Ek

Beskrivning

Blad och späda ollon av vinterek (Quercus petraea)

Historia

• Quercus = ek, använt om ekar från 100-talet f. Kr. Ordet är besläktat med grekiska kratos = kraft, fasthet, och tros ha kommit från litauiska där det förekommer i ordet perkunas = åskans gud.
• Robur av latin roboris = kärnved, ekträ, styrka, hårdhet. Härav också t. ex. robustus = stark, hård.
• Petraea = klippig, klippfast, av grekiska och latin petra = klippa.
• Namnet ek kommer från fornnordiska igja = vördnad. Det är antagligen besläktat med grekiska aigilôps och latin aesculus = ett slags ek. Namnet bergek syftar på växtplatsen, vinterek på att bladen sitter kvar, druvek på att ollonen sitter samlade som i druvklasar.
Ursprung
Under sten- och bronsålderns varma klimat fram till 500 f. Kr. var eken det dominerande trädslaget i södra och mellersta Sverige och på 1600-talet fortfarande skogsbildande. Också i Mellaneuropa har lövskogarna dominerats av ek; idag är dess plats intagen av bok.
Asiatisk ek
Eken har alltid varit en symbol för styrka och behärskad av starka gudar. I Kina är den en symbol för manlig styrka i all sin bräcklighet, den som inte böjer sig som bambun utan bryts. Japan har sin ekgud Kashima-no-kami. För judarna var eken förbundsträdet och en symbol för Guds närvaro.
Grekisk ek
Också i den antika världen var ek det dominerande lövträdet, så till den grad att skog självklart betydde ekskog. I Grekland där det fanns hundratals ekarter beboddes skogarna av skogsgudinnor, dryader. Träden hörde till fruktbarhetsgudinnorna Artemis från Grekland och Kybelse (Kybele) från västra Turkiet, som smälte samman till den berömda Artemis från Efesos. Eken var också symbol för guden Filemon medan hans hustru Baukis symoliserades av linden; tillsammans utgjorde de en bild av den äktenskapliga lyckan. Eklöv sades ha sådan kraft att man kunde ställa lejon med dem.
Eklunden i Dodona
Framför allt hörde eken till gudakungen och åskguden Zeus, vars fågel hackspetten bodde i dem, vars attribut var blixten och eklövskransen och som konsulterades bäst under ekar. Den äldsta av hans helgedomar, omtalad redan av Homeros, var den berömda eklunden i Dodona i nuvarande Albanien, där det har hittats votivgåvor från 800-talet f. Kr. I Dodona utläste man Zeus meddelanden om framtiden genom att tolka ljud; exakt vilka ljud finns många bud om: källans sorl, prasslet från ekbladen, knaket från grenarna, skogsduvornas rop, skramlet från vapen och instrument som hängts upp i träden. De tolkande prästinnorna, kallade duvor, utsågs av byn och skulle vara kvinnor av god vandel. När eklunden dog ut övergick man ca 500 f. Kr. till ett lottsystem med svarta och vita bönor. Teatern med plats för 14.000 åskådare används fortfarande.
Det gyllene skinnet
Vad det berömda gyllene skinnet egentligen var har det gissats på en hel del, t. ex. ett fårskinn som blivit gyllene efter att ha använts till att fiska guld med eller helt enkelt en ovanligt vacker väv. Enligt grekisk mytologi kom det gyllene skinnet från en förtrollad och gyllene vädur som offrats till Mars. Historien om jakten på det hör till den grekiska mytologins mest rysansvärda, återberättad bl. a. av Euripides i tragedin Medea på 400-talet f. Kr. och fyra århundraden senare av Ovidius i Metamorfoser.
Skinnet hängde i en ek i landet Kolchis vid Svarta havet. De som jagar efter det är Jason och hans kamrater, kallade argonauterna efter båten Argo vars stäv är byggd med en bit av den heliga eken i Dodona. Efter många äventyr kommer de till det sista hindret, en eldsprutande drake som traktens prinsessa Medea söver med förhäxade örter. Medea följer sedan med Jason tillbaka till landet Iolchos där de gifter sig och som belöning för skinnet upphöjs till kung och drottning. Medea är både flink med trolldrycker och en god grekisk maka och hjälper därför Jason med vad hon kan, som att föryngra hans gamle far och döda hans farbror. När Jason efter allt detta får politiska ambitioner vari ingår att gifta in sig i kungahuset i Korinth, blir Medea förståeligt nog förtörnad. Hennes hämnd blir fruktansvärd, innefattande bland annat mord på den korintiska prinsessan och på Medeas och Jasons gemensamma barn.
