Shenet Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Historia

Sårhistoria


Och Jesaja sade: - Hämta hit en fikonkaka.
Då hämtade man en sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.
(Gamla Testamentet: 2 Konungaboken 20:7)
Sårtvätt 1931 far en sjukhusläkare ut:
 
Bland allmogen äro många farliga och motbjudande folkmedel gängse, för vilka det skulle tyckas onödigt att varna upplyst folk...
  Det var bruket av urin på såriga händer och inflammerade ögon han var ute efter. Skadade man sig ute på gärdet var första åtgärden just att pissa på såret. Det är inte så tokigt som det låter, färsk urin är steril, innehåller ammoniak och karbamid, men på 1930-talet hade man större hygieniska visioner än så. Urin förekommer fortfarande i huskurer och rapporteras vara effektivt sårläkande särskilt på eksemsår.
"Spott är böndernas plåster ", sade man i Tyskland, och saliv har använts överallt. Bäst var nykter spott, d.v.s. morgonspott innan man ätit. Än idag rekommenderas det som vårtmedel.
Väl hemkommen sköljde man skadan med vad man hade - brännvin, ättika, mjölk, svagdricka eller ett växtavkok. Tyglappar indränkta med samma vätskor blev såromslag.
Sårskydd Blödning stillades inte omedelbart. Det var noga att såret fick blöda ut så att inget elakt blod blev kvar. Därefter stoppade man genom att hålla emot med en kompress med fnöske, innanmätet från svampen fnöskticka som kokats och torkats. Den sårläkande effekten av spindelväv, som fortfarande används som huskur, tror man idag beror på att den är bakteriedödande snarare än blodstoppande.
Till skydd på såret kunde man täcka med jord, gödsel, snus och daggmask. Många sorters djurblod kunde ingå, som tre droppar från en mus som kluvits levande - "smörj motsols tre gånger tre morgnar i rad". Vanligast var dock såromslag av tjocka grötar av livsmedel (äggula, smör, ister, kåda, tjära, salt, honung, sirap, socker, bröd, kokt mjöl) eller torkade eller färska växter (malört, angelika, kamomill, mynta, enbär; innerbark av tall, ek, björk eller lind).
Liknande omslag finns beskrivna i sumerisk kilskrift från 3000 f. Kr: Växtpulver, mineralpulver och flodlera utrört med vin, olja, vatten, honung och "sjöolja". Med tillsats av någon barrträdskåda blev smeten desinfekterande och fungerade också som rökelse. Många av Egyptens parfymer gjorde sådan dubbel tjänst som salva, parfym, rökelse och invärtes läkemedel. Fikonkakan i bibelcitatet som inleder denna sida användes i Sverige så sent som vid mitten av 1900-talet; den var särskilt effektiv vid underhudsinfektioner. Därefter skrattades den bort den i några årtionden tills någon kemist hittade ett sårläkande enzym av samma typ som papayans papain.
Alla gamla läkemedel har inte gjort samma lycka i laboratoriet. Öronvax, effektivt tillslutande och alltid tillgängligt, användes före vår tideräknings början för att skydda, lindra och läka sår, brännskador och hudsprickor. Plinius i Rom runt år 70 berättar att det användes på ormbett. På resa i Bohuslän 1742 fann Linnélärjungen Pehr Kalm att det användes på svamspsjukdomen revorm:
 
Man tager örvax, stryker med detsamma omkring revormen, då han sades icke kunna komma längre utan torkar bort.
  Långt senare har det använts i Sverige och England på insektsbett och det förekommer fortfarande i nordiska huskurer, klådstillande på insektsbett och sårläkande på hudsprickor.
Groblad

Groblad "brukas allmänt av bönderna att lägga på sår", berättas i Linnés Flora Oeconomica 1749. Groblad var inte i första hand akutmedel utan ingick i långvarigare sårbehandlingar. Nervsidan ansågs vara utdragande och lades nedåt när var skulle ut; den släta ovansidan användes när inflammationen var över. I båda fallen gjordes små hål i bladen. Andra blad som tussilago lades på mosade.

