Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Tandvårdsmedel - Historia

Tandrengöringshistoria


Att titta på regnbågen förstör tänderna.
(Talesätt hos inka, Peru)
Tändernas kraft Över hela världen har man menat att en tandlös människa saknar kraft, och då lika mycket mental som fysisk. En tandlös präst är oduglig enligt Talmud. I Norden kunde man inte galdra rätt om man inte hade tänderna kvar och di kloke ansågs mista förmågan att hela samtidigt med tänderna.
Osynliga tänder borde alltså signalera kraftlöshet - och därmed vara lämpligt för kvinnor? Och precis så har det varit. I Japan började seden att svartmåla tänderna vid hovet på 1100-talet. Därifrån spreds den till adliga kvinnor och sedan vidare nedåt i hierarkin tills den på 1800-talet var utbredd bland kvinnor i hela samhället. Vid tiden för första världskriget var svartmålningen i stort sett bortlagd. I Indien signalerar svartmålade tänder gift kvinna. Bruket förekom också i det aztekiska Mexiko; obekant om hos kvinnor eller män eller båda könen.
Tandvärk Det tog lång tid innan sambandet mellan matrester och karies blev klart. Läkaren Galenos, verksam i Rom på 100-talet, ansåg att tandröta var en blodsjukdom. Mest har man gissat på tandmask, ett slags insekter som angrep tänderna ungefär som trämask ger sig på trä. Tanderna blev "maskstungna". Mask i tänderna började man få i Europa på 1500-talet när sockret dök upp och på allvar på 1700-talet när sockerkonsumtionen ökade och kombinerades med vitt mjöl. Dessförinnan hade folk i allmänhet mycket "god tandstatus", som det heter. Största problemet i äldre tid var att tänderna slets ner av den grova maten, till exempel sanden i stenmalet bröd.
Så vad gjorde man när tänderna plågade en? Det vanliga i Sverige var att flytta bort värken. Man stack en spik i tanden tills det blödde och slog därefter in spiken i ett träd eller en vägg och med den också värken. Hade man råd kunde man krångla till det lite men principen var densamma, som i följande recept: Blanda daggmaskar uppfödda på hackad äggula, mysk, ister av björn och vildsvin och några örter till en salva. Stick en aspträsticka i den onda tanden och bestryk den - stickan, inte tanden - med salvan. När stickan göms på ett säkert ställe försvinner värken. Medicinskt kunniga Danmark och Sverige på 1500-talet rekommenderade åderslagning, koppning och lavemang "det onda" skulle ut. Kom värken av mask (karies) kunde bolmört rökt i pipa ta bort värken och döda masken.
Fick man sår i munnen sköljde man med alun eller borax, kysste spismuren eller spottade i spisen. Däremot var det riskabelt att spotta i elden; av det fick man blåsor på tungan.
Tandutdragning Hjälpte inget av detta gick man till smeden och fick tanden utdragen - inte gärna, för operationen gjorde ont och skadade ofta andra tänder. 1797 hade Collegium Medicum tagit kontroll över utövningen genom en kunglig förordning som uteslöt
 
så kallade Operateurer, som tro sig kunna operera på ögon, för Bråk, Sten, Tänder eller annat dylikt
  men ännu på 1850-talet var tandläkeri inget yrke man kunde leva på. Konkurrens fanns på de mest oväntade håll, till exempel från finhantverkaresom tillverkade löständer som bisyssla. Karl XIV Johans tandläkare i början av 1800-talet var inte bara tandläkare utan också urmakare.
  Fint folk hade det inte lättare än andra utan antagligen värre eftersom de åt mer socker. Ludvig XIV:s omtalade stank kom sig av att hans livmedikus ansåg att de flesta sjukdomar kom från tänderna. Kungen fick varenda en utdragen, sjuk som frisk vid 47 års ålder. En bit av gommen följde med och såren fick brännas 14 gånger. Matrester samlades i hålorna och gav en olidlig rutten andedräkt. Den otuggade maten smältes ofullständigt och kungen började lida av gaser och sura uppstötningar. Hans återstående 30 år blev en pina av smärtor, lavemang och åderlåtningar. Det gick inte ens att parfymera bort stanken eftersom kungen uppå allt blev doftöverkänslig. Så livläkaren fick rätt till slut - de flesta av majestätets hälsobesvär kom verkligen från tänderna.
  1847 användes bedövningsmedel för första gången i Sverige, i Stockholm vid ett medicinskt ingrepp och i Göteborg vid en tandutdragning.
Löständer Tandersättningar har tillverkats länge men för Ludvig XIV fick man tydligen inte till någon fungerande uppsättning. På 1800-talet utvecklades en teknik för protestillverkning som gav upphov till yrket tandtjuv, en specialiserad gren av likplundring. Folk gav sig ut på slagfälten och drog ut tänder och sålde till protestillverkarna. Ett vanligt namn på sådana garnityr var Waterlootänder efter slaget 1815 men plundringarna förekom under 1800-talets alla krig i både Europa och Nordamerika.

