Shenet

Växter Råvaror   Sök Forum Kontakt Hem
Historia

Medicinsk magi


Mission impossible Det mesta av folkmedicinens gamla metoder kommer att förbli dunkla för oss, helt enkelt för att de är omöjliga att bedöma enligt dagens konventioner. Var finns det beskrivna fall där patienten haft en organisk sjukdom som inte kan förväntas självläka, diagnostiserad av flera läkare oberoende av varandra, som redan behandlats med en metod som visat sig overksam och som inte heller har givits så nära i tiden att den kunnat påverka sjukdomen, och som sedan klart förbättrats eller botats fullständigt och bestående, vilket återigen kunnat konstateras av ett antal oberoende läkare?
Inga sådana fall existerar. Folkmedicinen arbetade inte vetenskapligt, d.v.s. med dokumenterade metoder som överlever botaren och sedan kan upprepas av andra för att prövas igen.
Beprövad erfarenhet

Man arbetade förvisso enligt beprövad erfarenhet - det var i själva verket det enda som forna tiders botare hade att luta sig emot, geografiskt och intellektuellt isolerade som de var - men de beprövade metoderna kan varken vägas eller mätas med dagens mått. Just de subjektiva faktorer som folkmedicinen var beroende av är de som dagens vetenskapliga metod kräver att man eliminerar i undersökningar och experiment. Man tvingas alltså bortse från just det som ska testas.

