![]() |
Hampa |
|||||
|
||||||
(Svenskt ordspråk) |
||||||
|
||||||
Synonymer | Cannabis, canapis, hamp, hamper, spånadshampa, oljehampa, industrihampa | |||||
Botaniska namn | Cannabis sativa L. | |||||
Engelska namn | Hemp | |||||
Andra namn |
Romanska språk |
|||||
|
||||||
Artvarianter | Släktet
Cannabis omfattar bara arten Cannabis sativa. Spånadshampa (industrihampa, nordlig hampa) som odlas för fibrerna sönderfaller i två
huvudgrupper: Italiensk hampa, sydeuropeisk hampa: Odlad i södra Europa; mognar för sent för att kunna odlas i Sverige. Rysk hampa, nordeuropeisk hampa: Odlad i norra Europa och Ryssland; den som odlats i Sverige. |
|||||
Besläktade | Indisk hampa, sydlig hampa, rökhampa - ibland betraktad som en egen art (Cannabis indica), ibland som en underart (Cannabis sativa ssp. indica), ibland som en varietet (Cannabis sativa var. indica). Från Indien och odlad i stor skala bl. a. där och Mexiko. Stammen är förvedad och för grov för spånad, mer förgrenad och hela växten frodigare än fiberhampa. Kvistarna användes förr som prydnadsgrönt i buketter. Moderväxt för marijuana (blad och ört), hasch (hartssekret från särskilt honblommornas knoppar) och hartsolja (hascholja, cannabisextrakt). Alla har använts medicinskt. I Sverige var fröna officinella 1775-1908 och örten 1869; i andra nordiska farmakopéer stod den kvar in på 1900-talet. | |||||
Ej besläktade | Namnet
hampa har blivit synonymt med spånadsväxter
i allmänhet och används om många obesläktade
fiberväxter. De mest kända: Amerikansk hampa (Apocynum cannabinum = Apocynum pubescens), eng. Canadian hemp, American hemp, black Indian hemp, bowman's root, bitter root, choctaw root, milkweed, rheumatism weed, wild cotton: Nordamerika. Gambohampa (Hibiscus cannabinus): Ostindien. Används på samma sätt som hampa, d.v.s. ger fibrer till tyg, snören och rep. Manillahampa, bananträd (Musa textilis): Odlad i Filippinerna (Java, Borneo), och Indien för fibern som utvinns ur ur bladen. Ostindisk hampa, Madrashampa, Sunnhampa (Crotalaria juncea): Odlad i hela Asien som spånadsväxt. Sisalhampa (Agave sisalana): Odlad i Västindien och andra tropiska länder. Inte heller detta är en bastfiberväxt utan en bladfiberväxt, använd till säckar, rep etc. Den hampa conquistadorerna stötte på i Mexiko 1520; aztekerna använde den till mantlar, rep, sandaler "och andra småting som de får från samma planta". |
|||||
|
||||||
|
• Ört: Ettårig. 50-350 cm hög i Sverige, i varmare klimat upp till
10 m. Upprätt, ihålig
och lite hårig stjälk som förgrenar
sig, nedtill slät men högre upp med fyra allt
tydligare längsgående åsar. Hanplantan är glesare, spensligare och mindre varför den förr
antogs vara honplantan. Honplantan skjuter i höjden när hanblommorna vissnar
och blir bladrikare, större
och vackrare och står också grön längre varför de förr antogs vara hanplantor. |
|||||
|
Skörd |
|||||
Växtdroger och beredningar | • Hampfrö (Cannabis semina, Cannabis semen, Fructus cannabis): Svenska farmakopén I-IX (1775-1908). • Hampfröolja (olja) |
|||||
|
||||||