 

 


Tandvårdsmedlen

Råd för en prins
1530 gav Erasmus av Rotterdam, nederländsk prästman med inflytande i hela Europa, råd till en ung prins av Burgund. Bland annat fick prinsen veta hur mycket tandvård som var lagom:
 
Tändernas renlighet ska man ge akt på, men att göra dem vita med något slags aska det hör flickor till. Att riva dem med salt eller alun är skadligt för tandköttet, liksom att göra det med eget vatten [urin] såsom seden är hos de beriska folken i Spanien. Om något fastnat i tänderna, ska du inte ta ut det med kniven eller med naglarna, på hundars och kattors vis, ej heller med handklädet. Tag det antingen med udden av tandstickan eller ock med något litet ben av tupp eller höna, vilket man tar av deras skenben. Att skölja munnen med rent vatten om morgonen är anständigt och hälsosamt, men att göra det oftare är narraktigt.
Tandpetare Tandpetare är förstås det givna rengöringsmedlet. De guldtandpetare som rika sumerer använde 3000 f. Kr. var nog inte effektivare än de benbitar, kvistar och barr som använts av alla folk i alla tider. Vilken vass pinne som helst dög säkert också för de medeltida spanska flickor som brukade gå runt med tandpetaren i munnen för att visa att de minsann skyddade sig mot kyssar. Säkert är att återanvända tandpetare har sina risker. Kung Agathokles i Syrakusa på Sicilien lönnmördades på 300-talet f. Kr. genom att hans tandpetare gneds in med giftig salva.
Kåda Tandrengöringsmedlet framför andra i Norden har varit grankåda. I Sverige har man hittat tuggade kådbitar från stenåldern 7000 f. Kr. Kåda tuggas fortfarande av folk som har tillgång till det och anses även av dagens tandläkare vara ett ypperligt rengöringsmedel. På 1800-talet inspirerade det en svensk tandläkare till att skapa det mycket framgångsrika tandvårdmärket Stomatol.
Kryddnejlika Mot dålig andedräkt kunde man i Sverige förr låta en häst andas i munnen på en. När Kinas högsta mandariner skulle träda inför kejsaren stod tjänare redo med kryddnejlikor att tugga på. Samma medel rekommenderades av den svenske örtamannen Arvid Månsson på 1600-talet. Inte bara doften är användbar. Eterisk kryddnejlikolja desinfekterar, lokalbedövar och dödar tandnerver och tillsammans med zinkoxid snabbstelnar den till en provisorisk tandfyllning. Än idag kan man nog möta den starka och friska doften på en och annan tandläkarmottagning.
Munvatten Babylonierna rekommenderade vatten för munnen - de var annars inte så pigga på det i samband med rengöring. Urin (rik på mjölksyra) har använts som munvatten över hela världen. Romare och kineser föredrog barnurin, danskar egen morgonurin. Ännu på 1930-talet sades det på sina håll i Norge att urin förhindrade tandlossning. I handböcker de senaste århundradena har det vanligaste munvattnet annars varit salviainfusion, som inte bara fördrev dålig lukt utan också är sammandragande och därmed kunde "läka tandköttet" och "fästa lösa tänder".
Alkoholhaltiga munvatten på flaska började dyka upp i slutet av 1800-talet. Några av de mest kända:
Amykos (Sverige 1871-1967)
Det första antiseptiska munvattnet som blev internationellt känt. Snart fanns kopior över hela världen och desinfekterande preparat av alla de slag gavs namnet Amykos - Uppsalafirman Gahns patent gällde bara i 13 år och i Sverige. Både original och kopior baserades på borsyra, ett idag i stort sett utdömt medel.
Listerine (USA 1879-)
En av Amykos otaliga efterföljare, kvar idag modifierad form. Det gavs namn efter Joseph Lister som på 1860-talet utfört den första bakteriefria operationen med hjälp av fenol.
Vademecum (Sverige 1898-)
En annan internationell succé var Vademecum. Barnängenn köpte receptet 1898 av en medicine studerande som uppfunnit det året innan. Det tillverkades förutom i Stockholm också i fabriker i Norge och Ryssland. På 1910-talet såldes munvattnet i alla världsdelar utom Australien; särskilt i tropiska klimat användes det som ett antiseptiskt allt-i-allo - det är en utmärkt tillsats i badvattnet heta dagar. Liksom Amykos avlade munvattnet snart av sig en tandkräm och liksom Listerine finns det kvar i handeln än idag.
Ja, det räcker inte att se sympatisk ut och ha ett trevligt sätt... nej, man måste även vara synnerligen noggrann med sin munhygien, med sin andedräkt. Och det är ju så lätt, annonserades det 1950. 1965 blev det ännu lättare när Vademecum munvatten introducerades som aereosolspray: Ni vill göra ett gott intryck. Ni har ett trevligt sätt och är noga med Er klädsel. Och givetvis också med Er andedräkt - eller hur...
Tandborstar i öst En enkel tandborste kan man göra genom att tugga upp ena änden av en pinne. I Kina användes sådana kvistborstar omkring 200 f. Kr. Det ska också enligt historiker ha varit i Kina man först började tillverka tandborstar på 1490-talet. Den japanske zenmästaren Dôgen stötte dock på tandborstar där redan på 1220-talet, med borst av hästtagel och skaft av oxhorn. Kanske en på 10.000 använder dem, bedömer Dôgen, och fortsätter:
 
Så munkar och lekmän i hela landet har fruktansvärt dålig andedräkt. Står man 60-90 cm ifrån någon och pratar är stanken från munnen svår att stå ut med. Till och med välkända och högt ärade patriarker som känner till sanningen och folk med titeln Lärare för människor och gudar är obekanta med bruket att skölja munnen, skrapa tungan och tugga pilkvistar.... Överallt i Japan däremot använder både munkar och lekmän pilkvistar.
  Det har gått utför med det gamla Kina, menade Dôgen. Alla tvättar ansiktet men ingen använder pilkvistar (Salix ssp.) och borstarna som några få använder rengör de bara tänderna med. Borstar av tagel och horn var ju inte heller i Buddhas anda, sådant borstar man skor och hår med. I Japan däremot - där tvättar ingen ansiktet, men alla, unga som gamla och från kejsare till vedhuggare, ja, till och med eremiterna i bergen, använder pilkvistar till både tänder och tunga ... ett bruk som för övrigt införts av mästare Eisai en generation tidigare ...
Därefter lär Dôgen ut i detalj hur lång och tjock pilkvisten ska vara, hur man ska tugga den, borsta tänderna och skrapa tungan med den. Saften (rik på ett förstadium till salicylsyra) ska man badda ögonen med. För säkerhets skull höll han samma predikan tre gånger mellan 1239 och 1250.
I arabisktalande länder kallas kvistborsten siwak, miswak och görs av "tandborstbusken" araksträdet (Salvadora persica). Det höga föredömet sedan 600-talet är Muhammed, som rengjorde munnen med siwak inför varje bön och förmanade de sina att göra detsamma.
Tungskrapan I Japan rengjorde man alltså också tungan med pilkvistarna. I Indien där man sedan åtminstone 500-talet f. Kr. borstat tänderna med kvistar av mangoträd (Mangifera indica) och neemträd (Azadirachta indica) har man istället utvecklat den särskilda tungskrapan. Den är inte så unikt indisk och exotisk som man kan tro. I Norden före tandborsten tog man till en sked, i alla fall som huskur om en halsförkylning var på gång.
Tandborstar i väst Också i Rom omkring år 70 rekommenderade Plinius kvistborsten. I Europa verkar man annars ha nöjt sig med tandpetare och vatten. Skulle det vara extra fint gned man tänderna med linnetyg och salt eller något annat som fungerade som tandpulver. Tandborstar nämns i svenska texter första gången 1649. Samma år skrev en engelsman till en vän i Paris och bad honom leta upp en tandborste åt honom. De användes i början närmast som penslar: Man sköljde munnen, strök en pasta på tänderna med borsten eller en svamp och sköljde sedan av.
Den första europeiska tillverkningen i större skala startades 1780 av en engelsman under hans tid som fånge i Newgatefängelset i London. Skaften var av ben med handborrade hål som fylldes med svinborst. Från England nådde de Sverige på 1810-talet. På 1840-talet började tandborstar tillverkas industrimässigt också i Frankrike, Tyskland och Japan. Med maskinsvarvning fick borstarna det utseende som har stått sig till idag: rakt skaft (ben, elfenben, trä) och tre rader borst (svinborst, hästtagel, grävlingshår) i ett borsthuvud som blivit allt kortare genom åren.
Celluloidskaft tillverkades 1884 i USA. 1938 kom de första tandborstarna med nylonborst i USA men det dröjde till efter kriget innan de började synas i Europa. 1948 kom tandborstar med både borst och skaft av plast.
Första patentet på en eldriven tandborste registrerades redan 1908; en rätt otymplig apparat eftersom det fortfarande var svårt att göra små elektriska motorer. Först i början av 40-talet började de säljas i USA och på 90-talet i Sverige.
Prisexempel
 