Plåster
 

Till sårskydd kunde man lägga på ett växtblad vilket som helst, en tygbit indränkt med honung eller, vanligast: sockermättat brännvin penslades på som en skyddande glasyr. På brännskador kunde man pensla linolja som stelnade till en rätt tålig hinna.
Plåster mer lika våra dagars sårförband tillverkades genom att man pressade ut saften ur blad med ett kallt strykjärn på en bit tyg och lät torka. Man sparade också tyg indränkt med tjära, beck eller kåda. Vid behov var det bara var att klippa till en lagom bit och värma tills den var klibbig. Den tunna hinnan mellan ägg och äggskal förvarades torkad för att ha till mindre ansiktsskador.
När de amerikanska häftplåstren kom på 1920-talet antog folk självklart att de gjorde mer än bara täckte över. Även här måste sjukhusläkaren från 1931 lära ut vad som var rätt och riktigt: Amerikanska plåster var ingalunda några "dragande medel" eller annat utan endast till för att skydda såret och hålla fast förband!

Sårsalvor Hur en sårsalvor kunde se ut på 1500-talet berättar den franske barberaren-kirurgen Paré som tjatat till sig det hemliga receptet av en kollega:
 
Han bad mig skaffa ett par nyfödda hundvalpar, ett skålpund daggmaskar, två skålpund liljeolja, sex uns venetiansk terpentin och ett uns brännvin. I min närvaro kokade han i oljan de levande hundarna tills köttet lossnade från benen. Daggmaskarna hade han förut dödat i vitt vin för att de skulle uttömma den jord, som alltid finns i deras tarm. Nu kokade han dem i oljan tills de blev alldeles torra, silade därpå alltsammans genom en duk, varvid för stark pressning undveks. Sedan detta var gjort, hällde han terpentinet och slutligen brännvinet till blandningen.
 

En mycket använd läkeingrediens i århundraden var mumier. Tidiga och äkta mumier innehöll naturlig asfalt, myrraharts och rester av många växter som använts vid balsameringen. På 1500-talet när efterfrågan var som störst avgick båtar från Alexandria fyllda med snabbalsamerade fattiglik. I Frankrike såldes torkat kött från hängda som mumier.
Hemgjorda sårsalvor gjordes inte på sådana exklusiva ingredienser. I Norden hade man till att börja med ingen olja utan använde fast fett som smör och ister. Fettet smältes och färsk eller torkad ört rördes ner. Ringblommor har använts i hela Europa sedan medeltiden. Ringblomssalva och kådsalva hör till de medel som överlevt och fortfarande görs i svenska hem. Jämte fett användes såpa som salva och honung ensamt eller blandat med annat. Paracelsus förespråkade det varmt - se honungshistoria.
På apoteken gjordes salvbaserna av bivax och olja. Ullfett och vaselin förenklade hanteringen mycket när de kom i slutet av 1800-talet - billiga, lätta att blanda med annat och framför allt hållbara.

Nio örters galder
Hur bra salvan än var, hade den inte mycket effekt om den inte lades på med en bön, i förkristen tid en galder, d.v.s. en magisk sång eller ramsa (härav galen = att bli utsatt för galder). En av de äldsta bevarade galdrarna är den fornengelska Nio örters galder, nedskriven i början av 1000-talet av någon klosterperson efter en text som möjligen varit från 800-talet. Som andra galdrar från 1000-1300-tal är den en blandning av hedniskt och kristet. Här figurerar både Oden och Jesus:
Minns, du gråbo, vad du mälde, vad du röjde vid Regenmed.
Una du kallas, äldst av örter. Du hjälper mot tre och trettio,
du hjälper mot etter och mot flogvärk,
du hjälper mot det onda som far genom landet.
Och du, groblad, örters moder, öppnad mot öster, inuti mäktig.
Över dig knarrade kärror, över dig red drottningar,
över dig klagade brudar, över dig fnyste oxar.
Alla dem stod du emot och värjde dig mot. Så skall du motstå etter och flogvärk
och det onda som far genom landet.
Krasse heter en ört, på sten är hon vuxen.
Hon står emot etter, hon stillar värk. Stadig kallas hon,
avvärjer etter, fördriver det onda, drager ut ettret.
Detta är örten som stred emot ormen, hon hjälper mot etter, hon hjälper mot flygeld,
hon hjälper mot det onda som far genom landet.
Låt fly nu, nattskatta, mindre från större,
större från mindre, tills bägge ger honom bot.
Minns, kamomill, vad du mälde, vad du åstadkom vid Alorford:
att aldrig för flogvärk han gav upp andan, sedan man gett honom kamomill att äta.
Detta är örten som heter nässla.
En säl förde den över havets rygg som bot för vreden i annat etter.
Den står emot värk, den värnar mot etter, den hjälper mot tre och mot trettio,
mot fiendehand och mot förgift, mot menverk av vrånga vättar.
Ormen kom ringlande, högg en man.
Då tog Woden runkavlar nio, slog ettertanden, slet honom i nio stycken.
Ett äpple ändade slingrarens etter, aldrig han vände åter i huset.
Körvel och fänkål, två mycket mäktiga,
de örterna gjorde vår vise Herre, helig i himlarna, då han hängde.
Satte och sände dem ut i sju världar oss alla till bot, både arma och rika.
Verka nu, nio örter, mot nio slags flygande ont! Mot nio slags etter, nio slags flogvärk,
mot det röda ettret, mot det rinnande ettret,
mot det vita ettret, mot det vällande ettret,
mot det gula ettret, mot det gröna ettret,
mot det bruna ettret, mot det blå ettret,
mot det grå ettret, mot det glödröda ettret,
mot vätteböld, mot vattenböld, mot törneböld, mot tistelböld, mot isböld, mot etterböld.
Vare det etter österifrån flygandes eller norrifrån färdandes eller västifrån över världen.
Kristus stod över allt slags ont. Jag ensam känner en rinnande ström;
de nio ormarna fruktar och skyr den. Må nu alla ängar täckas av örter,
må nu bortdunsta allt salt vatten när jag detta etter blåser från dig.
  Galdern skulle sjungas inalles 30 gånger - tre gånger över var och en av örterna innan de bereddes och sedan i patientens mun och båda öron innan salvan ströks på. Den var verksam på bölder med etter och flogvärk. Etter (gift, var) och flogvärk (plötslig smärta) hörde till sådant osynligt ont som alltid låg i luften och kunde flygas på en av häxor, vättar, älvor, ormar och spindlar. Receptet på själva salvan finns bland sårsalvorna.
Paracelsus sympatetiska sårsalva Den mest fantastiska av alla sårsalvor är från 1540-talet: Unguentum sympatheticum, Paracelsus sympatetiska sårsalva. Den innehöll bland mycket annat mumie, människohuvudskålsmossa, fett från enucker och daggmaskar. Salvan var så effektiv att den sårade inte ens behövde vara närvarande; det räckte att man lade förband på vapnet som orsakat skadan så läktes såret. Faktum är att salvan ofta var effektiv, eftersom den ersatte den annars vanliga behandlingen med kokande olja. Såret rengjordes och lades om och fick sedan vara i fred medan man väntade på att den sympatetiska salvan skulle fjärrverka.
Skolmedicinen Fick en skolmedicinare hand om ens sår kunde det nämligen bli farligt värre. Metoden att stilla blödning med kokande olja eller glödande brännjärn, lanserad av den persisk-arabiske läkaren Avicenna på 1000-talet, övergavs först i mitten av 1500-talet. En conquistador berättar om sina strapatser i Mexiko omkring 1520:
 
Vi övernattade vid en bäck, och med fettet från en fet indian som vi hade dödat och skurit upp behandlade vi de sårades sår, eftersom det inte fanns olja.
 
Att oljan inte skulle ha använts till enkel sårtvätt förstår man snart:
 
Sedan förband vi de sårades skador med trasor, ty vi hade ingenting annat, och vi botade hästarna genom att bränna deras sår med fett från en död indian, som vi skar upp för att få tag i fettet.
 
Den som gjorde slut på oljekokningsmetoden var ovan nämnde Paré, som började som barberarlärlig och utbildades till fältskär på sjukhuset Hôtel Dieu i Paris. 1537 var han med vid ett fältslag i Italien:
 
Till sist tog oljan slut och jag fick nöja mig med att i dess ställe lägga på en blandning av äggula, rosenolja och terpentin.
  Till hans förvåning mådde de som behandlats med bara detta relativt bra dagen därpå, medan de som oljan hade räckt till var svullna och hade feber och svåra smärtor. Hans rapport - på franska, inte latin! - angreps våldsamt av Paris' läkarkår som hånade honom som en olärd barberare, vilket han ju också var. Till sist fick de vika sig för överlevnadsstatistiken och Paré slutade som hovläkare och gick till medicinhistorien.
Goda sår Från Galenos på 100-talet och fram till 1200-talet ansågs varbildning vara viktig för sårläkningen. Det fanns ont i såret och det skulle ut. Varbildning främjades och underhölls därför med många metoder och kunskapen om de många vartyperna var en hel vetenskap.
Blåsdragning var ett sätt att öppna huden utan kniv så att inre sjukdomar kunde följa med varet ut. Ännu på 1800-talet fanns många kloka gubbar och gummor som kunde lägga blåsdragande omslag på frisk och oskadad hud. Omslagen gav brännblåsor som måste underhållas noggrant. De skulle vara sig på rätt sätt och med rätt hastighet, punkteras vid rätt tidpunkt och läggas om med hudretande medel som drog ut varet. Blåsdragningen kombinerades ofta med åderlåtning, laxering och svettning som hjälpte till att driva ut det förskämda i kropp och livsandar som orsakade sjukdomen.
En annan metod var moxa, idag mest känd som en teknik inom akupunkturen. I Sverige började den brukas inom skolmedicinen på 1600-talet och togs sedan upp särskilt av samerna för att skapa långvariga sår. Multnat trä eller bark från södra sidan på en björk rullades till bönstora bitar, lades där värken var starkast och tändes på 2-3 gånger med en björkkvist, berättar Linné från lappländska resan 1732 och fortsätter i svenska floran:
 
Härav bliver sår, som ofta hela halva året går öppet och får ej läkas förrän det själv vill. Brukas i allvärk, huvudvärk, styng, magvärk, torrvärk etc.
Läkkött En allmän tro i Sverige har varit att barn fick dåligt läkkött om det första djur det fick röra vid var en katt. Var det däremot en hund skulle alla sår läka snabbt.
Mer Medicinhistoria
Medicinsk magi
Salvrecept

Litteratur: Se t. ex. Foucault (1983), Frisch (1961), Gentz och Lindgren (1946), Haggard (1946), Kramer (1958), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Linné (1971), Linné (1975), Ljungdahl (1953), Nilsson och Petersen (1998), Shealy (2000), Svanberg (1998), Tillhagen (1977), Wicklund (1990), Wicklund (1998).
• Citat: Bland allmogen äro...: Lagerholm (1931). Man tager öronvax...: Kalm (1960). Han bad mig skaffa...: Fåhraeus (1946). Minns, du gråbo..: af Klintberg (1998). Vi övernattade vid en bäck...: Díaz del Castillo (1965). Sedan förband vi...: Díaz del Castillo (1965). Till sist tog oljan slut...: Fåhraeus (1946). Läggs där värken är starkast...: Svanberg (1998) som citerar Linnéa Svensk flora från 1755.

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/sarhistoria.html
Datum: 2018 12 13 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac