![]() |
Brännässla |
||||
(Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler, 1897) |
|||||
Synonymer | Nässla, nättla, näter, nälla, nätsla, vrtika, näta | ||||
Botaniska namn |
Urtica dioica L. |
||||
Engelska namn | Nettle, common nettle, stinging nettle, tanging nettle, netle, ettle, devil's leaf, devil's plaything, hoky poky. USA: Great nettle. | ||||
Andra namn | Romanska språk Urtica (latin), urtica (medeltidslatin), ortie, ortie brûlante (franska), orticone, ortica maschia, ortica comune (italienska), ortiga mayor (spanska) Nordiska språk Braendenaelde, stor nælde, tvebonælde (danska), stornesle (norska), sérbylisnetla (isländska), nukalainen, tavallinen nokkonen, nokkonen (finska) Asiatiska språk Hsieh-tzu-ts'ao (mandarin = kinesiska) Andra språk Selepsiou (fornegyptiska), Brennessel, Grosse Brennessel, Haarnessel, Scharfnessel, Tausendnessel (tyska), nezzila (holländska), netele (anglosaxiska) |
||||
|
|||||
Artvarianter | Vanlig brännässla
(Urtica dioica L. ssp. dioica var. dioica): Det man brukar mena med brännässla. Fjällnässla, glattnässla (Urtica dioica L. ssp. sondenii = Urtica dioica L. var. sondenii = Urtica sondenii = Urtica dioica L. ssp. gracilis): I björkskog i nordiska fjällen. Nästan helt utan brännhår. Gud tyckte att det räckte med mygg. Skogsnässla (Urtica dioica L. ssp. dioica var. holosericea = Urtica galeopsifolia): Finns i Sverige men är ovanlig. Saknar nästan helt brännhår. |
||||
Besläktade | Släktet Urtica omfattar
30-100 arter beroende på vem man frågar. I
Sverige finns förutom den vanliga nässlan: Etternässla (Urtica urens), eng. small nettle, da. brændenælde, no. brennesle: Allmän i Sverige. Lägre (15-60 cm), med rundare mer hjärtlika blad, håriga och djupt sågade, blankare, mörkare och grönare. Blommar tidigare (juni-september). Samma användning. |
||||
Ej besläktade | • Rami, silvernässla, kinagräs (Boehmeria nivea) är bara avlägset besläktad i egenskap av nässelväxt. Den saknar brännhår och har långa starka fibrer som används i Sydostasien till kläder och även starkare saker som segelduk och rep. | ||||
|
|||||
Beskrivning | • Ört: Flerårig, 30-150
cm hög. Upprätt fyrkantig stjälk,
ofta rödtonad. • Rot: Krypande, rikt förgrenad jordstam som skjuter rotskott under jord - svåra att få bort. • Blad: Motsatta varandra i par längs stjälken sitter matta, hjärtformade blad på skaft, hjärtformade, sågade och täckta av brännhår. Håren är ihåliga och har en liten kula i toppen. Vid beröring bryts kulan av och en brännande vätska innehållande bl. a. myrsyra sipprar ut; varje hår som träffar hud ger ett litet utslag. • Blomma (juli-september): I de övre bladvecken kommer samlingar av små oansenliga, gröngula blommor på skaft, med olika kön på olika plantor: - Hanblommor samlade i upprätta till utstående vippor. - Honblommor samlade i upprätta vippor som snart börjar hänga. • Frukt: Frukten som följer på honblommorna är en nöt. |
||||
|
Skörd |
||||
Växtdroger och beredningar | Ört (Urticae majoris
herba, Urticae herba, Herba urticae): Lokala
farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. |
||||
|
|||||
|
Namnet Urtica = brännässla, av latin urere = bränna, och urtica = brännässla, brunst, sexuell lust. Dioica = med var sitt hus, enkönad, är Linnés konstruktion utifrån grekiska dis = två, och oikos = hus; syftande på att nässlan är tvåbyggare, d.v.s. att hon- och hanorgan sitter på olika plantor. Namnet brännässla, i svenskan sedan 1640, föregicks före 1500-talet av fornsvenska former som näsla, nätla och nälla. Orden är besläktade med nästla och nät - fisknät har knutits av fibrerna sedan stenåldern i Sverige. Antagligen kommer ordet från fornengelska eller lågtyska netele med samma betydelse. Ursprung Europa, delar av Asien. Europa Nässlor var välbekanta för