 |
Skägg- och rakhistoria |
||||||||||||
|
(Cornelis Wreeswijk) |
|||||||||||||
| Skägg och makt | Skägg växer bara på fullvuxna män - alltså en vink om makt. | ||||||||||||
| Mesopotamien |
Barberaryrket fanns tidigt i landet
kring Eufrat och Tigris, för här var man noga
med hårväxten vare sig den rakades av eller
behölls. Att
yrket kunde omfatta lite av
varje framgår av Hammarubis babyloniska lagar
från omkring 1700 f. Kr: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| De tidiga kungarna av Ur (2000-talet f. Kr.) höll sig välrakade och skalliga medan akkaderna i norra Sumer var skäggiga. Också assyrierna (600-talet f. Kr.) följde det skäggiga modet. Skägget var en lejonsymbol - flätat, lockat, hennafärgat, inoljat, guldpudrat och invävt med guldtrådar. Ju högre rang desto längre skägg. Soldater var skägglösa eller tilläts ha ett kort skägg. Slavar rakades helt rena. Grannfolket perserna följde samma mode liksom de gammaltestamentliga judarna, som bara rakade sig vid sorg och när de for utomlands. | |||||||||||||
|
Egyptierna som gjorde allting bakvänt enligt andra folk
höll sig hårlösa. I årtusenden lade
egyptiska män och kvinnor av alla samhällsklasser
ned tid och energi på att rycka med pincett, skrapa
med pimpsten och skära med flinta och brons för
att få bort vartenda hårstrå på
kroppen. Ett gott skäl var insekterna. Greken Pythagoras
på resa i Egypten på 500-talet f. Kr. fann
sandlopporna, flugorna och myggorna så olidliga
att han till slut antog landets sed och mycket ogrekiskt började
både raka sig och bära peruk. Peruk bars i årtusenden i Egypten. Lösskägg användes som prydnad av högt uppsatta egyptier. Även här gällde att ju högre rang desto längre skägg. Uppåtvriden spets reserverades för gudar. Materialen var äkta hår, ull eller palmbladsfibrer, allt flätat på samma sätt som håret i perukerna. Så småningom började man också använda metallskägg. Kungligheter av båda könen visade sig gärna i guldskägg vid högtidliga tillfällen och pryddes också med sådana efter döden. Skägget på Tutanchamons dödsmask (t.v.) är en prydlig fläta av guld och lapis lazuli, uppåtvriden som ett tecken på gudomlighet. Det är bokstavligen ett lösskägg, påsatt på masken i efterhand och kan tas av. |
||||||||||||
|
Tidiga greker som Pythagoras ovan bar
däremot äkta skägg, en detalj som fick
egyptier att rysa trots att de grekiska skäggen var välskötta och hölls
väl friserade: halvlånga och klippta i en spets. Så småningom blev skägg ett kännetecken på filosofer. Olika filosofiska skolor hade olika skägg. Epikuréernas var långa, välklippta och parfymerade, stoikernas och cynikernas vilda och ovårdade. I Sparta följde man
Lykurgus lag från 800-talet f. Kr. och rakade bort
mustaschen. Alexander den store var som andra unga greker skägglös när han tillträdde som regent 20 år gammal och började arbeta som världserövrare. Skägg var bara i vägen för krigare, ansåg han, motståndare kunde ju gripa tag i det, och beordrade soldaterna att raka sig. Ingen har slagit honom som trendsetter sedan dess: Hans order gjorde släta kinder till europeisk norm i 800 år, från 300-talet f. Kr. till 500-talet. Bara filosofer och lärare behöll skäggen. Barberare figurerar i ett par grekiska historier. Den äldsta är den berömda myten om kung Midas av Frygien i nuvarande Turkiet. Apollon hade bestraffat honom för någon struntsak genom att ge honom åsneöron. Kungen lyckades dölja dem för alla utom sin barberare, som ingenting vågade berätta men brann av skvallerlust. Till slut viskade han hemligheten i en grop i marken. Där hörde vassrötterna honom och snart kunde alla höra hur det viskade i vassen: - Kung Midas har åsneöron, kung Midas har åsneöron ... Från Sicilien på 300-talet f. Kr. berättas om Dionysios I av Syrakusa att han en dag slogs av skräck när barberaren helt lättsamt påpekade att han faktiskt höll en kniv mot härskarens hals. Barberaren avrättades prompt och Dionysios lät sedan både hår och skägg växa. Bara döttrarna fick putsa topparna emellanåt med glödande nötskal. Samme Dionysios beslagtog under en tempelplundring det gyllene skägget på en Asklepiosstaty med förklaringen att det ändå inte passade sig att han bar skägg eftersom hans far Apollon ju inte hade något. |
||||||||||||
|
Den första mellanfolkliga överenskommelsen
var att använda det joniska alfabetet, förklarar
Plinius, den andra var att införa barberare, tonsores. De ska ha kommit till Italien från det
grekiska Sicilien 297 f. Kr. I Pompeji har arkeologer grävt fram otaliga rakstugor. Alla romare gick till
barberare på stan, även de som hade råd
att hålla sig med privat tonsor, för
rakbodarna var mötesplatser och skvallercentraler
precis som badhusen. Barberarna
fick också sköta en del hudvård, som behövdes, eftersom
tidens rakknivar var slöa. Alternativet var att rycka
bort skägget strå för strå, en metod
favoriserad av Julius Caesar. Romarna följde alltså grekisk sed och höll sig renrakade. Skägg var ett tecken på vanskötsel som kunde uppvisas demonstrativt t. ex. vid sorg. Efter det katastrofala nederlaget mot germanerna i Teuteburgerskogen år 9 lär kejsar Augustus ha låtit hår och skägg växa i flera månader. Bara en kort period på 100-talet gick fria romare omkring med skägg. Modet lanserades av kejsar Hadrianus som var en stor beundrare av allt grekiskt och som ska ha anlagt det för att visa sin filosofiska läggning, enligt vissa för att dölja ärrighet. Eftersom motsatsprincipen alltid har gällt måste slavarna på Hadrianus tid förstås vara rakade. |
||||||||||||
| Rituell rakning |
Den första rakningen var en viktig
initieringsceremoni för unga romare precis som
den varit för grekerna. Hit hörde att skäggstråna
offrades till gudarna som tack för att ynglingen
fått uppnå myndig ålder (17 år).