Logik Även för dem som inte går så vetenskapligt tillväga är det självklart att en läkemetod ska gå att förklara rationellt, åtminstone delvis, t. ex. att ett medel fungerar därför att det är bakteriedödande. Vi vill gärna tro att det finns sådana förklaringar till de gamla metodernas effektivitet, men att den tidens folk bara inte hade tillgång till dem - att de så att säga inte visste hur rätt de hade enligt vårt sätt att se. Då gör vi samma misstag som konventionell skolmedicin ofta anklagas för - vi kräver vår egen logik av ett system som arbetar enligt en helt annan.
Människors världar Forna tiders människor levde i ett universum mycket olikt vårt, åtminstone på ytan. För att få bra skörd, hälsa och lycka gällde det att hålla sig god vän med otaliga väsen som styrde i synliga och osynliga världar - vättar, vittror, troll, älvor och alver, forsgubbar, jättar, drakar, lyktgubbar, skogsrån, tomtar, döda människor som spöken, gastar, gengångare och mylingar, förvandlade människor som maror och varulvar, och så småningom också fan själv och hans otaliga smådjävlar och mänskliga medhjälpare häxorna. Oroade man dessa väsen slog de sjukdomar och olyckor på en. Det var lätt hänt, för de var lättstötta.
Sjukdomars orsaker Så gott som allt vatten var till att börja med besjälat av sådana makter. Det räckte att gå över ett rinnande vatten vid fel tidpunkt så var det klippt. Man kunde också bli sjuk av att titta på nymånen, röra vid skatbon, gräva i jorden, sparka omkull mullvadshögar, ställa sig på hälen och snurra runt, bada när näckrosorna blommade, äta ärter på Paulusdagen eller dricka mjölk på långfredagen, av att gå över ett ställe där en orm krälat, en katt rullat sig eller där någon snurrat runt på klacken. Man blev inte förkyld av att gå barhuvad, man fick mask i håret.
Barn fick sjukdomar och lyten av vad modern gjort eller upplevt under graviditeten - hon hade tappat något, gråtit häftigt, rört vid spikarna i kyrkdörren, skrikit genom ett fönster, tittat genom en dörrspringa, suttit på en järnbeslagen kista, gått barfota i spåren på en ond människa, suttit på en tröskel och ätit, viftats till med kosvansen när hon mjölkade, sett en mus, en slakt, en eldsvåda, någon som bar en yxa, ett dåligt fruntimmer, ett lik eller ner i en öppen grav.
Förebygga Det fanns alltså mycket att akta sig för. Misstänkte man att man gjort eller var på väg att göra fel var den absolut vanligaste försiktighetsåtgärden att spotta. Ett rejälvt tvi lönade sig i nästan alla situiationer, inte för att man blev av med smitta eller ont inflytande utan för att man offrade lite av sitt liv till de osynliga.
Skicka bort Alla visste också att sjukdomar och annan olycka kunde skickas vidare. Det onda överfördes till ett ting som sedan kastades bort i vatten, grävdes ner i jorden, spikades fast i ett träd eller lurades på ett djur eller en människa man mötte. På detta sätt kunde i stort sett allt blåsas, andas, tvättas och brännas bort, sättas, dras, ställas och trampas bort, silas och ösas bort, gissas och ljugas bort, skjutas, huggas, klippas och skäras bort, knytas och bindas bort, smidas, brynas, sågas, borras och spikas bort, kardas och kärnas bort, läsas, skrivas och räknas bort. Samma historier om borttagning återkommer i berättelser om afrikanska negerstammar, antikens Rom, arabiska byar och dagens Sverige. Det är särskilt vanligt för att ta bort vårtor. "Och jag är ändå hudläkare - aldrig trodde jag väl att det skullle fungera!"
Här ett nutida exempel på borttvättning, använd av moderna magiker t. ex. för att göra sig av med ovanor:
Rista in ett ord eller en symbol i en liten tvål. Rita sedan ett kors över. Använd sedan tvålen som tvättvål. Varje gång du tvättar dig uttalar du en formel eller några kraftord som uttrycker det du vill åstadkomma. När tvålen är slut är problemet borta. Ska helst göras när månen är i nedan, d.v.s. minskar från fullmåne till nymåne.
Bak och fram En annan läkedomsprincip var bakvändheten där man så att säga förvillade de onda makterna med deras egna upp-och-nervända metoder. Man gick baklänges till växterna som skulle plockas, ut ur rummet och ner för trappor, rörde i grytan motsols eller med vänster hand, satte mössan bak-och-fram och skorna på fel fot. Baklängesbakning kombinerade båda metoderna, överföring och bakvändhet: Man började med att överföra sjukan till ett bröd, som lades på bordet, bars till visthusboden och sedan till bakstugan, där det lades på bakbordet och slutligen stoppades in i ugnen och brändes upp.