romerska författare. De har förekommit i många folksagor och mycken folktro. Germanerna helgade brännässlan åt Tor och ansåg att blixten aldrig slog ned bland nässlor. I Slovakien har kvinnor undgått att bli gravida genom att kissa i ett nässelstånd. Moderna europeiska magiker anser att brännässlan är effektiv mot skvaller och svartsjuka. Nio örters galder Följande fornengelska galder (trollsång, bön), nedskriven på anglosaxiska i början av 1000-talet från en text som troligen är från 800-talet, ska användas till en salva med nio örter. Stycket om nässla, netele, lyder: |
||||
|
|||||
Hela galdern finns under Sårhistoria
och dess recept bland Sårsalvor. Nässelpiskning I Norden menade man förr att nässlan kunde bota sjukdomar genom att "ta dem till sig". Nässelpiskning användes särskilt mot förlamningar efter slaganfall, på reumatism och liknande kroniska smärttillstånd och var bra även för "tröga, listiga, elaka, styvsinta, arbetsskygga och inbundna dårar". Smärtlindringen kommer av att hudirritationen ökar blodgenomströmningen. Ischias behandlade man genom att gnida sig med bladen. Följande huskur som fortfarande rekommenderas sägs hålla reumatiska symptom borta i ett par år: Man rullar sig i ett nässelstånd eller piskar med nässlor där värken sitter 5-10 minuter tills huden är röd. Svenska ordstäv: |
|||||
|
|||||
Läkemedlet nässla • Stjälk: Älvablåst (eksem) botade man genom att blåsa på det genom en nässelstjälk - nässlor gav ju utslag, så de borde bota det också, och blåsning borde fungera eftersom man fått det genom att älvorna blåst det på en . • Frön: Kokta nässelfrön togs in mot mask. • Blad: I handskrifter från 14-1500-talen sägs att de mosade bladen lagda på sår stillar blod. Än idag vet också minsta barn att bästa medlet mot kli när man bränt sig på nässlor är att pressa ut lite nässelsaft på det brända stället. Invärtes har nässla intagits som te mot bland annat utslag, skörbjugg, lungsot, hosta, skallighet (bladen är ju håriga), som urindrivande medel och för att få i gång menstruationen. Avkok och torkade blad i hönsfodret gör äggen gula och gavs förr för de flesta sjukdomar hos djuren. |
|||||
|
|||||
berättar Linné från Gotland 1741. Grönsaken nässla Brännässla var en av de få grönsaker som svenska bönder åt förr men knappast så mycket som vi kanske tror. Linné bjöds på nässla i Östergötland 1749 och berättar att man där åt nässlorna endast mycket späda, "ej fingers lång": |
|||||
|
|||||
Några år senare beskriver
han nässlans nyttor sålunda i Svensk flora: |
|||||
|
|||||
|
I slutet av
1900-talet gjordes en del kliniska studier på
örten som inflammationshämmare och i början av 2000-talet ingår den i naturmedel för urinvägarna. |
||||
Textil nässla |
|||||
|
|||||
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Culpeper (1976), Ejdestam (1976), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946),
Hallbert (1981), Heino (2001), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1999),
Jönsson och Simmons (1935), Klemming läkebok 3, 4, 5, 7 (1883-1886), af Klintberg (1998), Lindeberg
(1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné
(1971), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Menniche (2006), Meyer
(1952), Mossberg och Stenberg (1992), Månsson
(1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen
(1991), Norlinld (1925), Nylén och Olsson (1982),
Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Stodola
och Volák (2000), Svanberg (1998), Wicklund (1990). • Citat: Grönsaker, frukt och kryddor till salu....: Ejdestam (1976). • Artiklar: Eva Fanqvist Skuba: Läk dig med örter (Tidskrift för Hälsa 8:200). Gunilla Mattsson: Spånadsväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26). |
|||||
|
|||||
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||
|