Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Angelika


En mäkta verkan sägs angelie innebära, ty de som av den rot ett litet stycke skära
och hålla i sin mun, dem kan förgift ej döda, ond luft och trolldom ej tillfoga någon möda.
(Spegel: Guds verk, 1685)
Synonymer Fjällkvanne, kvanne, kvannrot, angelika, angelikaört, äkta angelika, helig treefaldigheetzört, heligand, björnstrut, ängel, ärkeängel, vild angelika
Botaniska namn Angelica archangelica L. ssp. archangelica.
Angelica archangelica
L. = Angelica officinalis (Hoffm.) Ahlfv. = Archangelica officinalis Hoffm. är gamla namn som avsett både fjällkvanne och strandkvanne.
Engelska namn Archangelica, wild angelica, angelica herb, root of the holy ghost, common angelica, European angelica
Andra namn Romanska språk
Herba angelica (latin), herbe d'angélique (franska)
Nordiska språk
Kvan (danska), kvann, kvanne (norska), aetihvönn (isländska), väinönputki (finska), fatno, fadno (lapska)
Andra språk
Engel, Angelika, Arznei-Engelwurz, Erzengelkraut, Heiligengeist, Dreieinigkeit (tyska)

Besläktade Släktet Angelica omfattar runt 50-100 arter beroende på vem man frågar.
• Amerikansk angelika (Angelica atropurpurea), eng. American angelica, masterworth: USA; använd av indianer som lockbete vid fiske och jakt.
• Japansk angelika (Angelica polymorpha), mand. Dong quai, dang gui, tang kwei. Den mest kända av de tiotal angelikor som hör till stapelvarorna i kinesisk medicin; förväxlas ofta med fjällkvanne och libbsticka.
• Odlad angelika (Archangelica sativa = Angelica archangelica var. sativa): Södra och mellersta Europa; på fuktiga ställen i bergstrakter. Svensk apotekarhandbok från 1800-talets mitt:
 
Har länge varit förväxlad med Angelica archangelica ... och i nästan alla farmaceutiska arbeten och farmakopéer, även de nyaste, uppgives såsom den äkta angelikarotens moderväxt,
  Sverige
Förutom fjällkvanne finns ytterligare två Angelica i Sverige - t.o.m. Linné hade svårt att skilja dem åt:
• Strandkvanne, havssträtta
(Angelica archangelica L. ssp. litoralis, Angelica archangelica L. var. litoralis, Angelica litoralis, Archangelica litoralis. Angelica archangelica L. var rätt länge gemensamt namn för fjällkvanne och strandkvanne), eng. wild angelica: Lägre än fjällkvanne (150 cm) med liknande grönvita klotrunda blomflockar (juni-juli, tidigare än fjällkvanne). Hela växten luktar gott kryddigt men den ihåliga stjälken, rödaktig och ihålig som hos fjällkvanne, har inte fjällkvannens goda smak. Frukten är rundare och lite mindre och utan vingar på åsarna. Trivs på fuktig mark, vild på sandiga och klippiga havsstränder i norra Europa, inklusive längs de svenska kusterna och på Gotland. Står kvar torr på vintern.
• Strätta, skrätta, björnstut, myrstut, björnpipa, tjuton, slöka, slöke, sprutkål, sprutflok
(Angelica sylvestris L.), eng. wild angelica, Jack-jump-about, no. sløke, da. angelik, isl. geithvönn, fi. karhunputki, ty. Engelwurz: Upp till 2 m hög med ihålig stam men utan fjällkvannens röda färg. Blommorna (juli-augusti) är vita till rödlätta, inte gröna som fjällkvannens, i platta eller rundade flockar, inte klotrunda. Rötterna är tunnare och mindre än hos både fjällkvanne och strandkvanne. Allmän i Sverige utom längst i norr på fuktig mark, ibland ihop med strandkvanne. Framför allt har strättan inte fjällkvannens goda smak och inte fjällkvannens och strandkvannens starka lukt. Har använts som ersättning för fjällkvanne men är inte likvärdig.
Ej besläktade • Det har hänt att angelika förväxlats med sprängört - brrr.

