Shenet - Brännässla

Brännässla

Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros än bränd av en nässla!
(Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler, 1897)

Synonymer

Nässla, nättla, näter, nälla, nätsla, vrtika, näta

Botaniska namn

Urtica dioica L.

Engelska namn

Nettle, common nettle, stinging nettle, tanging nettle, netle, ettle, devil's leaf, devil's plaything, hoky poky. USA: Great nettle.

Andra namn

Romanska språk
Urtica (latin), urtica (medeltidslatin), ortie, ortie brûlante (franska), orticone, ortica maschia, ortica comune (italienska), ortiga mayor (spanska)
Nordiska språk
Braendenaelde, stor nælde, tvebonælde (danska), stornesle (norska), sérbylisnetla (isländska), nukalainen, tavallinen nokkonen, nokkonen (finska)
Asiatiska språk
Hsieh-tzu-ts'ao (mandarin = kinesiska)
Andra språk
Selepsiou (fornegyptiska), Brennessel, Grosse Brennessel, Haarnessel, Scharfnessel, Tausendnessel (tyska), nezzila (holländska), netele (anglosaxiska)

Artvarianter

• Vanlig brännässla (Urtica dioica L. ssp. dioica var. dioica): Det man brukar mena med brännässla.
• Fjällnässla, glattnässla (Urtica dioica L. ssp. sondenii = Urtica dioica L. var. sondenii = Urtica sondenii = Urtica dioica L. ssp. gracilis): I björkskog i nordiska fjällen. Nästan helt utan brännhår. Gud tyckte att det räckte med mygg.
• Skogsnässla (Urtica dioica L. ssp. dioica var. holosericea = Urtica galeopsifolia): Finns i Sverige men är ovanlig. Saknar nästan helt brännhår.

Besläktade

Släktet Urtica omfattar 30-100 arter beroende på vem man frågar. I Sverige finns förutom den vanliga nässlan:
• Etternässla (Urtica urens), eng. small nettle, da. brændenælde, no. brennesle: Allmän i Sverige. Lägre (15-60 cm), med rundare mer hjärtlika blad, håriga och djupt sågade, blankare, mörkare och grönare. Blommar tidigare (juni-september). Samma användning.

Ej besläktade

• Rami, silvernässla, kinagräs (Boehmeria nivea) är bara avlägset besläktad i egenskap av nässelväxt. Den saknar brännhår och har långa starka fibrer som används i Sydostasien till kläder och även starkare saker som segelduk och rep.

Beskrivning

• Ört: Flerårig, 30-150 cm hög. Upprätt fyrkantig stjälk, ofta rödtonad.
• Rot: Krypande, rikt förgrenad jordstam som skjuter rotskott under jord - svåra att få bort.
• Blad: Motsatta varandra i par längs stjälken sitter matta, hjärtformade blad på skaft, hjärtformade, sågade och täckta av brännhår. Håren är ihåliga och har en liten kula i toppen. Vid beröring bryts kulan av och en brännande vätska innehållande bl. a. myrsyra sipprar ut; varje hår som träffar hud ger ett litet utslag.
• Blomma (juli-september): I de övre bladvecken kommer samlingar av små oansenliga, gröngula blommor på skaft, med olika kön på olika plantor:
- Hanblommor samlade i upprätta till utstående vippor.
- Honblommor samlade i upprätta vippor som snart börjar hänga.
• Frukt: Frukten som följer på honblommorna är en nöt.