Historia | Namnet Cannabis = hampa, kommer från grekiska kannabis och sanskrit cannabis med samma betydelse. Ordstammen finns i många språk, t. ex. assyriska qunuba, persiska kanab, slaviska konop, litauiska kanapis. Härav svenska cannabis, belagt sedan 1878 som namn på hasch ur rökhampa. Sativa = sådd, odlad, efter latin satus = så; alltså en sådd ocg odlad växt. • Namnet hampa har funnits i fornsvenskan sedan före 1500-talet. Ursprunget är germanska ord med samma betydelse. Entusiaster för rökhampa har hävdat att hebreiska kene bosem = välluktande gräs, som förekommer i Bibeln, skulle vara hampa, men något fog för den tesen har inte presenterats. Om feltolkningar av kene bosem, se kalmus. Ursprung Asien - Persien, Indien eller Kina. Kinesisk hampa Som alltid i kinesisk historia finns varierande och svårbelagda uppgifter om tusenåriga dokument. Det första omnämnandet av växten ska ha varit i en kinesisk läkemedelslära (Nei-king) 2500 f. Kr. - dess farmakologiska egenskaper ska ha beskrivits exakt 2737 f. Kr. - det äldsta dokumentet om hampa ska ha varit en botanisk avhandling (Rhy-ya) 1600 f. Kr. - o.s.v. Det finns förstås också en historia om en mytologisk kejsare: Chen Nang, som 2800 f. Kr. lärde sitt folk hur växten skulle odlas. Mer handfasta arkeologiska fynd visar att hamprep har tillverkats i Kina sedan åtminstone 4000 f. Kr. Världens äldsta bevarade pappersark är ett kinesiskt gjort av hampfiber daterat till 100-talet f. Kr. Hampfrön har haft status som sädesslag i Kina och ätits som gröt. Språkvetare sluter sig till att hampolja använts längre än både ricinolja, linfröolja och t.o.m. sesamolja av att skrivtecknet för hampa fortfarande ingår i tecknen för ricin, lin och sesam. Det finns också i ord som "bedövningsmedel" och "smärtstillande" och man vet att preparat av hampa användes i operationsnarkos första århundradet - här har man uppenbarligen haft tillgång till någon "indisk" varietet. Alla delar av växten tycks ha använts - fiber, halm, färsk ört, frö, olja, harts - men omnämnanden av dem som njutningsmedel saknas. Indisk hampa Det är uppgifter av ovanstående slag som lett till antagandet att hampa odlades först i Kina och fördes därifrån västerut och söderut till Centralasien och norra Indien, där den användes av arierna långt innan den hinduiska kulturen etablerades på 1000-talet f. Kr. Alla gamla indiska källor är religiösa och berättar framför allt om kultiskt bruk. Många har velat identifiera bhang i Atharva-Veda (2000-1400 f. Kr.) och soma i Rig-Veda (1000-500 f. Kr.) som produkter av rökhampa. Säkra belägg finns först från 300-talet f. Kr. Örten betraktades som helig och användes både religiöst och medicinskt och i motsats till i Kina också som njutningsmedel. Japansk hampa Över hela Japan berättas odamaki, hampsnöreberätteler. En tidig variant finns i Berättelsen om Heike från 1200-talet: En ung flicka får nattliga besök av en yngling och blir gravid. Föräldrarna som vill veta vem friaren är instruerar dottern: Vid nästa besök ska hon fästa ett hampsnöre i fållen på hans dräkt och med hjälp av det följa efter honom. Tråden visar sig gå genom nyckelhålet och vidare till det lokala Miwa-templet. Älskaren har varit självaste Miwa-gudomen Ômononushi i ormform. Barnet som föds blir förfader till den familj som sköter templet. Egyptisk hampa Hampa finns omnämnd omkring 2500 f. Kr. i samband med reptillverkning. Fiberrester har hittats i Echnatons grav från 1300-talet f. Kr. och pollen av hampa i Ramses II:s mumie ett århundrade senare. Medicinskt använde man bladen i salvor, vaginatorer och lavemang. Det fornegyptiska namnet på hampa (smsmt) tolkades av egyptologer till för inte så länge sedan som sesam. "Italiensk hampa" Hampans sydliga väg från Asien till Europa gick antagligen över Mellanöstern. På 600-talet f. Kr. användes den av assyrierna i Mesopotamien i rökelser mot ledsnad och sorgsenhet. Den grekiske historikern Herodotos beskriver den på 400-talet f. Kr. som en ny fiberväxt. Under de följande århundradena omnämns växten av många romerska författare. År 78 kallas den av den grekisktalande Dioskorides för kannabis hemenis = odlad hampa, med "en rund frukt, vilken rikligt njuten förintar den manliga alstringskraften". Plinius vid samma tid, som skrev på latin och kallade växten cannabis, berättade att den ursprungligen växte i skogarna och då hade mörkare och grövre blad, men nu odlades i många länder och var mycket användbar till rep. Denna sydliga hampa utvecklades till den högväxta "italienska" fiberhampan med långa och glansiga fibrer. Den bästa på 1960-talet odlades i Italien och Jugoslavien. Den bästa av den bästa, il biancho oro, det vita guldet, kunde solblekas till nästan vit och spinnas nästan lika tunn som lin. "Rysk hampa" Hampfribrer brukades i Baltikum 3-4.000 år före vår tideräkning. Till Nordeuropa kom den - och såpa gjord på dess olja - ett par århundraden f. Kr. från skyternas område i nuvarande Ukraina och södra Ryssland. Det var om detta vilda folk som Herodotos berättade att de roade sig med att stänga in sig i tält och kasta hampfrön på elden och därvid "fröjdade sig väldeliga". 800-900-talens vikingar i österled stötte säkert på växten och måste som sjöfarare genast ha sett dess kvaliteter. Fibern tål både väta och torka som inget annat och är idealisk till sådant som rep, tågvirke, trossar och segelduk. För den tyska Hansan på 1300-1500-talen var hampan inte bara en nödvändighet för resorna på Nordsjön utan också en av de viktigaste handelsartiklarna. Den har kallats "världshavens erövrare" och eftertraktats av alla sjöfarande nationer. Fibrerna användes också till papper - Gutenbergs bibel 1454 var av hampa. I de spanska och engelska kolonierna i Amerika lär bönder på 1500-1700-talen periodvis ha varit ålagda att odla hampa till flottorna. De första jeansen var också av hampa - perfekt material för guldvaskarna som stod i vatten hela dagarna. Denna nordliga hampa utvecklades till den kortväxta "ryska" fiberhampan med kortare, grövre och mörkare fibrer som användes till grövre tyger och rep. Den blev utgångspunkt för de svenska sorter som utvecklades under 1940-50-talen. Arabisk hampa: Den gamle på berget, europeisk version Ingen berättelse om hampa är komplett utan historien om Den gamle på berget, trots att den handlar om indisk rökhampa. Alltså: Det arabiska ordet haschish ska ha sitt ursprung i ett arabiskt ord för torkad ört, hö. Benämningen hashashin = haschiishätare mötte korsfararna på 11-1200-talen och letade sig så småningom in i europeiska språk i formen assassin = lönnmördare. Hashashin började som namn på en shiiamuslimsk grupp som sades elda sin fanatism med hasch. Gruppen bildades av Hassan as-Sabbah i norra Iran 1090, sex år före det första europeiska korståget. Några år efter Hassans död 1124 slog sig gruppen ner i borgen Alamut i Elburzbergen norr om Teheran. Den nye ledaren Rashideddin Sinan blev känd som Den gamle på berget. Verksamheten, närmast den tidens självmordsbomberi, riktades inte i första hand mot korsfarare utan mot sunnimuslimer som var i majoritet i dessa trakter. Korsfarare hade dock så många olyckliga möten med gruppen och spred ryktet om dess vildhet så effektivt att assassin blev en europeisk glosa. Efter ett drygt århundrade som högkvarter förstördes Alamut av mongoler 1256 efter tre månaders belägring. Det stora biblioteket gick förlorat och idag vet man inte mycket om gruppen. Arabisk hampa: Den gamle på berget, orientalisk version Marco