Rom
Jupiter var Roms särskilde beskyddare och hans och hans hustru Junos träd eken hölls därför högt. Deras bröllop firades årligen i ekskogarna som omgav staden. En särskilt berömd eklund fanns vid Nemisjön, vaktad av skogsguden Silvanus. Jupitertemplet sades ha anlagts av Romulus själv vid en helig ek.
Medborgarkransen
Tidiga romerska kungar bar guldkrona formad som eklöv och uppträdde med rödmålat ansikte för att påminna om Jupiters blixt. En särskild hedersbevisning i Rom var medborgarkransen (corona civica), från början av järnek och en annan art av ek men så småningom av vanlig ek. En sådan krans fick den som i strid räddat livet på en fri romersk medborgare. Med kransen följde livslång skattebefrielse och hedern att alla reste sig då den bekransade steg in i ett rum.
Capris ek
En ek spelar en viss roll i Capris historia. Det berättas om kejsar Augustus att när han en gång anlände till Capri stod en urgammal ek med grenarna slokande ända ner till marken, men blev frisk så fort kejsaren anlänt. Augustus, känd för att vara både åskrädd och vidskeplig, tog detta som ett gott omen och bytte genast till sig ön och vistades sedan där långa tider.
Keltisk ek
Kelternas dyrkan av eken hade mycket gemensamt med grekerna och romarnas. Deras högste gud symboliserades av Beowulf ("biätare"), Zeus röda hackspett som höll till i ekar. Eken därför främst bland de nio heliga träden: ek, björk, hassel, rönn, al, alm, ask, pil och idegran, helgad åt skaparen Dagda och sammankopplades med bokstaven dur, duir (D).
Under ekarna höll man offerfester och spådde ödet, vartill hörde att äta av ekollonen som var odödlighetens frukter. Allt på trädet var universalmedel inklusive vattnet som samlades på det och skuggan det gav. Eken var den manliga principen medan parasitväxten misteln som sades växa på ekar som slagits av blixten var den kvinnliga. Sjätte natten efter varje nymåne skars den från träden med en guldskära av prästerna druiderna ("ekkännarna").
Romarna höll före att misteln var ekens könsorgan och mistelsaften trädets sperma, men det var knappast teologiska spetsfundigheter som fick dem att förstöra druidernas eklund på Mona år 60. Denna befästa ö, idag Anglesey utanför Wales nordkust, var de keltiska druidernas sista utpost sedan Julius Caesar gjort rent hus på kontinenten århundradet innan. Förstörelsen blev dödsstöten för den keltiska religionen. På kung Arthurs tid på 500-talet var druiderna inte mycket mer än trollkarlar, men ännu långt senare höll de engelska kungarna ting under två stora ekar som lär stå kvar i hans trakter i Somerset. Fortfarande kring förra sekelskiftet utnyttjades konstigt formade ekar som dragträd i England och på Irland; klena barn drogs genom dem för att få trädets styrka.
Nordeuropeisk ek
Julius Caesar berättar i Kriget i Gallien om ekskogar öster om Rhen - Tyskland, Schweiz - som det tog två månader att rida igenom. Här dyrkade de germanska stammarna åskguden Donar som tog sin boning i ekar genom blixten och var den ende som hade rätt att fälla dem. För honom höll man offerfester och ting i eklundar där det vid dödsstraff var förbjudet för oinvigda att träda in. Tron på ekens skyddande kraft var stark och ekdyrkan förekom i de tyska staterna till 1800-talet. Nazisterna behövde alltså inte söka sig så långt bort som till romarriket för att få idén till utmärkelser prydda med eklöv. Eken har varit en symbol för mod i hela Europa och ekblad i hederstecken förekommer också i t. ex. amerikanska tapperhetsmedaljer.
I Baltikum var dyrkan i eklundar densamma där som i övriga Europa. I Estland var den högste guden åskguden Taara, i Litausen Perkunas, båda med anknytning till ek. Ännu omkring 1900 ska man i Estland ha offrat mynt och salt till ekar och från Ryssland finns en beskrivning från 1874 av hur en präst ledde tillbedjan av en ek med orden: "Heliga ek! Halleluja! Bed för oss!".
Ekens eld
I Norden, Tyskland och Skottland var eld slagen i ek särskilt kraftfull. Den behövde inte komma från ett träd antänt av blixten utan man kunde tända den själv genom att gnida en ekkäpp tills den började glöda och kunde antända fnöske. Röken från sådan eld skyddade mot smittor och förtrollning och man kunde också låta folk och fä gå genom själva elden. Över hela Europa har man också eldat med ekstockar till jul för att locka fram årets sol. Ena änden av stocken lades i eldstaden, på den andra som stack ut i rummet satt hela familjen julen ut.
Vådan av att hugga ner gamla ekar
Även i Sverige, där Donar motsvarades av Tor, har eken tillbetts men ask och lind har varit heligare. Att makter i träden kan skada en om man hugger ner dem har man varit övertygad om och det har inte gällt bara ekar. Följande historia handlar dock om just en ek:
I Markaryd fanns för länge sedan en bonde som hade en gammal murken ek på sina marker. I denna bodde vättar. Bonden beslöt sig för att fälla det gamla trädet, men då han och drängen började hugga såg de gården brinna. De sprang hem men fann att allt varit en synvilla och fortsatte arbetet. De såg då samma syn igen och sprang hem men ingen eld var lös nu heller. Då blev de envisa med att hugga ner trädet. Men så fort de hade gjort det brann gården verkligen ner till grunden och bonden förlorade allt han ägde.
Historien påminner starkt om en av Ovidius' Metamorfoser där en grek högg ner en helig ek. Kornmodern Demeter blev rasande och lät honom uppsökas av Hungern tills han började äta upp sig själv.
Eken och åskan
Men är det sant att blixten ofta slår ner i ekar? Ja, och det lär bero på att eken liksom alla träd med grov bark "blir genomfuktad av regn så långsamt att trädet får dålig jordförbindelse". Ska man nödvändigtvis stå under ett träd under åskväder bör man alltså välja ett med slät bark.
Tidvattnets herre
I Frankrike, där ekar ska ha tillbetts ännu på 1890-talet, finns en saga om hur tidvattnet uppstår: På en klippö i Atlanten växer en stor ek och under dess rötter bor ett monster, tidvattnets herre. När han slukar och släpper tillbaka vattnet uppstår ebb och flod.
Oak Apple Day
När Charles II var tolv år 1642 bröt inbördeskrig ut i England. Prinsen måste fly landet och ska enligt traditionen ha undsluppit förföljarna genom att gömma sig i en ihålig ek. Han kunde återvända till England först efter Cromwells död, på sin trettioårsdag 1660, och grundade sedermera Royal Hospital i London i tacksamhet mot sina stridsmän. Till minne av den räddande eken firas fortfarande Oak Apple Day årligen på söndagen närmast kungens födelsedag den 29 maj. Rödklädda krigsveteraner paraderar för kungligheter och dignitärer vid sjukhuset i Chelsea, alla besökare får en ekkvist i rockslaget och kungens staty är helt klädd i ekkvistar.
Gustav Vasas ek
Svenska bönder var sams med eken fram till Gustav Vasa. Den skyddades t. ex. i äldre Västgötalagen på 1200-talets början, som stadgade att den som olovandes högg ner en ollonbärande ek böte 6 öre, lika mycket som för den som mjölkade en annans ko. I skog och på gemensam mark där man normalt fick fälla fritt, krävde ek eller hassel beslut av hela byn. Allas svin gick ju fria och levde av ollonen och alla plockade av hasselnötterna.
Allt ändrades med Gustav Vasa som behövde ekvirket, det enda som stod emot röta och kunde bära tunga kanoner, till den växande flottan. 1537 skrev kungen några av sina ampraste brev till smålänningarna och förbjöd dem att hugga ved och virke i de allmänna ek- och bokskogarna oavsett vad något byråd bestämt. Inte heller fick de anlägga nybyggen i skogarna eller jaga hjort eller rådjur där; däremot skulle de lämna in vart femte svin som "ollonfläsk". Allt detta tillsammans med förbudet mot att sälja oxar över gränsen till Skåne och Blekinge blev droppen som ledde till Sveriges största bonderesning, Dackeupproret på 1540-talet.
1558 infördes regalrätten, d.v.s. kunglig ensamrätt till landets alla ekar, som behövdes för "skeppsbyggningars behov till rikets tjänst". Träden fick inte röras på några villkor, inte ens om de befunnits för dåliga för flottans behov (åtminstone i Småland hade man förr brukat ordna den saken genom att borra hål i träden). Alla ekar måste nu stå kvar på åkrarna där de "sög musten ur jorden" och hindrade säden att växa och på ängarna där de skuggade gräset som skulle bli hö. Svenska bönder kom att hata ekarna.
Svenska flottans ek
Skeppsbyggnationen ökade mycket under stormaktstiden; 1.000 ekar lär ha gått åt till regalskeppet Vasa, ett linjeskepp krävde 2.000. Allt gick bra så länge Sverige hade tillgång till ekskogarna i svenska Pommern i nuvarande Tyskland, men efter Karl XII:s nederlag mot Ryssland 1709 sinade den källan. Nu skövlades det svenska ekbeståndet. Öland ekskogar ersattes med alvar. Till slut fanns bara skräpek kvar; 1700-talet igenom fick svenska staten nöja sig med hemvuxen, panikhuggen och snabbtorkad ek. Fartygens kvalitet blev därefter; usel.
