Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Insektsmedel - Historia

Insektsmedlens historia


Lus, lus! Lämna detta hus, och kom inte igen så länge dan är ljus!
(Läsning mot löss, Dalsland)

Gregorius "Gregorius strör fullt med lus i pälsen", sade man förr i Jämtland. Gregorius är en katolsk potentat som före 1901 hade sin egen dag 13 mars i den svenska almanackan. Han var också ohyreskungen som for runt och spred sina undersåtar loppor och löss och detta särskilt 13 mars. Kläder, pälsar och skinn köpta detta datum ansågs vara närmast värdelösa. Inför Gregorius-dagen vidtogs många preventiva åtgärder: Man målade osynliga kors på dörrarna, lade ut tre kvastar på gårdsplanen eller sopade med särskilda luskvastar ända ut till byvägen. Bäst var att stänga in tre löss och tre loppor i ett hål i en träbit och lägga vid infartsvägen. När Gregorius anlände hörde han djurens tjut där inifrån och brydde sig inte om att avlämna flera.
Inte oväntat fanns det, i alla fall i Västsverige, också en lusegubbe och en lusekäring som dök upp upp på Luciadagens morgon och öste löss över gården om man inte steg upp extra tidigt.
Magiska medel Många magiska medel fick tas till mot ohyra. Ett var att smörja stövlarna på påskdagen. I hela Europa har sedan romartiden också gällt att ohyra drivs bort bäst när man är naken. Det gällde för övrigt alla slags ondskefulla väsen - Martin Luther lär ha skrämt bort djävulen genom att sticka ut sin nakna bak utanför täcket.
Med magiska metoder kunde man också själv sätta ohyra på folk, t. ex. så här: Tag nio loppor och nio löss och koka när månen är växande. Förvara spadet tills månen åter tilltar, d.v.s. en månad, och smörj det då på tröskeln till det hus där du vill att ohyran ska spridas.
Luktande medel Mot löss och annan ohyra bar man också på sig illaluktande eller starkt luktande medel (luffare stank av mysk) eller vad som helst som var giftigt eller märkligt, som arsenik och kvicksilver. Golv beströddes med med starkt luktande blad. På detta sätt användes pennyroyal redan under antiken - det prosaiska svenska namnet på växten är loppmynta. I Norden har malört varit den utan konkurrens mest använda örten. Den skyddade kroppen mot loppor och flugor (ingniden på huden), kläderna mot mal (örten lagd i klädkistorna) och de dyrbara böckerna mot bokmal och möss (blandad i bläck och bokbindarlim).
Rökiga medel Framför allt brände man - rökelsernas historia handlar till stor del om kampen mot ohyra, som kunde inbegripa allt från småkryp, smådjävlar och häxor till bakterier och virus. Skillnaderna mellan de otygen var sällan skarpa och metoderna i stort sett desamma. Eld ansågs alltid renande, varför inget annat än bränning på bål dög mot häxor, kättare och allt som var ont. Alla slags träslag som är motståndskraftiga mot insektsangrepp har man gjort ohyresäkra askar och kistor av och också bränt, som ceder och myrten och i Norden enen.
Egyptiska medel Ebers-papyrusen (ca 1550 f. Kr.) avslöjar egyptiernas speciella problem - loppor, myggor och flugor som bet. Alla omnämnda skadedjur har inte kunnat identifieras. Hit hör smr-djuren, som dog om man höll en ödla över eld tills den dog. Ville man sedan ha död på ödlorna, höll man ett smr-djur över elden tills detta dog. Annars var det vanligaste att bestryka rummen med soda, kol och olja från balanosträdet (Balanites aegyptica).
Viktigast var att skydda spannmålen. Mot småfåglar som stal utsädet på åkrarna ställde man upp en akacia-kvist med orden: "Oh, Horus, han har stulit i stad och på fält, han törstar efter fågelfälten, han ska kokas och ätas!" Kkt-djuren hjdades av bränd gasellspillning som ströks på ladornas väggar och golv. Katterna som egyptierna höll för heliga kunde för övrigt hålla möss borta på flera sätt, t. ex. genom att man beströk allt i lokalen med kattfett.
Nordiska medel I Norden har man framför allt använt olika beredningar på en och malört. Enligt Arvid Månsson på 1600-talet dödade malört och senap inte bara bara hårlöss och deras gnetter utan också den ruggiga åkomman mask i håret. Och "malen peppar, sjuden uti söt mjölk, dräper flugor". Olaus Magnus berättar hur det var på 1500-talet:
 