Polo som passerade trakterna i början av 1270-talet fick höra en mer utbroderad historia med annan sensmoral. Här var Den gamle på berget en lokal furste och gruppen, i trakten kallad mulaheter = kättare, bestod av ynglingar som valts ut för sitt mod och sina idrottstalanger. Lärometoden var att söva ner dem och sedan väcka upp dem i ett palats fyllt av allt underbart som en manlig orientalisk fantasi kan fundera ut - terassträdgårdar, springbrunnar, fruktträd, honungsbäckar, blommor, siden, guld, ädelstenar och älskliga unga kvinnor. Efter några dagar i detta rus kallades ynglingen till furstens hov och fick vittna för de andra om vad han upplevt. Alla de unga männen förstod att en furste som hade makt att belöna trohet och lydnad med en sådan sällhet som de just upplevt måste vara en minst lika stor profet som Muhammed själv och utförde därför hängivet Den gamles alla befallningar - rån på resande, lönnmord på grannfurstar, etc. Nu hörde dock Den gamles rike till ett ännu större välde styrt av Kublai khans bror, som inte såg nådigt på furstens maktfullkomlighet och kätteri. En armé sändes ut, belägrade palatset i tre år och jämnade det med marken och Den gamle togs till fånga och avrättades. Hampan, vägglusen och hjorten |
|||||
|
||||||
lovar en läkebok
från ett svenskt kloster i början av 1500-talet.
Så väldigt effektivt
kan det inte ha varit eftersom vägglössen fanns kvar i Sverige
till 1900-talet. I en annan medeltida läkebok beskrivs
hampa som starkt utdragande. Blir man t. ex. stungen
av en huggorm ska man gnugga hampa mellan händerna,
smörja bettet med den och sedan binda den om såret.
Som ett bevis på hampans kraft anförs vad som
kan hända när en hjort blir skjuten: Han löper då omedelbart till hampväxten, tar fröna
med munnen och lägger dem på såret.
Genast går skottet ut och skadan läks! |
||||||
Lagstiftning | Sedan 2003 är det tillåtet att odla industrihampa
i Sverige, om (bl. a.) • man inger en "ansökan om arealstöd" till länsstyrelsen, • har en köpare till skörden i förväg, • hampan innehåller högst 0,2 % THC. |
|||||
|
||||||
Litteratur:
Se t ex Blacker (1975), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper
(1976), Díaz del Castillo (1965), Edberg (1970),
Fries (1904), Frisch (1962), Fröier (1960), Gentz
och Lindgren (1946), Grotenfelt (1920), Hansson och Hansson (2002), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Klemming läkebok 3, 7 (1883-1886), Lindgren (1918), Lindqvist (1989), Linell och Hylander
(1955), Linné (1971), Ljungqvist (2007), Maalouf (2001), Manniche (2006), Meyer (1952),
Mossberg och Stenberg (1992), Månsson (1987),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991),
Pharmacopea suecica I (1775), Plinius bok 20 (1951),
Plinius bok 27 (1966), Plinius bok 19 (1968), Polo (1967),
Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908). • Artiklar: Louise Hagberg: "Stora rofvor och långt lin": Gamla seder och bruk i förbindelse med linodlingen (Fataburen 1913). Roland Lyhagen: Kristidsgrödor; Ann-Marie Hansson: Vikingabotanik; Gunilla Mattsson: Spånadsväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Britt Ledberg: Hampodlande bonde prisas för sin kamp (Göteborgs-Posten 2007 11 30). Ola Sandstig: Fanstyget bomull en miljöbov - men vad kommer istället? (Göteborgs-Posten 2009 08 29). Nätpublikationer: Hampanätet (2005 11 11). Den virtuella floran (2006 11 11). Jordbruksverket: Odling av hampa (2010 09 09). |
||||||
|
||||||
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||
|