 |
Linfrögelé |
|
|
|
||
| Moderväxt | Lin (Linum usitatissimum) | |
| Synonymer | Linfrögelé, linfröslem, linfrödekokt, linfrömacerat, linfröutdrag | |
| Farmakopénamn | Decoctum lini, Macéreatum lini, Mucilago lini | |
| INCI-namn | Aqua, Linum usitatissimum | |
| Engelska namn | Mucilage of flax seed | |
|
|
||
| Tradition | Gammalt konsistensmedel och huduppmjukande medel redan på hippokratisk tid, 400-talet f. Kr. Bortglömt under medeltiden men kom tillbaka på 1700-talet till invärtes bruk. | |
| Framställning | • Hela frön får dra i kallt
vatten eller kokas varefter fröresterna silas bort.
• Slemämnena sitter i skalet; krossar man fröna får man ut också lite av linfröoljan som finns i frövitan. |
|
| Beskrivning | Genomskinligt slem. | |
| Löslighet | • Eftersom kallt vatten används passar linfröslem för att göra ett tunt aloegelé. | |
| Innehåll | Vätska • Vatten, rosenvatten eller annat aromatiskt vatten eller ett vattenutdrag (dekokt, infusion). • Glycerin kan tillsättas för att göra slemmet fuktgivande. Linfrön • Slemämnen (3-6 % i fröna, mest i skalen) med galaktos, arabinos, rhamnos, xylos, galakturonsyra. • Fröna innehåller också aningen cyanväteglykosider (linamarin) som frigörs till smärtstillande och bakteriehämmande cyanvätesyra (blåsyra). • Linfröoljan (30-45 % i frövitan) löses inte ur hela frön; för att få ut den måste de krossas. |
|
| Varianter | • En variant är att krossa fröna och låta dem bilda ett mos, som kommer att innehålla också oljan. Ebers-papyrusen (ca 1550 f. Kr.) innehåller många recept på omslag med krossade linfrön. I början av 1900-talet ingick gröten (med tjära och sockervatten) i ett nyuppfunnet säkert medel mot lungsot. Humbugen avslöjades av den evigt vakande "Byrån för upplysning om läkemedelsannonser" som beräknade att råvarorna i en 2-kronorsflaska kostade 2 öre. | |
| Ersättning | • Loppfrön (Plantago psyllium) och besläktade frön kan användas och används på samma sätt. | |
| Hållbarhet | Slemmet kan hålla sig i en vecka, lite längre om det görs med destillerat vatten som t. ex. rosenvatten. Ska det förvaras längre tid eller användas som råvara i andra beredningar måste det konserveras. | |
|
|
||
| Hudvård | Hudläkemedel | |
| Slemmet lugnar irriterad hud genom att bilda en skyddande hinna. Cyanvätesyran verkar svagt smärtstillande och bakteriedödande. | ||
|
||
|
säger ett svenskt 1500-talsrecept.
Andra exempel är som omslag i
ögonkompresser, på
eksem, svulster och variga bröst. Extrakt av linfrön ingår i ansiktsmasker
- se t. ex. recept på en mjölmask med linfröslem. |
||
| Hårvård | Har använts som hårläggningsmedel. | |
| Hudreaktion | Icke irriterande, tvärtom. | |
|
|
||
| Invärtes bruk | Hela eller krossade frön eller slemmet från blötlagda frön är ett gammalt medel för mage och tarm, rekommenderat redan av de hippokratiska läkarna mot katarr, diarré och buksmärtor. I Europa använt sedan 1700-talet vid kolik och kramphosta. Det är inte oljan som är verksam här (den sitter i frövitan och upptas bara om fröna krossas) utan skalens slem som lindrar de irriterade slemhinnorna och cyanvätesyran som är smärtstillande och bakteriehämmande. Slemmet är också laxerande - 1 msk frön får svälla i ett glas vatten över natten och allt dricks på morgonen. 5 gram hela eller krossade frön brukar rekommenderas och ger effekt inom ett dygn, maxeffekt inom 2-3. | |
| Giftighet | Teoretiskt giftigt ja, men den lilla mängden cyanvätesyra som bildas bryts ner snabbt i tarmen. 10 msk (1,5 dl) krossade frön kan ge huvudvärk, illamående, andnöd och hjärtklappning. Livsmedelsverkets rekommendation: 1-2 msk (15-30 ml) hela frön om dagen. | |
|
|
||
Recept |
||
| Recept I (dekokt) |
• Vatten
• Hela linfrön Låt fröna ligga i mycket hett eller lätt kokande vatten 5-10 minuter. Linfröna sväller snart till dubbla volymen av slemmet som bildas. (Källa: Thomson 1980) |
|
| Recept II (macerat) |
• Kallt vatten
- 1 kopp • Hela linfrön - 15 ml Får dra 8 timmar och silas sedan av. (Källa: Thomson 1980) |
|
| Recept III (dekokt) |
• Vatten
- 1 kopp • Linfrön - 5-10 ml Får koka upp. Silas efter en kvart. (Källa: Thomson 1980?) |
|
|
|
||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Andersen (2004), Ebbell (1937), Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Grotenfelt
(1920), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons
(1935), Klemming läkebok 7 (1883-1886), Lindgren
(1918,). |
||
|
|
||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||
|
|
||