Odling och bruk

Mellan blomma och frukt

Skörd
• Hel ört (mars-juni): Blad och hel ört insamlas när den är nyuppkommen vid torrt väder. Klipper man ner stånden regelbundet kan man skörda nya späda skott hela sommaren. Ska nässlan ätas eller drickas som te bör den inte plockas precis vid gödselstackar; den höga kvävehalten kan ge illamående.
• Frukt (juli-september): Frukt, helt eller delvis mogen, insamlas vid torrt väder.
Växtförhållanden
"Ej utan trädgårdsmästarnas ledsamhet, överflödar hon i trädgårdarna", konstaterar Linne i Flora Oeconomica 1749. Brännässla är härdig ända upp till fjällen och klarar sig nästan överallt, i sol, skugga och frost. Den frodas särskilt på fet, kväverik mark - odlingsmark, avfallsplatser, gödselstackar, vägkanter - och förökar sig med rotskott som inte går så djupt men breder ut sig som en underjordisk matta ett par meter kring plantan. Ska man få bort nässlan måste skotten bort till sista biten, t. ex. genom att man hackar området om och om igen. En långsam men mindre ansträngande metod är kvävning: hela området täcks med tät svart plast i ett par år. Slår man stånden, skjuter det snabbt upp nya späda skott - på så sätt kan man äta nässelsoppa hela sommaren.
Utbredning
Förvildad i hela världen och odlad för utvinning av klorofyll i Europa, Amerika och Australien.
• Norden: Allmän i hela Norden, mindre vanlig men finns också i fjällen. Under 1980-talet försöksodlade Findus lite i Skåne.

Växtdroger och beredningar

• Ört (Urticae majoris herba, Urticae herba, Herba urticae): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775.
• Rot (Urticae majoris radix, Radix urticae): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775.
• Frö (Urticae majoris semina): Lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775.
• Blomma (Flores urticae)
• Blad (Folia urticae)
• Brännsledekokt (vattenutdrag)
• Brännässletinktur (alkoholutdrag)
• Brännässleolja (oljeutdrag)
• Klorofyll (färgämne)

Historia

Brännässla (Urtica dioica)
Bilder ur Nordens flora
(1917-1926)

Namnet
• Urtica = brännässla, av latin urere = bränna, och urtica = brännässla, brunst, sexuell lust.
• Dioica = med var sitt hus, enkönad, är Linnés konstruktion utifrån grekiska dis = två, och oikos = hus; syftande på att nässlan är tvåbyggare, d.v.s. att hon- och hanorgan sitter på olika plantor.
• Namnet brännässla, i svenskan sedan 1640, föregicks före 1500-talet av fornsvenska former som näsla, nätla och nälla. Orden är besläktade med nästla och nät - fisknät har knutits av fibrerna sedan stenåldern i Sverige. Antagligen kommer ordet från fornengelska eller lågtyska netele med samma betydelse.
Ursprung
Europa, delar av Asien.
Europa
Nässlor var välbekanta för romerska författare. De har förekommit i många folksagor och mycken folktro. Germanerna helgade brännässlan åt Tor och ansåg att blixten aldrig slog ned bland nässlor. I Slovakien har kvinnor undgått att bli gravida genom att kissa i ett nässelstånd. Moderna europeiska magiker anser att brännässlan är effektiv mot skvaller och svartsjuka.
Nio örters galder
Följande fornengelska galder (trollsång, bön), nedskriven på anglosaxiska i början av 1000-talet från en text som troligen är från 800-talet, ska användas till en salva med nio örter. Stycket om nässla, netele, lyder:

Detta är örten som heter nässla.
En säl förde den över havets rygg
som bot för vreden i annat etter.
Den står emot värk, den värnar mot etter,
den hjälper mot tre och mot trettio,
mot fiendehand och mot förgift,
mot menverk och vrånga vättar.

Hela galdern finns under Sårhistoria och dess recept bland Sårsalvor.
Nässelpiskning
I Norden menade man förr att nässlan kunde bota sjukdomar genom att "ta dem till sig". Nässelpiskning användes särskilt mot förlamningar efter slaganfall, på reumatism och liknande kroniska smärttillstånd och var bra även för "tröga, listiga, elaka, styvsinta, arbetsskygga och inbundna dårar". Smärtlindringen kommer av att hudirritationen ökar blodgenomströmningen. Ischias behandlade man genom att gnida sig med bladen. Följande huskur som fortfarande rekommenderas sägs hålla reumatiska symptom borta i ett par år: Man rullar sig i ett nässelstånd eller piskar med nässlor där värken sitter 5-10 minuter tills huden är röd.
Svenska ordstäv:

- I år är gräset förbannat, sa gumman, trillade i nässlorna.
- Välkommen i det gröna, sa Skam, kastade mor sin i nässelhögen.
- Jag känner nog krutet, sa Hin om nässlan.

