Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Kanelträd


Synonymer Äkta kanel, Ceylonkanel, apotekskanel, caneel, canill, kanil, kanille
Botaniska namn Cinnamomum zeylanicum Breyn. = Cinnamomum verum = Cinnamomum ceylanicum = Laurus cinnamomum
Engelska namn Cinnamon tree, true cinnamon, Ceylon cinnamon, Sri Lanka cinnamon, Seychelles cinnamon, Madagascar cinnamon ("cinnamon" i USA är så gott som alltid kassiakanel)
Andra namn Romanska språk
Cassia vera, cinnamomum, cinnamum, cinnamon (latin), sinamomum (medeltidslatin), cannelier, cannelier de Ceylán, cannelle, canelle type Ceylan (franska), cannella (italienska), canela, canela de Ceylán (spanska), canela (portugisiska)
Nordiska språk
Kanel, Zeylon-kanel (danska), kanel (norska), kanell (isländska), kaneli, Ceyloninkaneli (finska)
Asiatiska språk
Kwei, rou gui, xi lan rou gui (mandarin = kinesiska), yuhk gwai (kantonkinesiska), nikkei, seiron-nikkei, shinamon (japanska), durusita, twak, taj (sanskrit), dalchini, darchini (hindi), op cheuy (thai), say que (vietnamesiska), ilavangam (tamil), seylan tarcini (turkiska), qarfah, qirfah, qurfa, kerfee, qirfa (arabiska om barken), kirfat-ed-dar sini (arabiska: bark från kinesisk ved),   qirfa (egyptisk arabiska), darchin, dar chini (farsi = persiska), kinnämön, kinamon, qinnâmôn (hebreiska), tsimring (jiddisch)
Andra språk
Tisheps (fornegyptiska), kinnamomon, kinnamon (grekiska), kanela (nygrekiska), ti'sps (fornegyptiska), Zimt, Echter Zimt, Zeylonzimt, Zimtbaum (tyska), kaneel (holländska), koritsa (ryska), kanela (bulgariska), cinamo (esperanto)

Artvarianter • Malabarkanel, moderkanel (Cinnamomum ceylanicum var. cassia), ty. Mutter-Zimmet: Barken har varit officinell i Sverige.
Besläktade Släktet Cinnamomum omfattar ca 250 arter av träd och buskar från Asien, Amerika och Australien.
Kassiakanel (Cinnamomum av flera arter) - kinesisk, vietnamesisk, indonesisk
Kamferträd (Cinnamomum camphora)
• Indisk kanel, indisk lager (Cinnamomum tamala), eng. Indian bay: Norra Indien. Används som kanel.
• "Oliverkanel" (Cinnamomum oliveri), eng. Oliver's bark. Australien. Används som kanel.
Ej besläktade Många obesläktade kryddväxter från Västindien och Sydamerika benämns kanel, som:
• Vit kanel (Canella alba Murr. = Canella winteriana), eng. white cinnamon, wild cinnamon, West Indian wild cinnamon, white wood: Västindien, Sydafrika. Barken har varit officinell i Sverige. Kolumbus stötte på den och trodde att han hittat den äkta.
• Jamaikakanel (Cinnamodendrum corticosum): Florida.
• Magellansk kanel (Drimys Winteri): Sydamerika.
• Oäkta wintersk kanel, jamaikakanel (Cinnamodendron corticosum Miers.): Västindien.
• Äkta wintersk kanel, magelhansk kanel (Drimys winteri Forst.): Sydamerika.
• Sassafras (Sassafras officinale), eng. sassafras , cinnamon wood: Florida.
Nejlikkanel
Västindisk nejlikkanel, bayträd (Pimenta acris = Pimenta racemosa)
• Brasiliansk nejlikkanel (Dicypellium caryophyllatum Nees.): Brasilien.
• Indisk nejlikkanel (Syzygium caryophyllaceum): Indien.
• Nejlikkanel (Nectandra cinnamomides): Sydamerika.