Benskaft, god borst: 30 öre

Åhlén & Holms postorderkatalog 1909-1910:
• Benskaft, god borst: 20 öre
• Benskaft, god borst: 30 öre - som 2 liter mjölk
• Benskaft, prima borst: 50 öre
• Benskaft, extra prima borst: 1 kr
• Skaft av finfin celluloidmassa, fullkomligt genomskinlig - 75 öre för damer, 1 krona för herrar
Tandborstar förblev länge "ett njutningsmedel för överklassen", som Albert Engströms Kolingen kallade dem 1898. 1916 när Pepsodent grundades i USA hade 60 % av befolkningen aldrig använt tandborste. Överkomliga i pris blev de på 20-talet och riktigt billiga först med nylontandborstarna efter andra världskriget. Innan dess hände det att folk hade tandborste ungefär som hårborste - samma dög i åratal.

Tandpulver

Allt som kan malas fint har använts som tandpulver sedan forntid - marmor, snäckskal, tegel, bönor, frön av gurka... På 1700-talet fanns tandpulver med krut. Kritpulver har varit de vanligaste och både dessa och kolpulvren fick en renässans i hälsokosthandeln i slutet av 1900-talet. Svenska farmakopén tog upp ett kritpulver med borax och pepparmynta 1901 men varken det eller andra pulver blev storsäljare. De var lätta att göra själv och de som ville ha lödder borstade med tvål eller tandtvål, som var tvål med slipmedel och frisk smak. Pulvren fick ett uppsving under andra världskriget då det var svårt att få tag på material till tandkrämstuber men övergavs så fort det gick.
Det enda tandpulver som fick någon spridning att tala om i Sverige var Wesslers tandkrita, ett löddrande tvåltandpulver med smak av anis, pepparmynta och geranium som började tillverkas på 1890-talet. Colgates första pulver kom 1873; i Japan lanserade den första (Lejonet) av Kobayashi märket 1896.

Tandpasta En vidareutveckling av tvåltandpulvren var att sätta till glycerin. Vips hade man en tvåltandpasta som löddrade lika bra som pulvret men var mjukare och bekvämare att använda. Även en tvåltandpasta togs upp i svenska farmakopén 1901 men efterfrågades lika lite som pulvret. Några icke officinella sorter som också såldes på apotek gick bättre. Jämförda med dagens tandkrämer var de torra och hårda. Colgates första kom 1873 samtidigt som pulvret, båda i glasburk; Shiseido i Japan lanserade sin första tandkräm 1888, i Kina kom den första (Tre stjärnor) 1923.
Tandkräm Först 1940- och 50-talens mjuka krämer som löddrade av tensider istället för av tvål blev storsäljare. Vid det laget var tandborstning allmän och krämerna billiga. De var ofta rosa eller röda som skulle associera till friskt tandkött. På 60-talet blev de ljusblå (frisk andedräkt), vita (friska tänder) och randiga i två eller alla tre färgerna - Signal tandcrème med antiseptiska röda ränder - ger mer än vita tänder - gör hela munnen ren och frisk!
Den första gelétandkrämen, röda Close-Up, lanserades i USA 1966.
Tuben