Beskrivning

• Ört: Tvåårig ört, treårig om man hindrar den från att blomma, upp till 3 m hög. Hela växten är luden och luktar gott kryddigt. Kommer upp tidigt på våren, ibland genom snö.
Första året
• Rot: Tjock pålrot med greniga rötter. Ettårsroten kallas urtas på lappländska.
• Blad (våren): Endast en bladrosett bildas första året, förvillande lik kirskål när den först skjuter upp. Färdigväxt är den upp till 50 cm hög. Bladen vissnar ner på hösten men kommer igen tidigt nästa vår.
Andra året
• Stjälk (våren): Rödaktig, räfflad, ihålig och förgrenad upptill och kan bli 50-150 cm hög, ibland ända upp till 3 m och armstjock vid marken. Tidigt på våren rinner mjölksaft ut ur de lägre stamdelarna, med starkare doft och smak hos vild angelika än odlad. Torkad stjälk: rasi = gräs på lappländska.
• Blad (våren): Bladen längs stammen är tre gånger pardelade och påminner om kirskål: de nedre kan bli 60-90 cm långa, de enskilda småbladen, småtaggiga i kanten och äggrunda, är 5-8 cm långa; de påminner lite om rosenblad. Hos vild kvanne är bladskaften ihåliga, hos odlad nästan massiva och äts som grönsak.
• Blomma (höstsådda plantor juli-augusti, vårsådda oktober): Grönvita mycket små blommor samlade i flockar som i sin tur är samlade i nästan klotrunda storflockar som kan bli upp till 40 cm i diameter; påminner om hundloka. En storflock kan innehålla 3.000 blommor. Efter blomningen dör plantan; den räknas som tvåårig. Klipper man bort blomstjälken genast innan blomman slagit ut kan plantan överleva i flera år. En del plantor blommar först när de är flera år.
• Frukt (hösten): Frukten som följer i mängd är en ljusgul, oval dubbelnöt, 5-8 mm lång, med fem tydliga, vingade åsar, vari fröet ligger löst utan att fästa vid fruktväggen.
Tredje året (om man knipsar av blomstjälkarna andra året):
• Blad (våren): Nya blad kommer tidigt på våren.
• Blomma (juli-augusti): Efter blomningen dör plantan.

Odling och bruk

 


Fjällkvanne (Angelica archangelica ssp. archangelica)
(Köhlers Medizinal-Pflanzen; 1887)

Skörd
Alla delar skördas vid torr väderlek, aldrig direkt efter ett regn. Vildväxande smakar starkare och har kraftigare verkan än odlad.
Första året
• Blad, kallade fadno fick Linné lära sig på lappländska resan 1732: Första året bör inga blad skördas; några bör i alla fall sparas om man vill att angelikan ska blomma andra året.
Andra året
• Blad (april-augusti, oktober), kallade posko på lappländska: Andra året insamlas blad i april-augusti från höstsådda plantor, i oktober från vårsådda.
• Bladskaft (april-augusti, oktober): Andra året kan bladskaft skördas på samma sätt som stjälkar.
• Hel ört (juni-september): Andra året insamlas hel ört.
• Blomma (juli-augusti): Andra året insamlas blommor; de kan torkas till eterneller.
• Stjälk (juni-juli): Andra året insamlas stjälkar före blomningen, sedan blir de träiga. Stjälken skärs av nära marken, bladen tas bort, och barken lossas vid stjälkbasen så att den kan dras av uppåt mot spetsen. Kvar har man den vita saftiga innerdelen. Saften kan ge eksem.
• Frukt (hösten): Frön tas till vara på hösten.
Tredje året
• Rot (april): Tredje året insamlas rötter tidigt på våren "innan göken börjar gala".
• Stjälk (juni-juli): Stjälk kan skördas även tredje året före blomningen.
• Blomma (juli-augusti): Kan skördas tredje året om man klippt bort blomstjälken året innan.
• Frukt (hösten): Tredje året insamlas frön.
Växtförhållanden
Fjällkvanne vill ha fuktig genomsläpplig sandjord; i lerhaltig utvecklas rötterna dåligt. Man hittar den vild på fuktig sand- och torvmark: ängsmarker, videsnår, rasbranter, i Norrland på fjällslänter, älvstränder och längs bäckar. Lättodlad på fuktiga halvskuggiga ställen så länge plantan är vindskyddad och överlever hur kall vinter som helst. Tar mycket plats och konkurrerar ut ogräs och annat, inget växer under den. Kor och renar äter gärna örten, björnar gillar roten.
• Förökas från frö som sås direkt på växtplatsen så tidigt som möjligt eftersom de snabbt tappar i grobarhet, alltså helst redan på hösten av årets frö. Plantorna självsår också lätt. Väntar man till våren bör fröna frysas först för att efterlikna vinter och sås tidigt.
Utbredning
• Europa: Vild och förvildad i norra Europa - allmän i större delen av skandinaviska fjällen. På Färöarna och södra Grönlands kuster, i Ryssland till Ural. Odlas för roten och stammen för användning i likör (Belgien, Ungern, Tyskland, Spanien, England, Frankrike - Clermont Ferrand i Auvergne är känt för sina odlingar) och för framställning av eterisk olja (Ungern, Tyskland, Belgien).
• Sverige: Allmän i fjällen, ganska vanlig ner till Dalarna. Odlingsförsök på 1990-talet föll inte väl ut ekonomiskt. Linnés något förvånande beskrivning i svenska floran 1755 av utbredningen av kvanne (Angelica archangelica L.) verkar gälla både fjällkvanne och strandkvanne: "Växer tämligen sällsynt i skogskärr samt på havsöar i Roslagen och Södermanland, överallt vid bäckstränder i salar i Lapplands och Dalarnas fjäll".
• Asien: Vild i norra Asien.
• Amerika: Odlas i USA för rot och stam.
Växtdroger och beredningar • Rot (Angelicae sativae radix, Radix angelicae, Angelicae radix): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-7 (1775-1869), längre i andra nordiska och europeiska farmakopéer.
• Ört (Angelicae sativae herba, Herba angelicae, Angelicae herba): Svenska medicinaltaxan 1698. I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775.
• Frukt, "frö" (Angelicae sativae semina, Fructus angelicae, Angelicae fructus): I lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. Svenska farmakopén upplaga 1-4 (1775-1790).
• Blad (Folia angelicae, Angelicae folium): Inte i svenska farmakopén men i början av 1900-talet fortfarande upptagen i t. ex. den franska.
• Blomma (Flores angelicae, Angelicae flos)
Angelikainfusion (vattenutdrag)
Angelikatinktur  (alkoholutdrag)
Angelikaessens (eterisk olja)
Kumariner (isolerat ämne)