Tretalet Det rituella, i betydelsen att exakta regler skulle följas utan att den som följde dem eller rekommenderade dem visste varför, var oerhört viktigt. Hit hörde att iaktta total tystnad under insamling av läkeväxter, beredning av läkemedel och behandling av sjukdom, och att använda tretalet, inte uppfunnet men säkert förstärkt genom den kristna läran om treenigheten. Man skulle gå eller rulla tre varv, ta tre hårstrån, slå tre slag, ösa, blåsa, niga, buga och läsa ramsor tre gånger, ta in tre droppar tre gånger om dagen i tre dagar, antalet växter skulle vara tre, förband skulle bytas och spjälor stramas till tredje dagen som också var den kritiska dagen vid alla allvarliga sjukdomar.
Niotalet (tre gånger tre) från germansk tradition (Nordeuropa, England, Norden) var också vanligt - kelternas heliga träd var nio, nio växter skulle plockas, nio örter skulle hängas upp till skydd i huset. Sjutalet kommer från medelhavskulturen och var mindre vanligt i Norden.
Tidpunkten Torsdag var nästan alltid och överallt i Sverige den bästa veckodagen för växtinsamling och behandling, fredag helt förkastlig. Vissa stora helger var bra för att samla in och bereda läkemedel, men inte nödvändigtvis för behandling: jul, påsk, pingst och insamlarhelgen framför andra, midsommar. På midsommardagen fick man däremot inte plocka något grönt eller ens lukta på en blomma, för då svärmar likmasken (cancer) och man kan få den på sig, berättade man för Linné i Småland 1741. Lucianatten, årets längsta natt före kalenderreformen 1753, förblev även efteråt årets farligaste med vartenda oknytt farande ute. Då låg man lågt och företog sig inget av vikt.
Generellt har gällt att månen ska vara i avtagande när en behandling sätts in eller växter plockas (sjukdomen ska minska som månen) men ibland har lika tvärsäkert krävts växande måne (det friska ska växa). För insamling kunde ibland krävas midnattstimme, som när en kyrkogård skulle besökas, eller före soluppgången, som vid midsommar. Midnatt var alltid speciell lliksom all slags twilight som gryning och skymning. Därtill skulle man tänka på väderstreck - vind från norr och regn från öster var fördärvliga, växter på nordsluttningar var i allmänhet skadliga men kunde bota ibland om de plockades efter solnedgången.
Optimala förutsättningar för läkekraft förelåg alltså om man före soluppgången en midsommarafton som inföll på en torsdag när månen var i avtagande efter ett västligt regn och med vinden blåsande från söder gav sig iväg i hemlighet till en sydsluttning och under total tystnad plockade nio sorters växter - försåvitt man inte hade oturen att möta traktens lösaktiga fruntimmer, en räv eller vad som helst som var utöver det vanliga, för då var det förgjort.
Kyrkan Många sorters platser hade särskild kraft att bota och skada - källor, korsvägar, broar, stenar, kyrkogårdar. På sådana ställen kunde hästar skena eller vägra passera, och såg man folk där kunde de misstänkas vara ute i dunkla ärenden. Att allt i kyrkan var välsignat gav det extra stor kraft och gjorde det särskilt begärligt (och straffbart, inte som tjuveri utan som vidskepelse eller häxeri) - oblater, dopvatten, ljus, kyrkdamm, spindelväv, tråd från altarduken, skrap från kyrkklockan, flisor från kyrkdörren, frön som gått genom nyckelhålet och talg som dragits genom kyrkgrindens gångjärn. Till och med kyrkklockornas klang användes som läkemedel; det ljudet skrämde självklart makterna.
Döden Kyrkogården hörde inte bara till kyrkan utan hade också förbindelse med döden och det underjordiska och enligt den bakvända logiken därmed extra kraft. Man gick dit på alla sätt bakvänt: baklänges, vid midnatt, på fredag o.s.v. Allt som kom från en död var värdefullt, t. ex. naglar och dösvett, och allt som användes vid beredning av lik, ofta gemensamma attiraljer för hela byn: Penseln som kistorna målades med, kniven de döda rakades med, nålen som svepningarna syddes med, mynten som sattes i ögonhålorna. Likvatten, d.v.s. vatten som lik tvättats med, var bra att tvätta skabb och födelsemärken med och att stänka i rum mot vägglöss. Allt blod var kraftfullt - från avrättade, soldater, menstruerande kvinnor, möss, fladdermöss, ormar, katter, eller helt enkelt nio olika sorters blod. Bitar av bödelsyxor, galgar och galgrep hade stort värde. Det gällde alltså att hålla sig väl med kyrkvaktmästare, dödgrävare och bödel.
Örtmedicin