Så här berättas om Nero som blev kejsare
år 54 strax före sin myndighetsdag: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Indien | Den indiska sexualrådgivningsboken Kamasutra (600-talet) ger råd om vad varje man bör göra: Varje dag bada, varannan dag olja in kroppen, var tredje dag löddra in sig, var fjärde dag raka hår och huvud, var femte dag raka resten av kroppen eller var tionde rycka bort kroppshår. | ||||||||||||
| Religiös skägglöshet | Vad gäller skägg och religion finns två vägar - en slät och en buskig. Betydelselös har frågan sannerligen inte varit i världsreligionerna. För den skägglösa gruppen är avrakningen ett offer. Själva handlingen, särskilt första gången, är laddad med betydelse och symbolik och ritualiseras ofta - se hårhistoriken. Därefter blir hårlösheten en kraftfull identitetsskapare eller om man så vill: tecken på individuell identitet avlägsnas för att man ska kunna uppgå i den kollektiva. Buddhistiska munkar och präster har alltid varit hår- och skägglösa. I kloster, fängelser och soldatkollektiv är hårlösheten dessutom praktisk, tidsbesparande och hygienisk. Från det maniskt renliga Egypten rapporterade Herodotos på 400-talet f. Kr: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Katolska påvar har varit utan skägg sedan 1700. Uttrycket "tvist om påvens skägg" = debatt om struntsaker, kommer av en gammal teologisk tvist om huruvida en för längesedan avliden påve hade skägg eller inte. En "tvist om kejsarens skägg" är en evighetsträta. Uttrycket kommer av att Karl den store på 700-talet kunde avbildas både med och utan skägg; två tyska adelssläkter med var sitt gåvobrev tvistade ännu på 1400-talet om vilket av dokumenten som var det äkta, det med eller utan skägg på sigillet. | |||||||||||||
| Religiös skäggighet | De som följer den skäggiga vägen ser rakning som ett våldförande på Guds skapelse eftersom hår och skägg växer som ett yttre tecken på den styrka och vishet Gud vederfar de sina. För grekisk-ortodoxa kristna, judar, talibaner och sikher är det alltså helt logiskt att kvinnor inte har skäggväxt, och om de har det så är det en naturvidrig och dålig sak. | ||||||||||||
| Sorgsna skägg | I tider och länder där skägglöshet varit norm har skäggighet använts som ett tecken på sorg - "jag är så nedbruten att jag inte ens orkar raka mig". Så gjorde man i Rom. I Indien varade den skäggiga sorgetiden 10 dagar. I Kina kunde den efter en förälders död vara 27 månader. Dagens judar rakar sig inte under sorgetiden på sju dagar. Håret däremot har män och kvinnor över hela världen slitit eller skurit av som ett tecken på sorg. | ||||||||||||
| Vid profetens skägg | Tempelriddarna på 1100-talet hade enligt ordensbestämmelserna skägg och kortklippt hår. Annars var korsfarare ofta slätrakade, vilket sågs som bisarrt och löjligt i de muslimska länderna. Där fick mustascherna politisk betydelse redan på 600-talet. Profeten Muhammed som verkade i dagens Saudiarabien beordrade sina anhängare att raka av mustascherna men behålla skäggen. På det sättet kunde de skiljas från de män i Persien som bar långa mustascher enligt sin lokala religion. Perserna behöll dock mustascherna även sedan de blivit muslimer. Fortfarande på 1550-talet streds det om persernas mustacher, berättar en engelsk resenär: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Än idag har shiiamuslimer mustasch och sunnimuslimer inte. Många andra detaljer i fråga om skäggets storlek, form och ans skiljer olika riktningar åt. För en muslim räcker det alltså att se ett fotografi av en religiös ledare för att avgöra om han är av den rätta tron eller inte. | |||||||||||||
|
Detta sagt om Europa och Västasien.
Skäggväxten verkar avta ju längre österut man kommer. Hunnerna från Centralasien, fördrivna från Kina vid vår tideräknings början och övervunna i Europa först på 400-talet när Attila besegrades, hade skäggväxt men inte skägg om man ska tro kinesiska
skildringar: De var vanställda av ärr därför att de som
spädbarn skars djupt i ansiktet för att slippa
skäggväxt som vuxna. Östasiater har sällan någon skäggväxt att tala om. Krigiska mustascher förekom i det gamla Kina och glesa visdomsskägg bland höga tjänstemän, men allmänt sett har skäggighet i Asien varit ett tecken på sorg eller ovårdat snusk. Det var med fasa och äckel asiaterna åsåg de västerländska skäggen, som ofta verkligen var ordentligt snuskiga. Ett synnerligen berömt kinesiskt skägg är eldgudens. Det är honom, i rött skägg, röd mustasch, röda ögonbryn och röda kläder, man fortfarande kan se bäras omkring i karnevalstågen som avslutar nyårsfirandet i Kina. Zens förste patriark Bodhidharma som tog buddhistisk meditation österut från Indien till Kina på 500-talet avbildas alltid med ett stort rött skägg - det ska visa hur egensinnig och utländsk "barbaren från väst" var. Berömd koan, zengåta att fundera på tills man slås av upplysning: - Varför har barbaren från väst inget skägg? |
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Västerländsk skäggighet och skägglöshet | |||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Barbarer | Barbarfolk - germaner, franker, goter, angler, saxare, jutar och de andra - var oftast skäggiga eller valde ett mellanting, som galler, bretagnare och kelter som rakade av hakskägget men behöll mustascherna. Om kelterna berättar den grekiske historikern Diodoros årtiondena f. Kr. att en del rakade sig medan andra, särskilt de med hög rang, gärna hade mustasch som täckte hela läpparna, vilket var "opraktiskt när de åt". Enligt Tacitus år 98 lät germanerna hår och skägg växa i fredstid och fick raka dem av sig "först när de stod lutade över en nedlagd fiende", hur nu detta gick till. | ||||||||||||
| Vikingar | Nordiska bronsåldersmän var så vitt man vet rakade; man använde just bronsflisor som rakverktyg. Först ett årtusende senare, på 500-talet när skägg började komma tillbaka i Europa, blev det populärt också i Norden. Att raka av någon skägget blev under nordisk medeltid en grov och straffbar skymf. Inget annat kan väl heller förklara Egil Skallagrimssons prioritering sedan han ryckt en karl ur sängen: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Men först har han sjungit ett kväde. Att kunna kväda så att
"män tappade både hår och skägg"
berättas det om med beundran i islänningasagorna men den här gången räckte det tydligen inte. Om vikingarnas skäggighet på 800-1000-talen råder delade meningar. I de isländska sagorna förekommer namn som Kolskägg och Lusaskägg och Skeggi eller Skegge = den skäggige, lär ha varit ett rätt vanligt namn på nyfödda - kanske ett sätt att uttrycka hopp för framtiden. Som vuxna verkar vikingarna ha gjort lite hur som helst med övervikt för skägg på ålderns höst. En arabisk resenär som stötte på vikingar i början av 900-talet berättar att "några av dem rakar sig, andra snor skägget i ett slags flätor". En praktisk och rätt vanlig lösning var att göra som danske kungen Sven Tveskägg omkring år 1000, bära det tvådelat. Anna Komnena, bysantisk kejsardotter och poet, såg vikingarna vid hovet i Konstantinopel, nordbornas Miklagård, på 1100-talet: |
|||||||||||||
|
|||||||||||||
| Den skägglöse Njal | Vid samma tid levde lagmannen Njal på Island. Den sakliga beskrivningen av honom i Njals saga lyder: "Njal var en välbärgad man och vacker till utseendet. Inget skägg växte på honom." Detta sista faktum använde sagornas värsta bitch Hallgerd som skällsord i grälen med Njals hustru: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| och tyckte att han kunde gödsla skägget så att han blev "som andra karlar". Njals skäggiga söner dög å andra sidan inte heller; dem kallade hon dyngskägg. | |||||||||||||
| 1066 | Hade saxarna på de brittiska öarna haft lite bättre koll på kontinentens skäggtrender, kunde de ha klarat sig undan Vilhelm Erövrarens invasion 1066. Britterna visste mycket väl att något var på gång i Normandie och spioner skickades ut. Regeln att katolska präster skulle raka ansikte och huvud hade införts några årtionden tidigare och därför kom spejarna tillbaka med lugnande besked: Det var förvisso mycket folk i rörelse men ingen hade varken skägg eller mustasch, så antagligen var de präster allihop... Bayeux-tapeten om invasionen broderades några år senare: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Katolsk skägglöshet |
Katolska präster och munkar hade från 1031 alltså tonsur och renrakade ansikten. Många av dem ansåg
att alla män borde raka sig på samma sätt och så gjorde ju tydligen också normanderna. Anglosaxer och germaner däremot gjorde det till en hederssak att gå långhåriga och skäggiga, anglosaxerna särskilt efter den normandiska erövringen. I en krönika i början av 1100-talet röt munken Orderik Vitalis i dagens Frankrike ut om tidens oseder. Dit hörde att gå i snabelskor, handskar och långa skjortor samt att ha skägg: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Eller som abboten Bourchard skrev femtio år senare i en stridsskrift mot skägg: I himlen var alla skägg lika långa, men i helvetet skulle man pinas lika länge som skägget var långt... Ett skäggigt mansansikte blev symbol för den katolska dödssynden högmod, Superbia. Sydeuropeiska renässansmän på 13- och 1400-talen var skägglösa och långhåriga och den slanka figuren i smala tights förstärkte intrycket av vän blomma. | |||||||||||||
| Barberare | Under 1100-talet meddelade en rad kyrkomöten förbud för kyrkans tjänare att befatta sig med sjukvård som innebar blodsspillan. Resultatet blev att allt skärande övergavs i klostren och lämnades åt barberarna, som på ett självklart sätt från 1200-talet och framåt bildade gemensamma skolor och skrån med kirurgerna (gemensam nämnare: skärande verktyg). Gränserna mellan yrkena var flytande och flyttades ständigt. I Sverige bröts alliansen på 1600-talet då barberarna kunde övergå till att bara putsa officersmustascher. I Tyskland å andra sidan var kirurgerna fram till 1700-talet pliktiga att putsa officerarnas mustascher. Mer om dessa kårer under medicinhistoria. | ||||||||||||
| Skäggiga nordmän | • Nordiskt 1200-tal: "Skägget
var hyfsat, håret tvärklippt", beskrivs
bonden i den äldre Eddan, som också säger
att det var böndernas egen stamfar Alfi som skapade
skägget. • Svenskt 1300-tal: För sin svenska folkets historia studerar August Strindberg 1300-talets avbildningar och sammanfattar: Präster är vanligen slätrakade. Herremän är slätrakade eller kan någon gång ha tvekluvet skägg. Bönder är skäggiga, bockskäggiga eller slätrakade. • Svenskt 1400-tal: På 1400-talet var det redan gammal sed bland nordiska bönder att bära yviga skägg. De var inte bara till prydnad utan signalerade att man var självägande och till skillnad från kvinnor och barn också förmodat livsklok (härav det syrliga svenska ordstävet "förståndet sitter i huvudet och inte i skägget"). I vissa delar av Sverige var skägg ett tecken för den gifte mannen precis som hårkluten var det för den gifta kvinnan. I Delsbo anlade bonden skägg när han överlåtit sitt hemman på nästa generation. |
||||||||||||
| Skägglösa nordmän | Själen satt som andra starka krafter i skägg och hår, så en fri man utan skäggväxt var skrämmande - kunde han vara en mara, en människa utan själ? Kvinnors skägglöshet var som det skulle; ett bevis på att de inte hade någon själ. Kvinnor med skägg var därför en styggelse. Drängar och manliga tjänare hade en själ i kraft av sitt kön, och måste just därför rakas eftersom deras styrka annars kunde växa i takt med skägget. Av samma skäl skar man skägget av krigsfångar. Mer behövdes inte, berättas det; avrakningen var så förnedrande att all kraft och alla rymningsplaner rann av dem. När den siste folkungen Magnus Eriksson drog på korståg i Ryssland på 1300-talet var regeln: Fångar rakades och döptes och fick sedan löpa efter löfte om att återkomma med guld och silver. Det räckte. | ||||||||||||
| Riddar Blåskägg | Förutom Sven Tveskägg har ytterligare ett par män fått namn efter sina skägg: Den tysk-romerske kejsaren Barbarossa (Rödskägg) på 1100-talet och så den hemske Riddar Blåskägg. Så här börjar sagan om honom
i samlingen Gåsmors sagor av Charles Perrault (1697): |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Historien om Riddar Blåskäggs blodiga tornrum fullt av mördade hustrur går tillbaka på en verklig Gilles de Rais i Bretagne, som hann förgripa sig sexuellt på och mörda hundratals barn innan han avrättades 1440. Och allt enligt sagan för att hans skägg var så fult. Att raka av det var tydligen inte ens att tänka på. | |||||||||||||
|
|||||||||||||
| De skägglösa 16- och 1700-talen | Skägg var alltså makt och bars
av kungar och självägande bönder. Bara
tjänare och ynglingar var skägglösa.
Hur kunde alltså skägglöshet bli mode
på 1600-talet? Det lär ha börjat 1628
med att franske Ludvig XIII av en nyck lät raka alla
sina hovmän, kvarlämnande bara mustach och ett
litet pipskägg. Själv måste han dölja
sin skallighet med peruk och till sådan passade
skägg dåligt. Hans efterträdare Ludvig
XIV, i ännu större peruk, rakade av mustaschen
1680 och därmed var den passé och skulle så
förbli så länge perukerna bestod. Principen
för modeväxlingarna har varit just denna: Korthårig
med skägg eller långhårig utan. I Sverige
försvann skäggen vid hovet i mitten av 1600-talet
och var helt försvunna
i de högre stånden i slutet av århundradet. Och i samma takt som skäggen
krympte, växte perukerna. Bönderna som inte hade peruker att ta hänsyn till behöll skäggen. Snuskiga bondeskägg som släppte matrester i nattvardsvinet blev en tvistefråga. I ett svenskt sockenstämmoprotokoll från 1682 står att läsa om hur man beslutat att alla socknens män måste raka av "sina stora starka och stygga skägg, som var nattvardsgästerna och Guds bord till icke ringa vämjelse". Skar de inte av sig det själva skulle det bli gjort i kyrkan. |
||||||||||||
Ryskt skäggförbud
Ryskt skäggmynt: "Pengar mottagna". |
Ännu hårdare gick det till i Ryssland i början av 1700-talet. Där härskade Peter den store som var fast besluten att göra sitt rike till ett västerländskt mönsterland. Till reformerna hörde förbud för män att bära gammalrysk dräkt och skägg. Det hjälpte inte att Ivan den förskräcklige århundradet innan hade sagt: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Förbuden var ett nyp särskilt åt adelsgruppen bojarer men gällde från 1705 alla manliga undersåtar utom prästerskapet. Peters fogdar for riket runt och tvångsklippte.
Den som vägrade kom undan med skäggskatt och fick ett skäggmynt som kvitto. Med detta fick Peter inte bara bojarerna emot sig utan också prästerskapet och de gammaltroende. "Tsaren rakar av skägg och frotterar sig med tyskarna... lever på utlänningars vis och äter kött på onsdagar och fredagar... alla ska bära den tyska dräkten..." muttrades det. Europeiseringen av Ryssland var Peters privata passion och projekt och efter hans död 1725 försvann förbuden undan för undan. Sådana officiella ingripanden mot skägg var inte unika för Ryssland. Det hände som sagt på 1600-talet att svenska bönder tvångsrakades och under 1800-talets första hälft när skäggstriderna stod som hetast hände detsamma i många andra europeiska länder. Den engelska skäggskatten på 1500-talet berodde dock inte på något skägghat - Henrik VIII hade ju ett ståtligt skägg - utan uppfanns för att dra in pengar. |
|||||||||||||
|
Officerares mustasch
|
Samtidigt som 1600-talets europeiska hovmän
lade av skäggen uppstod ett alldeles eget
mode bland de adliga officerarna:
De rakade av sig skäggen men behöll
mustascherna. ("Musquetager" stavas det hundra
år senare men har inget med musköter att göra;
"mustach" är italienska och betyder överläpp.)
På 1770-talet blev det påbjudet för officerare att använda
skäggvax. Under 1800-talet
behövde det knappast beordras; då blev vax absolut
nödvändigt för att hålla styr på
mustacherna, som kunde växa ut till fantastiska
skulpturer. Gladast för mustaschmodet i Sverige var nog barberarna. De hade ägnat sig åt skärande uppgifter sedan 1100-talet då kyrkan förbjöd sina tjänare att befatta sig med blodsspillan och sedan klostren lagts ner på 1500-talet också haft ett allmänt ansvar för landets sjukvård. 1657 kunde plikten att öppna smittsamma pestbölder överlämnas till badarna och barberarna istället ägna sig åt officerarnas mustascher, som försörjde dem till 1900-talet. |
||||||||||||
| Soldaters mustasch | Bönder som tvångsutskrevs till krigen fick skäggen brutalt avrakade som ett tecken på sin nya sociala ställning. En särskild svensk soldatgrupp, timmermännen, skulle däremot enligt reglementet ha långt helskägg. Hade de inget eget fanns det fram till 1833 lösskägg att hämta ut i regementsförråden. Soldater i tjänst skulle ha mustasch, varken mer eller mindre. Den som rakade av sin mustasch straffades med spö. Även här fanns löshår att låna eller så fick man helt enkelt måla på. Mustaschen skulle fram till 1820-talet svärtas, eftersom alla oavsett hårfärg skulle ha likadana svarta, åtminstone vid parader. | ||||||||||||
|
Romersk-katolska präster och munkar lät sig inte alltid påverkas av de kyrkliga påbuden mot skägg som duggade tätt under 10-1300-talen utan var skäggiga eller skägglösa i modevågor. Svenska präster, som varit slätrakade på 1400-talet (tills de anlade skägg på ålderns höst) men anlagt skägg när det blev modernt bland herremän på 1500-talet, protesterade kraftigt mot 1700-talets nya skägglösa seder. Att alla överstepräster och profeter varit skäggiga framgick ju av Gamla Testamenetet och i Nya Testamentet berättades det också klart och tydligt om Johannes Döparens skäggväxt. Till och med muselmanerna begrep bättre än att raka av sig skägget. Bara ynglingar, tjänare och kvinnfolk var skägglösa! Skägg hörde till "den gamla högtidligheten" och "prästeallvarsamheten". Biskop Jesper Swedberg sammanfattade den gammaldags synen 1716: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| En prästman kallade avrakning av skägget
för andligt horeri. 1710 års överenskommelse
inom yrket om att bära skägg istället för att "följa ungdomens lusta
och ostadighet" hölls
dock inte. Vid 1755 års riksdag hade bara
en av 57 präster skägg. Skägg betydde alltså något - kön, ålder, social ställning, uppgift i livet - men något höll på att hända. Under 1700-talet försvann skäggen också bland de konservativa bönderna. Ännu 1749 berättar Linné på resa i Skåne att de flesta männen hade skägg, drängarna ett mindre än bönderna, men tonen är lite förvånad. |
|||||||||||||
| Utanför prästerskapet förblev högreståndsmän rakade 1700-talet ut, eftersom perukmodet bestod, och slätrakningen varade ett par årtionden in på 1800-talet även sedan perukerna lagts bort. På sin höjd hade man mustasch. Karl XII hade inte ens det, men att han inte heller hade peruk var mycket mer uppseendeväckande i början av 1700-talet. Esaias Tegnérs beskrivning av honom 1820 som "en skägglös dundergud" i hjältedikten "Karl XII" (Kung Karl den unge hjälte...) var alltså rätt poänglös på Karl XII:s egen tid, men säkert mättad med betydelse för 1800-talets läsare, för 1800-talet blev mycket skäggigt och skägglöshet sedd som något extremt märkligt. Den här gången kom skäggen inte från profeter i forntid eller bönder på landsbygd utan från framtiden själv: borgerskapet i staden. | |||||||||||||
|
En del av skäggen smög sig
in så att säga sidledes, via polisongerna.
Ordet dök upp i svenskan 1799 men polisonger hade
naturligtvis funnits dessförinnan. I sin 1800-talsform
började de som ett franskt revolutionsmode och blev populära
bland män som ansåg sig vara framsynta och radikala
- borgare, författare och vetenskapsmän. Redan
1802 föreskrevs att svenska kavallerister och infanterister
skulle ha polisonger. Flera svenska kungar bar
dem senare under 1800-talet. I det engelskpåverkade Göteborg
blev särskilt whiskers och andra mycket yviga varianter
populära men sådana "Göteborgspolisonger"
ansågs inte riktigt comme il faut i resten av landet.
I England omkring 1830 hade dessa whiskers gått hela vägen
och möttes under hakan till ett helskägg. Motrörelsen mot denna präktiga borgerlighet blev romantikerna - män som Byron och Shelley i England, Stagnelius och Geijer i Sverige, Schiller och Goethe i Tyskland. Den franske frontfiguren Chateaubriand beskriver den ideale romantikern 1822: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Republikanska mustascher |
Den borgerliga julirevolutionen i Frankrike 1830 skapade ytterligare ett mode: "republikanska" mustascher, stora, nedhängande och borstiga och så tydligt politiskt laddade att de förbjöds i Bayern. När svenska studenter började behålla sina beväringsmustascher i det civila (det gick hem bland flickorna) blev skandalen inte politisk utan social. I Sverige var mustasch liktydigt med officer och om andra bar dem var det en oförskämdhet mot krigsmakten. Icke desto mindre hade mustascher blivit rätt vanligt bland unga stockholmare vid 1800-talets mitt, om än, som det sades, "herrar löjtnanter kurra". |
||||||||||||
| Revolutionära helskägg |
|
||||||||||||
|
Romantikernas motstånd till trots etablerades det borgerliga skäggmodet
i hela Europa på 1850-talet. Skägg blev det vanliga hos svenska kungar
från Karl XV:s tronbestigning 1859 och standard
bland samhällets stöttepelare. Inte bara respektabla borgerliga män i
städerna hade skägg. Vismän och botare
på landet låg plötsligt rätt i tiden; de hade ju kvar sina skägg från förr
och ofta också det långa håret. Sjöfolk
hade skepparkrans, präster hakskägg, arbetare
helskägg eller valrossmustasch, officerare tunn
mustasch, underofficerare och soldater helskägg.
Polisonger hade dock tappat sin status och sågs under andra
halvan av 1800-talet bara på betjänter och kypare. Det var skäggpomadornas gyllene tid. 1859 utpekade en engelsk rådgivningsbok skäggets dygder: Det var sant protestantiskt (inte avrakat katolskt), engelskt (rakning hade införts av främmande kungar efter Stuartarna) och civiliserat (redan Peter den store hade ju bevisat att orden barber och barbarian hade gemensamt ursprung). Skägg var också hälsosamt. Avrakning kunde ge allt från snuva och tandvärk till blindhet och reumatism. I Sverige hörde en folklivsforskare ett par jämtlänningar, födda någon gång före 1850, förklara sina präktiga skägg med att de i ungdomen plågats av svår tandvärk men att den hade gått bort när de lydde en sames råd att anlägga helskägg. Att samer hade svag skäggväxt var förresten enligt tidens darwinistiska rassvärmeri det tydligaste tecknet på att de tillhörde en svag och degenererad ras. Vita män hade skägg eftersom de tillhörde en överlägsen ras. Ännu 1934 malde tidningsmannen J L Saxon på: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Amerika | 1520 hade en conquistador berättat från Mexiko: |
||||||||||||
|
|||||||||||||
|
De nordamerikanska indianerna däremot hade ingen skäggväxt att tala om och den som spirade upp skar de noggrant bort med stenskärvor. Immigranterna höll sig också skägglösa. En enda kort period efter inbördeskriget 1861-1865
har ansiktshår varit populärt i USA.
Associationerna gick till krigiskhet
och sådant råbarkat mannamod som krävdes
av västerns erövrare. Abraham Lincoln blev då den förste skäggige
presidenten och följdes
av ytterligare fem under ett par årtionden. Både före och
efter var slätrakning normen. Från Boston på
1830-talet berättades att en man som visat sig i skägg
på gatan uppväckt sådan fientlighet
att han måst räddas från platsen av
polis. Idag kan intellektuella amerikaner anlägga skägg vid mogen ålder (populärt bland "professors", d.v.s. allt från gymnasielärare till universitetsprofessorer). Det är också tillåtet för konstnärligt lagda herrar (Ernest Hemingway, Steven Spielberg). I näringslivet är skägg närmast tabu. Det säger amerikaner mycket att Bill Gates (Microsoft) är slätrakad och Steve Jobs (Apple) skäggig. |
||||||||||||
| Ungdom och slätrakade ansikten | Första världskriget tog
död inte bara på miljoner män utan också på
de sista helskäggen, som går dåligt ihop
med gasmask. Mustasch kunde anläggas i mogen medelålder
men inte heller den höll sig kvar länge. Till och med de svenska yrkesmilitärerna övergav
den. Kanske ville de inte förknippas med Valentino
och andra slickade Hollywoodstjärnor som ansågs
fjantiga i Europa. Ett av 1800-talets argument för skägg hade varit att rakning var slöseri med tid. 1900-talets argument mot skägg var precis detsamma: Att ägna timmar åt att sköta ansiktsprydnader var ett tidsslöseri föga värdigt moderna rationella män. Och skäggen som i förra vändan varit så hälsosamma, avslöjades nu av herrar med mikroskop som bakteriehärdar. Benito Mussolini förklarade i ett berömt uttalande att skägg hörde till en gammal dekadent regim som fascismen skulle ersätta med "ungdom och slätrakade ansikten". Han hänvisade till den historiska erfarenheten: Var det kanske inte när skägg blev modernt som romarriket började förfalla? Eller var det när romarriket började förfalla som skägg blev modernt? |
||||||||||||
|
Dagens skägg
|
|
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Avrakningens tekniker
Det har ryckts med fingrar och pincett, slipats med pimpsten och grus, skurits med flinta, brons, glas, kniv och svärd, dragits av med socker, lim och tejp och hyvlats av med rakhyvel och rakapparat... |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
Rakkniven är känd i
Europa sedan 1400-talet. 1780 kom en dubbeleggad.
Den infällbara modellen (t.h), första gången
nämnd i skrift 1680 av en tillverkare i Sheffield,
England, förblev den vanliga ända tills hyveln
slog igenom på 1900-talet. 1902 beräknades att var tredje engelsman rakade sig hemma men bara var fyrtionde fransman; de gick fortfarande till barberare. I Sverige satt man vid köksbordet. Framför sig hade man rakspegel, raktvål, rakborste och en rakkopp med varmvatten. Så väldigt ofta skedde det inte, kanske en eller två gånger i veckan. När det var klart skulle unga frun ha en rakpuss, en sed som är belagd i Sverige till åtminsone början av 1800-talet. ← Rakknif med lös klinga och hvitt benskaft. Bladets bredd 19 mm. En bra knif för billigt pris - 1 kr 20 öre. (Åhlén & Holms postorderkatalog 1909-1910) |
||||||||||||
|
En rakhyvel med ensidigt blad patenterades
i USA redan 1880 men det var med Gillette hyveln slog igenom. King Camp
Gillette tog sitt första hyvelpatent 1895 och bildade
Gillette Safety Razor Company 1900. Året därpå
konstruerade han en hyvel vars blad kunde bytas ut - den första versionen av säkerhetsrakhyveln - och
ytterligare 1903 den slutliga versionen där bladen var tveeggade. 1910 patenterades
säkerhetsrakhyveln och företaget började sälja rakbladen; då som nu var det inte hyveln utan bladen som drog
in pengarna. Priset på hyveln sjönk på
några år från 5 dollar till 10 cent.
Försäljningen gick trögt fram till 1917 då amerikanska armén beställde 3,5 miljoner hyvlar och 36 miljoner rakblad.
Engelska soldater fick raka sig med kniv till 1920.
En mindre hyvel för damerna, Gillette Milady Décolletée, lanserades redan 1914. Annonserna innehöll aldrig ordet rakning. Kvinnor rakade sig inte, de slätade ut, smoothed. En hyvel för damernas armhålor kom från samma firma under andra världskriget. "Rostfria rakblad" slog igenom i Sverige på 1920-talet. Verkligt rostfria blad i stål, fyra gånger så hållbara, lanserades så sent som omkring 1960 av en engelsk firma. Tvillingblad kom i slutet av 70-talet och snart också trillingblad. Båda hade fördelen att kunna säljas mycket dyrare än de gamla vanliga bladen. Idag kan det vara svårt att hitta vanliga rakblad i butikerna. I värsta fall får man nöja sig med en påse engångsrakhyvlar. Bics gula var de första, lanserade i Europa 1975. Med rakhyvel i var mans hem blev det inte mycket kvar av barberarkonsten. Mot slutet av 40-talet var svenska frisörer så less att de ofta helt enkelt vägrade befatta sig med simpel slätrakning. |
||||||||||||
| Rakapparaten | Amerikanen Jacob Schick uppfann sin första
"automatiska rakhyvel" redan 1910, handdriven
eftersom det ännu inte gick att göra en tillräckligt
liten elektrisk motor. Ett annat problem var att landet
inte var fullt elektrifierat. Den första elrakhyveln
som blev någon försäljningsframgång
att tala om patenterade Schick 1928. Tre år
senare presenterade firma Schick den första torrakande
apparaten, lik sådana vi idag menar med elektriska
rakapparater.
Remington kom med sin första rakapparat 1937. Holländska Philips tillverkade sin första 1927 men kom ut på marknaden på allvar först 1939. Den första rakapparaten för kvinnor, Sensor for women från Gillette, lanserades så sent som 1992 i USA och ett par år senare i Sverige. |
||||||||||||
| Rakvattnet | Rakvatten slog igenom efter andra världskriget och ersatte då hårvattnet som främsta herrparfym. Det är fortfarande den enda maskulina hudvårdsprodukt som säljer riktigt bra. | ||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Den hårlösa kroppen | |||||||||||||
|
|
|||||||||||||
| Caesar et consortes | Långt innan romarna började raka
sig hade romarinnorna använt rakkniv, pimpsten och
olika slags pastor för att bli av med hårväxten
och i motsats till männen inte bara i ansiktet utan
också på kroppen. När lebemannen Ovidius skriver
sin förförelsehandbok runt år 0 säger
han att det inte ens behöver ordas om varför
damerna bör raka benen. Det kunde annars vara intressant
att få veta varför damer bör raka benen. Men vi vet ju: Hårlöshet har överallt betytt ungdom, omakt och olikhet gentemot den mogne mannen. När Suetonius runt år 120 skriver sina kejsarbiografier missar han aldrig att få med detaljer om hårborttagning som ett säkert tecken på femininitet eller homosexualitet hos objektet. Caesar, som han kallar en man för kvinnor och en kvinna för män, |
||||||||||||
|
|||||||||||||
| Och Domitianus sedan då, | |||||||||||||
|
|||||||||||||
| Häxors hår |
Ett och ett halvt årtusende senare
fanns det ett nytt gott skäl att slätraka
kvinnor, nämligen att Djävulen kunde gömma smärtstillande medel
i kroppsbehåringen. Rådet
i den katolska handboken Häxhammaren (Malleus Maleficatum)
var därför att alla misstänkta kvinnor skulle rakas av
allt kroppshår innan förhöret och tortyren
började. |
||||||||||||
|
1920-talets lätta klädsel manade fram en allmän kroppslig hårlöshet som ingen sett maken till tidigare eller ens tänkt tanken på. Rader av hårborttagningsmedel lanserades: | ||||||||||||
|
|||||||||||||
| Slugare: | |||||||||||||
|
|||||||||||||
| Idag anser många att även anus bör erbjuda en otvungen estetisk anblick, inför offentligheten liksom inom det egna hemmet. För, handen på hjärtat, vem vill ha en buske mellan skinkorna? Questions, questions, questions, flooding into the mind of the young concerned person of today! | |||||||||||||
| Elektrolysen är lika gammal som elektriciteten,
i alla fall i USA. Annonser om "elektrisk hårborttagning"
dök upp redan på 1870-talet. Under mellankrigstiden
lanserades röntgenmetoden - ett par minuter om dagen
i ett par veckor så var jobbet gjort. Den nischen självdog
hastigt i augusti 1945 när
atombomben föll över Hiroshima. Tips från de gamle • Raka av håret och smörj sedan in med fladdermusblod, hundblod eller hyndors mjölk. • Ryck upp håret med roten och smörj med nattskatteblod. • Stöt svanben till pulver och strö på huden. • En blandning av vinäger och kattskit hämmar osvikligt hårväxten. • Eller gör som indiska män på 4-500-talen: raka håret på bröst och mage i mönster. |
|||||||||||||
| Konsumtion | • USA före 1914: Rakning av benen är i stort sett okänt. • USA 1964: 98 % av kvinnorna rakar benen. • Sverige 1994: 61 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder aldrig hårborttagningskräm, 35 % en gång i månaden till en gång om året. |
||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Bergmark (1983), Birch-Jensen (1991), Corson (1971), Corson (1972),
Dahlby (1954), Edgren (2007), Eriksson (1999), Frisch volym 1 (1961), Frisch volym 2 (1962), Frisch volym 3 (1979), Grimberg volym 2, 4 (1922), Guillou (2002), Gunn (1973), Henrikson
(1981), Henrikson (2000), Klemming läkebok 7 (1883-1886), Kurlansky (2002), Kynne och Kynne (2003), Lindberg
(1986), Maalouf (2001), Pinfold (2000), von Platen (1995),
Plinius (2000), Polo (1967), Riordan (2004), Strindberg
(1974), Thompson (1927), Tillhagen (1977), Tillhagen
(1989), Trasko (1994), Vatsyayana (1994), Widengren
(1953), Wright (1960), Vron (1997). Konsumtion: Jones (2010). |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||||||||||
|
|
|||||||||||||