Historia

Namnet
Archangelica = ärkeängelns, syftande på att det ska ha varit ärkeängeln Gabriel som pekade ut växtens dygder för människorna. Ordet angelica finns inte i klassiskt latin. Det har bildats av grekiska aggelos = himmelsk budbärare, och använts i betydelsen budbärare, ambassadör, t. ex. av grekerna Homeros (800-talet f. Kr.) och Herodotos (400-talet f. Kr.). I Nya Testamentets sengrekiska (300-talet) förekom det i betydelsen ängel och fick snart senlatinets form angelus. Härav namnet angelika som på 1500-talet blev det vanliga i Sverige och Danmark.
Officinalis = officinell, efter latin officina = verkstad, tillverkningsställe, apotek, alltså ett officinellt apoteksläkemedel.
• Kvanne, det äldre samisk-norska namnet, övergavs aldrig i Norge. I Sverige började det användas först på 1700-talet. Namnet kan ha sitt ursprung i något isländskt ord på ku- = kupat, något kupat, syftande på blomsamlingens form.
Ursprung
Bergstrakter i Europa, Sibirien, Asien, norra Skandinavien, Island, Grönlad - en av de få nordiska växterna i doftsammanhang. Inte känd av antikens författare.
Olav Tryggvasons fjällkvanne
Snorre Sturlason berättar hur Olav Tryggvason försöker beveka sin hämndlystna hustru med kvanne:

 
Det berättas att en dag tidigt på våren när kungen gick utmed gångvägen kom det en man emot honom på torget med ovanligt många och stora kvannekvistar för den här tiden på våren. Kungen tog en stor kvannestjälk i handen och gick hem till drottning Tyras rum. Tyra satt inne i rummet och grät när kungen kom in. Kungen sade:
- Se på den här stora kvannekvisten som jag ger dig.
Hon slog ut med handen och sade:
- Harald Gormsson gav mig en större och han fruktade mindre att fara från landet för att hämta sina ägodelar än du gör nu... Men du vågar inte fara genom danaväldet för min bror kung Svens skull!
Ärkeängeln Gabriel
Olav får vackert bestycka Ormen långe och ge sig i väg, och det slutar med hans död år 1000.
Norsk fjällkvanne
I norsk folktro var fjällkvanne en fruktbar vårgudinna, bebodd av goda vättar vars kraft man fick del av när man åt den eller bara bar på den. Till 1860-talet red brud och brudgum i Hardanger till kyrkan med var sin bladstjälk av kvanne i handen; hans skulle vara större än hennes. På våren drog man till fjälls för att samla späda blomstjälkar före blomningen, skala och äta som kvannjol, och ta hem så många man kunde. Örten har antagligen odlats sedan vikingatiden i Norge och på Färöarna. Kvanngarder finns omnämnda redan i Gulatingslagen från 11-1200-talet och växten hade länge ett starkt stöd i lagstiftningen. Exporten var betydande från mitten av 1500-talet när kvanne blivit mirakelmedel i Europa. Ännu på 1950-talet fanns odlingar i Norge; i Hardanger odlades den för tvåårsplantornas bladskaft, som äts som grönsak. Ett 50-tal nordnorska ortsnamn innehåller "kvann" eller det lapska "fadno".
Isländsk fjällkvanne
Även på Island har fjällkvanne antagligen odlats sedan vikingatiden. Här var den en stor exportartikel redan på 1100-talet. Lagtexter från 1200-talets början nämner örten (den fick inte grävas upp på andras marker) och de kvannehagar där den odlades.
Svensk fjällkvanne
I Sverige har fjällkvanne odlats eller planterats in i Dalarna, Härjedalen och södra Lappland sedan åtminstone 1300-talet. I pesttider eller när fara hotade från häxor, mal och vägglöss - jämt alltså - skyddade en planta upphängd i boningshuset och ladugården. Idag hängs den i bilen där den sägs förebygga åksjuka.
Från mitten av 1500-talet var den svenska exporten stor. Enligt en apotekarhandbok från mitten av 1800-talet var det medicinska bruket nästan avlagt i Sverige vid den tiden. Vid stora influensaepidemier har den dock tuggats in på 1930-talet i norr.
Europeisk angelika
Fjällkvanne är en av de få växter som spridits söderut. På 1400-talet fanns den i tyska klosterodlingar. Roten kom först i bruk i baltiska och tyska stater och hade snart fått rykte i hela Europa som det främsta skyddsmedlet mot pest. Nordlig fjällkvanne ansågs överlägsen, vilket bevisades av att nordliga trakter som Island och Norrland där den användes mycket kom lindrigt undan från pesten. Senare har detta förklarats med att klimatet var för kallt för pestloppan.
På 1500-talet var Paracelsus en av angelikans främsta förespråkare. Århundradet därpå skriver den engelske örtamannen Culpeper om angelika och tycker det är onödigt besvär att beskriva växten; den växer ju i varenda trädgård. Han beskriver hur både stjälk och rot används i många former: pulveriserad, kanderad, utdragen i vinäger, i bit att lukta på, som aromatiskt vatten, dekokt och färsk saft. Nyttorna är många särskilt mot smittsamma sjukdomar, i synnerhet saturniska, men till pestmedlen räknar han den inte, och anser att strätta (Angelica sylvestris) kan användas på samma sätt.
Ärkeänglarnas angelika
Galopperande pest i kombination med en undergörande växt odlad i kloster var en bra grogrund för legendbildning. Den vanligaste historen är att en munk knäböjer i en kyrka och ber om hjälp att lindra den pestdrabbade mänsklighetens nöd. Han somnar och möter i drömmen ärkeängeln Gabriel som berättar om den enda växt som kan hjälpa. I efterhand har kvannen också blivit förknippad med ärkeängeln Mikael som enligt gamla kalendern firades 8 maj, då kvannen blommar i södra Europa.
Culpeper kallar kvanne angelika och så heter den i alla länder enligt honom. Och sådana avgudanamn kanske "hedningar och papister" kan ge, men att läkare härmar efter som apor och gör likadant är inget annat än hädelse. Som exempel nämner han trefaldighetsört för den trefärgade styvmorsviolen och apostlasalva för en salva med tolv ingredienser. Och avslutar med den ofta citerade sucken:
Ack! Jag beklagar deras dårskap och sörjer deras hädelse. Gud, skänk dem klokhet för resten av livet, för sin andel av dumhet har de redan fått.
  Linnés angelika
Linné, som på lappländska resan 1732 sett fjällkvanne användas som mat och medicin, beskriver bara strätta (Angelica sylvestris L.) i Pharmacopaea Holmiensis 1740. Kvanne (Angelica archangelica L.) kommer med först i svenska floran 1755:
 
Sedan ytterhuden på stjälkarna avdragits före blomningen äts dessa med begärlighet av lapparna. Växterna äts även av björnen.
 
Nationalekonomiskt sinnad som alltid läxade Linné upp de svenska apoteken för att de använde importerad kvanne fast det fanns så god inhemsk:
 
Den utländska angelikaroten har intet företräde för vår inhemska, om ej genom tiden för insamlingen, d.v.s. på våren.
  Ätbar fjällkvanne
Fjällkvanne har varit viktig för arktiska och subarktiska folk som mat och krydda. Några exempel på användning:
• Stjälk: "Stjälkarna skalade äta lapparna gärna råa", berättar Linné från Lappland, där man gav dem till barnen som godis, det enda som fanns före 1864 då näringsfrihet infördes och lanthandlare kunde etablera sig. De lär vara ett utmärkt sötningsmedel, t. ex. i rabarber där man kan minska sockermängden genom att ha i blomstjälk av kvanne. Stjälkarna plockas späda före blomningen andra året. De har stark frisk smak som samerna enligt Linné mildrade genom rostning eller torkning (rasi). Skalade stjälkar kan ätas råa, kokta som grönsak och inkokta i sockerlag; i England och Frankrike förekommer de som dekoration på bakverk. De är ihåliga och "blir bra flöjter och blåsrör".
• Blad: Bladen kanderas och syltas, bereds till te och destilleras till eterisk olja. Torkade blad har rökts som tobak - röken höll vargarna borta. Mittnerven kan ätas ungefär som selleri. Bladskaften är från andra året fyllda och kan ätas råa i sallad, kokta som grönsak och inkokta i sockerlag.
• Blomma: Samer i Skandinavien och folk i Sibirien konserverade renmjölk med knopparna. Alla delar av växten ger smak åt mjölken och får den att koagulera men särskilt blomknopparna har använts; man kokade dem också till en gröt som späddes med renmjölk. De kunde också kokas med vassla av renmjölk till ett tjockt extrakt som gavs till sjuka i stora doser för att få svetten att bryta fram. De kan också ätas råa som godis och kokta ungefär som blomkål.
• Frö: Fröna kan beredas till te. Den eteriska oljan ingår i flera klosterlikörer.
• Rot: Rötterna är den del som använts mest som förebyggande läkemedel mot pest, magsjukdomar, lungsot och andra smittsamma sjukdomar. Bäst var rot som aldrig burit stjälk, d.v.s. från första sommaren (urtas). Den hjälpte också mot kolik och över huvud taget mot det mesta och gav långt liv. När samer begav sig till folkrika kusttrakter såg de noga till att ha en rotbit att tugga på för att "slippa lukten av allt otäckt". Intagen i stor mängd sades den vara suverän mot ormbett och man odlade fjällkvannen för att ormar sades sky rotens lukt. Inomhus brändes den som rökelse. Finfördelad rot användes som snus och medel mot snuva. I England och på kontinenten förekommer roten kanderad till konfekt. Enligt moderna magiker ska den skördas när västanvind blåser: läppjar man på ett elixir av den i kritiska stunder skall man strax känna dess magiska verkan, som bland annat är att ge dygden måttfullhet. Roten kan beredas till te och eterisk olja destilleras ur den. Torkade rötter, frön, blad och blommor ger god doft i potpourrier.
Element och kvaliteter
Astrologiskt styrd av solen och dess tecken Lejonet (elementet eld, fast kvalitet) (Culpeper).
Kinesiskt element: Eld.
Ayurveda klassificerar angelikasläktet som balanserande på alla tre konstitutionerna vata, kapha och pitta.

Litteratur: Se t ex Botanica (2003), Corneliuson (2000), Culpeper (1976), Eidlitz (1971), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 5 (1922), Hallbert (1981), Hansson och Hansson (2002), Heino (2001), Hellquist (1922), Hewe (1984), Impecta (2004), Juneby (1999), Kalm (1960), Kinkele (2004), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Linné (1954), Linné (1971), Linné (1975), Linné (1986), Linell och Hylander (1955), Ljungqvist (2007), Lundberg (1960), Mossberg och Stenberg (1992), Nilsson och Sandberg (1982) Nylén och Olsson (1982), Pharmacopea suecica I (1775), Podlech (1989), Stary och Jirásek (1975), Stevenson (1979), Stodola och Volák (2000), Svanberg (1998).
• Citat: Har länge varit förväxlad...: Berlin (1849). Det berättas att en dag...: "Olav den heliges saga" i Snorre Sturlasons samling av kungasagor Heimskringla. Ack! Jag beklagar...: Culpeper (1976).
• Artiklar: Rosén, Susanna: Frön till historiska grönsaker (Allt om trädgård 2000:3).
Nätpublikationer: Den virtuella floran (2006 11 13).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/vaxter/angelika.html
Datum: 2018 08 22 - Uppdaterad: 2011 01 23
Cookieinfo
Made with a Mac