Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Asafoetida


Synonymer Asafoetida, dyvelsträck, djävulens träck, stinknäva, stinckender asand, stinkasant, asant, heng, hing
Botaniska namn Ferula asafoetida = Ferula Assa foetida L. = Ferula assafoetida = Ferula scorodosma
Engelska namn Asafetida, asafoetida, devil's dung, stinking gum, asant, food of the gods, giant fennel
Andra namn Romanska språk
Magydaris (latin), excrementum diaboli (nylatin), asafoetida, asafétide, merde du diable, férule persique (franska), assafétida (italienska), asafétida (spanska)
Nordiska språk
Dyvelsdraek, djeffuels mög (danska), dyvelsdraec, dyvelsdrekk (norska), djöflatao, asafoetida (isländska), pirunpihka, pirunpaska, hajupihka (finska)
Asiatiska språk
Mahrût (arabiska om roten), haltit, hiltit (arabiska om mjölksaften), tiyâtu, nuhustu (assyriska), seytantersi (turkiska), angudan, angedan, anghuzeh (farsi = persiska), hingu, raamathan (sanskrit), heng, hing (hindi), perungayam (tamil), shing-kun (tibetanska), a wei (mandarin = kinesiska), agi, hin, asahueteida (japanska)
Andra språk
gsfn (fornegyptiska om mjölksaften), silphion (grekiska), Duwelsdreck, Teufels-Dreck, Asafötida, Asant, Stinkasant (tyska), duivels dreck, diuvelsdrek, asafoetida (holländska), asafetida (ryska)

Besläktade Släktet Ferula omfattar ca 170 arter med grönvita till gula blomflockar och kryddig doft.
Galbanum (Ferula galbaniflua): Västasien.
• Jättestinkfloka, jättefänkål, nartexstjälk (Ferula communis): Medelhavsområdet.
• Myskrot (Ferula sumbul), eng. sumbul, musk root, eurangium: Iran, Turkestan, Afghanistan, Indien. Rot med stark mysklik doft.
• Persisk asafoetida (Ferula persica = Ferula foetida = Ferula narthex): Iran. Lik asafoetida och använd på samma sätt.
Ej besläktade Många obesläktade växter från bergsområdena i Afghanistan-Tibet ger liknande stinkande hartser, t. ex:
• Asa foetida (Scorodosma foetida Bunge): Iran. Ett par meter hög flockblomstrig ört.

Beskrivning • Ört: Flerårig, 140 cm - 3 m hög. I flera år består örten av endast blad tills den plötsligt skjuter upp en grov, ihålig stjälk, blommar några veckor, sätter frukt och dör. Den påminner något om rabarber i växtsättet och liknas ibland vid en jättestor fänkål. Hela växten luktar illa.
• Rot: Tjock pålrot, svart utanpå och vit inuti. Vid skada på rot eller stjälk sipprar en vit mjölksaft ut. Lukten är "outhärdlig", något mitt emellan gul och vit lök, som vid smältning förvandlas till en god bensoelik lukt. Smaken är bitter.
• Blad: Fint bladverk av flikiga, smala blad, nästan dillika.
• Blomma (juni-september): Gula blommor samlade i en rätt stor platt flock.
Odling och bruk

Skörd
• Mjölksaft (vår, höst): Mjölksaft kan samlas in när plantan är fyra-fem år gammal och roten tjock som en arm. På våren eller när bladen vissnat på hösten grävs roten upp eller så snittar man stammens nedre del och roten och låter mjölksaften sippra ut. Den stelnar snart och när skorpan skrapats av fortsätter det att rinna med eller utan nytt snitt. På så sätt kan man skörda var tredje-fjärde dag och ny mjölksaft flyta fram i veckor. Den blir först ogenomskinlig, mjuk och klibbig och mörknar sedan till rödaktigt gulbrun, tegelfärgad eller violett och slutligen rödbrun. Sämre sorter är fuktig och mörk. Avdroppade korn anses vara bättre än avrunna flata stycken. I handvärme är de sega och knådbara, i kyla så hårda att de kan pulveriseras. Brottet är vaxigt och mjölkvitt och bitarna rött ådriga inuti, ofta så att vita "mandlar" sitter ihop med varandra genom tunna rödbruna lager. Efter insamling får hartsen torka ytterligare tre dagar i solvärme.
• Hel ört: Stjälk, blad och omogen blomma kan ätas som grönsak.
Växtförhållanden
Vild växer örten i torra och sandiga bergstrakter.
Utbredning
• Asien: Vild från Kaspiska havet och österut (Iran, Turkestan, Afghanistan, norra Indien) och odlas också i dessa trakter.
• Sverige: Kan klara sig upp till Uppland.
Handel
Harts till matlagning säljs vanligen utspädd med bönmjöl. Smaken räcker gott och väl men pulvret tappar styrkan efter ett par år. Ren harts däremot lär behålla smaken i åratal. De bästa sorten (Kandahari-heng) kommer aldrig till Europa.

Växtdroger och beredningar • Dyvelsträck, mjölksaft, harts (Stercus diaboli, Gummi-resina Asa foetida): Svenska apotekstaxor på 1600-talet. Svenska farmakopén I-IX (1775-1908), d.v.s. utesluten 1925. Idag officinell i Kina.
Asafoetidaessens (eterisk olja)

Historia

 

 


Asafoetida (Ferula asafoetida)
(Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887)

Namnet
Ferula = rörväxt, syftande på stjäkens ihålighet. I den betydelsen används namnet av Plinius runt år 70.
Asafoetida = stinkande kåda, är en latinsk sammansättning av persiska aza = kåda, och latin foetidus = stinkande.
Ursprung
Stäpper mellan Aralsjön och Persiska viken, särskilt Afghanistan och östra Iran.
Asien
Urgammal drog i Västasien (Syrien-Iran-Afghanistan) till Indien. Det första omnämnandet är från Mesopotamien där läkemedlet nämns på en sumerisk kilskriftstavla 3000 f. Kr. Perserna ansåg örten vara gudaföda och använde den magiskt; den har fortfarande gott rykte som afrodisiakum i Iran. I Kina har den använts sedan 600-talet som stimulerande medel.
Egypten
Egyptierna verkar ha känt till hartsen och använt den medicinskt, men en del menar på att den gsfn som förekommer i fornegyptiska recept, t. ex. i ögonomslag, var något mineralämne.
Grekland och Rom
På 300-talet f. Kr. stötte Alexander den stores armé på örten i Persien och det blev inledningen till den europeiska importen av harts. Romarna importerade den från Syrien och använde den som (dyr) matkrydda. Dess popularitet berodde åtminstone delvis på att asafoetida blev en ersättning för siliphion:
Siliphion och laserpitium
Denna legendariska växten siliphion med underbara egenskaper hade grekiska kolonisatörer hittat i Cyrene i Nordafrika, där det sades att den slagit rot på 600-talet f. Kr. efter ett häftigt svart skyfall. I flera hundra år levde Cyrene högt på rotsaften eftersom ingen lyckades få växten att överleva någon annanstans.
Romarna kallade växten laserpitium och saften (värd sin vikt i silver) laser. När Plinius skrev om den runt år 70 var plantan utrotad; den sista stjälken hade skickats till kejsar Nero några år innan. Så sent som 49 f. Kr. hade Julius Caesar vid ett tillfälle plockat fram guld, silver samt 750 kilo laser ur skattkammaren. Sökandet efter växten upphörde aldrig. Så mycket kan sägas - nutida växter med namnen Silphium och Laserpitium är inte antikens underväxt. Det finns ett osvikligt test enligt Plinius: Getter nyser och får somnar av växten.
Asafoetida mot galenskap
Under 16-1700-talen var asafoetida ett av den europeiska medicinens pålitligaste medel mot galenskap. Tanken var att livsandarna var försvagade och behövde förstärkas och livas upp. Till detta användes sådant som asafoetida, "ambraolja" av bränd bärnsten, brända fjädrar, bränt läder, "kort sagt allt som kan ge själen livliga och obehagliga känslor". Livsandarna skulle så att säga uppresa sig av rent äckel och få ny kraft och av det skulle skulle den sjuke tillfriskna. Äckelbehandlingen kompletterades med ungerskt drottningvatten "som fick syrorna att försvinna", bittra och beska droger "mot jäsningen", renande myrraharts och salter av vinsyra, öppna sår där sjukdomen skulle rinna ut med varet samt bad för köldchocken.
Samma kraft som asafoetida hade mot häxor och spöken i svensk folkmedicin och mot galenskap i europeisk skolmedicin har den idag i shamanistisk medicin i sina hemländer i Främre Asien. I Tibet är den det främsta magisk-medicinska medlet för Bön-shamanerna, använd framför allt i rökelser som afrodisiakum, exorcistiskt medel och för att skrämma bort ormar.
Asafoetida mot smitta och annat ont
Under 1800-talet gick transporten till Europa från Persiska viken via Bombay och Singapore och så småningom också över afrikanska hamnar. För stankens skull - allt annat tog lukt - måste den fraktas på egna skepp eller upphängd i masttoppen. Just stanken var anledningen till dess popularitet i svensk folkmedicin; det har varit en allmän föreställning att läkemedel är bättre och verksammare ju värre den luktar och till detta bidrog den gamla tron att allt som luktar illa kan avvärja onda makter. En läkare som verkade på den svenska landsbygden på 1920-talet har berättat om hur svårt han hade att övertyga gummorna om att hans färg- och luktfria mediciner verkligen var effektiva. Medicin skulle vara brun och lukta illa.
I Sverige syddes hartsen in i barnens lindor och lades i trollpåsarna som barnen fick bära om halsen till magiskt skydd. En blandning av svavel, krut och dyvelsträck skyddade på sina håll kreaturen mot troll. Från 1935 meddelas:

 
Ännu för några årtionden sedan hände det att äldre personer i ingalunda efterblivna trakter buro på sig en påse med dyvelsträck, vars blott bärande ansågs som ett skydd mot vissa sjukdomar.

        Vandevi hing

Asafoetidadroppar
I traditionell medicin i Indien och Iran anses asafoetida vara bland annat vara kramplösande, slemlösande, urindrivande, menstruationsbefrämjande, maskdödande, stimulerande och afrodisiakisk. Forskning har visat att den är antikoagulerande och blodtryckssänkande och kan vara användbar vid kärlsjukdomar.
I Sverige fanns hartsen med i farmakopén till 1925 och kunde köpas på apotek åtminstone in på 30-talet. Den användes som kramplösande medel för luftvägar, tarmar och vid epilepsi, som stimulerande och slemlösande medel vid katarrer och som stimulerande och lugnande medel vid nervositet och hysteri. Dosen var 5-20 gram harts.
Tinktur på hartsen kallades sådant som kuragedroppar, mästerköttsdroppar och modstulna droppar. Den ingick med bl. a. bävergäll och opium i de berömda "Dörjes droppar" (Du Rietz) mot nervösa åkommor som användes till 1940-talets slut. Och sist men inte minst ingick asafoetida i "marodördroppar" som gavs åt simulanter i armén. Ett par teskedar av den äckliga medicinen gjorde vanligtvis marodören frisk illa kvickt. Mot nagelbitning kunde tinkturen penslas på barnens fingrar.
Heng
Hartsen har alltså lång tradition i Sverige som magiskt och medicinskt medel. I slutet av 1900-talet kom den tillbaka som exotisk nyhet i indisk matlagning, där den används särskilt vid tillagning av torkade bönor och linser. Heng är också ersättning för lök och vitlök för dem som av religiösa skäl inte äter sådant, t. ex. jainister och Krishnaanhängare.

I Kashmir är det bara hinduer som lagar mat med heeng, men inte med vitlök. Muslimerna i Kashmir använder däremot vitlök men inte heeng...
berättar en indisk kokbok. Kryddan köps som heng (heeng, hing), pulveriserad harts utspädd med bönmjöl. Smaken är skarp, bitter och lökaktig, men en nypa i het olja trollar med matens smaker ungefär som ett uns vitlök kan göra det. Hartsen ingår också i Worcestershiresås.

Litteratur: Se t ex Berlin (1851), Botanica (2003), Corneliuson (2000), Dalby och Grainger (1998), Gattefossé (1993), Haeger (1975), Impecta (2004), Jönsson (1910), Kramer (1958), Ljungqvist (2007), Manniche (2006), Meyer (1952), Miller (1969), Neuendorf (1991), Neuendorf (2009), Pharmacopea suecica I (1775), Plinius (1968), Reynolds (1996), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Theofrastos bok 6 (1916). Nutida jakt på laserpitium: Söderling-Brydolf (1970). Asafoetida mot galenskap: Bynum och Porter (1993), Foucault (1983), Kinkele (2004).
• Citat: Ännu för några årtionden sedan...: Jönsson och Simmons (1935). I Kashmir är det bara hinduer...: Madhur Jaffrey: Indisk mat (Bonnier Alba, 1993).
Nätpublikationer: Gernot Katzer's spice pages (2005 03 29).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/asafoetida.html
Datum: 2018 09 26 - Uppdaterad: 2010 06 29
Cookieinfo
Made with a Mac