Det som kan prövas idag är läkemedlen från den örtmedicinska traditionen, en tämligen liten och sen utväxt på folkmedicinen. Dess egentliga rot är klostermedicinen, praktiserad i Sverige från 11- till 1500-tal, och sällan av gemene man.
Till att börja med var de flesta av dagens grönsaker och kryddor okända eller främmande och därmed farliga. Kryddorna var inhemska (brödkummin, mejram, pepparrot, persilja, timjan, i Skåne senap). Av det vilda plockade man brännvinskryddor (gullviva, johannesört, malört, nejlikrot, pors, rölleka) som också kunde användas medicinskt - vanligen genom att man intog en sup - men mycket mer blev inte ens när svälten stod för dörren. En av de få vilda växter man åt var nässla - se mer där om mathållning i äldre tid. Ingen ville förtörna eller locka till sig makterna i kraftväxter som vänderot, fläder, hassel och en eller anklagas för att ha gjort det. Folk har hamnat på bålet för mycket mindre än så. För den som redan var lite illa sedd fattades det bara att grannens ko sinade så låg man illa till. 1571 års kyrkoordning ålade biskoparna att hålla ögonen öppna efter folk som bedrev

 
trolldom, svartkonst, lövjan eller andra sådana djävulshandlingar.
  Lövjan, det var tillredning av "hemlig medicin". Året därpå beslöt Uppsala kyrkomöte att "alla lövjekäringar och lövjegubbar" skulle uteslutas ur sina församlingar. Det betydde inte bara social utstötning utan också direktresa till helvetet efter döden utan chans att återuppstå på yttersta dagen. Vem vågade chansa? Möjligen någon mycket väletablerad klok, men också de aktade sig för att experimentera utanför sin egen smala specialitet. Man visste vad man kunde och höll sig till det.
De kloke Kvinnor lärde sig av nödvändighet grunderna i sårvård och sjukvård hemma och kunde anlitas som huskurerare av många i nejden. Tvillingmödrar ansågs ha fått kraften och förväntades sjävklart dela med sig av den i rituella sammanhang. Den som fötts med segerhuva kunde hämtas för att stävja bränder med sin blotta närvaro. I övrigt fanns många halvprofessionella mer eller mindre kloka gubbar och gummor, bengubbar och smörjekärringar som anlitades för att beveka makterna:
Svartkonstnärer De bofasta svartkonstnärerna var människor som ärvt, fått, köpt eller stulit ett recept, en metod eller någon svartkonstbok att läsa ramsor ur. Till dessa gick man inte gärna så att folk såg det och bara i yttersta nödfall. De var illa sedda av alla och särskilt av de "riktiga" botarna och även av Gud: hann de inte bränna svartkonstboken innan de dog talade den emot dem på domedagen. Från Jämtland berättas varför dessa trollgubbars resultat alltid var finfina: Efter tre dagar skulle den hjälpsökande meddela resultatet av kuren: Finfint, gott eller bra. Var det finfint behövdes inget återbesök, var det bara gott eller bra krävdes flera behandlingar och den som inte gick med på det hotades med att göras ännu sjukare.
Det fanns också vandrare av olika slag, inklusive knallar som sålde verkningslös medicin på marknader och var borta innan det upptäcktes. Dessa lurendrejare var de enda som tog betalt i pengar; övriga ersattes normalt in natura, om alls. Till de bättre sedda vandrarna hörde säsongsarbetare i skogen som lärt sig ett och annat om hur man botade skador. En del tattare, samer och finnar hade gott rykte som trollkunniga. Deras förmågor var märkliga - de kunde spå, hitta borttappade saker, bota på avstånd, mana fram andar, stanna folk och skicka ont på dem.
Helare, botare och vismän Helarna, botarna och vismännen var de "riktiga" botarna, respektabelt folk som ingen skämdes för att besöka och vars status inte minskade när de började dömas till böter och fängelse på 1800-talet:
• Helare var specialiserade på kroppsliga skador. Blodstämmarna kunde hejda och sätta igång blödningar på folk och fä, även på avstånd. Åderlåtarna var experter på förband och spjälning.
• Botare ägnade sig åt övriga sjukdomar. Ofta religiösa människor eller suputer som kunde bota med handpåläggning, läsningar och tricksande med vaxljus och kyrkdamm. Det gällde att vara diskret eller väl etablerad. En Kerstin i Sandby på 1500-talet som lärt sig några läsningar mot tandvärk av en gammal munk dömdes av Linköpings stift att mista rygghuden (piskas med ris) och skickades sedan vidare till värdslig domstol.
• Vismän: Läkare, något mitt emellan helare och botare, använde framför allt magiska metoder. De mest avancerade gällde för att vara vismän; viskvinnor var ovanligare.
Få helare, botare och vismän ägnade sig åt professionen på heltid. Det vanliga var att de hade något annat yrke och botade bredvid, var och en inom sitt geografiska och medicinska revir som vaktades noga. Yrket gick i arv i särskilda vismanssläkter till äldsta barnet som började ta emot kunder när mästaren var död. Att lära upp utomstående var riskabelt. Det ledde inte bara till att den vise själv förlorade kraften utan dömde honom också till evig pina i helvetet.
Häxor Riktig magisk förmåga var alltså medfödd, ofta ärftlig, användes öppet och sågs närmast som en gemensam resurs som man var skyldig att tillhandahålla om man hade tillgång till den. Utövaren verkade strikt inom sin specialitet och hade en väl definierad roll i bygden. En helt annan sak var när förmågan kunde skada - sot istället för bot. Skaderisken ökade så fort någon gick utanför de givna ramarna och tänkte nytt, t. ex. lärde sig på egen hand eller slog sig på något som inte hörde till botarsläktens gebit. Sådana människor var utanför gemenskapens kontroll och därmed en fara för den.
Äldre Västgötalagen (ca 1220) straffar inte trolldom i sig, däremot den som baktalar någon genom att säga att de använt den illasinnat:
 
Detta är okvädningsord till kvinna: Jag såg du red på en fållgrind med utslaget hår och lös gördel i trolls hamn, då det vägde jämnt mellan dag och natt. Säger man att hon kan förgöra kvinna eller ko, det är okvädningsord.
  Affären gjordes upp genom böter mellan de inblandade. I slutet av århundradet har överheten blivit delaktig i saken. Ynge Västgötalagen:
 
Far kvinna med vidskepelse, böte hon sexton örtugar tre gånger, den första till biskopen, de två andra till häradet och kungen.
 

Vardagsrädslan späddes på av kyrkan som i detalj skilde ut godkänd vidskepelse (kristen) från icke godkänd (hednisk och katolsk). Carl Grimberg (Svenska folkets underbara öden) och Alf Henrikson (Svensk historia) berättar många detaljer om en berömd biskopsvisitation 1596. Förutom bristande kyrksamhet och lösaktigt leverne hittade ärkebiskopen många fall av signeri. På Öland hade en gumma fått lära sig tre ramsor mot tandvärk av en munk. Hon hade visserligen aldrig använt dem men dömdes till en daler i böter till domkyrkan för att hon lärt sig dem och villkorligt till att mista rygghuden, d.v.s. piskas. Klockaren i Nykil, "en förfärlig och förskräckelig besvärjare och trollkarl", hade bedrivit trolldom och vidskepelse "med böner och andra konster" och ägde dessutom böcker. 39 slag med riset och 9 ämbar iskallt vatten på det. På Visingsö erkände Gunnel att hon kunde ta bort fisken ur sjön och hade trollat sjukdom på kyrkoherdens barn och kalvar, och en bryggkanna med öl hade inte kokat förrän man gett henne en halv tunna spannmål. Det fallet överlämnades av någon anledning till den värdsliga domstolen.
Prästerskapets främsta handbok i ämnet var Häxhammaren (Malleus Maleficarum), utarbetad på påvlig befallning av två dominikanermunkar i slutet av 1400-talet. Även svenska präster läste på om vad häxeri och trolldom var, tolkade det lutherskt och predikade kunskaperna, med följd att den folkliga opinionen i slutet av 1600-talet hetsade fram avrättning av över 300 personer i framför allt Bohuslän, Dalarna och Norrland. De flesta var fattiga och försvarslösa människor; först när angiveriet började drabba folk högre upp på samhällsstegen tog processerna slut. Det sista dödsstraffet utdömdes 1704. Formuleringen i 1734 års rikslag om maleficium, förgörning och skadegörelse genom trolldom, löd:

