Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Indigobuske


Synonymer Äkta indigo, egentlig indigo, reng
Botaniska namn Indigofera tinctoria L. = Indigofera sumatrana Gaertn.
Engelska namn Indigo shrub

Andra namn

 

Romanska språk
Indigofera (nylatin), indigo (portugisiska), anil (spanska)
Asiatiska språk
Al-nil (arabiska), nil (farsi = persiska), nili (sanskrit), mu-lan (kinesiska)
Andra språk
Indigo (tyska)

Besläktade arter

Släktet Indigofera omfattar 60-70 arter. Några som har odlats som färgväxter:
Afrikanska
• Natal indigo, Java indigo (Indigofera arrecta Hochst. Ex. A): Afrika, varifrån den togs till Java på 1800-talet och sedan spreds till Indien och i övriga Asien.
• "Ledad indigo" (Indigofera articulata Gouan, felaktigt ofta kallad Indigofera argenta L.): Västafrika. Trivs i torrare klimat och har odlats storskaligt i Indien, Västafrika och i den arabiska världen.
• "Himmelsblå indigo" (Indigofera coerulea Roxb., felaktigt ofta kallad Indigofera argenta L.): Som Indigofera articulata.
• Afrikansk indigo, silverindigo (Indigo argenta L.): Norra och västra Afrika.
Amerikanska
• Västindisk indigo (Indigo anil L. = Indigo suffruticosa Mill.): Mexiko, varifrån den spritts i Central- och Sydamerika. Odlad i Nordamerika varifrån holländare tog den till Asien och Afrika.
• Guatemalaindigo (Indigofera micheliana Rose = Indigofera guatemalensis Moc., Sessé & Cerv. ex. Backker): Mexiko, varifrån den spritts i Central- och Sydamerika. Felaktigt ofta tagen som en underart till Indigofera suffruticosa.
• Carolinaindigo (Indigofera caroliniana Mill.): Nordamerika.

Ej besläktade I alla världsdelar finns många obesläktade indigoväxter som kan bilda den speciella glykosiden indikan. Mest använda:
• Färgpilört, kinesisk indigo, japansk indigo (Polygonum tinctorium Ait. = Polygonum tinctoria = Persicaria tinctoria (Ait.) H. Gross): Ärtväxt, den mest använda indigoväxten i Kina, och i Japan där den kallas kinesisk indigo.
• Oleander (Nerium tinctorium), eng. black indrajau: Art av oleander som används i Asien.
• (Lonchocarpus): Ärtväxt som används i Afrika.
• (Marsdenia), eng. milkweed: Ärtväxt som används i Asien.
• Vejde (Isatis tinctoria), eng. woad: Europa, Asien. I Norden på grusig mark (strandvallar, vägkanter, skräpmark) särskilt längs svenska östkusten och finska västkusten; självsår lätt och antas vara under spridning. 40-120 cm hög, upprätt brunaktig stjälk, överst med förgrenad blomställning med talrika gula blommor (juni-juli). Längs stjälken lansettlika blad som är den del som används till färgning, de översta omfattar stjälken. Den färgväxt som användes i Europa innan indisk indigo började importeras på 1600-talet. Bäst på ylle.

Beskrivning • Halvbuske: Flerårig. 1-2 m hög, i Sverige 60 cm. Odlas som ettårig eftersom färgen blir sämre efter några år.
• Blad: Bladen sitter i par motsatt varandra längs grenarna, mörkt blågröna och omvänt äggformade, d.v.s. så att de är smalare vid basen och breda och trubbiga i toppen.
• Blomma Indien juni, Sverige juli-september): I bladvecken upprätta spiror av små vita, rosa eller röda ärtblommor.
• Frukt: Frukten är en balja, ofta spiralformad. Fröna är mycket små och har ofta liknats vid krut.
Odling och bruk

Skörd
• Blad (året om): Bladen skördas före blomningen, flera gånger om året från samma planta. Första skörden tre månader efter sådd ger bäst blad. I norra Thailand skördas första gången i slutet av april och därefter en andra gång i slutet av oktober, på Java i november och sedan återigen i januari och mars, i Indien i mitten juni. Hela plantan skärs av 20 cm från marken.
Växtförhållanden
Indigobusken hör hemma i tropiskt och subtropiskt klimat. I Sverige klarar den sig om den får övervintra frostfritt. Behöver sol.
• Förökas från frö som sås i drivbänk eller direkt på friland. I Indien sås den i mars-april och gror på 4-5 dagar. Förnyelsen anses nödvändig i odling eftersom färgen försvagas efter några år.
Utbredning
• Äkta indigo, besläktade arter och obesläktade indigoväxter odlas i tropiska och subtropiska områden i Asien (södra Indien, Kina, Japan, Sydostasien, Arabien), Sydamerika och Västafrika, mest för lokala behov.

Växtdroger och beredningar Indigoblått (färgämne)

Historia

Namnet
• Indigofera = växt med indigo, indigobärande, från spanska eller portugisiska indigo = indigo, blått färgämne, i sin tur från grekiska indikon och latin indicum med samma betydelse, ursprungligen med betydelsen indisk. Slutledet -fera = bärande, är av latin ferre = bära. Härav indigo = blått färgämne, i svenskan sedan 1637.
Tinctoria = färgande, efter latin tingere = färga, måla; ett vanligt epitet på färgväxter.
Ursprung
Förr trodde man att Indigofera-arterna kom från Indien eller att Indien fått dem österifrån. Idag lutar det åt att de har sitt ursprung i Afrika och därifrån har spridits österut till arabiska halvön och Indien.
Andra indigoväxter
Indigoblått har framställts över hela världen i tusentals år men inte nödvändigtvis ur indigobusken. Européerna har använt vejde (Isatis tinctoria), kineserna färgpilört (Polygonum tinctorium) och afrikaner och sydamerikaner har haft ytterligare andra - se ovan under Ej besläktade.
Europa
Under tidig medeltid anlade turkar och araber indigoodlingar bl. a. på Malta, Cypern och Sicilien. Åt andra hållet for 11-1200-talens korsfarare och anlade odlingar i sina nybildade småriken i Syrien-Palestina. Den verkligt stora europeiska handeln med indigoblått kom igång sedan Engelska Ostindiska Kompaniet, grundat 1600, anlagt egna odlingar i Indien. Holländska Ostindiska Kompaniet, grundat två år senare, gjorde likadant på Java i slutet av århundradet.

Amerika
Europeiska nybyggare odlade många indigoväxter i Nya världen: vejde (Isatis tinctoria), vild indigo (Sophora tinctoria = Baptisia tinctoria) och flera arter av Indigofera. Den bästa indigofärgen kom från Centralamerika - i mitten av 1600-talet producerade franska och spanska odlingar i Västindien och Guatemala så mycket och så bra att Ostindiska kompaniet måste minska sin indiska handel.
De största indigoodlingarna anlades i sydstaterna (South Carolina, Louisiana, Georgia, Alabama, Virginia, Florida) av fransmän och engelsmän. Indigo gick särskilt bra ihop med ris; odlingssäsongerna kompletterade varandra så att slavarna kunde utnyttjas året runt. Handelsmönstret etablerades på 1730-talet: Från Indien hämtades indigofärgat tyg till Europa, varifrån det skeppades till Västafrika, där det byttes mot slavar, som forslades till amerikanska indigoplantager, vars indigo exporterades till Europa - som skeppade indigofärgat tyg till Västafrika ... o.s.v. Balansen förstördes av den amerikanska revolutionens stridigheter under 1770- och 80-talen. Handeln med Europa bröts och ris blev en viktigare gröda. I slutet av århundradet hade indisk indigo blivit både billigare och bättre än amerikansk och Engelska Ostindiska Kompaniet nått i det närmaste världsmonopolställning. Bomull blev istället den stora plantagegrödan i sydstaterna. Rester av indigoodling fanns kvar till 1860-talet då slaveriet upphävdes. Idag spelas World Golf Championship i Georgia på en f.d. slavplantage för indigo och bomull.
Ostindiska kompanierna
De tidiga engelska indigoodlingarna och faktorierna i Indien anlades i den västliga provinsen Gujarat på 1600-talet men den verkliga kassakistan blev Bengalen i nordväst, upptäckt av engelska entrepenörer 1691 och ockuperat 1751. Här satsades allt krut efter förlusten av de amerikanska kolonierna 1789. Västindiska odlare konsulterades av Kompaniet och ett slavlikt arrendesystem upprättades. På några årtionden blev bengalisk indigo världens billigaste och bästa. På 1830- och 40-talen var 80 % av världshandelns indigo bengalisk. Resten kom från Asien (övriga Indien, Java), Amerika (Guatemala, Brasilien, Carolina) och Afrika (Egypten, Senegal, Mauritius). Så gott som allt köptes av europeiska länder, huvudsakligen England och Frankrike.
Engelska Ostindiska Kompaniet ägde i princip Indien fram till 1858, då uppror ledde till att engelska kronan såg sig tvingad att ta över styrningen av landet. Året därpå gjorde arrendatorerna i hela Bengalen uppror.

 
Låt det bli vinst eller förlust. Jag dör hellre än jag odlar indigo. Nej, jag kommer inte att odla indigo för någon, på något villkor
  förklarade en arrendator. Arrendatorerna segrade och kunde övergå till att odla ris. Ostindiska Kompaniet flyttade odlingarna söderut. Likadana arrendeuppror inträffade i provinsen Bihar 1868 och i Sudan 1884.
Holländska Ostindiska Kompaniet hade på likartat sätt startat odlingar på Java på 1600-talet men de verkligt framgångsrika plantagerna anlades av engelsmän 1811-1816 då området var under engelsk ockupation. Därefter återgick området till Holland.

Allt gick upp i rök när syntetisk indigo kom på marknaden 1897. Handeln med äkta indigo minskade till 5 % på tjugo år. Idag finns några få odlare i södra Indien. I Kina, Japan och Afrika odlas för eget behov.
 

 


Litteratur: Se t ex Adrosko (1968), Balfour-Paul (2000), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Frisch volym 2 (1962), Hannestad (1966), Impecta (2004), Jönsson (1910), Lindgren (1918), Lindqvist (1989), Meyer (1952), Miller (1984), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Ponting (1980), Sandberg (1986), Svensk uppslagsbok XIV (1955). .
• Citat: Låt det bli vinst...: Nessle (2006).
Nätpublikationer: Nationalecyklopedin (2004 04 14).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/indigo.html
Datum: 2018 07 20 - Uppdaterad: 2010 02 13
Cookieinfo
Made with a Mac