna inte ville finna sig i kontraktsodlingarna, tredskades på annat sätt eller helt enkelt var i vägen. Skogar, byar och hela öar skövlades och brändes ner, hela befolkningar slaktades, fördrevs eller såldes som slavar. Det största enskilda blodbadet skedde antagligen 1621 då Bandaöarnas ursprungliga 150.000 invånare reducerades till några hundra som lyckades fly till öar söderut. De ersattes av hoppfulla nyinvandrade holländare (dessa var inte få - i ett av 1600-talets uppror slogs 7.000 holländare ihjäl) och kanske inte lika hoppfulla araber och kineser. | |
| Ny fred | Den slutliga överenskommelsen
mellan Holland och England slöts 1667. Holland fick tillbaka den lilla Banda-ön Run (1 x 3 km) som England ockuperat. England fick behålla den holländska kolonin New Amsterdam kring Hudson-floden i Amerika,
det indianska Manna-hata som England också hade ockuperat och döpt om till New York. Bytet ansågs vara en katastrofalt dålig
affär för engelsmännen, men ställda
inför holländsk militär överlägsenhet
hade de inget val. Vid 1600-talets slut behärskade Holland slutligen
hela det jätteområde som är dagens Indonesien
och styrde all odling och handel med järnhand. England fick dra sig tillbaka till Indien, som Brittiska Ostindiska kompaniet sög ut så hänsynslöst att till och med regeringen i London reagerade efter 150 år. 1813 förlorade bolaget sitt handelsmonopol och när inte heller det hjälpte drogs alla privilegier in 1858 och Indien gjordes till en kunglig brittisk besittning. Bolaget finns fortfarande kvar. |
|
| Nya odlingar | Holländska ostindiska kompaniet upplöstes 1798. Dessförinnan hann det dra igång den berömda tulpanhysterin på 1630-talet. Det är inte lika bekant
att bolagets ostindiska affärer gjorde Holland till centrum
för hela Europas
parfymhandel under 1600-talet. Odlingsmonopolet varade i ett århundrade. 1766 lyckades fransmän smuggla ut frön och plantor från Moluckerna. De planterades på öar utanför Östafrika, först på Mauritius där nejlikträden blommade första gången 1775. Odlingen spreds sedan snabbt till grannön Réunion. Engelsmännen lyckades med samma sak i början av 1800-talet när de råkade ha ett tillfälligt övertag över holländskt område. 1817 planterades träd på Ceylon och i Singapore och året därpå på Zanzibar i Östafrika (där dödsstraff för utförsel av plantor och frön stod kvar till 1972). De lagstadgade tvångsodlingarna på de holländska kryddöarna fanns kvar till 1862. |
|
| Nya seder | Kulturen på Moluckerna fick sig förstås en knäck när befolkningen utrotades, men det fanns mycket kvar att hämta ändå. Efter soldater och handelsmän kom antropologer. Folken i den indonesiska övärlden är utan konkurrens de bäst utforskade i hela världen och har gett mycket ära åt holländsk antropologi. | |
| Nya tag | I början av 1600-talet stoltserade nyrika holländare med kryddnejlikor
infattade i guldringar. I början av 1800-talet hade de franska och engelska odlingarna gjort kryddor till nästan en vardagsvara i Europa. I början av 2000-talet brinner Indonesiens skogar igen. En fjärdedel har försvunnit på 50 år. Nu ska det odlas oljepalmsplantager. |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Frisch volym 3 (1979), Haggard (1946), Henrikson (1992), Herodotos
(2000), Jönsson och Simmons (1935), Miller (1969),
Milton (1999), Neuendorf (1991), Schivelbusch (1980),
Swahn (1996), Tallerud (1999). • Artiklar: Torgny Nordin: Kampen om kryddorna (Populär Historia 4:1996). • Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 04 29). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