 
Var som brukar trolldom och skadar annan till kropp och egendom ... miste livet. Får någon död därav, då skall man steglas och kona halshuggas och å båle brännas.
  Hotet om dödsstraff togs bort 1779 under stort motstånd från prästerna. Lagen om maleficium stod kvar fram till 1864. Den nya formuleringen blev:
 
Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa, straffas med böter eller fängelse i högst ett år.
  Dagens vidskepelse kallas ovetenskaplighet - se Läkemedel och naturläkemedel: Kvacksalveri.
Lappgubbar Redan att se annorlunda ut eller höra till en främmande folkgrupp kunde vara en merit i dessa sammanhang. Finnar, samer och zigenare hade rykte om sig att kunna trolla och bota. Kyrkan hade bekymmer med Lappland som länge förblev okristnat. På 1680-talet började kyrkoherdar på order från högsta ort att hålla rannsakningar i hela Lappland, där man fortfarande offrade till Tor och använde trolltrummor och runor. Byar samlades ihop, trummor brändes, lappgubbar och andra misstänkta hedningar letades upp och inkallades till förhör och rättning och fråntogs sådant som kunde användas till "trumspel och annan förargerlig vidskeplighet".
 
Man släppte dem intet, förrän de fattat, vad Gud vore.
Liv och konst Många av de gamla botarna kunde hypnotisera och hade förmågor som är sällsynta idag, t. ex. att på avstånd stoppa blödningar på människor och djur och att hitta borttappade föremål och djur. De kan idag av skolmedicinare ges tveeggat beröm som "goda psykologer". Att metoderna inte kan förklaras och just därför förlöjligas säger kanske mer om skolmedicinen än om de äldre metoderna. Det kan finnas anledning att erinra sig Hippokrates luttrade ord för 2.400 år sedan:
 
Livet är kort, konsten lång, rätta tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt.
Se även Medicinhistoria - fältskärer, barberare, badare, kirurger, läkare, kvackare
Vem kan man lita på?

  Moderna magiska huskurer
Många gamla kurer är som sagt svåra att skilja från magi. Dessa moderna huskurer ihopsamlade från Shenets receptsidor måste väl ända vara rent magiska...?
Mot sendrag Muskotnöt i sängen.
Mot kramp vid sendrag Stålkniv på tvären under madrassen.
Mot nervryckningar vid ögonen Stålkniv på tvären under madrassen.
Mot kramp i vaderna Muskotnöt i sängen, eller valnöt, potatis, kastanj. En bit tvål i sängen. ("Det är flera som har prövat det här rådet... En kvinna berättar att hon led av vadkramper i åratal, men att de försvann omedelbart när hon lade en bit tvål i sängen. När hon en morgon vaknade och i alla fall hade fått kramp upptäckte hon att tvålbiten hade trillat ner på golvet...")
Mot ischias Muskotnöt i fickan, eller valnöt.
Mot reumatisk värk Muskotnöt i fickan, eller valnöt, potatis, tiggd eller stulen kastanj.
Mot växtvärk Muskotnöt i sängen, eller valnöt, potatis, kastanj. En bit tvål i sängen.
Mot ryggont Sopsäckar av plast under sängen; för bästa resultat utbytta varje vecka. Grammofonskiva under sängen. Valnöt i fickan.
Mot hyperaktivitet, nervositet, oro

Från ingångssidan till hårvårdsmedel:
"Klipp" med en sax i luften omkring barnets huvud och kropp. Det fungerar också på oroliga och nervösa vuxna och påverkar även människor med MS och andra nervsjukdomar med skakningar.

Utdrivning av negativ energi Från ingångssidan till rumsdofter:
Så här renas rum från negativ energi enligt dagens new agepraxis (aromaterapi, feng shui, häxeri, medier...):
1. Rensa. Gammal energi samlas som mentalt damm i överfyllda och bortglömda utrymmen. Plocka bort saker som inte används, allt som är trasigt, smutsigt och i vägen för fri rörelse i rummet - kartonger och kassar, kläder och skor, högar av böcker, tidningar och papper, döda krukväxter och osedda tavlor, ormbon av sladdar.
2. Lys upp. Byt ut trasiga glödlampor eller sätt in starkare. Tvätta fönster och speglar.
3. Vädra. Ställ upp fönster och dörrar. Finns det en särskild lukt på någon plats i rummet bör allt där tas ut och vädras. Smuts luktar nästan alltid, dålig energi luktar ofta, andeväsen luktar ibland.
4. Rengör. Torka av alla ytor (golv, fönsterbrädor, bord, stolar, hyllor...) med varmt vatten med tillsats av havssalt och eterisk olja (nedan). Tänk dig att du med varje torktag driver ut den gamla energin genom det öppna fönstret. Hjälp till med ord tyst eller högt - en magisk formel, bön eller vilka ord som som helst som uttrycker det du vill. UT! UUT! UUUT! räcker långt. Du ska vara med i det du gör och verkligen mena det.
5. Salta. Strö havssalt i rummets alla hörn, på golvet eller listerna. Det behövs inte mycket men det behövs. Starkt saltvatten kan också användas men ger en ljus salthinna som syns på mörka ytor.
6. Rök. Gå runt med rökelsen i rummet, från hörn till hörn och till varje skrymsle. Tänk eller uttala dina bästa kraftord på samma sätt som vid torkningen. Handlar det om andeväsen får man tala högt och bestämt. Ställ rökelsen mitt i rummet och låt brinna ut. Vilken rökelseform som helst kan användas:
• Glödande växtdelar (pulverrökelse). New agefavoriten vit salvia (Salvia apiana) har hämtats från nordamerikanska indianer men effektiva rökelsematerial plockas från många traditioner, t. ex. från Norden en, angelika och malört, från Medelhavsområdet lagerblad, från Mellanöstern frankincense... Se också Religiös rökelse.
• Eterisk olja i vatten (rökelsevätska) kan vara lättare att hitta än växtdelarna de kommer ifrån: Angelika, enbär, enbarr, frankincense, lagerblad, malört...
• Glödande rökelsepinnar (fast rökelse). Indiska och tibetanska innehåller mycket bulkmedel, japanska är renare.
7. Underhåll. Effekten kan vara omedelbar och förbluffande oavsett vad man väntade sig - annorlunda upplevelser, beteenden och händelser i rummet. Upprepa vid behov.

Litteratur: Se t ex Bergmark (1966), Bergmark (1983), Broberg (1878), Bruhn (1997), Ejdestam (1976), Fåhraeus (1944), Grimberg volym 2, 4 (1922 ), Guillou (2002), Henrikson (1972; 2), Henriksson (1975), Hewe (1984), Hippokrates (1994), Jönsson (1910), af Klintberg (1986), af Klintberg (1998), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindeberg (1982), Lindeberg (1998), Ljungqvist (2007), Magnus (1976), Månsson (1987), Norlind (1925), von Platen (1995), Schön (2000), Strindberg (1974), Söderström (1926), Tallerud (1999), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Tillhagen (1995), Wicklund (1990), Wicklund (1997), Wicklund (1998).
• Citat: ... tolldom, svartkonst, lövjan...; Var som brukar...; Far någon med spådom...; Man släppte dem intet...: Grimberg volym 4 (1922).
• Artiklar: Mårten Sjöbeck: Löväng och trädgård : några förutsättningar för den svenska trädgårdens utveckling (Fataburen 1932). Inga-Carin Enström: Religion och läkekonst (Populär Historia 4:1994). Maria Flinck: Bondens trädgård (Fataburen 1999).
Jan Gustafson: Botare och folkmedicin (Människan och naturen: entobiologi i Sverige; 1; 2001).


© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/referens/medicinmagi.html
Datum: 2018 12 18 - Uppdaterad: 2010 09 13
Cookieinfo
Made with a Mac