Läkemedlet nässla
• Stjälk: Älvablåst (eksem) botade man genom att blåsa på det genom en nässelstjälk - nässlor gav ju utslag, så de borde bota det också, och blåsning borde fungera eftersom man fått det genom att älvorna blåst det på en .
• Frön: Kokta nässelfrön togs in mot mask.
• Blad: I handskrifter från 14-1500-talen sägs att de mosade bladen lagda på sår stillar blod. Än idag vet också minsta barn att bästa medlet mot kli när man bränt sig på nässlor är att pressa ut lite nässelsaft på det brända stället. Invärtes har nässla intagits som te mot bland annat utslag, skörbjugg, lungsot, hosta, skallighet (bladen är ju håriga), som urindrivande medel och för att få i gång menstruationen. Avkok och torkade blad i hönsfodret gör äggen gula och gavs förr för de flesta sjukdomar hos djuren.

Nässlor avslogos och samlades i stor myckenhet att torkas till vintren, då de givas fåren såsom en både smakelig och hälsosam föda

berättar Linné från Gotland 1741.
Grönsaken nässla
Brännässla var en av de få grönsaker som svenska bönder åt förr men knappast så mycket som vi kanske tror. Linné bjöds på nässla i Östergötland 1749 och berättar att man där åt nässlorna endast mycket späda, "ej fingers lång":

Nässlor var här plockade till grönkål, såsom det allmänt sker i Sverige om vårtiden, men sedan hon blir större, ätes hon varken av människor, kor, getter, får, hästar eller svin, utan endast av fjärilar.

Några år senare beskriver han nässlans nyttor sålunda i Svensk flora:

Om våren kokas och äts den späda örten allmänt som grönkål. Torkad ges den åt korna till att driva mjölk och efterbörd; den anses även vara mycket hälsosam för fåren.

Grönsaker, frukt och kryddor
till salu på 1748 års höstmarknad i Lidköping
• Grönsaker: Gurka, rödlök, selleri.
• Rotfrukter: Morötter, palsternackor, rödbetor, kålrötter.
• Kryddor: Humle, kummin, lavendel, mejram, pepparrot, persilja, rosmarin, timjan.
• Frukt: Lökäpplen, corwilleäpplen, sämre vinteräpplen, goda friska äpplen, sura äpplen, sockerpäron, höst- eller stenpäron, vita plommon, bergamotter.
• Bär: Klarbär, små söta fågelbär, vinbär, krusbär.