Samtidigt stod svenska bönder med värdelösa ekar som de ville bli av med men inte fick röra. 1734 års lag stadgade 9 daler i böter för den som fällde en ek på kronans mark eller på den egna skattejorden. När Linné var på Öland 1741 kostade det två daler i böter att hugga grenar av ek, lika mycket som ett fattighjon fick i matpengar under en månad. Bondeståndet tog upp ekfrågan om och om igen i riksdagen. Flera gånger på 1790-talet lovades bönderna äganderätten till åtminstone de oanvändbara ekarna men inget hände. Fortfarande på 1810-talet gav det dryga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd att fälla eller skada en ek. Det fick göras i smyg, t. ex. genom att kvista träden hårt så att det gick röta i dem. Många av träden befanns undermåliga i 1819-1824 års stora ekinventering.
Ekarna på Visingsö
1830 släpptes eken slutligen fri, d.v.s. bönderna fick göra vad de ville med ekarna på sina marker. De flesta högg ner dem. På adelns ägor blev de vanligen kvar. Ekar på häradsallmänningar och kyrkoboställen förblev statlig egendom fram till 1930-talet. I många socknar sparade man gamla "kungsekar" där någon kung skulle ha rastat eller bundit sin häst.
Träden gavs inte bort gratis utan bönderna måste köpa ut dem. Inlösenpengarna gick till statliga ekodlingar som fortgick 1831-1860. Efter 1862 då fregatter började byggas med järnskrov behövdes inte längre några ekar till flottan. Kvar av de statliga planteringarna blev bland annat ekskogen på Visingsö som idag är Sveriges största. 1946 bestod den av 67.000 ekar, idag 15.000. Nya sås och planteras fortfarande, gamla blir till ekgolv på ambassader, muséer och kungliga slott.
Ekens nyttor
• Ved: Ek är ett hårt och starkt träslag som står emot fukt bra - den första båten var antagligen en urholkad ekstock och dess främsta användningsområde i Sverige har sedan Gustav Vasas tid varit båtbygge. I Danmark byggde man korsvirekeshus med ek. I Sverige har bara spillved kunnat användas till sådant som stolpar, redskap och möbler.
• Stubbar: Regnvatten som samlades på ekstubbar har ansetts vara bra för att ta bort fräknar och vårtor.
• Kvistar tuggades mot diarré, eller hackades och kokades.
• Bark: Hildegard av Bingen som samlade folkmedicinsk kunskap i Tyskland på 1100-talet ansåg att både ollon och bark saknade medicinskt värde. Hon valde då att bortse från att ekbarken är mycket rik på garvämnen och därmed kraftigt sammandragande, ett faktum som utnyttjats både invärtes och utvärtes. Denna verkan kom man nog på mycket tidigt, så mycket som ekbark använts till skinngarvning. Barken har också använts i växtfärgning; i betfärgning med alun gör den ylle svart.
• Blad: Eklöv har använts som plåster, bra också mot avund och trolldom.
• Galläpplen: Rika på garvsyra som gör dem kraftigt sammandragande och blodstillande. Har använts både utvärtes (för att stilla blod) och invärtes (för att stilla diarré). Både svenska och importerade galläpplen köptes på apotek, där de på 1800-talet ersattes med tannin. De har använts till mörkfärgning av textilier och till att göra bläck: Saften kramas ur galläpplena i ett bläckhorn och i detta sätts en järnbit. Garvsyran mörknar i kontakten med järn och vätskan kan användas som bläck, inte lika svart som vanligt bläck men bleknar inte heller. Redan under antiken spådde man i dem och Linné berättar om några svenska tecken: En mask i galläpplet betydde god årsväxxt, en spindel sjukdom och pest och stekeln själv hunger och flod.
• Ollon: Ekollon ger hårt fläsk, berättar Olaus Magnus på 1500-talet, bokollon mjukt och löst. Ett tips som han inte berättar om är att ett ekollon buret i fickan överför ekens styrka, manlighet och ståndaktighet, d.v.s. det är ett oslagbart medel mot impotens. Ekollonen har också använts för att färga håret svart, under världskrigen som kaffesurrogat och i bondesverige som vädermärken: Mask inuti - god skörd. Mycket ekollon i september - mycket snö till jul. Mogna men tomma - måttlig snö fram till jul och sedan stark köld. Tomma och våta - mild vinter. Mjuka och fuktiga inuti - mild vinter och våt sommar. Väl formade och fulla - vacker sommar. Med skrumpna skal och kärna - mycket varm sommar.
Svinen äter ollonen, berättar Linné i svenska floran 1755 och fortsätter om barkens och vedens nyttor:

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/ek.html
Datum: 2019 01 21 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo