 |
Såpa
|
|
|
(Turkiskt ordspråk) |
||
| Synonymer | Såpa, kalitvål, kalitvål, fettsyrat kalium, kaliumsalt av fettsyror, kristallsåpa | |
| Farmakopénamn | Sapo kalinus (kalitvål), Sapo kalinus venalis (såpa) | |
| E-nummer | E 470 a Natrium-, kalium- och kalciumsalter av fettsyror | |
| CAS-nummer | 92702-62-6 (av kokosfettsyra), 61789-97-1 (av natriumtalg), 8052-48-0 | |
| Engelska namn | Soap, soft soap, fluid soap, semifluid soap | |
| Andra namn | Romanska språk Sapo (latin), savon mol, savon noir (franska), jabón blando negro, jabón blando verde (spanska) Nordiska språk Blød saebe (danska), suopa (finska) Andra språk Schmierseife, weich Seife (tyska) |
|
| Förväxlingsrisk | • Ja, mellan tvål och såpa i översättningar. Se Tvål- och såphistoria. | |
|
|
||
| Tradition | • Tvål-
och såphistoria I Sverige hobbytillverkas inte såpa lika mycket som tvål eftersom råvarona kaliumhydroxid och stark alkohol är svåra att få tag på. I USA är det lättare och där har Catherine Failor gett såptillverkningen en viss popularitet. Några av hennes grundrecept har samlats för sig. |
|
| Framställning | Såpa är fettsyrors kalisalter - de bildas när kaliumsalter som kalilut får verka på oljor och fetter. Till skillnad mot natriumsaltet tvål måste såpa alltid varmröras, d.v.s. det krävs några timmars kokning av massan. Industriellt framställd grönsåpa färgas och både gul och grön såpa bleks. | |
| Beskrivning | 1901 års svenska farmakopé
beskriver såpa (Sapo kalinus venalis) sålunda:
"Gulbrun, halvgenomskinlig, mjuk och för känseln
hal massa, med svag, icke oangenäm lukt".
Dagens såpa är gul av de ingående
oljorna; förr kunde den också vara grön
av hampoljan. Amerikanska hobbykokare gör
såpor i alla färger; se t. ex. Failors
såpa. Konsistensen kan vara från flytande
till en fast mjuk massa. Såpa hör till de anjonaktiva tensiderna. Molekylerna har en vattenlöslig-fettavvisande och en fettlöslig-vattenavvisande del. I den vattenlösliga delen är den ytaktiva kaliumjonen negativt elektriskt laddad - det är detta som gör håret flygigt. |
|
| Löslighet | • Vatten
och vattenlösliga ämnen som glycerin
och alkohol kan
lösas i såpa. "5 gram skall fullständigt
lösas i 10 gram varmt vatten" var den gamla
reglen och den gäller fortfarande som riktmärke.
Såpan ska lösas utan att vattnet är grumligt
när det svalnat; annars är den inte färdigförtvålad. • Fettlösliga ämnen som fett, oljor, vaxer, eteriska oljor och hartser. är också lösliga i såpa, som är ett effektivt fettlösande rengöringsmedel. pH och inkompatibiliteter • pH 9-10, d.v.s. svagt alkalisk, men kan buffras till lägre. • Alkaliskt överskott i nordisk såpa är 0,5-1 %. För stort överskott ger en oklar såpa, för litet känns igen på att den är seg och tunn när den stryks ut på en glasskiva. |
|
Innehåll
|
Olja Halten fettsyror i nordisk såpa är 38-40 %. De kommer framför allt från flytande vegetabilisk oljor, som föreskrevs i 1901 år svenska farmakopé. • Förr använde man linolja men både denna och tran (fiskoljor) gav tvätten en otäck lukt. • Vid 1900-talets mitt var importerad sojaolja det vanligaste; det kunde också förekomma linolja, majsolja, bomullsolja, sesamolja och solrosolja. • Rapsolja var populärt ett tag på 1990-talet men försvann med EU-bidragen till rapsodling. • Det vanliga idag är tallolja, en biprodukt vid tillverkning av pappersmassa. Den börjar som en svart klibbig massa med vidrig sulfitlukt och renas till gul, bestående av fettsyror, träsyror, oxiderade hartsämnen och fettsyror och oförsåpbart material. Används för övrigt i målarfärg, tryckfärg och många industriella processer. • Gamla tiders grönsåpa fick sin färg av hampolja. Fett Fast fett, vegetabiliskt eller animaliskt, används endast i små mängder, eftersom de mättade fettsyrorna gör såpan ogenomskinlig. • Kokosfett är det vanligaste. • Förr kunde talg användas i "kärnsåpa" och "vit fatsåpa" och talg och ister kombineras med tran (fiskoljor) i "animalisk såpa". Alkalier • Kaliliut = runt 25 % kaliumhydroxid löst i vatten. Olika oljor kräver olika mycket lut för att förtvålas; se förtvålningstabellen. Det krävs mer än i tvål, nästan 20 % av oljans vikt. • Sommartid ersattes förr en del av kaliluten med lite natronlut - vi talar nu om ett 1900-tal då man ännu var beroende av väder vid tillverkningen. Denna sommarsåpa var lite fastare och motståndskraftigare mot värme. • Vintersåpa gjordes lösare genom tillsats av pottaska som kunde finnas i den färdiga såpan med 2-3,5 %. Det används fortfarande ibland av hobbykokare för att göra såpan lättare att röra. Vätska • Vatten, ca 55 % av nordisk såpas vikt, som alkalierna löses i till lut. Om traktens vatten är hårt (ger grumlig såpa) får man överväga att använda destillerat vatten. Tillsatser • Färgning av tvål och såpa kräver sitt eget kapitel, eftersom alkalierna kan påverka färgämnena. Forna tiders svartsåpa färgades med kol och grönsåpa färgades extra redan på 1910-talet. Naturligt grön blir den bara av hampolja. Inget hindrar att man färgar såpor i regnbågens alla färger - så gör Failor och andra amerikanska hobbykokare. • Också parfymeringen kan vara besvärlig på grund av alkalierna. Såpa gjord på tallolja har en lätt naturlig lukt som vi förknippar med såpa men dagens såpor parfymeras dessutom extra. Rapsoljebaserad såpa har ingen lukt alls och parfymeras därför alltid och mer. Barrdoft har alltid varit det vanliga i Sverige. Nitrobensen, en konstgjord och giftig bittermandeldoft, kunde förekomma till in på 1950-talet. • Överfettning: Turkisk rödolja är den enda olja som fungerar. • Ormar och fågelhjärtan är väl ytterst sällsynta ingredienser idag, men ett receptexempel med sådant ges nedan. Konserveringsmedel. • Konserveringsmedel behövs inte; såpan är redan så alkalisk att bakterietillväxt är omöjlig. Bara om man själv har buffrat såpan så att den går under pH 9 kan den behöva konserveringsmedel. Många av tillsatserna (borax, glycerin, alkohol, citronsyra) har dessutom konserverande effekt. • Vad som möjligen kan behövas är något antioxidationsmedel som motverkar härskning av oljorna. Bästa motmedlet är färska oljor i rätt kombination (inte för mycket fleromättade fettsyror). Om de är riktigt förtvålade och såpan neutraliserad kommer den att hålla sig. Grapefruktkärnextrakt fungerar inte som antioxidationsmedel, däremot E-vitamin och rosmarinessens. Tillsatser • Förtvålningshjälpmedel: Grapefruktkärnextrakt sägs snabba på förtvålningen ganska mycket. Runt 0,5 % (ca 0,5 ml per dl olja) tillsätts oljan innan luten blandas i. • Buffringsmedel: Sura ämnen tillsätts efter förtvålningen för att neutralisera alkaliskt överskott. Borsyra är ett gamalt sådant medel, citronsyra vanligt idag, och grapefruktkärnextrakt är också surt. Borax är inte surt men så svagt alkaliskt att det fungerar som neutraliserande medel. Det konserverar och förtjockar också såpan och ger mer och stabilare lödder. • Förtunning: Pottaska (asklut) är en gammal såptillsats. Den är inte nödvändig för förtvålningen om andra alkalier ingår, utan tillsätts för att göra såpan smidigare - massan kan bli mycket seg och tung att röra. Är rätt alkaliskt och kräver buffring efter förtvålningen. • Klarningsmedel: Det går att få en ganska klar såpa bara genom rätt grundingredienser (inget fast fett, inte hårt vatten), men för en helt genomskinlig såpa krävs klarningsmedel. Det vanliga är stark alkohol, men det går att använda andra alkoholer som isopropylalkohol och glycerin. Alla fungerar också som akutmedel för att snabba på förtvålningen. Små mängder förbättrar också löddringsförmågan, medan mycket förstör den. Sockerlösning är ett gammalt medel som klarar såpan ännu bättre än glycerin men saknar dennas hudvårdande egenskaper. • Under 1900-talet har det saluförts "glycerinsåpa", en märklig beteckning eftersom all såpa av sig själv innehåller glycerin som finns i fettet. Möjligen betydde det från början en ljus gul såpa; vid 1900-talets mitt var det ofta helt enkelt "fylld såpa", d.v.s. såpa med potatismjöl och andra bulkmedel. |
|
| Varianter | • Failors såpa. | |
| Hållbarhet | Hållbara. Största risken är att oljorna härsknar. | |
|
|
||
| Hudvård | Rengöringsmedel Såpa är inte så bakteriedödande som man kan tro. Mest rengör den genom att emulgera smutsen. • Desinfekterande vattenlösning (varm): 3 % såpa Hudläkemedel Förr var det inte ovanligt att man använde såpa som salvbas. Råd till signaturen Skärgårdsflicka i tidskriften Helsovännens frågespalt 1888: |
|
|
||
| Och varför inte - skillnaden är inte stor mot de senare mycket använda stearatkrämerna. Därtill kan såpan i sig vara ett verksamt medel. Den har lagts på skavsår och utspädd med hett vatten på kors såriga och inflammerade juver. Grönsåpa är vanligt förekommande i dagens huskurer. Det läggs som såromslag på alla slags hudirritationer, t. ex. lättare brännskador, yttre hemorrojder, soleksem, kallbrand, såriga barnstjärtar, insektsbett. | ||
| Hårvård | • Såpa var det vanliga hårtvättmedlet i Sverige fram till 1900-talets början, med rykte om sig att minska håravfall. Som alla tvålschampon bildar det kalksalter som gör håret torrt och matt och kräver en neutraliserande eftersköljning med något surt sköljmedel.
• Varianten såpsprit (lika delar såpa och alkohol) har varit ett standardmedel mot mjäll - man gned in hårbotten dagligen. Det gjorde säkert nytta i en tid då folk bara i undantagsfall tvättade håret så ofta som en gång i månaden. Mer hårmedelshistoria. |
|
| Massage | Grönsåpa masserad eller pålagd som omslag på kramp, stukningar och stela och onda leder kan ibland ge förbluffande resultat. | |
| Bad | Såpa fungerar bra som badskum, och till skillnad från tensidbaserade sådana försvinner inte skummet när man börjar använda tvålen i badet. | |
| Hudreaktion | Kan ge den typ av irritation som kallas tvåleksem, vinterklåda och hemmafrueksem. | |
|
|
||
| Invärtes bruk | Abortförsök förr: skölja slidan med såpa eller äta den. | |
| Mat och dryck | Tvål och såpa är tillåtna som Övrig tillsats i livsmedel (E 470 a Natrium, kalium- och kalciumsalter av fettsyror). | |
| Miljö | Såpa är antagligen det mest miljövänliga rengöringsmedel vi har idag. Råvarorna är förnyelsebara och ingredienserna lätt nedbrytbara. Godkänt som Bra Miljöval. | |
|
|
||
Recept |
||
| Recept I | • Linolja
- 40 viktdelar • Kalilut - 32 viktdelar • Destillerat kokande vatten - 20 viktdelar (till 100 viktdelar) • Koncentrerad sprit - 8 viktdelar Oljan och luten hettas upp tillsammans under omrörning. När blandningen svalnat något tillsätt alkoholen. Omrörningen fortsättes tills man får en massa som är klart löslig i vatten; då tillsätts vatten. (Källa: Svenska farmakopén 1901) |
|
| Recept II (överfettad) |
• Kalisåpa, d.v.s. vanlig
såpa • Vatten • Turkisk rödolja - 2 % Såpa och vatten blandas till en slät massa. Tillsätt först lite av vattnet och blanda, sedan resten. Turkisk rödolja ökar rengöringseffekten. (Källa: Svanberg 1948) |
|
| Recept III (vit) |
• Vatten
- så att 350 kilo såpa erhålles • Cottonolja - 70 • Kalilut (28° Bé) - 64,2 • Palmkärnolja - 50 • Talg - 25 • Natronlut (natriumhydroxid i vatten, 28° Bé) - 17,7 • Pottaska 27 % vattenlösning - 13 (Källa: Svanberg 1948) |
|
| Recept IV (amerikansk bilsåpa) |
• Linolja
- 100 kilo • Kalilut (23° Bé) - 100 kilo • Vatten - ca 5 % av färdigkokta såpans vikt • Sodalösning (30° Bé) - 3 % av färdigkokta såpans vikt Linoljan förtvålas med hälften av kaliluten. När massan erhållit ett mjölkliknande utseende tillsätts så småningom resten av luten. Såpan kokas försiktigt tills en tjock pasta bildats och får stå vid måttlig värme i några timmar. Sodalösning tillsätts och bortkokat vatten ersätts. (Källa: Svanberg 1948) |
|
| Recept V | • Destillerat vatten
- 172 gram • Linolja - 40 gram • Kalilut (25 %) - 33 gram • Koncentrerad sprit - 5 gram (Källa: Ljungdahl 1953 efter Finska farmakopén 1937) |
|
| Recept VI | • Destillerat vatten
- till 113 gram • Linolja - 100 gram • Kalilut - 22 gram • Koncentrerad sprit - 15 gram (Källa: Ljungdahl 1953 efter Norska farmakopén 1939) |
|
| Recept VII | • Sojaolja
- 400 gram • Kalilut (23 %) - 370 gram • Destillerat vatten - 330 gram • Koncentrerad sprit - 100 gram (Källa: Ljungdahl 1953 efter Svenska farmakopén 1946) |
|
| Recept VIII (magisk) |
• Asklut
• Isterklumpar sparade av julgrisen • Nyligen avlivad orm (ev. groda eller sandödla) - 1 st • Åbrodd - några kvistar • Ene - några kvistar • Tre olika soters fågelhjärtan • Pors • Liljekonvaljblommor I det fria anlades en eld på aspved och av askan gjordes lut som silades noga. Luten slogs i ett kokkärl och i detta lades ister, fågelhjärtan och växter. Sist i koket lades ormen. Allt kokades under noggrann omrörning. Den såplika massan användes som tvål och ansågs hälsobringande. (Källa: Lindberg 1986) Anm. Berättat av författarens mormor som levde i Jämtland 1855-1933. |
|
|
|
||
|
•
Litteratur:
Se t. ex. Antczak och Antczak (2001), Edgren (2007), Ljungdahl (1953),
Meyer (1952), Svanberg (1948), Svenska farmakopén
(1901), Wicklund (1990), Wicklund (1997), Wicklund (1998). • Artiklar: Brita Svedlund: Parfym och färg i rendoftande såpa: allt populärare som rengörare (Dagens Nyheter 1994 08 02). Catharina Grunbaum: Om avstavning och finsk tvål (Dagens Nyheter 1992 11 22). De bruna kliande fläckarne: Skärgårdsflicka (Helsovännen 10:1888). • Nätpublikationer: SNF Bra Miljöval: Surfactants (2005 07 20). Gustav Hess GmbH (2005 09 09). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