 

Tandkrämens historia är i mycket historien om dess förpackning. Tuben var lättare att masstillverka och med det blev tandkrämen billigare.
• Materialet: De första tuberna var av tenn, i kristider blyhaltig, och täckta med vax och hartser på insidan. I USA blev Colgate den första tubkrämen (1896), i Sverige Stomatol (1900).
• Etiketten: Pappersetiketter fick limmas på tills en tysk firma uppfann en tryckteknik som gjorde det möjligt att trycka direkt på tuben, som fortfarande gjordes av tenn. Även här var Colgate först (1900).
• Öppningen: De tidiga pastorna var så hårda att de ofta rullade av från borsten. Colgates lösning var Ribbon Dental Cream (1908) med rektangulär tuböppning istället för rund. På så sätt kom krämen ut lite tillplattad och låg kvar bättre - comes out a ribbon, lies flat on the brush! Tuben låg i en pappask med ordentliga instruktioner om hur man skulle gå till väga.
• Riktningen: 1984 lanserades Check Up i stående tub med pump. Alla andra märken måste förstås följa efter och lansera likadana. Modellen överlevde inte länge men banade väg för de stående tuberna på 90-talet. I samma takt försvann pappaskarna runt tuben.

Tandtroll och annan reklam


Tandtrollen Karius och Baktus, lanserade 1949 i reklam för den svenska tandkrämen Amykos. Alla barn på 50- och 60-talen kände till de gulliga trollen och hur man tog kål på dem.

Den tidiga tandkrämsreklamen handlade inte om vilket märke man borde välja utan om att välja tandvårdsmedel över huvud taget. Tandläkarkåren gav till en början inte mycket stöd. Hovdentisten som skrev artikeln om "Tändernas sjukdomar och vård" i Nordisk familjeboks andra upplaga 1920 tyckte att det räckte med saltvatten: "Pulver och pastor bör man ej använda utan att först ha rådfrågat sin tandläkare". En förklaring finner man i förstaupplagan 1892, där motsvarande artikel uttryckligen varnar för de skadliga pulver och pastor som fanns i handeln. Honung och socker hörde inte till farligheterna man varnade för utan var tvärtom vanliga i tandkräm. När en svensk 30-talshandbok avråder från att ge barnen mycket godis är det inte för att det skadar tänderna utan magen och moralen.
Den tidiga reklamens budskap var medicinska. Professorer i bakteriologi och hygien intygade att medlen dödade bakterier. Tandläkare blev vanliga i annonserna först sedan folktandvården inrättats 1938, iklädda vit rock och med munspegeln lyft mot läsaren eller leende mot ett barn i tandläkarstolen. Inga hål, mamma!
Även i dagens annonser möter man kurvor, tabeller, diagram över syraattacker och mikroskopbilder på bakterier. Teknikoptimismen är densamma: Rök gärna om det smakar Er... Det klär ofta en dam att graciöst och elegant hantera en cigarrett och låta röken sippra ut mellan pärlvita tänder... (1932). Ät gärna snask... (1937). Varför inte, när den moderna vetenskapen frambringat Stomatol? 30-talet var lika kroppsfixerat som idag och budskapet är i grunden detsamma: Kroppen kan disciplineras och omformas av var och en som har den rätta viljan och är smart nog att utnyttja modern teknik.
Fokuseringen på användaren snarare än på produkten började på 1920-talet. Då dök de framgångsrika och populära som använde tandkräm upp, följda årtiondet därpå av de ensamma och övergivna som inte gjorde det. Amerikanska märken som Colgate specialiserade sig på social skrämseltaktik i seriestrippar om ledsna panelhönor och arbetskamrater som tittade snett: Han tycks ha tröttnat på mig... Varför fick han inte arbetet? Har ni svårt att få en hjärtevän? Colgate fungerade till och med på avstånd: Varförskriver ingen till mig? (Kan också ha berott på B.O., åtgärdat med deodorant.)
Kvinnor har alltid varit överrepresenterade i tandkrämsreklamen, både som skönhetsideal (Kolynos gör kvinnan vackrare! Vågar du försöka ett jag-är-mer-kvinna-än-du-tror-leende?) och som hushållets inköpsansvariga (Mamma, så ren min mun känns!). När såg man en man bli undervisad av en tandläkare eller tipsa hustrun om hur man får bort den gula hinnan? På 1990-talet när expertrollen för första gången spelades av en kvinna i reklamen var hon inte bara tandläkare, utan även mamma.

Nya ingredienser

 

 

 

 

Den gula hinnan hotar er skönhet
Irium i Pepsodent tar bort den gula hinnan som ständigt nybildas på emaljen och utgör en fara för tändernas hälsa och skönhet. Pepsodent är den enda tandcrème, som har Irium, borsta med Pepsodent och Ni vågar alltid le öppet och vackert.
Pepsodent med Irium
tar bort hinnan - ger tänderna lyster
Annons 1950-tal

Blekmedel
Den blekande och starkt slipande Ultra Brite lanserades som den första "kosmetiska tandkrämen" 1968. Det var en sanning med modifikation. Just blekande och slipande medel flödade i gamla tiders tiders munvatten och tandpastor. Det svenska företaget Oxygenols munvatten med väteperoxid (vätesuperoxid, varunamn Oxygenol) började säljas redan 1908. På 30-talet sades produkterna verka med aktiv syrgas - väteperoxiden sönderfaller i vatten och syrgas - som kom tillbaka på 90-talet som aktivt syre, när det inte kallades aktivt oxygen.
Gardol och Irium
Gardol i Colgate och Irium i Pepsodent var andra ord för 50-talets nya tensid natriumlaurylsulfat som får tandkrämen att löddra. Idag ingår den i nästan alla tandkrämer och har kritiserats hårt.
Natriumbikarbonat
Lika gammalt är natriumbikarbonat, lanserat av Colgate som sensationell nyhet 1992. Det var inte nytt ens när det kom i svenska Dentosal tandsalt (1915) och tandkräm (1920-tal) enligt idén att alla ingredienser skulle vara vattenlösliga. Folk hade blandat till eget tandpulver i åratal av 2-3 delar natriumbikarbonat och 1 del salt.
Fluor
Att fluor stärker och skyddar emaljen blev man ganska säker på 1938 men bara ganska. I USA hade det då ingått i pulver och krämer i årtionden. I Sverige väntade märken som Amykos och Radiolit inte på några kliniska tester utan lanserade fluorvarianter så snabbt de kunde i början av 40-talet. Jod-Kaliklora byggde helt på sitt innehåll av jod: Modern ungdom använder en bra tandcreme som dessutom innehåller jod... (1945).
Först 1955 var prövningarna klara i USA och Procter & Gamble lanserade Crest, som sedan dess kallas "den första fluortandkrämen". I Sverige sade Medicinalstyrelsen ja till fluor först 1962. Sedan gick det snabbt; 1970 var 70 % av tandkrämerna i Sverige fluortandkrämer. Ämnet visade sig så effektivt kariesförebyggande att regeringar världen över ville fluorisera dricksvattnet och möttes av våldsamma protester. Idag tillsätts fluor i vattnet i Australien, Nya Zeeland och på större delen av den amerikanska kontinenten. I Europa görs det bara på Irland.
Klorofyll
Klorofyllvågen som svepte över USA i början av 50-talet sattes i gång av ett par affärsmän som tagit patent på tjogtals metoder att extrahera färgämnet ur växter och sedan planterade nyheten att det kunde häva alla kroppslukter. Företag betalade miljoner till patentinnehavarna för att få använda klorofyll i allt från deodoranter till tandkräm. Vågen nådde snabbt Sverige - har under en längre tid prövats i Amerika... det allra senaste vetenskapen har att bjuda... lovade Vademecum 1953. Efter ett par år dömdes det ut som overksamt och försvann lika hastigt som det dykt upp.
Plastkulor
I slutet av 60-talet lanserade vapentillverkaren Bofors kemisk-tekniska avdelning Bofors tandkräm. Den var en stor framgång till 1971 då det plötsligt började gå rykten om de skadliga plastkulorna i tandkrämen. Bofors försökte räta upp skutan - ja, det fanns plastkulor som polerade, nej, de var inte farliga - men inget hjälpte. Försäljningen störtdök. Året därpå såldes varumärket och 1982 lades det ner. Samma rykten om plastkulor gick om margarin.