För att dragarna måtte få vara i fred för myggor och flugor, medan de gå ute på bete, pläga också herdarna i de hagar, där deras hjordar beta, tända eld på enris - enar finns det gott om överallt så på fälten som i skogarna - eller ock sätta eld på furorna nere vid roten och likaledes bränna de doftande säv och ormbunkens torra rötter, ty röken från såväl den ena som den andra av alla dessa växter är ett utmärkt medel att hålla sådana djur på avstånd. För att fördriva mygg och vägglöss ur husen röker man rummen med sågspån, som vid sågning av furuträ massvis hopsamlas, eller med svartkummin, likaså med torrt porsris, svavel, bdellium, illaluktande törne och även med kodynga. För att få bort detta otyg kan man också bestänka huset med ett uppkok på roten av lupiner, svartkummin, malört eller ruta.

Myggor Kapitlet innan har författaren ägnat "den besvärliga myggen i den yttersta Norden, en plåga genom deras stygn och odrägliga pipande".
 
För att nu undgå denna plåga nyttjar nordborna malört, som de dränker i ättika och sedan torkar och röker, att myggorna, när de känner den fräna lukten därav, måste fly sin kos. Likaså ger sig dessa av, när man bestänker huvud och lemmar med ett uppkok på malört, ruta eller svartkummin, om man så hava kan; man kan också använda skomakarsvärta i förening med svett och rökt enris.
 

Medlen var dock inte effektivare än att författaren i nästa mening övergår till att beskriva de myggtält som måste till om man ska kunna sova.

Flugor Mot flugor hängde man upp knippen av al. Flugorna fastnade på de klibbiga bladen. På kvällen tog man försiktigt ner knippet, stoppade det i en säck och bar ut. Man lockade också flugor med mjölk spetsad med flugsvamp eller arsenik och lurade in dem i glaskupor. På 1900-talet kom klisterremsorna som idag hänger i långa rader i ladugårdar och mjölkrum.
Älvor Älvor kunde vara allt från ljusa flick- eller gossväsen till figurer som liknade råttor, grisar eller flygmyror. De bodde i stenar, enar eller tallar och svävade över ängarna på kvällarna efter varma dagar och lämnade älvringar efter sig i gräset. Alla var farliga; lyckades de locka in en i sin älvdans blev man alltid sjuk. Bara att se dem kunde räcka. Så här beskrevs de av en gumma född i Närke 1841:
 