Beskrivning • Träd: 6-18 m högt med korkartad knottrig ytterbark. I odling skärs det ner till en stubbe när det blivit 2-3 meter högt. Från stubben skjuter det upp purpurfärgade skott som på ett par år blir ett par meter långa.
• Blad: De ständiggröna, läderartade och blanka bladen är spetigt ovala och liknar lagerblad. De är först röda, sedan mörkgröna med vita nerver.
• Blomma: I grenspetsarna kommer knippen av små och obetydliga blommor, på utsidan sidengrå, inuti gulgröna och med gula ståndare; de luktar inte gott. 
• Frukt: Frukterna är köttiga bär, påminnande om rödbruna ekollon, innehållande ett frö.
Odling och bruk
Skörd
• Bark: Bark börjar skördas när trädet är 8-9 år, tidigast efter 4 år. Man skördar varje eller vartannat år under regntiden vår och höst, på Sri Lanka i maj och oktober. Fortfarande på 1970-talet sköttes det av den särskilda kasten kanelskrapare, challa. Så här beskrivs trädet och skörden på Ceylon omkring 1650 av en svensk skeppslöjtnant som seglade på Java:
 
Här växer den allrabäste kanel till största ymnighet, hela vilda skogarna fulla. Inga andra taga den av träden, än särdeles arbetsfolk, som ej hava annat att göra eller idka någon annan näring; ty kallas de ock skaliers. Den yttre barken är grå, vilken rensas först bort och kastas sin kos. Den inre är askefärgad och skäres i fyrkantiga stycken, vilka sedan rullas tillhopa. När han får ligga något i solen, blir han röd, och inom tre års tid växer barken på trädet igen. Detta träd bär varken blomma eller någon frukt; bladen ser ut som på äppleträn. Det är icke särdeles högt.

 

De 1-2 år gamla skotten klipps av och får ligga en dag. Ytterbarken skrapas av och sedan skalas den tunna innerbarken av med koppar- eller mässingskniv; järn förstör barken. Görs det vid rätt tid under regntiden när trädet savar lossnar den lätt. Barken får ligga och jäsa 12-24 timmar. När den börjar torka rullar den ihop sig till rör som stoppas in i varandra och läggs på torkning i skugga. Färdigtorkad kanelbark skiljer sig från kassiakanel genom sin tunnhet, 0,3 mm (kassia 1-3 mm) och på att rören rullar ihop sig från båda hållen (kassia bara från ett).
Växtförhållanden
Kräver tropiskt, subtropiskt eller varmtempererat klimat med mycket regn och jämn och hög temperatur, som i Sri Lankas bergiga kusttrakter där den växer vild i fin vit sand eller sandrik lera. Behöver inga skuggträd. Vid odling låter man plantorna växa i 3-4 år och kapar dem sedan 10-15 cm över marken. Ur resterna skjuter det upp skott varav man sparar 4-6 st i ett eller två år.
• Förökas genom avläggare och sticklingar.
Utbredning
• Asien: Trädet växer vilt bara i Asien (Sri Lanka, Indien, Burma). De största odlingarna finns på Sri Lanka (Ceylon) och i Indonesien (Sumatra, Java). Odlas också i Kina och Vietnam.
• Afrika: Mest odlas på Madagaskar, Seychellerna och Komorerna, i Tanzania och Kenya.
• Amerika: Odlas i Brasilien, på Grenada, Jamaica och i övriga Västindien.
Handel
Indonesien producerar mest, Sri Lanka exporterar mest (2004-2005). Kanel från Sri Lanka, Kina och Vietnam har gott rykte medan indonesisk och amerikansk anses vara ganska dålig. Kanel från Seychellerna har länge omtalats som sämst av alla.
Indier, ceyloneser, perser och araber äter mest; kanel ingår i många exotiska kryddblandningar som indisk garam masala, indisk curry, arabisk baharat och etiopisk berbere. I Sverige ... äter vi ingen alls, för all kanel som säljs i Skandinavien är sedan årtionden indonesisk kassia.

Växtdroger och beredningar • Kanelbark, Ceylonkanel (Cinnamomum cortex interior, Cinnamomum ceylanicum cortex interior, Cinnamomi cortex, Cortex cinnamomi ceylanici, Cortex cinnamomi zeylanici): Svenska farmakopén upplaga 1-11 (1775-1946).
• Blomma, kanelknopp (Flores cassiae, Flos cassiae, Flores cinnamomi ceylanici): Svenska farmakopén upplaga 5 (1817).
• Kanelblad (Folium cassiae, Folia cassiae, Folium cinnamomi ceylanici)
Kaneltinktur (alkoholutdrag)
Kanelessens (eterisk olja)
Kanelaldehyd (isolerat ämne)

Historia

Namnet
Cinnamomum = kanelbark, efter grekiska kinnamomum och latin cinnamomum, båda med betydelsen bark från kanelträd. Ordet tros komma från feniciskan som hämtat det från bl. a. hebreiska qinnamôn = kanel, som i sin tur antagligen kommer från malaysiska kayu = trä, ved, och manis = söt. Antagligen har det använts som handelsnamn på både kanel och kassia.
Zeylanicum = från Ceylon, Sri Lanka.
Vera är rent latin = äkta, sann, alltså som stämmer med typarten.
• Namnet kanel, i fornsvenska före 1500-talet, är en form av tyska Kaneel som i sin tur kommit från franska cannelle, alla med betydelsen kanel och med ursprung i latinets canna = rör, dit det kommit från ett sanskritord med samma betydelse.
Ursprung
Sydöstra Asien, antagligen södra Indien och Ceylon = dagens Sri Lanka. Under tertiärtiden (för 600.000-100 miljoner sedan på en höft) växte kanel i hela Europa upp till Småland, vilket förstås ingen människa hade någon glädje av eftersom inga fanns.
Kina
Något slags kanelträd - kassia eller äkta kanel - var känt i Kina åtminstone 1500 f. Kr. Kanel hörde till de få växtdroger som kineserna importerade under de äldsta farmakopéernas tid , 2000-talet f. Kr. Från åtminstone 100-talet f. Kr. användes den regelbundet i mat. Inte heller om denna var kassia eller kanel vågar någon svära på.
Egypten
Också egyptiska uppgifter om kanel är osäkra. Landet fick sin tisheps, någon slags kanel, från Punt, dagens Somalia. Bland annat hämtades den hem av drottning Hatshepsuts berömda båtexpedition på 1400-talet f. Kr. Tisheps ingick i flera egyptiska parfymer som grekiska och romerska författare senare kunde lämna recept på. I fornegyptiska recept, bl. a. i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.), förekommer den i salvor men inte i invärtes läkemedel. Den skänktes till templen men det finns inga uppgifter om att den använts som brännoffer, däremot i rökelser "för att ge rum och kläder en behaglig lukt".
Tisheps är med myrraharts och "cederolja" den enda krydda som uttryckligen omnämns i egyptska källor som ingrediens vid mumifiering. Alla andra krydd- och doftväxter känner man till genom arkeologiska fynd. En mumie från 1200 f. Kr. var täckt med ett flera cm tjockt kryddlager mellan hud och bandage, med tydlig lukt av kanel och myrraharts.
Tisheps kan faktiskt också vara kamfer; träden är ganska nära släkt. I ett recept ingår tisheps i suppositorier som ska "kyla anus" och det pekar ju onekligen mot kamfer snarare än kanel. Uppgifter från 600-talet f. Kr- är säkrare; då vet man att kryddan kanel nådde Egypten och Europa.
Tusen och en natt
Det är inte heller lätt att utreda vilken kanel grekiska och romerska författare beskriver. Deras kinnamomon (grekiska) och cinnamomum (latin) är inte självklart kanel, och kassia (grekiska) och casia (latin) inte heller så säkert kassia. Till det kommer att man importerade också bladen, malabathrum. Vad skulle man tro? Ingen hade sett träden och handelsmännen var sannerligen inte att lita på. Tvärtom fabulerade de ihop fantastiska rövarhistorier för att motivera höga priser. Herodotos på 400-talet f. Kr. gick på eller återberättade åtminstone alltihop - "det är min skyldighet att berätta det jag hör men inte att tro på det" var ju hans devis:

 
Man berättar, att stora fåglar för med sig de stänger, som vi efter fenikerna kallar konamomon, och att fåglarna för dem till sina bon, som är byggda av gyttja på branta berg, där ingen människa kan klättra upp. Härvid använder araberna följande knep. De hugger i så stora stycken som möjligt köttet av döda oxar, åsnor och andra dragare och bär dem till dessa trakter, där de lägger dem nära intill bona, varefter de avlägsnar sig. Nu flyger fåglarna ner, tar köttstyckena och för upp dem till sina bon. Dessa kan emellertid inte bära tyngden utan går sönder och faller ner. Och nu kommer araberna och plockar upp den. Den på detta sätt samlade kanelen utföres sedan till andra länder.
 
Historien är förvillande lik den som Sinbad berättar om Rok-fågeln från sin andra resa i Tusen och en natt, men där är det diamanter som fastnar i köttstyckena:
 
Så fattade jag mod, och då jag började gå omkring i dalen, fann jag, att stenarna på marken voro idel diamanter av det slag, som man använder till att borra hål i andra mineraler och ädelstenar såväl som i porslin och onyx, ty diamant är den hårdaste sten, som finnes, och det finns icke något som helst, som biter på den. Men dessutom var dalen full av ormar och andra giftiga odjur, av vilka vart och ett var så långt som en pamstam och så tjockt, att det med lätthet kunde sluka en elefant. Dessa ormar kommo emellertid fram blott nattetid, ty om dagen höllo de sig dolda av fruktan för fågeln Rok och andra stora rovfåglar, som slogo ner på dem och hackade dem i bitar.
 
Sindbad kommer på att han har hört talas om den där dalen förr:
 
De hade berättat, att på ett ställe mellan bergen, som var mycket farligt och otillgängligt, fanns det diamanter, och för att få tag på dessa hade de köpmän, som drevo handel med diamanter, hittat på en egendomlig list. De togo ett får, som de slaktade och flådde, och sedan de skurit det i bitar, kastades dessa från toppen av de omgivande bergen ned i den djupa dalen. När det färska köttet på så sätt kastades ner, kommo några av de diamanter, varmed hela jorden var översållad, att fastna däri. Därpå gingo köpmännen undan och blevo borta halva dagen. Under tiden kommo gamar och andra rovfåglar, vilka slogo sig ned på köttstyckena och i sina klor buro upp dem på bergstopparna. Därpå skyndade köpmännen fram och skrämde bort fåglarna med sina rop, varefter de själva gingo hän och togo de diamanter, som hängde fast vid köttet, vilka de läto ligga kvar åt fåglarna. Detta är det enda sättet, varpå det är möjligt att få tag i dessa diamanter.
 
Om kanel kunde Aristoteles berätta att barken hämtades av särskilda kanelfåglar som byggde bon av dem högt uppe i träden. Bästa sättet att få ner bona var att beskjuta dem med blytyngda pilar. Och så här berättar Aristoteles elev Theofrastos ett århundrade efter Herodotos:
 
Och det finns också en saga om den; det sägs att den växer i raviner och att det i dessa finns mycket ormar vars bett är dödliga. Mot dessa skyddar de händer och fötter innan de går ner i ravinen. När de har hämtat kanelen delar de upp den i tre delar och drar lott om dem med solen, och den del som tillfaller solen lämnar de kvar, och det sägs att så fort de lämnar stället ser de hur den fattar eld. Men det där är bara fabler.
 

Arabisk, etiopisk eller ceylonesisk?
Herodotos (Grekland 400-talet f. Kr.), Theofrastos (Grekland 300-talet f. Kr.) och Dioskorides (Rom runt år 65) höll alla på att kassia/kanel kom från södra Arabien, en idé som övergavs först på 400-talet. Dioskorides samtida Plinius avfärdade pratet om arabiska fåglar och höll på Etiopien. Å andra sidan berättar han också att skörden var ett kungligt monopol i Arabien och fick påbörjas först med gudarnas tillåtelse, som krävde att man offrade 44 oxar, getter och vädurar... Från Etiopien kom i alla fall kassia, har det visat sig. Och kanel kom på sätt och vis verkligen från Arabien, för det var över arabiska halvön karavanerna gick sedan arabiska sjömän landat den från Indien och Ceylon.
Hur skulle man kunna veta? Ingen hade sett busken och det enda man hade att gå efter var handelsvägarna så långt de kunde spåras och handelsmännens förledande uppgifter. Den grekiske geografen Strabon vid vår tideräknings början antog att det fanns ett kanelland söder om Egypten.
På 100-talet importerades både kassiabark, kanelbark och kanelblad till Rom. Äkta ceylonkanel i större mängd kom antagligen på marknaden först på 300-talet när Ceylon blev en mötesplats för grekiska, persiska och arabiska handlare. Fram till 1400-talet kom all bark från vilda träd.
Ceylon: Araber, portugiser, holländare, engelsmän
På 1200-talet upptäckte européer kanelträden på Ceylon, dagens Sri Lanka, men ceyloneser och inflyttade araber var obenägna att släppa ifrån sig makten över handeln. På 1400-talet kom odlingar i gång - dittills hade man skördat vild - och handelsrepubliken Venedig började importera kryddan och sprida den i Europa.
1505 tog sig portugiser fram till Ceylon och lyckades 1536 ockupera ön och ta över handeln från araberna. Därmed var det slut på sötebrödsdagarna för de lokala indiska furstarna - en av dem fick betala en skatt på 110 ton kanel om året till Portugal - som inte såg sig någon annan råd än att stödja Portugals konkurrent Holland. Det fick de bittert ångra. Holländarna inte bara annekterade ön 1656, fördrev portugiserna och övertog handeln, utan förvandlade också Ceylon till ett helvete. Man började odla träden systematiskt och efter en ceylonesisk kungs uppror som slutat med 7.000 holländares död övergick man 1765 till att skörda enbart odlade träd.
1796 fick Ceylon åter en ny europeisk herre, Storbritannien, som upprepade Hollands manöver gentemot Portugal: annekterade ön, slängde ut holländarna och övertog kanelhanteringen. Det engelska monopolet varade fram till 1833 då holländare började odla utsmugglade kanelträd i Indonesien (Borneo, Java, Sumatra) och fransmän i Afrika (Mauritius, Réunion, Franska Guyana). 1853 hade monopolet i praktiken upphört och engelsmännen upphävde det även formellt. Det dröjde dock till 1948 innan Ceylon blev självständigt och kunde ta över kanelhandeln själva.
Kanelskalarna
Särskilt klämda mellan stormakterna var de arbetare som skördade och beredde barken, den särskilda kasten kanelskalare, challa. Det ursprungliga holländska kravet var att varje man från 12 års ålder skulle leverera 28 kilo bark per säsong, vilket betalades med en mycket liten ranson ris. Detta höjde så småningom till 303 kilo. Att sälja bark till andra än holländska tjänstemän var belagt med dödsstraff, liksom att underlåta att rapportera om man hittade kanelplantor utanför plantagen.
Kanelblad
Kanelblad (gr. malabatrhron, lat. malabathum) kostade 300 denarer för 330 gram på Plinius tid, att jämföra med svartpeppar 4 denarer. Bladen var alltså en egen krydda. Man pressade olja ur dem, kokade dem i vin och använde dem i salvor och parfym. Både "egyptiska" och "syriska" blad fanns att köpa men bäst var de "indiska". Plinius var inte helt fel ute när han menade att kanelbladen kom från Indien via Syrien. Att de kom från samma träd som kanelbarken visste han däremot inte.
I Europa på medeltiden var kanelblad så vanliga att de kort och gott kallades blad (folia) eller indiska blad (folia indi).
Dyr kanel
I Rom runt år 70 kostade var mald bark från Indien dubbelt så dyr som hel bark. Plinius har också hört att kanel förr kostade 1.000 denarer pundet men att priset halverades sedan barbarer bränt skogarna. En dyr krydda var det i alla fall och när Nero brände en årsimport kanel på likbålet för Poppaea år 65 var det för att visa vilken oerhörd förlust han lidit genom hennes död (han hade själv slagit ihjäl henne).
Fram till runt år 1000 förblev kanel mycket dyr i Europa men det finns belägg för att den användes i ett schweiziskt kloster på 800-talet och hade kommit i allmänt bruk i England på 1000-talet.
Falsk kanel
Förfalskningar har varit vardagsmat och kanel är fortfarande efter saffran den mest förfalskade kryddan. En bedräglig kryddhandlare i Sevilla 1632 blev inte bara av med hela lagret utan fick också hundra piskrapp, men det var först vid tredje avslöjandet.
Sverige
I en svensk läkebok från 14-1500-tal, avskriven från danska, görs det klart att det finns två slags kanelbark och att den tunna (kanel) är bättre än den tjocka (kassia) men vi vet inte vilken som varit vanligast. En tysk resenär berättar 1586 att bönder i Blekinge och Småland minsann visste att

 
begära av en gäst muskot, kanel, nejlikor, ingefära och dylikt, men att få något av dem även för penningar händer ej ofta...
  I kalla klimat har plantan odlats i orangerier; den fanns enligt bevarade protokoll t. ex. i orangeriet på Gunnebo slott 1810.
Kanel som mat och medicin
Medicinskt har både bark och blad använts särskilt som medel för matsmältningen, t. ex. mot illamående. Svenska beskrivningar av maträtter med kanel finns från 1200-talet. Välbärgat folk i Europa kryddade all slags mat med kanel ungefär som i dagens indiska matlagning, där kanel ofta ingår in currypulvren. Ett pund kanel gick åt vid det stora och berömda gravölet för den heliga Birgittas far 1328; familjen var Sveriges rikaste. I mitten av 1500-talet fanns den på lager i Gustav Vasas kryddkammare. På 1700-talet fick kanel kamouflera finkelsmak i brännvin ("vara på kanelen"). När kryddan började bli något så när åtkomlig för gemene man på 1800-talet tog man den i välling, gröt, filmjölk och, när sådant förekom, pannkaka och vetebröd. Kanelbullar började bakas först på 1920-talet. All kanel i dagens butiker är indonesisk kassia.
Kanelens 9 dygder
Arvid Månsson på 1600-talet hämtar från antika författare, arabiska läkare och tyska örtaböcker 9 dygder hos kanel - så ovanligt i Sverige att han samlar den under samma rubrik som lager: Hon lenar hosta och stärker bröstet, borttager snuva och hosta, värmer kall mage och är bra mot vattusot (vätskeansamling). I blandningar med annat är hon bra för hesa, mot hosta, mot vämjelse i magen (illamående), för kvinnor som kväljas med barn (graviditetsillamående) och driver ut efterbörden.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrt av solen och därmed Lejonet (elementet eld, fast kvalitet).
Enligt elementläran ett mycket hett träd med viss fuktighet (Hildegard av Bingen 1100-tal). Kanelbarken är het och torr (svensk läkebok ca 1500, Arvid Månsson 1600-tal).
Ayurveda klassificerar kanel som värmande och sammandragande; det ökar pitta och minskar vata och kapha.

Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Ebbell (1937), Fries (1904) Gentz och Lindgren (1946), Green (1976), Hansson och Hansson (2002), von Hofsten och Bergkvist (1989), Juneby (1999), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Keay (2006), Keyland (1989), Klemming läkebok 3, 6, 7 (1883-1886), Klynne och Klynne (2003), Lindgren (1918), Linell och Hylander (1955), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer (1952), Miller (1969), Månsson (1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Neuendorf (1991), Neuendorf (2009), Nielsen (1986), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 12:XLII-XLV, LIX (1968), Rehnberg (1963), Reynolds (1996), Schweigger och Kammerer (1998), Strindberg (1974), Swahn (1996), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925).
• Citat: Här växer den...: Rugoff (1963). Man berättar att...: Herodotos (2000). Så fattade jag mod...; De hade berättat... Tusen och en natt; Torsten Wennströms översättning (Baltiska förlaget, 1928). Och det finns...: Theofrastos bok 9 (1916).
Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). FAO: Major food and agricultural commodities and producers (2008 04 26). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/kanel.html
Datum: 2018 04 26 - Uppdaterad: 2010 08 31
Cookieinfo
Made with a Mac