I slutet av 1900-talet gjordes en del kliniska studier på örten som inflammationshämmare och i början av 2000-talet ingår den i naturmedel för urinvägarna.
Odlade växter...
Fram till 1800-talets andra hälft levde de flesta svenskar på
• Sädesprodukter (gröt, bröd, öl).
• Mjölkprodukter (ost, syrad mjölk, messmör och mesost av vassla).
• Ärter och kål (ärter, grönkål, vitkål, lök). Andra grönsaker odlades i stort sett bara på herrgårdarna.
• Rotsaker (rova, kålrot). Morot, palsternacka, rödbeta har i vissa trakter inte odlats alls förrän i slutet av 1800-talet. Potatis slog igenom först under 1800-talets senare hälft.
• Inhemska kryddor (anis, kummin, nejlikrot, persilja, mejram, timjan, i Skåne senap).
• Skräp från odlingsprodukterna (linfrönas skal, kålrotens blad, sädesslagens agnar och halm) till utdrygning.
• Kött och fläsk förekom sällan, fisk var vanligare, framför allt salt sill.
... och vilda
Vilda växter var nödmat och utdrygning i bröd och gröt.
• Blad (brännässla, kirskål, klöver, kvickrot, lind, ljung, maskros, missne, målla, plister, rabarber, syrgräs, sälg, åkersenap).
• Frön (hasselhängen, vild havre, mannagräs, ekollon, bokollon).
• Rötter (vallört, vägvårda).
• Mossor och lavar (islandslav, lungmossa, skägglav, vitmossa).
• Barkbröd på innerbarken av tall var på många håll inte undantag utan vardagsmat.
• Brännvinskryddor (gullviva, johannesört, malört, nejlikrot, pors, rölleka).
• Vild frukt (vildäpplen).
• Vilda bär (lingon, tranbär, odon, häggbär) - nödmat och barnmat, svåra att bevara. Mest plockade man för att sälja i städerna.
• Vild lök (skogslök, ängslök) där det fanns.
• Svamp åt man inte ens när folk omkring en dog av svält.

Textil nässla
Brännässlans rot har använts till att färga textilier (och påskägg) gula. Framför allt har nässlan varit en högt ansedd spånadsväxt, använd lika mycket som hampa och långt mer än lin. I Danmark har man hittat textilier av nässla från bronsåldern. Alla tre är bastfiberväxter där fibern finns i stjälken och utvinns på ungefär samma sätt: stjälken skäktas, d.v.s. bankas tills fibrerna (tågorna) skiljer sig från de vedartade delarna. Fibrerna är finare än hos lin och ger ett tunt och glansigt tyg kallat nättelduk, av nutida textilkännare beskrivet som något mitt emellan bomull och linne. Det förekommer ofta i bouppteckningar på 17-18-talen men betyder då sällan tyg av nässla; på 1700-talet började termen användas som ett slags kvalitetsbeteckning om alla slags tunna och fina tyger, t. ex. av bomull och linne.
Som spånadsväxt odlades nässlan i nässelgårdar, en liten vid snart sagt varje stuga i Sverige och i Tyskland och Frankrike i verkligt stor skala. I Sverige försöksodlades den i statlig regi påde på 1700-talet. Fortfarande kring sekelskiftet 1800 vävdes rätt mycket nättelduk i Sverige. Efter bomullens genombrott under 1800-talets andra hälft har nässelfibern inte spelat någon ekonomisk roll. Bara under världskrigen togs den upp tillfälligt. Under första världskriget uppmanades t. ex. tyska arbetare att odla nässla för att ersätta bristvaran bomull.
Kristen tradition
Nässlan har använts i kristen symbolik som en bild av frosseri. Man åt den på skärtorsdagens middag ihop med åtta andra örter till skydd mot sjukdomar och häxerier.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av Mars och därmed Väduren (elementet eld, ledande kvalitet) respektive Skorpionen (elementet vatten, fast kvalitet) (Culpeper).
Enligt elementläran mycket varm (Hildegard av Bingen 1100-tal), mycket het (svensk läkebok 1400-tal, svensk läkebok ca 1500), het och torr (Arvid Månsson 1600-tal).

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Ejdestam (1976), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Heino (2001), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Klemming läkebok 3, 4, 5, 7 (1883-1886), af Klintberg (1998), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné (1971), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Menniche (2006), Meyer (1952), Mossberg och Stenberg (1992), Månsson (1987), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1991), Norlinld (1925), Nylén och Olsson (1982), Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Wicklund (1990).
• Citat: Grönsaker, frukt och kryddor till salu....: Ejdestam (1976).
• Artiklar: Eva Fanqvist Skuba: Läk dig med örter (Tidskrift för Hälsa 8:200). Gunilla Mattsson: Spånadsväxter (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
• Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/brannassla.html
Datum: 2019 07 24 - Uppdaterad: 2010 09 9
Cookieinfo