Sverige -1950

 

Innan amerikanska märken som Colgate och Pepsodent gjorde sitt segertåg på 1950-talet dominerades den svenska tandkrämsmarknaden av tre svenska märken som alla hade börjat som munvatten:
Stomatol
Stomatol var svenskarnas första tandkräm och länge det ledande märket. Det började som antiseptiskt munvatten i slutet av 1800-talet och blev sedan också tandkräm, båda skapade av en tandläkare som grunnat på sambandet mellan dalfolkets vackra tänder och deras vana att tugga grankåda. Två minnesvärda marknadsföringsframgångar hjälpte till: Dels lyckades man etablera uttrycket Stomatol-leende i svenska språket, dels satte man upp Sveriges första rörliga ljusreklam - 1.361 glödlampor som fick tandkrämen att rinna ut ur tuben vid Slussen i Stockholm. Den gjorde sensation 1910 när inte ens vart femte hushåll hade el. Skylten väcker känslor än idag. Inför 100-årsjubiléet 2010 fick nuvarande ägaren av varumärket Cederroths frågor om skyltens skötsel och lyckades på detta svara så snorkigt och nonchalant att folk blev rasande. Ljusreklam kan inte k-märkas på samma sätt som byggnader men politiker i Stockholm försöker fortfarande hitta sätt.
Vademecum
Tandkrämen Vademecum från Barnängen var en uppföljare till munvattnet med samma namn från 1898.
Amykos
Gahns Amykos började som munvatten 1871 och följdes av otaliga piratkopior världen runt - se historien under borsyra. Tandkrämen lanserades i början av 1940-talet och tandtrollen 1949.

Sverige 1950 - Idag täcks 60 % av den svenska marknaden av två varumärken från USA:
Colgate
Tandkrämen har tillverkats sedan 1877 och sålts i Sverige sedan 20-talet. Uttalas Kålgäjt påpekades det fortfarande i 50-talets annonser.
Pepsodent
Lanserades i Sverige i början av 20-talet som en lågprisvariant. Uppfann kring 1950 den gula hinnan som bara Irium i Pepsodent kunde ta bort.
Konsumtion • Sverige 1950-tal: Varje svensk gör åt en och en halv 75-ml tub tandkräm om året.
• Sverige 1994: 99 % av kvinnorna i 20-årsåldern använde tandkräm dagligen.
• Sverige 2005: Varje svensk gör åt fem tuber tandkräm om året.
• Sverige 2005: 99 % av kvinnorna i 25-årsåldern borstar tänderna dagligen.

Litteratur: Se t ex Edgren (2007), Englund (2003), Gahn (1947), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 2 (1922), Grimberg volym 9 (1924), Hernek och Nordqvist (1995), Jones (2010), Kynne och Kynne (2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindgren (1918), Manniche (2006), Månsson (1987), Strindberg (1974), Svenska farmakopén VIII (1901), Thompson (1927), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Torell (2004), Wicklund (1998), Wright (1960). Konsumtion: Edgren (2007), Lodén (2002), Lodén (2008), Jones (2006).
• Citat: Tändernas renlighet ska man ge akt på... : Marianne Erikson (Fataburen 1970) som citerar En gyldene Book om unga personers Sedhers Höffwelighet (1620). Så munkar och lekmän i hela landet...: Dôgen (1239-1250): Shobogenzo kap. 15: Senmen = Washing the face (Windbell, 1994). Ett njutningsmedel för överklassen: Albert Engström (Strix 13:1898).
• Artiklar: Marianne Erikson: Personlig hygien (Fataburen 1970). Peter Gissy: Ett kungligt lidande (Göteborgs-Posten 2004 04 29). Ulf Hamilton: I profetens efterföljd: om tandborstar och tandvård i öst och väst (Fataburen 2004). Klas Andersson: Lysande reklam (Svenska Dagbladet 2009 12 30).
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 09 14).
Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 06). Google dokument: Jones (2008): Globalizing the beauty business... (2011 01 15).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/tandvardtrad.html
Datum: 2018 09 25 - Uppdaterad: 2011 11 6
Cookieinfo
Made with a Mac