Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Enbuske


När enen börjar ryka är aborrleken slut,
jag skär mig spö och klyka och kastar kroken ut.
Och spöet utav eneträ det rycker i min hand,
ty kärlek suger folk och fä, i vatten som på land.
(Erik Axel Karlfeldt: Visa i enskogen, 1901)

Synonymer En, enbuske, enebuske, enebärsträd, vanlig en, nordisk en
Botaniska namn Juniperus communis L.
Engelska namn Juniper, common juniper
Andra namn Romanska språk
Juniperus, iuniperus (latin), genièvre, genévrier, genévrier commun (franska), ginepro, zinepro (italienska), junípero, enebro común, baya de enebro (spanska), junípero (portugisiska)
Nordiska språk
Ene, enebaer, enebaerbusk, junipero (danska), ener, einer, brisk (norska), einir (isländska), kotikataja, tavallinen kataja (finska)
Asiatiska språk
Du song (mandarin = kinesiska), junipa (japanska), abhai (arabiska), sarv kuhi (farsi = persiska), juniper (hebreiska), hapusha (sanskrit)
Andra språk
Wan (fornegyptiska), kedris (grekiska), arkevthos (nygrekiska), Wacholder, Gemeiner Wacholder, Heide-Wacholder, Machangel, Macholder, Machandelbaum, Queckholder, Kaddick, Knick, Knirk, Kranewit, Kranawitt, Feuerbaum (tyska), jeneverbes (holländska), khvojna (bulgariska), junipero (esperanto)

Artvarianter Enen kan anta många former, ibland betraktade som underarter (ssp.), ibland som varieteter (var.), ibland som former (f.), ibland som namnsorter.
• Vanlig en (Juniperus communis ssp. communis): "Normalenen".
• Fjällen (Juniperus communis ssp. nana = Juniperus communis ssp. alpina = Juniperus communis var. nana = Juniperus communis var. montana): Krypande med bredare barr, inte så vassa. Svenska fjällen.
• Dvärgen (Juniperus communis f. repanda = Juniperus communis 'Repanda'): Lågväxt.
• Pyramiden (Juniperus communis f. stricta = Juniperus communis f. hibernica = Juniperus communis 'Hibernica'): Konformad krona.
• Träden, eneträd (Juniperus communis f. suecica): Högväxt.
Besläktade

Släktet Juniperus omfattar över 50 arter från norra halvklotet. Bara den nordiska "vanliga enen" är inhemsk i Sverige.
Forntida och antika enar
• Kadträd, spansk ceder, grekisk ceder (Juniperus oxycedrus), eng. cade, fr. cade: Buske eller träd i Europa, Nordafrika, Västasien. Bibelns en, och kan också vara den en som under antiken gav "små enbär". Ger eterisk olja och kadtjära.
• "Storfruktig en" (Juniperus macrocarpa), eng. Himalayan juniper: Kan vara den en som gav antikens "stora enbär". Kvistarna bränns som rökelse i Tibet; röken, "gudarnas mat", håller borta dålig lukt, insekter och demoner.
• Fenicisk en, syrisk en (Juniperus phoenicea): Även denna kan vara antikens "stora enbär". Det är troligen feniciska enbär som avses i Eberspapyrusens receptsamling (1550 f. Kr). Den "ceder" Dioskorides skriver om första århundradet och som gav "cederolja" är antagligen också fenicisk en.
"Ceder"
• Kinesisk en (Juniperus chinensis): Buske till träd från Mongoliet, Himalaya, Kina, Japan. Många prydnadsformer finns. Ger en eterisk "cederolja" med rökinslag.
• Sävenbom, sabina, röd ceder (Juniperus sabina): Europeisk och asiatisk barrbuske, 3-4 m hög och minst lika vid. Ger eterisk savinolja som är förbjuden i kosmetika (nr 294 på EU:s förbudslista).
Virginiaceder, amerikansk blyertsen (Juniperus virginiana).


Beskrivning

 

e
Mogna enbär (Juniperus communis)
• Buske - träd: 50 cm-15 m hög. Stammarna är upprätta, i fjällen krypande. Barken är rödbrun och tunn och flagar på gamla enar i smala remsor. Splintveden är vitgul, kärnveden röd till brun.
• Rot: Seg och hållbar.
• Blad: Barren är styva och vassa, 1-2 cm långa, gröna året om och sitter tre och tre. Vart och ett har två vita band på översidan medan undersidan är enfärgat mörkgrön.
• Gallbildning (kikbär): På grenspetsarna kan man ibland se tre förstorade barr som omger tre förkrympta. De har bildats kring gallmyggans larver.
• Blomma (maj-juni): Enen är tvåbyggare, d.v.s. blommor av olika kön kommer på olika buskar:
- Hanblommor: Gula.
- Honblommor: Gulgröna med små fjäll.
• Frukt: Honblommornas fjäll förvedas inte till hårda kottar som hos tall och gran. Istället växer de ihop andra året till köttiga bärkottar (gröna enbär) som tredje året mognar till svarta. Bären mognar aldrig samtidigt utan blommor, omogna gröna bär och mogna svarta finns samtidigt på varje buske - därav de svenska och norska uttrycken som funnits sedan åtminstone 1100-talet:
När alla enbär mogna, blir alla flickor trogna.
Naar hvert et enebaer er sort, da giftes alle piger bort.
Det mogna bäret är runt, 5-9 mm i diameter, glänsande brunsvart till blåsvart, ofta daggblått. I basen sitter kransar av brungula fjällika blad, i spetsen en "trestrålig inskränkning". Inuti är det svampigt och ljust brungrönt till brungult och innehåller tre mogna trekantiga frön med hårda skal.
Odling och bruk Skörd
• Frukt: Mogen blåsvart frukt insamlas innan de torkat i september-november vid torrt väder. Ungefär 1,5 kilo färska bär blir 1 kilo torkade.
• Kåda: Kåda sipprar ut spontant särskilt vid värme. Man samlar sådan som fortfarande är så mjuk att den kan formas. Mest finns på stammen på äldre buskar. Ibland kan den samlas in från myrstackar i närheten av träden.
Växtförhållanden
Framodlade prydnadssorter har inte alltid den härdighet de skulle behöva i nordiskt klimat. Vanlig nordisk en växer på kalkrik jord (skogar, hedar, hagar, hällmarker, torra backar). Busken blir gammal; den äldsta som hittats i Sverige var nära 850 år.
• Förökas från klacksticklingar på hösten (oktober-november) som sätts i sandblandad jord och får stå i ett soligt fönster i rumstemperatur över vintern. Det tar två år för sticklingarna att rota sig ordentligt.

En som biväxt
Blommorna ger ingen nektar men bina samlar lite pollen från dem och houngsdagg från barren.
Utbredning
• Europa: Vår vanliga en är det mest utbredda trädet i Europa. Många sorter odlas till prydnad. Allmän i hela Norden upp till fjällen.
• Asien: Vilt i västra Asien.
• Amerika: Vilt i Nordamerika.
Växtdroger och beredningar • Enbär (Juniperi baccae, Baccae juniperi, Fructus juniperi, Juniperus fructus, Juniperi fructus): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-10 (1775-1925), ev. också i upplaga XI (1946). Hörde till de droger Medicinalstyrelsen uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken under andra världskriget.
• Trä (Juniperi lignum, Lignum juniperi): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869).
• Barr, enris
• Bark
• Kikbär
Enkåda (harts)
Enbärsdekokt (vattenutdrag)
Enbärsolja (oljeutdrag)
Enbärstinktur (alkoholutdrag)
Enbärsessens (eterisk olja)
Enbarrsessens (eterisk olja)
Entjära (tjära)

Historia

 

Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

Namnet
Juniperus = en, använt om enar av Cato i Rom på 100-talet f. Kr. Ursprunget är omdiskuterat. Ett förslag är latinets iuncus = säv, ett annat iuvenus = ung, som har kopplingar till parere = föda - enen håller sig ständigt ung genom att skjuta nya skott.
Communis = vanlig, gemensam.
• Namnet ene och sammansättningar som enebuske och enebär, fanns i fornsvenskan före 1500-talet.
Ursprung
Norra halvklotet inklusive Sverige.
Forntida en
Enbär av åtminstone två slag omnämns som läkemedel i papyrustexter och i hippokratiska texter på 400-talet f. Kr.:
• Små bär (grekiska brathy, arabiska abhal). Man har antagit att dessa varit vår nordiska en men de kan också komma från fenicisk en (Juniperus phoenica) som man gjort fynd av i egyptiska gravar.
• Stora bär (fornegyptiska libium, grekiska arkeuthos, arabiska arar). Möjligen från kadträd (Juniperus oxycedrus) som man också gjort fynd av men det är närmast en gissning (som ovan: Besläktade). Vilken enen än var, så helgades den i Grekland och Rom åt Hermes (Merkurius).
Enen till skydd
Enen var en av forna tiders verkliga kraftväxter som användes på otaliga sätt för att skydda mot ont. Framför allt skyddade barren, liksom allt vasst har gjort världen runt. En en som växte vid åkern, betet eller vägen högg man inte bort i första taget; den skyddade skörden, boskapen ochde resande. Enekvistar över kobåsen skyddade mot ont förhäxning av djuren, över bostadshusets ingång mot blixt och häxor (de måste räkna alla barren innan de kunde ta sig in och det besväret ville de inte göra sig). Var grädden förbannad och inte ville bli smör, piskade man smörkärnan med en enebuske så att häxan i den blev blåslagen. Barren blandades i murbruk.
Mäktigheten sträckte sig också till bären (avvände ont när de bars som amuletter, enebärsdricka botade sjukdomar och hjälpte en att se in i framtiden), veden (smör skulle kärnas med redskap av eneträ, drakar som ruvar på skatter kunde bara dödas med enpåkar, trollpackor kunde inte dricka ur stop av eneträ) och röken (fördrev smittor i kött och fisk, onda andar som kunde ta sig in genom skorstenen, troll och underjordiska som kunde byta bort nyfödda barn mot sina egna).
Enebränning
Mycket länge har enen bränts vid offer och likbränning, och här kan kult och värdslig nytta knappast skiljas åt. Röken är både väldoftande och antiseptisk. Året hade särskilda röknätter som palmsöndag och valborgsmässoafton då man enrisrökte i bostadshus och stall, och på våren släpptes inte djuren ut förrän ladugården rökts med en. Det knastrande ljud som uppstår när busken bränns kom från huldror, skogsrån och älvor som bor i den. Att "röka råg" betydde i Småland att bränna enebuskar så att röken vällde ut över rågfältet. Genom det skulle rågen klara sig genom de frostiga järnnätterna i slutet av juni.
Olaus Magnus i mitten av 1500-talet berättar en märklighet om enen:

 
Dock får man nalkas enen med en viss försiktighet för de vassa barrens skull. I sådana enbarr kan glöd och eld hålla sig året om. Släcks inte branden i tid av befolkningen, kan, om stark blåst uppstår, hela skogen lätt fatta eld; denna kastar sig än hit, än dit och kan alldeles ödelägga de närbelägna sädesfälten.
 

Enebarr in i döden
Färdighackat enris fanns att köpa av kringvandrande försäljare och på marknader men på landet hackade man det förstås själv. Det kunde användas vid sällsynta tillfällen som vid jul och när någon låg död i huset. Då gjorde enebarrströ på golven dubbel nytta. Dels höll det undan lukt, dels hindrade det den döde från att gå igen, för gengångare är ju barfota och vill inte sticka sig. Det ströddes också ut på begravningsföljets väg och i kyrkan och ett par enar ställdes på båda sidor om dörren till den dödes hus. I hus som stod tomma och oeldade ställde man in enar; de höll luften frisk och drog åt sig fukt. Enar planterades på gravar och kvistar eller hela buskar offrades på platser där någon omkommit.
Till slut gick det med enen som det gjort med andra skyddande växter, som cypressen: beskyddaren själv börjar ses som olycksbådande. I vissa delar av Sverige ansågs drömmar om enar förebåda fara. Kring sekelskiftet 1900 förknippades enebarrströ med begravningar men förekom fortfarande vid högtider på landsbygden. Enar ställdes t. ex. i par vid dörren till jul och togs in som julträd på samma sätt som granen, som så småningom undanträngde den. Samuel Ödman berättar från barndomens fester på 1750-talet i prästgården i Vislanda att enrishack lades i så täta mönster på golven att man fick kryssa sig fram i gångarna.
Livsträd, lyckoträd, värkträd
I den gamla Eddan beskrivs Livsträdet som ständiggrönt och barrigt varför en del forskare har tolkat det som en, inte ask. De växte framför jättarnas boningar och under dem gömde de underjordiska sina skatter, åtminstone i Tyskland. Många lyckoträd längs vägarna var enar. Stötte man på ett sådant gällde det att hälsa med respekt. ("För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä", sägs i en tysk text från 1184.) Att hugga ner dem var naturligtvis inte tal om. Också många av de gamla värkträden var enar. Till dem gick man och tog en sticka, berörde det värkande stället och stack sedan tillbaka stickan i trädet igen - "satte bort" det onda. Och att trötta vandrare återfår sina krafter om de sätter sig vid en enbuske kan väl även den mest rationelle tro. När hela busken vissnar och gulnar betyder det kungadöd. Det hände i hela Sverige 1893 men Oscar II levde vidare. Alltför nära huset ville man dock inte ha enar eftersom kikbären troddes föda vägglöss.
Tretal
Enen har många tretal: Barren växer tre och tre, bären har tre frön, gallbildningen kikbär omges av tre små och tre stora barr, det tar tre år för bären att mogna, blommorna har tre stödblad som efterlämnar tre små märken på bäret. Där dessa växer ihop bildas ett Y som tolkades som Tors hammare och senare som Kristi kors. Enen hanterades också med många tretal: Till salvor och medikamenter tog man tre kvistar tredje veckodagen, mot tandvärk tog man tre bär i munnen, enbärsdrickat skulle jäsa tre dagar.
Sätta klåda på en ovän
Den allestädes växande enen satte fantasin i rörelse och avsatte otaliga sägner och historier. Här en ur högen, där inga detaljer från forna tiders magi fattas.

 
Ville man sätta klåda på en ovän skulle man hopsamla lagom mängd enebarr till ett skott. Insamlingen skulle ske en torsdagkväll när månen var i tilltagande. Enen skulle växa i en norrsluttning. När så enebarret hade blivit så torrt det kunde bli, skulle det blandas i hundister till en smet. Tillsammans med krut som legat i en myrstack skulle en visman sedan ladda ett skott i mynningsladdaren. Skottet avfyrades i riktning mot ovännens bostad, samtidigt som man uttalade hans namn. Klådan sades sitta i till dess nymåne inträffade.
  Svenskar i världen
När Bengt Oxenstierna, senare svenskt riksråd, kom som officer till Persien på 1600-talet mottogs han mycket nådigt i huvudstaden Ispahan. Härskaren förevisade sitt palats och sparade det bästa till sist: en enbuske innanför ett staket av guld. Han blev mycket förvånad när "Resare-Bengt" berättade att sådana buskar växte i varenda backe hemma i hans land.
När Linnélärjungen Thunberg reste i Japan 1775-76 såg han enen då och då, mest runt tempel.
Linnés en
Enen hör till de växter som Hildegard av Bingen beskrev folkmedicinsk användning av i Tyskland på 1100-talet. Linné räknade upp några av dess nyttor i svenska floran 1755:
 
Enen är ett kådrikt, ständigt grönt, samtidigt med häggen blommande litet träd med först på andra året mognande bär, som äts och utsås av trastar och skogshöns; de används vid rökning, till mos och till ojäst dricka. Veden är hård, varaktig, nyttig till gärdesgårdsstörar och dryckeskärl. Kolen brinner långsamt. Barken används till rep. ... Vårt inhemska sandarak är denna växts kåda, uppsamlad ur myrstackar. ...
  och
 
Bären tillika med kvistarna tjäna till rökelse i husen vid smittsamma sjukdomar och stank.
  Enens nyttor
Under 17-1800-talen gjordes mycket statlig propaganda om enens nyttor. De är många, förutom vad som berättas ovan till exempel:
• Ved: Veden är seg, hård och fukttålig och har använts till sådant som skedar, smörknivar och smörbyttor - den står emot smörsyra bra. Av kvistar har man flätat korgar och gjort pilbågar, grövre grenar blev gärdsgårdsstörar. Avkok på ett udda andal spånor dracks vid vattusot (vätskeansamling) och lades utvärtes på älvablåst (eksem). Som brasved knastrade den för mycket men till jul kunde man elda med en just för gnistrandets skull.
• Rot: De långa och sega rötterna blev hållbara band till tunnor och byttor, kokta dracks vid vattusot.
• Bark: Av enebarken (bastet) har man gjort rep och färgat ylle ljusrött. Bark och bär kunde ersätta tobak, bra vid andtäppa.
• Barr: Enris färgar ylle brunt i betfärgning med alun, åts av får och getter och blev begravningskransar. Av barrika grenar har man gjort enelag som användes till den dagliga skurningen av mjölkbyttorna och också var bra till hårtvätt, av barren enebärsdricka. Några kvistar enris bredvid charkuterier håller flugor och andra insekter borta och rökning med enris gör kött och fisk hållbarare och har rökts inomhus vid epidemier och för att rena sjukrum. En kvist i hatten skyddade mot svindel, en kvist innanför västen mot lunginflammation.
• Bär: Gröna torkade enbär, stötta och kokta med grädde, smordes på barns skabb. De mogna bären färgar ylle gulbrunt hållna i munnen skyddar de mot smittor, kokta i tjära blir de sårsalva, i linolja salva på brännsår. Invärtes togs de mot bland annat difteri, matleda, gulsot, förstoppning och gikt (börja med två, öka med ett varje dag, efter en månad är gikten borta). Ett starkt avkok blev enebärsdricka, bra mot sur mage, difteri, hosta, kikhosta, förkylning och lunginflammation. Den enklaste drickan stötte Linné på i Småland 1741: Man slog kallt vatten över stötta enbär utan att varken koka eller jäsa, och det blev både "gott och angenämt" och tjänade "både som hälsosam dryck och såsom medicin" och höll sig en vecka. De är fortfarande en oumbärlig krydda i vilträtter; 5-6 bär räcker till en maträtt. I början av 2000-talet ingår enbär i svenska naturmedel för urinvägarna.
• Blom: När enen ryker (blommar) är det dags att så korn och att fiska - därav Karlfeldts inledande diktrader ovan. Frömjölet kunde piskas ur blommorna och kokas till sirap.
• Kikbär (enehavre): Tuggade kikbär var bra mot halsont ocg gav klar röst, några kikbär i halsduken skyddade mot björnfrossa (paralysering när man mötte vilda djur). Avkok i grädde lades på sår, avkok i vatten gavs mot illamående, i mjölk mot kikhosta.
Kristen tradition
Även i den nordiska kristna fram till reformationen kyrkan användes enen till rökelse och kvistarna fick också pryda Maria-bilder - man hade förstås inte så mycket annat att pryda med under en stor del av året. Enbärets kors var förstås ett Tecken. Att Elias "lade sig att sova under en en" är Luthers översättning, i originaltexten och i senare översättningar är det en ginst.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten (elementet eld, rörlig kvalitet) (Culpeper). Nutida astrologer hänför den ibland till solen och därmed Lejonet (elementet eld, fast kvalitet).
Enligt elementläran hett och torrt i tredje graden (svensk läkebok 1400-tal), bären varma i tredje graden och torra i första (Culpeper 1600-tal).
Kinesiskt element: Vatten.

Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Ewald (1983), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Heino (2001), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och Gjessing (2004), Klemming läkebok 4 (1883-1886), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné (1977), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lucas (1978), Lundberg (1960), Magnus bok 12 (1976), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991) Nilsson och Sandberg (1982), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Schön (1996), Schön (2000), Seymour (1980), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Strindberg (1974), Svanberg (1998), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Theofrastos (1916), Thunberg (1980), Tillhagen (1995).
• Citat: Ville man sätta klåda...: Arnborg (1992). ... lade sig att sova ...: Gamla Testamentet: 1 Konungaboken 19:5. Enen är ett kådrikt...: Linné (1986). Bären tillika med kvistarna...: Nilsson och Sandberg (1982) som citerar Linné.
• Artiklar: Louise Hagberg: Vasst emot (Fataburen 1929). Kerstin Sjöqvist: Att skura golv (Fataburen 1970). Ingvar Svanberg: Duvgråt och sömntorn (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 30). Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/en.html
Datum: 2018 06 22 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac