![]() |
Björk |
|||||||
men vindens toner blir sommarsånger, jag bara lyssnar i björklövssal. (Mats Paulson: Visa vid vindens ängar, 1966) |
||||||||
Synonymer | Björk,
bierk, biork, birk, byrk 1) Glasbjörk, lundbjörk, ängsbjörk, sötbjörk, sötlövsbjörk 2) Vårtbjörk, hängbjörk, hagbjörk, slöjdbjörk, tårbjörk, surbjörk 3) Dvärgbjörk, fredagsbjörk, långfredagsbjörk, fredagsris, kärr-ris, ripris, rypris, vivang, fjällrapa |
|||||||
Botaniska namn | 1)
Betula pubescens Ehrh. 2) Betula pendula Roth. = Betula verrucosa Ehrh. = Betula verrucosa var. lapponica = Betula pendula var. carelica = Betula alba L. 3) Betula nana L. |
|||||||
Engelska namn | 1)
Downy birch 2) Silver birch, European white birch 3) Dwarf birch |
|||||||
Andra namn |
Romanska språk |
|||||||
|
||||||||
Artvarianter |
1) Varieteter av glasbjörk |
|||||||
Besläktade |
Släktet Betula omfattar ca 60 arter. Körsbärsbjörk, svartbjörk (Betula lenta = Betula carpinefolia), eng. sweet birch, black birch, cherry birch, mahogny birch: Nordamerikansk björk med slät, blank, rödbrun till svart bark, varur destilleras en eterisk olja som påminner om vintergrönolja. Klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana) kallades av Linné med ett gemensamt namn Betula alnus. |
|||||||
|
||||||||
|
Tilltrasslade "skatbon" av grenar är häxkvastar - se mer nedan. 1) Glasbjörk • Träd upp till 30 m högt. Barken på unga träd är ljusbrun och glansig, på fullvuxna gulvit till nästan brun, på äldre träd ibland sprucken och mörknande. Årsskott och unga kvistar är mjuka och luddiga. Den björk som oftast får häxkvastar; se nedan. Beskrivs ofta genom olikheter mot vårtbjörk: barken har inte vårtbjörkens stora svarta fläckar och blir inte skrovlig , grenarna är mer uppåtriktade, årsskotten har hår istället för vårtor. Nästan vit ved, utan kärna. För varieteten fjällbjörk, se Artvarianter ovan. • Blad (maj): Också bladen är håriga, sågade i kanterna, ovala med bredare bas än spets men utan vårtbjörkens långa utdragna spets. Knallröda fläckar på bladen (duvgråt, gökblod) är galler orsakade av ett gallkvalster. • Blomma (april-juni): Blommorna kommer vid lövsprickningen på våren, första gången när träden är ca 15 år. Björkar är sambyggare, d.v.s. han- och honblommor finns på samma träd: - Hanblommor i grenspetsarna: Samlade i upp till 10 cm långa rödbruna hängen, nedhängande hos glasbjörk och vårtbjörk men upprätta hos dvärgbjörk. De bildas redan på sensommaren-hösten året innan; på våren avger de mängder av pollen som kan ge pollenargiker besvär. - Honblommor: Kommer i bladvecken tillsammans med bladen. Små blommor samlade i 2-3 cm långa gröna cylindrar på skaft, på glasbjörk och vårtbjörk upprätta under blomningen men sedan hängande; på dvärgbjörken förblir de upprätta. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. 2) Vårtbjörk • Träd upp till 15 m högt i tempererat klimat, i Skandinavien upp till 30 m. Unga träd har gyllenbrun glansig bark, sedan blir den vit med stora svarta fläckar, nedtill skrovlig och sprucken, högre upp mjuk och slät med silverton. Uppåtstigande bruna grenar med kala nedhängande kvistar (hängbjörk) som har små vårtlika bildningar på årsskotten, som till skillnad från de andra arterna är kala. Veden är vitaktig, utan kärna. Varieteter, se Artvarianter ovan. • Rot: Kraftig och knölig rot med många sidorötter. • Blad (maj): Ljusgröna, som nyutslagna klibbiga, på 2-3 cm långa bladskaft, 4-7 cm långa, trekantiga med bred bas och lång utdragen spets, skarpt sågade i kanterna. På hösten blir de gula. • Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. 3) Dvärgbjörk • Träd eller buske, 60-120 cm hög, ej att förväxla med fjällbjörk, som den ofta korsar sig med. Med bra snöskydd växer den rak, ju tunnare snölagret är desto lägre kryper björken ända tills den ligger på marken som en matta. Grenarna strävar uppåt, årsskotten är håriga. Ljus ved utan kärna. • Blad (maj): Bladen är tjocka, styva och läderartade, naggade i kanten, nästan runda och inte mer än en cm i diameter. På hösten blir de ofta röda. • Blomma (april-juni): Se glasbjörk ovan. • Frukt (augusti-september): Frukten är en liten nöt med dubbla vingar som mognar och faller ut honhänget på hösten. |
|||||||
Odling och bruk | Skörd Björksav tappas på våren, i södra Sverige från mitten av mars, fram tills bladen slår ut. Borrning i stammen kan ge 15-20 liter per dygn, avsågning av en gren lika mycket. Trädet tar ingen skada om man täpper till skadan efteråt, tappar samma björk bara en eller två gånger med 3-4 års mellanrum. Träd med röta tål inte tappning. Blad: Bladen insamlas vid torrt väder i maj-juni. Bladen ska vara nyutslagna, "stora som musöron" och fortfarande kådiga; kådrikast är de som sitter ytterst på grenarna. Torkas i skugga. • Grenar: Unga grenar, helst från ungbjörk, är bra att fläta med men håller sig inte särskilt bra utomhus; bäst till inomhussaker. Björkkvistar gjorde man förr av kvistar som skars av under savningen, skalades genast och fick torka innan de bands ihop till vispar. • Näver: Tas på våren när trädet savar. Den ska inte tas för sent på sommaren, då är den svår att flå av. Växtförhållanden Björk behöver kyliga och snöiga vintrar. Helst vill den också ha direkt sol. Vid torka kan den behöva vattnas eftersom rötterna inte går djupt. Förökar sig lätt med vingade frön. 1) Glasbjörk: Vanlig glasbjörk tål dålig dränering bättre än andra björkar och finns därför ofta på sank och fuktig mark - kärr, myrar, sjöstränder. Trädet kan bli 300 år. En speciell fara är fjärilen fjällbjörkmätaren som vissa år kan ta kål på hela skogar. Underarten fjällbjörk klarar sig även på stenig mark. 2) Vårtbjörk: Trivs bättre på torr och stenig mark men klarar sig också på sur - hagmark och skogsmark, gärna med gran men även ihop med glasbjörk. Sprider sig snabbt efter kalhuggning och bränder. Stormfast och härdig, tål luftföroreningar, får sällan ohyra eller sjukdomar. Anses vara en bra markförbättrare och odlas som vindfång. Den art som används mest av träindustrin; avverkas vid 60-80 års ålder men kan bli upp till 300 år. 3) Dvärgbjörk: Trivs på myrar, hedar och i fuktiga snår i fjälltrakterna men kan förekomma i blåsig och utsatt terräng ända ner till Skåne. Tål milt klimat dåligt. Paradoxalt nog också känslig för frost - dör av torka på vårvintern om den inte skyddas av snö. Kan bli 90 år i Sverige, på Grönland 150. Björk som biväxt Blommorna ger ingen nektar men en del pollen. Viktigare för bina är att bladen ger harts till propolis och bladen ibland stora mängder honungsdagg. Utbredning Björkar finns på hela norra halvklotet. De tre som finns i Sverige är tillsammans det vanligaste svenska lövträdet och går nordligare än alla andra träd. I Tyskland odlades fortfarande på 1960-talet björk i för användning till Birkenhaarwasser. 1) Glasbjörk: Skogsbildande i hela Sverige och den vanligaste björken i Svealand. 2) Vårtbjörk: Den sydligaste av de tre; allmän i hela Europa och Asien. Skogsbildande i hela Sverige upp till fjällen. Den dominerande björken i Götaland. 3) Dvärgbjörk: Den nordligaste; rätt allmän från Dalarna och uppåt, även norr om polcirkeln. Finns i hela Norge men inte längre i Danmark. |
|||||||
Växtdroger och beredningar |
Blad, vanligen av vårtbjörk (Folia betulae, Folium betulae, Betulae folium, Betulae
folia, Foliu betulae): Svenska farmakopén upplaga 1-6 (1775-1845).
Fortfarande på 1940-talet köpte Medicinalstyrelsens
materialnämnd in de torkade bladen av fritidsplockare. Knopp (Gemmae betulae) Bark (Cortex betulae, Betulae cortex) • Björksav (växtsaft) • Björklövsinfusion (vattenutdrag) • Björklövsdekokt (vattenutdrag) • Björlövstinktur (alkoholutdrag) • Björklövsessens (eterisk olja) • Björktjära, björkolja, ryssolja (tjära) • Pottaska och asklut (extrakt) • Garvämne (extrakt) • Saponiner (isolerat ämne) |
|||||||
|
||||||||
Historia | Namnet |
|||||||
|
||||||||
|
Björkens nyttor är otaliga, här bara ett axplock. • Ved: Veden är hård, seg och och lättarbetad - "bondens stål" - men inte särskilt fukttålig. Den har använts till hjul, slädar, knivskaft och andra verktyg och redskap och eftersom den är lukt- och smakfri till matkärl och slevar. Särskilt den dekorativa masurveden har snidats till mjölkkärl, ostformar och kåsor. Björkved brinner utan att spraka, förr åtminstone om den höggs när månen var ny; högg man den när månen var i nedan kunde det hända att den inte brann alls. Veden ger också den fina björktjäran ryssolja och dess kol har intagits mot bland annat hosta och halsbränna. • Aska: Björkaskan har man i Norge lagt på variga sår, i Lappland gned man den på hundars klåda. Av björkaska gjorde man också i Sverige fram till 1800-talets slut väldiga mängder pottaska och dess viktiga asklut, som behövdes i varje stuga till tvätt. • Rot: Björkens rötter har använts till korgarbeten och annat flätverk. • Näver: Av den vita nävern, vattentät och röttålig av hartsämnen, har man sedan yngre stenålder gjort tallrikar, askar, taktegel, regnkappor, skor, ryggsäckar och mycket annat. Den har lagts i skorna mot fotsvett och som omslag för att lösa kramp och tagen invärtes botade den diarré. Tunn näverhinna lagd på sår och bölder drog ut var. • Bark: Linné berättar om lädergarvning med björkbark: Man lägger huden i en bäck 1-2 veckor tills håren lossnar. Sedan torkar och smular man björkbark utan näver och strör den på hudens båda sidor, slår kallt vatten över och låter stå hela sommaren eller vintern. Hinnan närmast barken har man i Sverige och Norge lagt på huggskador och sedan täckt med grankåda. • Innerbark: Den rosa innerbarken har använts till att skriva på och den kunde till nöds duga i barkbröd. Torkad och pulveriserad blev den barnpuder. Grön innerbark har lagts i brännvin som tagits mot gikt. • Sava (save, sav): Sava är inte rinnande björksav utan en söt geléartad massa som kan skrapas av från barkens insida och den avbarkade stammen. Särskilt sava från tall har varit omtyckt. Björkens sava åts ofta av vallhjon. • Ris: Grenar och kvistar blir smidiga vidjor som fungerat som rep och tunnband, flätats till korgar och bundits till sopkvastar, påskris, fastlagsris och pedagogiskt ris - mer om dessa nedan. Björkris plockat medan kyrkklockorna ringer nio gånger kan man piska bort vårtor med. Te på riset har varit en nordisk kur mot gikt och reumatism. I betfärgning med alun gör det ylle brunt. Ur riset kunde man få björkolja (näverkvé): En björkkvist - till och med en kvist ur björkkvasten går bra - värms övr eld tills det sipprar fram olja, som man lagt på självsprickor på händerna, spruckna läppar, frostsår och ringorm. • Ruskor, d.v.s. kvistar med blad: Linné och många andra har berättat om den finurliga metoden att locka till sig flugor med björkruskor. Man hängde upp ett knippe i taket och när flugorna sökt sig in bland löven för natten bar man helt enkelt ut knippet med flugorna i. Linnélärjungen Pehr Kalm såg något ännu slugare: Man satte upp björkruskor kring kållanden och lockade på så sätt fjärilarna att lägga ägg i björken istället för i kålen. Nedan en lektion i hur man knyter basturis. • Blad: Nyutslagna björkblad kan användas i matlagning ungefär som persilja; senare på sommaren blir de beska. I Finland intog man björkknoppar i brännvin mot förkylning och hosta och lade björkblad på bulnader, det "drog ut varet", i Sverige och Norge bäddade man ner sig i bladen som en bot mot gikt. Torkade björkblad äts av får och getter, te på dem har druckits för urinvägarna och är i början av 2000-talet naturmedel. Färska och torkade blad av vårtbjörk färgar ylle gröngult, av dvärgbjörk gult och med tillsats av alun orange. |
|||||||
Svenska ordstäv - Hugger du mig gråter jag, och då har du inget ris att tukta dina barn med, säger björken. - Björken har näver för att bonden ska ha något att ha snus i. - Björkens sav ger märg åt mannen. - Skona mig, jag föder dina får, säger björken. - När björken börjar grönska kan man börja fiska. |
||||||||
Vårpiskning Vårpiskning är en urgammal nordisk sed som levde kvar in på 1900-talet. Man samlades i vårsolen och piskade varandra med späda björkkvistar tills överkropparna var röda. På så vis drevs vintern ur kroppen och vårlivet och björkens kraft nådde in. Björkpiskning ansågs särskilt nyttigt och nödvändigt för gammalt folk. Det var också de som bäst behövde björkbad som var det bästa mot gikt. Fredagsbjörk Så småningom ritualiserades björkpiskningen och förlades till kristna helger som fastlag, fettisdag och jul och alldeles särskilt påsk. Björken kom därmed att vävas samman med Jesu död och många historier konstruerades för att få till ett samband. Hängbjörken sades ha fått sin form av att den sörjer Jesus och dvärgbjörken förtvinar till straff för att Jesus gisslades med den. Om dvärgbjörken berättar Linné i en avhandling 1747: |
||||||||
|
||||||||
Fastlagsris och påskris Fastlagen - fläsksöndagen, bullemåndagen och fettisdagen i februari-mars - var en uppladdning inför den fyrtio dagar långa fastan. Björkris som togs in slog sällan ut utan pryddes med färgat tyg, papper och fjädrar. Till påsken i mars-april skulle riset tas in i tid så att det hann slå ut. På långfredagens eller påskaftons morgon fick den som vaknade först privilegiet att piska det övriga hushållet med riset för att påminna om Jesu lidande. Seden har förekommit i hela Europa och utvecklades med tiden till ett skämtsamt upptåg. Så småningom började man dekorera även påskriset och kalla också detta fastlagsris. |
||||||||
![]() |
Bastubjörk |
|||||||
|
Ogräset björk Den omfattande skogsbesprutningen med hormoslyr (förbjuden på 1980-talet) riktades mot lövträd och alldeles särskilt björksly. För skogsindustrin framstod björken som ett ogräs eftersom den alltid kom före både tall och gran på kalhyggena. Officiell björk Björken finns i Gnesta kommuns vapen. Element och kvaliteter Astrologiskt styrd av Venus och därmed Oxen (elementet jord, fast kvalitet) respektive Vågen (elementet luft, ledande kvalitet) (Culpeper 1600-tal). |
|||||||
|
||||||||
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1983), Botanica (2003), Corneliuson
(2000), Crow (1976), Crow (1985), Culpeper (1976), Ellmer (1981), Ewald (1983), Fries (1904),
Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (1981), Heino (2001), Impecta (2004),
Juneby (1999), Jönsson och Simmons (1935), Kilian (2007), Kirkevold
och Gjessing (2004), Lagerqvist
och Lindqvist (1999), Lindberg (1985), Lindberg (1986),
Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918),
Linell och Hylander (1955), Linné (1986),
Ljungqvist (2007), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen
(1991), Nilsson och Sandberg (1982), Norlind (1925), Pharmacopea suecica I (1775),
Podlech (1989), Schweigger och Kammerer (1998), Schön
(1996), Schön (2000), Seymour (1980), Stary och
Jirásek (1975), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998), Tillhagen (1995), Wicklund (1998). • Citat: Löven livnär på vintern...: Linné (1986). Artiklar: Ole Eklund: Masur: Nordens dyrbaraste träslag (Nordisk Familjeboks Månadskrönika, mars 1938). Owe Eliasson och Roland Berggren: Vårtbjörken en sydlig invandrare: ger attraktivt virke till industrin (Västerbottens-Kuriren 1997 10 21).Jan Thuresson: Den svenska idyllens träd: björken ansågs kunna kurera allt från vattusot till håravfall (Västerbottens-Kuriren 1998 05 22). Nygammal björk (Allt om trädgård 2007:11). Ingvar Svanberg: Duvgråt och sömntorn; Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Nätpublikationer: Bilder ur Nordens flora (2005 10 23). Den virtuella floran (2006 11 26). Statens arkiv: Heraldiskt register (2009 07 15). Satu Rinne (2008): Sauna-whisking traditions in Finland (2009 12 31). |
||||||||
|
||||||||
© Shenet 1997 - 2013 |
||||||||
|