Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Fläderbuske


Synonymer Fläder, äkta fläder, vanlig fläder, europeisk fläder, fläderträd, flärr, hyll, hylle, hille, hiilde, hyllebuske, hylleträ, hyllebär, hållsbär, fulbom, vegbredha, farligbärbuske, getbärsträd
Botaniska namn Sambucus nigra L. = Sambuco vulgaris 
Engelska namn Elder, European elder, black elder, eller, eldrum, common elderberry, tea tree, devil's wood, pipe tree, bore tree, bour tree, sambucus 
Andra namn Romanska språk
Sambucus, sabucus (latin), sambuca (medeltidslatin), sureau, sureau noir (franska), sambuco nero (italienska), saúco, cañileno (spanska)
Nordiska språk
Hyld, almindelig hyld, hyldeblomst (danska), hyll, svarthyll, hylletrae (norska), heisi, mustaselja (finska)
Asiatiska språk
Agdhé (arabiska)
Andra språk
Aktéa, akté (grekiska), Holunder, Schwarzer Holunder, Holder, Holler, Elder, Fleder (tyska)
Förväxlingsrisk • Vägbreda i varierande stavningar: också namn på groblad (Plantago major, Plantago lanceolata) i medeltidstexter.
• Ty. Flieder = syrén.

Artvarianter • Flikfläder (Sambucus nigra f. laciniata): Vanlig fläder med annorlunda form på bladen: flikiga, som ger trädet ett elegant utseende.
Besläktade Släktet Sambucus omfattar 20-25 arter. I Sverige finns förutom äkta fläder ytterligare två, båda giftiga:
• Druvfläder, hylle, druvhyll, klashyll (Sambucus racemosa), eng. red elder, alpine elder: 1-4 m hög buske eller träd. Mörkbrun bark, korkartad på äldre träd, gulbrun märg. Blad med 5-7 ovala småblad. Blommorna är gulvita eller grönvita, samlade i upp til 20 cm breda klasar. De kommer tidigare än hos äkta fläder (april - maj) och känns igen på doftlösheten och på att blomklasarna har rundad form. Också bären är tidigare (augusti) och röda. Alla delar - blad, blommor, bär - är giftiga. Odlad till prydnad i Europa. I Sverige förvildad i likadana gläntor som äkta fläder och är under stark spridning.
• Sommarfläder, dvärgfläder, mandråpsväxt (Sambucus ebulus), eng. dwarf elder, danewort: 1-1,5 m hög ört med ogrenad stjälk - kan knappast förväxlas utom till namnet men blommor och frukter liknar den äkta fläderns. Illaluktande blad med 5-13 småblad. Blommar senare (juli - augusti) med vita till rosa mandeldoftande blommor i tredelad blomställning. Giftig rot, svarta giftiga bär som varit officinella i Sverige. Odlad till prydnad, i södra Sverige någon gång förvildad vid vägar och ödetomter.

Beskrivning • Buske - träd: 2-10 m hög. Oftare en flerstammig buske än ett enstammigt träd. Gråbrun, djupt fårad bark. Yngre grenar och kvistar är gröna, äldre är ihåliga med lätt, mjuk och svampig märg (flädermärg) som är vit till skillnad från druvfläderns ljusbruna.
• Blad: Kommer tidigt på våren på långa skaft, motsatt varandra i par och består av 2-8 par spetsigt äggformade, sågade och lätt håriga småblad samt ett uddblad i toppen.
• Blomma (juni - juli): I grenspetsarna femgrenade blomställningar med mycket små, gulvita blommor samlade i stora platta flockar, med bedövande stark doft som växlar mellan honung och kattpiss.
• Frukt (september - oktober): Frukterna som följer är små klotrunda stenfrukter (fläderbär) samlade i klasar på röda skaft; först röda, sedan blankt blåsvarta, med röd saft.
Odling och bruk Skörd - fråga hyllefrun om lov först
• Blomma (juni-juli): Blommor insamlas vid torrt väder. Vid torkning minskar vikten till en sjättedel.
Växtförhållanden
Ofta förvildad på näringsrik mark med sol till halvskugga - lövskogsgläntor, hyggen, ödetomter, skräpmark. Växer snabbt och sprider sig genom rotskott; ibland betraktad som ett ogräs. Gamla skott skärs bort helt, nya skott till hälften. Bären lockar mycket fåglar.
• Förökas från frö på hösten. Man kan också ta vedartade sticklingar på sommaren eller på senhösten när bladen fällts - en bit gren med en vilande knopp i toppen sätts i sandblandad jord; planteras ut nästa vår innan bladen kommer eller på hösten när de fällts.
Fläder som biväxt
Blommorna ger ingen nektar men bina samlar lite pollen från dem.
Utbredning
• Europa: Vild, förvildad och odlad i hela Europa. Vild i Danmark och i Skåne, vild och förvildad upp till Jämtland och Ångermanland. "Växer i Skåne ymnigt vid byarna; på Öland synnerligen allmänt mellan Köping och Torslunda; på Gotland spridd; i södra delen av Bohuslän särskilt rikligt vid staden Kungälv", berättar Linné i Svenska floran 1755.
• Asien: Odlad och förvildad i västra Asien.
• Afrika: Odlad och förvildad i Nordafrika.
• Amerika: Naturaliserad i Amerika.
Växtdroger och beredningar • Blommor (Sambuci flores, Sambucus flores, Flores sambuci, Flos sambuci, Sambuci flos): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775. Därefter i alla svenska farmakopéer (1775-1946) men kom inte med i den nordiska 1964. En av de droger Medicinalstyrelsen uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken under andra världskriget.
• Frukt (bär) färsk eller torkad (Sambuci baccae, Sambucus baccae, Baccae sambuci, Grana actes, Fructus sambuci, Sambuci fructus): Förekom i lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775, därefter i svenska farmakopéns första sex upplagor 1775-1845.
• Bär (Sambuci semina): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella.
• Bark (Sambuci cortex, Cortex sambuci): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775.
• Blad (Sambuci folia, Folia sambuci): I lokala farmakopéer före den första svenska nationella 1775.
Fläderblomsinfusion (vattenutdrag)
Fläderblomstinktur (alkoholutdrag)
Fläderblomsessens (eterisk olja)

Historia

 

Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

Namnet
Sambucus = fläder, användes om flädrar av Plinius i Rom kring år 70. Namnets ursprung är oklart.
Nigra = svart, syftande på bärens färg. Ordet kommer från sanskrit nilah = mörkfärgad, och arabisk persiska nil = svart, mörk.
• Namnet fläder, i svenskan sedan 1638, kommer från lågtyska Vleder med samma betydelse. Ursprunget kan eventuellt vara Flieder = fladdrande, syftande på bladen. Det danska hyld och norska och äldre svenska namnet hyll kommer av isländska hol = hål, antagligen syftande på grenarnas ihålighet.
Ursprung
I Mellaneuropa sedan åtminstone stenåldern, därifrån spridd norrut (betraktad som inhemsk i Sverige), söderut (Nordafrika) och österut (Västasien).
Grekland och Rom
Flädern heligförklarade redan under antiken och användes av de hippokratiska läkarna i Grekland på 400-talet f. Kr. och därefter i Rom. Redan där gjorde man flöjter av kvistarna; Plinius runt år 70 berättar att de enligt herdarna skule skäras från fläderträd som växt så långt bort att man inte kunde höra tuppens galande i närmsta by. Sådana pipor lät högre och annorlunda än andra och hördes bäst av fåren.
Nordeuropa
I keltisk mytologi sammankopplades flädern med bokstaven R, ruis. Hos germanerna beboddes trädet av hemmets skyddsgudinna Holda. Ville man ta blommor eller annat fick man be henne snällt på knä och lova att ge något tillbaka från skogen. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.
Norden
I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor.
"Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo", sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.
Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern ("För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä", sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton för att den inte skulle blåsa sjukdom på dem.
Linnés fläder
Om flädern berättar Linné i svenska floran 1755:

 
Hela växten har en narkotisk lukt, varför den driver alla slags uttömningar; är utvärtes brukad repellerande, i anledning härav anser man på landet växten vara ett slags universalmedicin och ett ypperligt svettdrivande medel, i synnerhet i form av "flädermos". Trädets skugga är skadlig för människorna. Den hårda och gula veden är eftersökt av svarvare. Trädet är giftigt för höns; bären dödar hönsen enligt lantmännens erfarenhet. Blommorna dödar påfåglar, vilket jag själv erfarit genom att öppna mina hastigt avlidna påfåglar.
  Inget kunde tas från trädet hur som helst. Man måste be hyllefrun om lov, ursäkta sig för skadorna och offra något i gengäld, vanligen spenvarm mjölk som hälldes över rötterna. Bäst var om det kunde ske på midsommarnatten klockan tolv, gående motsols tre gånger runt trädet etc. Med alla försktighetsåtgärder avklarade kunde i stort sett allt på trädet användas.
• Kvistar blev blåsinstrument.
• Rot: Ett avkok avhjälpte magont.
• Bark: Avkok på fläderns bark har använts som magmedel i hela Europa och även i Amerika (i Norge skulle man skala av den nedåt om den skulle användas som avföringsmedel och uppåt om den skulle verka som kräkmedel). I betbad med alun färgar barken ylle gult. Mellanbarken blandad i osaltat smör blev salva för brännsår.
• Bladen fördrev insekter och sorkar, medel mot skabb och klåda, te och krydda i mat och färgade ylle grönt i betbad med alun.
• Blommorna användes i blekande salva. Svettdrivande och febersänkande förkylningste har man gjort av dem i hela Europa sedan antiken och även bland indianer i Nordamerika. Knep det kunde flädermagi tas till, som i Tyskland där man grävde ner lite bröd och salt under trädet för att få dess hjälp mot febern. Vid halsfluss lade man en gröt av blommorna på halsen. Fläderblomssaft är lätt att göra - bara häll kokhett vatten över blommor, socker, citronsaft och lite citronsyra.
• Märg: Den mjuka och porösa märgen har använts som polermedel till t. ex. optiska instrument.
• Bär blev mos, sylt och saft; bra mot gikt, sades det. Gröna omogna fläderbär inlagda i saltlag och ättika blir mycket likt kapris.
Kristen tradition
Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot den och antagligen gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att "han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut". En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen - mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt "medan vinrankan står blomlös".
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet (Culpeper).

Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Fries (1904), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Impecta (2004), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och Gjessing (2004), Klemming läkebok 6,7 (1883-1886), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné (1971), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordström (1940), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Seymour (1980), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Tillhagen (1995).
Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/flader.html
Datum: 2018 08 19 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac