|
|
|
 |
Ek |
Hinc robur et securitas
= Härav styrka och säkerhet
(Svenska Riksbankens devis 1668-)
|
Synonymer |
1)
Ek, vanlig ek, sommarek, skogsek, stjälkek, skaftek
2) Vinterek, bergek, druvek |
Botaniska
namn |
1)
Quercus robur L. = Quercus pedunculata
2) Quercus petraea
(Matt.) Liebl. = Quercus sessiliflora = Quercus sessilis |
Engelska
namn |
1)
Common oak, pedunculate oak
2) Sessile oak |
Andra namn |
Romanska språk
Chêne (franska), quercia (italienska), albar, fresnal
(spanska), carvalho (portugisiska)
Nordiska språk
1) Almindelig eg, stilkeg (danska), sommereik (norska),
kesätammi (finska)
2) Vinter-eg (danska), vintereik (norska), talvitammi
(finska)
Asiatiska språk
Bellouta (arabiska), allå'n (hebreiska), mese (turkiska)
Andra språk
Drys, drus (grekiska), Eiche (tyska)
1) Sommer-Eiche, Stiel-Eiche (tyska)
2) Trauben-Eiche (tyska) |
|
Artvarianter |
Pyramidek (Quercus robur
var. fastigiata): Sommarek med pelarformad krona. |
Besläktade |
Släktet
Quercus omfattar ca 600 arter. Sommar- och vinterek är
de enda naturligt förekommande i Sverige.
Gallek, galläppleek (Querqus infectoria),
eng. galloak, dyer's oak: Östra Medelhavsområdet
till Iran. Theofrastos (300-talet f. Kr.) kallar
den hermeris och berättar om användningen av
dess galläpplen. Kermesek,
dvärgek (Quercus coccifera L.), eng. kermes oak,
grain oak, fr. chêne kermés: Europa, vanlig
på den torra macchian i Medelhavsområdet;
ofta buskartad, vasst tandade blad. Sköldlusen (Kermes
vermilio) som lever på trädet används
till färgning, barken för garvämne.
Korkek (Quercus suber
L.): Odlas kring Medelhavet, särskilt i Spanien
och Portugal. Rik på garvämne som utvinns,
ytterbarken som kan skalas av vart tionde år blir
kork.
Quercitron, kvercitron,
citronek, färgek (Quercus tinctoria): Nordamerika;
innerbarken ger ett orangegult färgämne.
Parkekar
Rödek
(Quercus rubra = Quercus borealis): Nordamerika.
I södra Sverige som parkträd och förvildad.
Bladen får inte lika starka höstfärger
här, har vasst spetsiga flikar och lockar gallsteklar.
Stenek (Quercus ilex
L.), eng. holm oak, av romarna kallad ilex: Nordafrika,
den vanligaste i Mellaneuropa, också parkträd.
Förr skogsbildande i Portugal. Ständiggrön
med ätliga ollon. Bladen är mörkröna
på ovansidan, vita och duniga på undersidan;
unga blad är tandade. Värd för gallsteklar.
Turkisk ek,
cerrisek (Quercus cerris L.): Södra Europa
och sydvästra Asien, finns i en del parker i södra
Sverige. Fårad stam, grågröna blad med
hårig översida. |
Ej besläktade |
Järnek,
kristtorn (Ilex aquifolium): Buske eller litet träd
med glansiga mörkgröna blad, styva och tornkantade,
och mängder av runda rönnbärslika stenfrukter
som sitter kvar över vintern - anglosaxisk julväxt. |
|
Beskrivning

Blad och späda ollon av vinterek (Quercus petraea) |
De två vanliga ekarna i Sverige är mycket lika och bildar lätt hybrider. Båda har ljusbrun splintved och mycket stark och fukttålig men lättkluven kärnved.
1) Sommarek
• Träd: 15-35 m högt. Kort och kraftig stam med
brungrå, först slät bark, på gamla träd uppsprucken
och fårad. Grova grenar, knotigare än på vinterek. Stor rund
krona, den typiska sparbankseken.
• Blad: De mörkgröna
läderartade bladen (andra hälften av maj) skiljer sig från vinterek: sitter på mycket korta skaft (2-7 mm), är matta
och kala eller bara glest håriga
på undersidan. Kanterna är mjukt flikiga,
bladbasen hjärtlikt avsmalnande. De förblir
gröna länge på hösten och fälls
tidigare på vintern.
• Gallbildning (galläpplen): I augusti kan hitta upp till körsbärsstora kulor på ekbladens undersida och ibland också på knoppar, skott och stubbar. De har bildats av att ekgallstekeln lagt sitt ägg i cellväven. Inuti kulan utvecklas ägget till larv och fram på vintern till färdig gallstekel. Borrhål avslöjar att den lämnat
galläpplet. Se mer nedan under Ekens nyttor.
• Blomma (strax efter lövsprickningen i maj): Sambyggare, d.v.s. blommor av båda könen finns på samma träd:
- Hanblommor: Gulaktiga, samlade
i 2-4 cm långa glesa hängen.
- Honblommorna i grenspetsarnas bladveck sitter ensamma eller upp till fem samlade i små knappliknande ax, till skillnad från vinterek på långa skaft.
• Frukt: Frukterna (ekollonen) som följer på honblommorna känns också igen på de långa skaften. De är 2-3 cm avlånga
nötter som vilar i en fjällig svepeskål. Som unga är de längsstrimmiga och även
som mogna lite gröntonade.
2) Vinterek
• Träd eller buske: Upp till 30 m högt. Grov och
rak stam, ibland förgrenad till buske, med djupt fårad, brungrå bark. Kronan
är mer regelbunden och grenarna mer uppåtriktade och mindre krokiga än på sommarek.
• Blad: Bladen
(t.v.) är
tjockare, blankare och mer läderartade än på
sommarek, täthårigare på undersidan och har längre skaft (1-3 cm).
De 5-8 flikarna är grundare, bladbasen smalnar inte av utan
är kilformad, "urnupen". De vissnade bladen sitter kvar längre; på yngre träd ofta hela vintern. Kulor på bladen är galläpplen; se beskrivning av Galläpplen nedan.
• Blomma (maj): Sambyggare, d.v.s. blommor av båda könen finns på samma träd:
- Hanblommor: Gröngula, samlade
i smala hängen från grenarna.
- Honblommorna i grenspetsarnas bladveck är bruna knoppar i små klasar som skiljer sig från sommarekens genom att skaften är korta eller saknas helt.
• Frukt: Frukterna
(ekollonen) som följer på honblommorna känns också igen på att de har mycket korta eller inga skaft. De är avlånga nötter i en svepeskål,
tätt tillsammans i små klasar. De har inga
strimmor och är som mogna brunare än på sommarek. |
Odling och bruk |
|
 |
Bilder ur Nordens flora
(1917-1926) |
|
Skörd
Innerbark (mars-maj): Ekbark skalas av när saven börjar stiga. Det handlar inte
om grov ytterbark från gamla sparbanksekar
utan om det tunna mellersta barklagret från stam
och kvistar på unga träd (5-12 år) utan lavpåväxt. Fuktigt
väder är bra; då släpper barken lättare.
2,5 kilo färsk bark blir ungefär 1 kilo torkad.
• Ytterbark: Eken huggs i savtid på våren när barkenär lätt att få av, torkas och hackas, ett arbete som förr skulle vara klart vid midsommar då skörden började, och säljs till garverier.
Frukt (höst): Ekollon innehåller inte lika mycket garvsyra
som bark och galläpplen men kan användas om
de samlas medan de ännu är gröna på
hösten. Ska de ätas måste garvämnena först tas bort genom genom vattenutdrag eller rostning.
Galläpplen (augusti): Galläpplen ska helst samlas in innan larverna lämnar dem
eftersom halten garvsyra sjunker när kulorna har genomborrats.
Växtförhållanden
Många insekter tycker om ek, t. ex. steklar som
bildar galläpplen på bladen och bladätare
som kan äta upp nästan hela kronan. Ett större
problem är torka, luftföroreningar och svampangrepp
som drabbar eken mest av alla lövträd idag.
Enligt Skogsstyrelsens undersökningar i Skåne,
Blekinge, Halland, Jönköpings och Kronobergs
län var 9 % av ekarna skadade 1998, 59 % två år senare. Skada
definieras som att mer än en fjärdedel av lövverket
är borta, och här växer det inte
ut lätt igen som efter ett bladätarår.
1) Sommarek trivs på torr ganska näringsrik
jord, t. ex. i skogar och hagar. Ett trick för att
få den rak och kvistfri är att samplantera
den med gran. Växer mycket
långsamt och kan bli 600-700 år. Sveriges
största, Rumskullaeken i Småland med en omkrets
på 14 meter, beräknas vara bortåt tusen
år gammal. Vissa år gallrar trädet sig
självt genom att släppa ifrån sig massor
av stora grenar.
"Bör sättas trångt i förstone
och i djup jord samt bör ej omplanteras", skriver
Linné i svenska floran 1755.
2) Vinterek kan växa både på mullrik och mager mark, t. ex. i steniga
och bergiga kusttrakter.
Ek som biväxt
Blommorna
ger lite nektar
och bina samlar också lite pollen från dem och houngsdagg
från bladen.
Utbredning
Eksläktet finns över hela norra halvklotet och
är skogsbildande i stora delar av Europa.
1) Sommarek:
Sverige: Vanligast i östra Sverige och Mälarlandskapen
- rätt allmän upp till Gästrikland och
Dalälven. "Adelsmännen och eken går
inte norr om Dalälven".
2) Vinterek
Sverige: Upp till Värmland - Östergötland, vanligast längs kusterna i väster och söder - förr skogsbildande i Bohuslän.
Idag rätt sällsynt och sällan ren, vanligare
som hybrid med sommarek. |
Växtdroger och beredningar |
Bark (Quercus cortex, Querci cortex, Cortex querqus):
I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869), X (1925). I andra
nordiska länder officinell in på
1900-talet. Nordiska farmakopén I- (1964). En av de droger Medicinalstyrelsen
uppmuntrade allmänheten att samla in till apoteken
under andra världskriget.
Eklöv (Querqus
folia, Folia quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790).
Ekollon (Quecus glandes,
Glandes querqus, Semen querqus, Semina quercus, Glandes
quercinae, Nuces quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 5-6 (1817-1845).
Galläpple (Gallae):
Officinell i Norden under 1900-talet.
Ekollonshus, nötens svepeskål (Quercus
cupulae, Glandum cupulae, Cupulae quercus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick
en nationell 1775.
• Ekbarksdekokt (vattenutdrag)
• Galläppletinktur (alkoholutdrag)
• Garvsyra (extrakt) |
|
Historia |
Namnet |
|
Alingsås |
|
Ekerö |
|
Eksjö |
|
Flen |
|
Lerum |
|
Orust |
|
Uddevalla |
|
Varberg |
|
|
|
|
|
Riksbanken, 1942 års version |
|
Quercus = ek, använt
om ekar från 100-talet f. Kr. Ordet är besläktat
med grekiska kratos = kraft, fasthet, och tros ha kommit
från litauiska där det förekommer i ordet perkunas = åskans gud.
Robur av latin roboris = kärnved, ekträ,
styrka, hårdhet. Härav också t. ex. robustus = stark, hård.
Petraea = klippig, klippfast, av grekiska och latin
petra = klippa.
Namnet ek kommer från fornnordiska igja = vördnad. Det är antagligen besläktat
med grekiska aigilôps och latin aesculus = ett slags ek. Namnet bergek syftar på
växtplatsen, vinterek på att bladen sitter
kvar, druvek på att ollonen sitter samlade som i
druvklasar.
Ursprung
Under sten- och bronsålderns varma klimat fram
till 500 f. Kr. var eken det dominerande trädslaget
i södra och mellersta Sverige och på 1600-talet
fortfarande skogsbildande. Också i Mellaneuropa
har lövskogarna dominerats av ek; idag är dess
plats intagen av bok.
Asiatisk ek
Eken har alltid varit en symbol för styrka och behärskad
av starka gudar. I Kina är den en symbol för
manlig styrka i all sin bräcklighet, den som inte
böjer sig som bambun utan bryts. Japan har sin ekgud
Kashima-no-kami. För judarna var eken förbundsträdet
och en symbol för Guds närvaro.
Grekisk ek
Också i den antika världen var ek det dominerande lövträdet, så till den grad att skog självklart betydde ekskog. I Grekland där det fanns hundratals ekarter beboddes skogarna av skogsgudinnor, dryader. Träden hörde till fruktbarhetsgudinnorna
Artemis från Grekland och Kybelse (Kybele) från
västra Turkiet, som smälte samman till den berömda
Artemis från Efesos. Eken var också symbol
för guden Filemon medan hans hustru Baukis symoliserades
av linden; tillsammans utgjorde
de en bild av den äktenskapliga lyckan. Eklöv
sades ha sådan kraft att man kunde ställa lejon
med dem.
Eklunden i Dodona
Framför allt hörde eken till gudakungen och
åskguden Zeus, vars fågel hackspetten bodde i dem, vars attribut var blixten och eklövskransen och som konsulterades bäst under ekar. Den
äldsta av hans helgedomar, omtalad redan av Homeros,
var den berömda eklunden i Dodona i nuvarande Albanien,
där det har hittats votivgåvor från 800-talet
f. Kr. I Dodona utläste man Zeus meddelanden om framtiden
genom att tolka ljud; exakt vilka ljud finns många
bud om: källans sorl, prasslet från ekbladen,
knaket från grenarna, skogsduvornas rop, skramlet
från vapen och instrument som hängts upp i
träden. De tolkande prästinnorna, kallade duvor,
utsågs av byn och skulle vara kvinnor av god vandel.
När eklunden dog ut övergick man ca 500 f. Kr.
till ett lottsystem med svarta och vita bönor. Teatern
med plats för 14.000 åskådare används
fortfarande.
Det gyllene skinnet
Vad det berömda gyllene skinnet egentligen var
har det gissats på en hel del, t. ex. ett fårskinn
som blivit gyllene efter att ha använts till att
fiska guld med eller helt enkelt en ovanligt vacker väv.
Enligt grekisk mytologi kom det gyllene skinnet från
en förtrollad och gyllene vädur som offrats
till Mars. Historien om jakten på det hör till
den grekiska mytologins mest rysansvärda, återberättad
bl. a. av Euripides i tragedin Medea på 400-talet
f. Kr. och fyra århundraden senare av Ovidius i
Metamorfoser.
Skinnet hängde i en ek i landet Kolchis vid Svarta
havet. De som jagar efter det är Jason och hans kamrater,
kallade argonauterna efter båten Argo vars stäv
är byggd med en bit av den heliga eken i Dodona.
Efter många äventyr kommer de till det sista
hindret, en eldsprutande drake som traktens
prinsessa Medea söver med förhäxade örter.
Medea följer sedan med Jason tillbaka till landet Iolchos
där de gifter sig och som belöning för
skinnet upphöjs till kung och drottning. Medea är både
flink med trolldrycker och en god grekisk maka och hjälper
därför Jason med vad hon kan, som att föryngra
hans gamle far och döda hans farbror. När Jason
efter allt detta får politiska ambitioner vari ingår
att gifta in sig i kungahuset i Korinth, blir Medea förståeligt
nog förtörnad. Hennes hämnd blir fruktansvärd,
innefattande bland annat mord på den korintiska prinsessan
och på Medeas och Jasons gemensamma barn.
Rom
Jupiter var Roms särskilde beskyddare och hans
och hans hustru Junos träd eken hölls därför
högt. Deras bröllop firades årligen i
ekskogarna som omgav staden. En särskilt berömd eklund fanns vid
Nemisjön, vaktad av skogsguden Silvanus. Jupitertemplet sades ha anlagts av Romulus själv vid en helig ek.
Medborgarkransen
Tidiga romerska kungar bar guldkrona formad som eklöv och uppträdde med rödmålat ansikte för att påminna om Jupiters blixt. En särskild hedersbevisning i Rom var medborgarkransen
(corona civica), från början av järnek
och en annan art av ek men så småningom av
vanlig ek. En sådan krans fick den som i strid räddat
livet på en fri romersk medborgare. Med kransen
följde livslång skattebefrielse och hedern
att alla reste sig då den bekransade steg in i ett
rum.
Capris ek
En ek spelar en viss roll i Capris historia. Det berättas
om kejsar Augustus att när han en gång anlände
till Capri stod en urgammal ek med grenarna slokande ända
ner till marken, men blev frisk så fort kejsaren
anlänt. Augustus, känd för att vara både
åskrädd och vidskeplig, tog detta som ett gott
omen och bytte genast till sig ön och vistades sedan
där långa tider.
Keltisk ek
Kelternas dyrkan av eken hade mycket gemensamt med grekerna och romarnas. Deras högste gud symboliserades av Beowulf ("biätare"), Zeus röda hackspett som höll
till i ekar. Eken därför främst bland de nio heliga träden: ek, björk, hassel, rönn, al, alm, ask, pil och idegran, helgad åt skaparen Dagda och sammankopplades
med bokstaven dur, duir (D).
Under ekarna höll man offerfester
och spådde ödet, vartill hörde att äta
av ekollonen som var odödlighetens frukter. Allt på trädet var universalmedel inklusive vattnet som samlades på det och skuggan det gav. Eken
var den manliga principen medan parasitväxten misteln
som sades växa på ekar som
slagits av blixten var den kvinnliga. Sjätte natten efter varje nymåne
skars den från träden med en guldskära
av prästerna druiderna ("ekkännarna").
Romarna höll före att misteln var ekens könsorgan
och mistelsaften trädets sperma, men det var knappast
teologiska spetsfundigheter som fick dem att förstöra
druidernas eklund på Mona år 60. Denna befästa
ö, idag Anglesey utanför Wales nordkust, var
de keltiska druidernas sista utpost sedan Julius Caesar
gjort rent hus på kontinenten århundradet
innan. Förstörelsen blev dödsstöten
för den keltiska religionen. På kung Arthurs
tid på 500-talet var druiderna inte mycket mer än
trollkarlar, men ännu långt senare höll
de engelska kungarna ting under två stora ekar som
lär stå kvar i hans trakter i Somerset. Fortfarande
kring förra sekelskiftet utnyttjades konstigt formade
ekar som dragträd i England och på Irland;
klena barn drogs genom dem för att få trädets
styrka.
Nordeuropeisk ek
Julius Caesar berättar i Kriget i Gallien om ekskogar öster om Rhen - Tyskland, Schweiz - som det tog två månader att rida igenom. Här dyrkade de germanska stammarna åskguden Donar som tog sin boning i ekar genom blixten och var den ende som hade rätt att fälla dem. För honom höll man
offerfester och ting i eklundar där det vid dödsstraff
var förbjudet för oinvigda att träda in.
Tron på ekens skyddande kraft var stark och ekdyrkan förekom i de tyska staterna till 1800-talet. Nazisterna behövde alltså inte söka
sig så långt bort som till romarriket för
att få idén till utmärkelser prydda
med eklöv. Eken har varit en symbol för mod
i hela Europa och ekblad i hederstecken förekommer
också i t. ex. amerikanska tapperhetsmedaljer.
I Baltikum var dyrkan i eklundar densamma där som i övriga Europa. I Estland var den högste guden åskguden Taara, i Litausen Perkunas, båda med anknytning till ek. Ännu omkring 1900 ska man i Estland ha offrat mynt och salt till ekar och från Ryssland finns en beskrivning från 1874 av hur en präst ledde tillbedjan av en ek med orden: "Heliga ek! Halleluja! Bed för oss!".
Ekens eld
I Norden, Tyskland och Skottland var eld slagen i ek särskilt kraftfull. Den behövde inte komma från ett träd antänt av blixten utan man kunde tända den själv genom att gnida en ekkäpp tills den började glöda och kunde antända fnöske. Röken från sådan eld skyddade mot smittor och förtrollning och man kunde också låta folk och fä gå genom själva elden. Över hela Europa har man också eldat med ekstockar till jul för att locka fram årets sol. Ena änden av stocken lades i eldstaden, på den andra som stack ut i rummet satt hela familjen julen ut.
Vådan av att hugga ner gamla ekar
Även i Sverige, där Donar motsvarades av Tor, har eken tillbetts men ask och lind har varit heligare. Att makter i träden kan skada en om man hugger ner dem har man varit övertygad om och det har inte gällt bara ekar. Följande historia handlar dock om just en ek:
I Markaryd fanns för länge sedan en bonde som
hade en gammal murken ek på sina marker. I denna
bodde vättar. Bonden beslöt sig för att
fälla det gamla trädet, men då han och
drängen började hugga såg de gården
brinna. De sprang hem men fann att allt varit en synvilla
och fortsatte arbetet. De såg då samma syn
igen och sprang hem men ingen eld var lös nu heller.
Då blev de envisa med att hugga ner trädet.
Men så fort de hade gjort det brann gården
verkligen ner till grunden och bonden förlorade allt
han ägde.
Historien påminner starkt om en av Ovidius' Metamorfoser
där en grek högg ner en helig ek. Kornmodern
Demeter blev rasande och lät honom uppsökas
av Hungern tills han började äta upp sig själv.
Eken och åskan
Men är det sant att blixten ofta slår ner i ekar? Ja, och det lär bero på att eken liksom alla träd med grov bark "blir genomfuktad av regn så långsamt att trädet får dålig jordförbindelse". Ska man nödvändigtvis stå under ett träd under åskväder bör man alltså välja ett med slät bark.
Tidvattnets herre
I Frankrike, där ekar ska ha tillbetts ännu på 1890-talet, finns en saga om hur tidvattnet uppstår:
På en klippö i Atlanten växer en stor
ek och under dess rötter bor ett monster, tidvattnets
herre. När han slukar och släpper tillbaka vattnet
uppstår ebb och flod.
Oak Apple Day
När Charles II var tolv år 1642
bröt inbördeskrig ut i England. Prinsen måste
fly landet och ska enligt traditionen ha undsluppit förföljarna
genom att gömma sig i en ihålig ek. Han kunde
återvända till England först efter Cromwells
död, på sin trettioårsdag 1660, och grundade
sedermera Royal Hospital i London i tacksamhet mot sina
stridsmän. Till minne av den räddande eken firas
fortfarande Oak Apple Day årligen på söndagen
närmast kungens födelsedag den 29 maj. Rödklädda
krigsveteraner paraderar för kungligheter och dignitärer
vid sjukhuset i Chelsea, alla besökare får
en ekkvist i rockslaget och kungens staty är helt
klädd i ekkvistar.
Gustav Vasas ek
Svenska bönder var sams med eken fram till Gustav
Vasa. Den skyddades t. ex. i äldre Västgötalagen på 1200-talets början,
som stadgade att den som olovandes högg ner en ollonbärande
ek böte 6 öre, lika mycket som för den som mjölkade
en annans ko. I skog och på gemensam mark där man normalt fick fälla fritt, krävde ek eller hassel beslut av hela byn. Allas
svin gick ju fria och levde av ollonen och alla plockade av hasselnötterna.
Allt ändrades med Gustav Vasa som behövde ekvirket,
det enda som stod emot röta och kunde bära tunga
kanoner, till den växande flottan. 1537 skrev kungen
några av sina ampraste brev till smålänningarna
och förbjöd dem att hugga ved och virke i de
allmänna ek- och bokskogarna oavsett vad något
byråd bestämt. Inte heller fick de anlägga
nybyggen i skogarna eller jaga hjort eller rådjur
där; däremot skulle de lämna in vart femte
svin som "ollonfläsk". Allt detta tillsammans
med förbudet mot att sälja oxar över gränsen
till Skåne och Blekinge blev droppen som ledde till
Sveriges största bonderesning, Dackeupproret på
1540-talet.
1558 infördes regalrätten, d.v.s. kunglig ensamrätt
till landets alla ekar, som behövdes för "skeppsbyggningars behov till rikets tjänst". Träden fick inte röras
på några villkor, inte ens om de befunnits
för dåliga för flottans behov (åtminstone i Småland hade man förr brukat ordna den saken genom att borra hål i träden). Alla ekar måste
nu stå kvar på åkrarna där de "sög
musten ur jorden" och hindrade säden att växa
och på ängarna där de skuggade gräset
som skulle bli hö. Svenska bönder kom att hata
ekarna.
Svenska flottans ek
Skeppsbyggnationen ökade mycket under stormaktstiden;
1.000 ekar lär ha gått åt till
regalskeppet Vasa, ett linjeskepp krävde 2.000. Allt gick bra så länge Sverige
hade tillgång till ekskogarna i svenska Pommern
i nuvarande Tyskland, men efter Karl XII:s nederlag mot
Ryssland 1709 sinade den källan. Nu skövlades det svenska ekbeståndet. Öland ekskogar ersattes med alvar. Till slut fanns bara skräpek kvar; 1700-talet igenom fick svenska staten nöja
sig med hemvuxen, panikhuggen och snabbtorkad ek. Fartygens
kvalitet blev därefter; usel.
Samtidigt stod svenska bönder med värdelösa ekar som de ville bli av med men inte fick röra. 1734 års lag stadgade 9 daler i böter för den som fällde en ek på kronans mark eller på den egna skattejorden. När Linné var på Öland 1741 kostade det två daler i böter att hugga grenar av ek, lika mycket som ett fattighjon fick i matpengar under en månad.
Bondeståndet tog upp ekfrågan
om och om igen i riksdagen. Flera gånger på 1790-talet
lovades bönderna äganderätten till åtminstone
de oanvändbara ekarna men inget hände. Fortfarande
på 1810-talet gav det dryga böter eller
en månads fängelse på vatten och bröd
att fälla eller skada
en ek. Det fick göras i smyg, t. ex. genom att kvista
träden hårt så att det gick röta
i dem. Många av träden befanns undermåliga
i 1819-1824 års stora ekinventering.
Ekarna på Visingsö
1830 släpptes eken slutligen fri, d.v.s. bönderna
fick göra vad de ville med ekarna på sina marker. De flesta högg
ner dem. På adelns ägor blev de vanligen kvar. Ekar
på häradsallmänningar och kyrkoboställen
förblev statlig egendom fram till 1930-talet. I många socknar sparade man gamla "kungsekar" där någon kung skulle ha rastat eller bundit sin häst.
Träden gavs inte bort gratis utan bönderna måste köpa ut dem. Inlösenpengarna gick till statliga ekodlingar
som fortgick 1831-1860. Efter 1862 då fregatter började byggas med järnskrov behövdes inte längre några ekar till flottan. Kvar av de statliga planteringarna blev bland annat
ekskogen på Visingsö som idag är Sveriges
största. 1946 bestod den av 67.000 ekar, idag
15.000. Nya sås och planteras fortfarande, gamla
blir till ekgolv på ambassader,
muséer och kungliga slott.
Ekens nyttor
• Ved: Ek är ett hårt och starkt träslag som står emot fukt bra - den första båten var antagligen en urholkad ekstock och dess främsta användningsområde i Sverige har sedan Gustav Vasas tid varit båtbygge. I Danmark byggde man korsvirekeshus med ek. I Sverige har bara spillved kunnat användas till sådant som stolpar, redskap och möbler.
• Stubbar: Regnvatten som samlades på ekstubbar har ansetts vara bra för att ta bort fräknar och vårtor.
• Kvistar tuggades mot diarré, eller hackades och kokades.
• Bark: Hildegard av Bingen som samlade folkmedicinsk kunskap i Tyskland på 1100-talet ansåg att både ollon och bark saknade medicinskt värde. Hon valde då att bortse från att ekbarken är mycket rik på garvämnen och därmed kraftigt sammandragande, ett faktum som utnyttjats både invärtes och utvärtes. Denna verkan kom man nog på mycket tidigt, så mycket som ekbark använts till skinngarvning. Barken har också
använts i växtfärgning; i betfärgning
med alun gör den
ylle svart.
• Blad: Eklöv har använts som plåster, bra också mot avund och trolldom.
• Galläpplen: Rika på garvsyra som gör dem kraftigt sammandragande och blodstillande. Har använts både utvärtes (för att stilla blod) och invärtes (för att stilla diarré). Både svenska och importerade galläpplen köptes på apotek, där de på 1800-talet ersattes med tannin. De har använts till mörkfärgning av textilier och till att göra bläck: Saften kramas ur galläpplena i ett bläckhorn och i detta sätts en järnbit. Garvsyran mörknar i kontakten med järn och vätskan kan användas som bläck, inte lika svart som vanligt bläck men bleknar inte heller. Redan under antiken spådde man i dem och Linné berättar om några svenska tecken: En mask i galläpplet betydde god årsväxxt, en spindel sjukdom och pest och stekeln själv hunger och flod.
• Ollon: Ekollon ger hårt fläsk, berättar Olaus
Magnus på 1500-talet, bokollon mjukt och löst.
Ett tips som han inte berättar om är att ett
ekollon buret i fickan överför ekens styrka,
manlighet och ståndaktighet, d.v.s. det är ett
oslagbart medel mot impotens. Ekollonen har också använts för att färga håret svart, under världskrigen som kaffesurrogat och i bondesverige som vädermärken: Mask inuti - god skörd. Mycket
ekollon i september - mycket snö
till jul. Mogna men tomma - måttlig snö fram till jul och sedan stark köld. Tomma och våta - mild vinter. Mjuka och fuktiga inuti - mild vinter och våt sommar. Väl formade och fulla - vacker sommar. Med skrumpna skal och kärna - mycket varm sommar.
Svinen äter ollonen, berättar Linné i
svenska floran 1755 och fortsätter om barkens och
vedens nyttor:
|
Garvarna
anser barken vara det bästa garvningsmedlet;
den bör avdragas på våren. Veden
är hård, seg, något böjlig,
svår att klyva och hoplimma, lämplig
till skepsskölar, pressar, manglar, hjulekrar,
plogar, vinfat, bord, likkistor och byggnader.
|
|
På Öland 1741 hade han upptäckt en hemlighet med ekens årsringar. Att de blev en ring för varje år visste man redan men här började han fundera på varför en del var smalare och andra bredare.
|
Då jag undrade, vad orsaken härtill månde vara, föll mig in att starka vintrar kunde förorsaka att ringarna kom närmare intill varandra... |
|
Och mycket riktigt: När han räknar finner han att 1587, 1658 1708 och 1709 som varit hårda vintrar avsatt smalare ringar. |
Alltså har vi i eken liksom en krönika på vintrarna, dem vi kan få oss bekanta hela 200 ad 300 åren tillbaka. |
|
Kristen tradition
Kyrkan såg inte blitt på eklundarnas
hedniska helighet och befolkade dem prompt med häxor
och djävlar och hjälpte till att sprida nya passande sägner och myter om trädet. En mycket spridd handlar om hur Djävulen gjorde ekbladen flikiga: Han hade föreslagit en
bonde att få hämta dennes själ "när eken har
fällt sina blad". Det gick bonden med på, för han visste att vinterekens blad sitter kvar torra på trädet tills de nya kommer och att eken alltså aldrig står utan blad. Rasande över att ha blivit
lurad ska Djävulen då ha klöst ekbladen
så att de blev alldeles flikiga.
Det finns flera varianter av historien.
I en har Djävulen tjatat sig till hos Gud att han ska få råda över skogen från det att "alla träd har fällt sina blad". I en version klagar djävulen över att han fått för lite av skapelsen. Kunde han inte åtminstone få de barn som dör när eken står utan blad? Jo visst, svarar Gud och improviserar snabbt ihop att ekarna får behålla fjolårsbladen tills de nya kommer.
I kristet bildspråk står eken för uthållighet
och styrka, till exempel Kristi orubblighet, de kristnas
ståndaktighet i lidandet och odödlighet. Ek
hör också till de många träslag
som korset ska ha varit gjort av. |
Officiell
ek
Eken är landskapsväxt i Blekinge och i Egentliga
Finland. Den finns också i Blekinges landskapsvapen och i fler svenska kommunvapen än någon annan växt: Alingsås, Ekerö, Eksjö, Flen, Lerum, Orust, Uddevalla, Varberg, Vimmerby och Vingåker.
Mest känd är väl eken som sparbankssymbol. Riksbanken tog eken som säkerhetssymbol
redan från början
på 1600-talet. Eken som logotyp
för sparbankerna dök upp först 1928, inregistrerades
som varumärke 1932 och fick den klassiska formen 1942. På 1970-talet lär "sparbankseken" ha varit
Sveriges mest kända varumärke, 1991 ersatt med en blå-röd-gult svamp.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Jupiter och därmed Skytten
(elementet eld, rörlig kvalitet) respektive Fiskarna
(elementet vatten, rörlig kvalitet) (Culpeper). |
|
Det
ingår inte i allemansrätten att skala bark
av träd. Fråga markägaren om lov. |
|
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Bondeson (1982), Botanica (2003),
Corneliuson (2000), Crow (1976, 1985), Culpeper (1976),
Dahlby (1995), Ellmer (1981), Ewaald (1983), Furuhagen (1982), Gentz och Lindgren
(1946), Grimberg volym 5 (1922), Grimberg volym 9 (1924), Gustav I (1960), Hallbert (1981), Henrikson II (1972),
Henrikson (2000), Hylander (1975), Juneby (1977), Juneby (1999), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Kennett (1976), Kilian (2007), Kirkevold
och Gjessing (2004), af Klintberg (1986), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindeberg (1982), Lindeberg
(1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Linné (1977), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lucas (1978), Magnus 12 :6 (1976), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991),
Ovidius bok 7 (1969), Pharmacopea suecica I (1775),
Plutarkos volym 4 bok 6 Caius Marcius Coriolanus (1959),
Podlech (1989), Schön (1996), Seymour (1980), Stary
och Jirásek (1975), Stodola och Volák
(2000), Suetonius (2001), Svanberg (1998), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svanberg (1998), Theofrastos (1916), Tillhagen (1995), Tillhagen
(1996).
• Citat: Garvarna anser barken...: Linné (1986). Då jag undrade...; Alltså har vi... (Linné (1977).
Artiklar: Per Eliasson: Kampen om ekarna (Populär
historia 5:2002). Monica Söderberg: Ekskogen
och Visingsö (Kulturvärden 2:2007). Ingvar Svanberg: Garv- och färgväxter; Ingvar Svanberg: Duvgråt och sömntorn (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer:
Sparbanken Nord (2004 07 02). Bilder ur Nordens flora
(2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 13). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). |
|
|
© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/ek.html
Datum: 2021 01 23 -
Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
|
|