Jo, älvor tala di nog om. Dä va en slags mygg, men di va större än mygg. Di sa att di pina barna på nättra, så di inte feck sova. Älvera kalla di dom. Älvdansar? Ja för all del, dä sa di att di såg om kvällar, när sola gått ner. Där va som myggdansar.
  Av älvor fick man älvablåst, eksem, utslag eller bältros. Bara från Småland finns beskrivna ett dussin olika typer, som man kunde få om man till exempel råkat pinka i älvringarna. För bot fick man gå till en klok, som gick till en skålformig stenhäll kallad älvkvarn och smorde in den med fett eller offrade nålar eller mynt i den.
Loppor Ett 20-tal arter av loppor finns i Sverige men idag möter man dem sällan. Möjligen kan man stöta på djurloppor, t. ex. hundloppor. Människoloppan (Pulex irritans) sprider tyfus och var också det djur som spred pest under 13-1700-talen genom att lifta med svartråttor. Som andra loppor lever den på blod som den helst söker upp nattetid. Den gillar också värme och är alltså en typiskt besvärande sängkamrat. Den stör genom att hoppa omkring och märks genom betten. I början av 1900-talet hade loppor blivit skamliga, men ansågs på sina håll fortfarande vara nyttiga.
Loppor uppstod av sig själva i smuts, sades det förr, och betraktades som rätt beskedliga jämförda med annan ohyra. Man nöjde sig med att loppa sig själv och kläderna, d.v.s. plocka bort krypen ett efter ett. De skulle bitas ihjäl till skillnad från lössen som skulle klämmas ihjäl. I Norden vintertid lade man då och då ut kläder och fällar i snön eller doppade sakerna i vatten utomhus så att lopporna frös ihjäl eller i alla fall blev så stela att de kunde plockas bort. Värme fungerade också; man ångade textilierna eller lade dem så varmt man vågade i ugnen eller nära elden. Sommartid lade man ut kläderna i myrstackar eller strödde ut alblad på golven; lopporna fastnade i de klibbiga löven. Färsk pepparmynta i sängar och på golv ansågs också effektivt; torkad fungerade sämre. Bäst var loppmynta och malört. En vanlig metod som sades fungera mot både loppor och löss var att lägga kläderna på ryggen på en svettig häst.
Vägglöss
Vägglusen (Cimex lectularis - härifrån fick Anticimex fick sitt namn) kom antagligen till Sverige så sent som på 1600-talet, blev allmän på 1700-talet och var en svår plåga i de trånga bostäderna på 1800-talet. I Sverige var den rätt vanlig fram till 1920-talet, då 50 % av hushållen i Norrköping hade löss, 75 % i Luleå och 90 % i Malmberget. Ännu på 30-40-talen fanns den i vart tredje svenskt hem. Den sades komma med begagnade möbler och sprida sjukdomar. Det gör den inte, i motsats till klädlusen, men den kan bli en svår pina särskilt på nätterna. I varenda svensk stuga har det funnits en skrubbstolpe att gnida sig emot och en klipinne att klia sig med.
Man fick vara glad om man kunde hålla dem något så när i schack. Till vardags användes attraktanter, d.v.s. man lockade till sig lössen så att man sedan kunde göra sig av med dem. Vägglusbrädor med borrade hål ställdes nära sängen och tömdes utomhus eller över eld på morgonen. Magiska metoder har varit vanliga. Man kunde t. ex. fånga nio vägglöss, svedja dem och släppa iväg dem så att de kilade iväg och berättade för de andra hur illa de blivit behandlade. Kyla tål de, däremot dör de redan vid 43° så textilier kunde läggas i bastu eller ugn eller strykas eller kokas. På väggar och i springor hällde man skållhett vatten eller skrapade med kniv för att ta död på gnetterna. Man tvättade med terpentin, fotogen och örtdekokter - en 1800-talsmetod var att bestryka sängspringorna med ett hopkok av olja, kvicksilver, salt, ättika och galläpplen - och rökte med svavel och senare formalin, och cyanväte. Olaus Magnus på 1500-talet berättar om en udda metod:
 
Ett ypperligt medel att utrota vägglöss är att utsätta dem för den fräna lukten av det röda skinn, som av tyskarna kalla Reusch leder (ryssläder); detta slags skinn införes till Italien från Moskva över Bulgarien och kommer så till Rom för att säljas
 
- en metod som "lämnar mer olägenhet av lukt och smak än själva oduren", enligt en författare tvåhundra år senare. Linné berättar från sin Västgötaresa 1746:
 
Vägglöss fördrives med många medel; men jag har aldrig hört, det som mig här helt säkert berättades. Väggen strykes med terpentinolja, och tändes på med ljuset, då lågan hastigt flossar, och dödar vägglössen: man bör i vart fall hava vatten till hands, fast denna låga ej gärna sveder eller bränner. Den som vill våga ett sådant försök, som säkert dödar ohyran, bör nog komma ihåg, hälst uti en gammal maläten och mossad trävägg Hippocrates' ord: experimentum est periculosum [att experimentera är riskabelt]. Andra berättade ett säkrare hjälpmedel, nämligen Mentha sylvestris [åkermynta], som straxt skall döda väggelössen.
Bakom tapeten Först på 1920-talet blev ohyra skamligt på den svenska landsbygden. Ludvig Nordstöms reportagebok "Lort-Sverige" 1938 gjorde det närmast skandalöst. Här låter han en provinsialläkare i Småland tala:
 
Om man ska börja från början och gå igenom ordentligt, så kan man ju börja med den lilla loppan. Den är ganska sällsynt nu mera. Ser man ett exemplar, så blir man, om inte glad, så åtminstone överraskad. Det är precis, som det hade gått en farsot över de små kräken, dom är slut ...
Värre är det med vägglössen. Det finns ju på ett och annat ställe, men dock inte så mycket. Jag kan förresten berätta en lustig historia från en cyanvätesdesinfektion, som jag gjorde för några år sedan. Jag kom till en torparstuga, där dom inte hade bott på ett par år, och jag sa till dom:
- Var har ni lössen?
- Ja, lyft på tapeten, så får han väl se.
Jag lyfte på tapeten, men jag såg inga löss.
- Ja, men tapeten är ju grå, se efter, vad som är på väggen där.
Då var det löss alltihop!
- Ja, men, sa jag, hur kan dom leva, dessa löss?
- Jo, det är ingen konst, sa dom på småländska, di äter hinann.
  Vid andra världskrigets slut var vägglössen utrotade i Sverige - för alltid, trodde man, men allt går igen. 2008 rapporterar en biolog på Anticimex:
 
Tidigare har vi betraktat det närmast som en sensation när det rapporterats om vägglöss. Men nu är det inget ovanligt längre.
  Vägglöss är svåra att bli av med - de kan svälta i upp till ett år. Man ser dem sällan eftersom de gömmer sig väl i springor i väggar och möbler på dagen, alltid nära sovplatser, och börjar röra sig först när det mörknar. Liksom loppor märks vägglössen betten som ger en liten och snabbt övergående svullnad. Idag sprids de framför allt genom resande och ett nutida tips är att inte ställa resväskan nära eller under sängen på hotellet.
Huvudlöss Vägglusen är ingen egentlig lus utan en skinnbagge. Av löss finns två arter som går på människor: klädlusen (Pediculus humamus corporis) och huvudlusen (hårlusen, Pediculus humamus capitis). Särskilt den senare har varit en verklig plåga förr därför att den förekom i sådan mängd och kliade i hårbotten så att man rev upp sår som infekterades. Man fick avlusa sig så gott det gick: bena upp håret med en bordskniv, skrapa hårbotten med den och klämma ihjäl lössen som föll ner - ett intimt arbete som ansågs vara mycket njutningsfullt. Till dagligt underhåll använde man luskam av mässing, horn eller ben. I svåra fall behandlades med såpa, olja och fotogen, gråsalva (kvicksilver i ister) eller, som Madickens mamma, giftig sabadillättika. Mindre giftiga medel var olja med malda frön av lusört (Delphinium staphisagria) och inpackningar med avkok på lusgräs (Lycopodium selago). Småpojkar rakades prompt när lössen blev för många. Någon stor affär gjordes inte av lössen eftersom alla hade dem. I rimliga mängder ansågs de vara nyttiga; bra för hårväxten och och ett tecken på att man hade friskt blod. Att inte ha några hårlöss alls var rent av oroande; de flydde svaga och sjuka människor ungefär som råttor flyr sjunkande skepp. I Västsverige unnade man dem t.o.m. en god jul. Just på julafton fick inte ens lössen dödas och för deras skull undvek man att kamma sig.
På 1960-talet ansågs folkhemmet vara så gott som färdigbyggt och därför blev det femspaltiga kvällstidningsrubriker när en svensk skolflicka hittade en lus i håret 1965. Flickan och fyra klasskamrater med gnetter behandlades med DDT och hölls hemma från skolan i två veckor. Då hade man på Karolinska sjukhuset inte sett en huvudlus på tio år, på Södersjukhuset inte på trettio. Sedan gick det fort. 1997 såldes 48.000 förpackningar lusmedel på svenska apotek, 1999 71.000. Idag kommer de flesta skolbarn hem med huvudlöss åtminstone någon gång. Många lusstammar har blivit resistenta mot de kemiska lusmedlen och den gamla metoden med olja har kommit till heders igen.
Klädlöss Klädlöss (Pediculus humamus corporis) hade alla på medeltiden. I viss mån vande man sig vid dem. Uttrycket "Jag känner mina löss på gången" kommer av att man lärde sig uthärda sina egna löss men kunde lida svårt av främmande om man t. ex. sov i någon annans säng. Klädlöss trivs varhelst påbyltade människor tvingas leva tätt ihop - i fattigstugor, sjukhus, trånga bostäder, skyttegravar, flyktingläger och fångläger.
 
Nu ska nog lössen undra vart jag tagit vägen, sa gardisten, vände på skjortan,
 
lyder ett svenskt ordstäv. Klädlöss är långt svårare att bli av med är loppor. Värme har varit den vanligaste metoden men temperaturen måste vara hög; lössen dör först vid 70-100°. En sätt var att hålla plaggen över elden eller ställa sig påklädd vid brasan. Det dödade inte lössen men fick dem att röra på sig så att de kunde fångas in. Bäst var att lägga kläderna i bastun eller bakugnen eller så strök man dem med strykjärn. "De sprack med ett hemtrevligt knastrande", berättas det. På sjukhus och militärförläggningar användes het ånga. Blötläggning i lut som användes för att rengöra ylle och linne hjälpte inte. Kokning dödar däremot klädlöss, så att den kokbara bomullen blev billig i Europa i slutet av 1800-talet gjorde mycket för hygienen.
Till skillnad från vägglöss och hårlöss sprider klädlöss sjukdomar, mest typskt fläcktyfus (fläckfeber, krigsfeber) som ger hög feber, kräkningar och fläckiga utslag. I svåra fall kan den vara hundraprocentigt dödlig. Ett par miljoner indianer beräknas ha dött av fläcktyfus spridd av klädlöss bara under 1560-talet. I många krig har långt fler soldater dödats av fläcktyfus än av vapen.
 
Antingen besegrar lusen socialismen, eller så besegrar socialismen lusen,
  sade en trött Lenin på Sovjetkongressen 1919, mitt under inbördeskriget som som dödade 3 miljoner ryssar i fläcktyfus.
Historiens första klädlusfria och därmed fläcktyfusfria krig blev andra världskriget, då man började använda det första syntetiska ohyremedlet DDT tillverkat av schweiziska Geigy. Medlet framställdes redan 1872 i Tyskland men inte förrän 1942 upptäcktes att det fungerade som insektsmedel. Det gav upptäckaren Nobelpris 1948. Åtminstone ett par till har givits för forskning om smittsamma kryp, 1902 för utredningar om vad malariamyggan kan ställa till med och 1928 för kartläggningen av hur klädlöss sprider fläcktyfus.
Användningen av stridsgas under första världskriget ledde till ett förbud mot kemiska vapen i krig. Industrin måste hitta något nytt att tillverka och det blev bekämpningsmedel för jordbruket. I USA leddes omställningen av arméorganet Chemical Warfare Service och gav på 1950-talet resultat i form av DEET (dietyltoluamid, dietyl-metyl-benzamid) för de amerikanska soldaterna i Korea. Det är fortfarande femtio år senare standardmedel världen runt, i Sverige bland annat i myggmedlen Djungelolja och U52.
Medaljens baksida ... som svenska dagstidningar våren 2010 meddelar att myggor börjat bli resistenta mot. Men att sådana myggstammar ska spridas behöver vi inte oroa oss för, säger en svensk forskare, ja, om man nu inte fullföljer planerna i Bahamas på att bespruta turistområdena och i Afrika på att preparera myggnät med DEET. - Och det gör de väl inte i Bahamas och Afrika?
Cyanväte tog död på många klädlöss och vägglöss under 1900-talets första årtionden och en hel hoper människor också, bland dem poeten Dan Andersson 1920.
Eukalyptusträdet tog död på malariamyggan och blev en miljömässig katastrof. Trädet planterades i stora delar av Europa för att torka ut sumpmarker och därmed livsmiljön för malariamayggan men dödade också det mesta av den övriga växtligheten. Stora områden i bland annat Portugal är idag monokulturer av enbart eukalyptus.
I Sverige prövas sedan 2001 ett nytt grepp mot myggplågan - flygplansbesprutning med bakterier framodlade på majs. Kampanjen var fantastiskt framgångsrik i några ovanligt hårt drabbade nordliga byar. Vad effekterna blir på längre sikt återstår att se. Ett är säkert: Mygg är fågelmat - utan myggor inga fåglar.
Se mer

Medel mot hårlöss
Insektsmedel


Litteratur: Se t. ex. Bergman (2003), Bergmark (1970), Bergmark (1974), Carson (1970), Ebbell (1937), Kewenter (1999), Klemming läkebok 2 (1883-1886), af Klintberg (1986), Lindberg (1985), Magnus 3:11, 22:6 (1976), Månsson (1987), Norlind (1925), Schön (1996), Svensson (2002), Söderström (1926), Tillhagen (1989), Tillhagen (1996).
• Citat: För att dragarna måtte...: Magnus 2:6 (1976). För att nu undgå denna plåga...: Magnus 22:5 (1976). Ett ypperligt medel...: Magnus 23 (1976). Vägglöss fördrives...: Linné (1978). Om man ska börja från början...: Nordström (1938). Tidigare har vi betraktat...: Maria Nöjd: Vägglössen på frammarch igen (Råd & rön, 8:2008).
• Artiklar: Eva Rosander: Loppor och löss, råttor och möss (Fataburen 1970). Olle Bergman: Lössen besegrade Napoleons armé (Populär Historia 7:2003). Mia Terént: Loppor och löss går igen (Fataburen 2004). Roland Johansson: Mygg kan bli orädda för myggmedel (Svenska Dagbladet 2010 05 05).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/insektsmedeltrad.html
Datum: 2018 09 25 - Uppdaterad: 2010 05 17
Cookieinfo
Made with a Mac