Shenet Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem

Deodoranter
Deodoriserande kroppspuder - Fotbad


Synonymer  1) Desodorant, luktborttagande medel, odörborttagare
2) Antiperspirant, svetthämmare
Engelska namn 1) Deodorant, deodorizing preparation
2) Antiperspirant
Andra namn Romanska språk
Désodorisant (franska)
Asiatiska språk
Deodoranto (japanska)
Andra språk
1) Geruchverbesserungsmittel (tyska)

Tradition 89 % av svenska kvinnor i 25-årsåldern använder deodorant dagligen. Forna tiders människor skulle ha sett med fasa på sådant bruk. Att hejda utsvettningen var enligt dem att tigga om sjukdom - då skulle ju svetten gå inåt. Ty
 
genom den dagliga utdunstningen eller transpiration, befrias människorna i Norden väl till hälften ifrån vad som förtärt och i kroppen onyttigt blivit, och det nästan oförmärkt,
  som doktor Haartman påpekar i sin läkarbok för allmogen 1765. Vid ungefär samma tid formulerade svenska medicinare tanken att svetten innehåller något slags insekter som sprids via luften, "intränger sig uti blodbanan, varest de ynglar", varefter de återgår till luften där de förblir smittsamma tills luften renats genom blåst eller rökning. Desto viktigare blev det då att rena luften med rökelse och framför allt att svettas ordentligt så att sjukdomen fick ett utlopp. Till den ändan badades det mycket bastu och dracks svetttdrivande teer på t. ex. kamomill, fläder och lindblommor.
Denna gamla utrensingstanke drogs till sin spets på 1880-talet då "jägerrörelsen" hävdade att dålig lukt i själva verket var den låga och sjukdomsalstrande delen av människans själ, som det gällde att svetta ur sig genom att gå klädd i ylle. Striden blev hård mot "reformrörelsen" som tvärtom hävdade att man skulle klä sig i bomull...
Handsvett
Det var skillnad på svett och svett.
Överdriven handsvett kunde vara opraktiskt - händerna gled på redskapen. Mot detta kunde man hålla en groda i handen, gnugga ett ormskinn eller krama ihjäl en mullvad. Haartman trodde att hanteringen med grodor "torde falla många rysligt" och rekommenderade istället att badda händerna med lindbarks- eller linfröslem eller i äggvita med lite salmiak.
Armsvett
Armgropssvett kunde man gärna dämpa, t. ex. genom att minska på saltet, inta laxermedel och en dekokt på smultronrötter, som gjorde vätskorna och svetten mildare.
 
Den blir drägligare, om armhålan tvättas rena, samt torkas mornar och kvällar med huvudspiritus; rhenskt eller franskt vin; eller ättika, ibland med såpa försatt. Minskas kläderna under armarna eller fordras med glanslärft, så blir svetten mindre, även ock om tjära, helt tunt på linne struken, brukas.
  Fotsvett
Fotsvett däremot fick inte dämpas, därom verkar alla överens. Snarare borde man underhållas den och aldrig någonsin fick den stillas med starkt kylande saker. I extrema fall, som när svettningen ledde till skoskav, kunde man ta till knepet att lägga hundhår i strumporna. Haartman ger inga råd åt det hållet. Tvärtom:
 
Den som alldeles eller till mesta delen förlorat fotsvetten, och märker därav andra plågor i kroppen, eller eljest är plågad av kyla i fötterna eller benen, han bör återställa fotsvetten, medelst ombyte från linne- till yllestrumpors bruk, och med näver- eller, som bättre är, med tagelsulors nyttjande i stövlarna.
  Linnélärjungen Pehr Kalm reste i Västergötland och Bohuslän sommaren 1742. Så här fick han höra i Mellby:
 
Skosvett berättades att en viss officerare här på orten boende varit plågad av; en gång då han var på jakt med en annan sin kamrat och beklagade sig över sin starka skosvett, blev han av den andra rådd att lägga färska allöv uti sina skor under fötterna, varigenom han försäkrades att bliva den plågan kvitt, Han har följt rådet, mistat ock alldeles skosvetten, men i stället slog sig strax en värk med förruttnelse i armen, som sedan hålles före varit en av de förnämsta orsaker till hans tidiga död.
  Och i Kvistrum:
 
Fotsvett sades fördrivas härigenom: Man tager granlav, lindar om foten, drager strumpan därpå och har så på sig om natten samt, om man så vidare tycker, brukar det på samma sätt om dagen i skorne. Detta skall så draga bort skosvetten, att man på ett halvt eller helt år icke skall hava någon känning av densamma. När man brukar detta, skall foten omsider bliva helt gul. Andra höllo björklav före att vara bättre. Men det frågas, om det alltid kan vara rådligt att hindra den gång som naturen själv söker? Man har ovanföre med ett exempel vist, att man bör vara varsam härvid.

1939
Magisk svett
Svett togs också tillvara eftersom den kunde användas magiskt. Mest potent var dösvett som torkats från en döds panna. Med sådan kunde man ge fiender epilepsi och bota utslag, ros, vårtor och andra hudåkommor. En hel del nordisk kärleksmagi byggde på svett, som när man lurade i någon bröd, kaffe eller brännvin med tre droppar av sin svett. Det gamla tricket att ge nya husdjur en tygbit eller foder med husbondens svett har under 1900-talet förresten fått vetenskaplig legitimitet. Vid en veckas ålder kan t. ex. det nyföda barnet identifiera modern på enbart lukten.
Röntgenbehandling mot sjuklig svettning lanserades av skolmedicinen redan i början av 1900-talet. Idag opererar man bort svettkörtlarna. Bieffekterna som ibland följer hade sannerligen givit di gamle vatten på kvarn.
Body odour (B.O.)
Denna skrämmande åkomman B.O. - och förstås ett botemedel mot den, tvålen Lifebuoy - lanserades i USA 1933. Svenskarna uppmärksammades på saken först i början av 50-talet med frågan Är Ni säker under armarna? Deodorantförsäljningen fördubblades på några få år.
Förpackningen
Aerosolsprayer kom ut på konsumentmarknaden efter andra världskriget. 1953 annonserades stiftet som en nyhet i Sverige: Man känner inte sin egen lukt ... men andra gör det! (Barnängens deostick - Ni kan känna Er absolut säker!) En annan stor händelse inom förpackningsdesign inträffade 1955: Bristol-Myers i USA lanserade deodoranten Ban med roll-on-kula.
Thai-sten och bergskristall
Nej, bergskristall fungerar inte som deodorant. Nej, det finns ingen bergskristall i kristalldeodorant, flytande bergskristall och Thai-sten. Så varför kallas det inte alun, som det är? Möjligen för att alun lätt förväxlas med de aluminiumsalter i deodoranter som fått så dåligt rykte de senaste årtiondena. Mer om dem nedan.
Konsumtion
• Sverige 50-talets slut: Över hälften av kvinnorna och 15 % av männen använder deodorant.
• Europa 1963: 48 % av kvinnorna i Storbritannien använder deodorant, 25 % i Frankrike, 12 % i Italien.
• Sverige 1994: 89 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder deodorant dagligen, 3 % aldrig.
Rakt från hjärtat ut på nätet
När jag tar på deodorant tar det flera minuter innan det torkar. Nån som har ett tips?
frågas på ett forum på nätet. Bland de tryckbara svaren: Ta mindre deodorant. Byt märke. Byt sort. Borsta tänderna under tiden. Skaffa dig ett liv. Det är inte deodoranten det är fel på.
Framställning

• Form: Deodoranter kan göras i form av vattenutdrag på växter (infusion, dekokt) att tvätta eller badda med, pulver att pudra med, geléer och krämer att stryka på huden.
• Förpackning: Fördelen med spray är framför allt hygienisk. Här har skett stor produktutveckling sedan 50-talet. Särskilt antiperspiranterna har krävt komplicerade förpackningar eftersom aluminiumsalterna reagerar med metall. I början fick sprayburkarna byggas med glas och i flera lager; idag fungerar plast. Numera behöver man inte heller lösa salterna i alkohol. Istället kan de göras extremt finpulveriserade och förpackas torra i sprayflaskorna. Det ozonätande freonet förbjöds som drivgas 1995 och har ersatts med andra som metan, propan och cigarettändargasen butan.

Beskrivning • Vätskor: Sköljvatten, sprayer, deodoriserande fotbad
• Pulver: Puderdeodoranter har samlats för sig.
• Krämer: Den vanligaste formen fram till 1950-talets aerosolsprayer. Tunnare varianter finns i dagens förpackningar med rullkulor.
• Stift: Mjuka fasta geléer som bildar stift. En enkel och färdig men effektiv form är bitar av alun, som fuktas innan man bestryker huden (sålt som "Thai-sten").
Innehåll
1) Deodoranter
Deodoranter är de odor = mot lukt. Svettningen påverkas inte men lukten döljs med andra dofter, minskas genom att "bindas" eller förebyggs genom att bakterierna hejdas.
Luktmaskerande
• Annan lukt: Eteriska oljor som bergamott, citron, citronella, citrongräs, cypress, koriander, lavendel, myrten, patchouli, petitgrain, rosenträ, tallbarr.
Luktminskande
• Vattenutdrag som omtalas som luktminskande: Citrusdekokt, kamomillinfusion, lavendelinfusion, lindblomsinfusion, ringblomsinfusion, vallörtsdekokt, vallörtsinfusion.
• Alkalier: Natriumbikarbonat neutraliserar de alkaliska ammoniaklika kväveföreningarna i svetten, möjligen genom att neutralisera syror = göra dem mindre flyktiga och därmed mindre luktande. Andra alkaliska ämnen som använts, som borax och soda, har också en viss bakteriedödande effekt.
Luktförebyggande
• Bakteriedödande ämnen: Hit hör i princip alla antiseptika och många ämnen som också används som konserveringsmedel. I "naturlig" kosmetika används ofta farnesol som också är sammandragande. I "onaturliga" deodoranter har de antibakteriella ämnena triklosan och silver blivit omtalade. Båda fanns i deodoranter när Råd & Rön gjorde ett test sommaren 2009. Garanterat utan triklosan, silver och parabener är bara Svanen-märkta deodoranter, som är få.
• Surgörande ämnen: Neutraliserande syror som salicylsyra, borsyra, mjölksyra, citronsyra och estrar av dessa; förr äppelcidervinäger och ättika som sammanställdes till doftande toalettättikor och andra sura toalettvatten.
• Fuktupptagande: Deodoriserande kroppspuder.
Innehåll
2) Antiperspiranter
Antiperspiranter är vanligen också deodoranter, så se ovan. Dessutom hämmar de svettutsöndringen.
Svetthämmande
Alla sammandragande ämnen, samma som används på bulor och svullnader, fungerar i princip svetthämmande genom att dra ihop svettkörtlarna.
• Vattenlösningar: Sammandragande ämnen som alun, farnesol och salt i vattenlösning.
• Vattenutdrag som ekbarksdekokt, trollhasseldekokt och röllekainfusion fungerar genom att växternas garvämnen är kraftigt sammandragande.
• Spritutdrag på samma växter (tinkturer) blir av alkoholen också bakteriedödande.
• Eteriska oljor: De oftast föreslagna cederträessens och cypressessens är starkt sammandragande och dessutom luktmaskerande genom sin egen starka lukt. De kan t. ex. blandas i alkohol, droppas i skorna eller på en tygbit som får ligga i skon över natten eller blandas i puder eller tvättvätska. Salviaessens utvärtes är inte så effektivt som som man kan tro; det är te och andra preparat av salvia tagna invärtes som är kraftigt svetthämmande.
Aluminiumsalter
Aluminiumsalter har använts länge i antiperspiranter för att de hejdar både lukt (genom att vara bakteriedödande) och fukt (genom att stoppa utsvettningen). Exakt hur det senare går till vet man inte. Möjligen täpper aluminiumföreningarna helt enkelt till svettkörtlarna så att svetten inte kommer ut. Beskrivningen "metallen verkar genom att bilda komplex mellan mucopolysackarider i svettkörteln och minskar därigenom på mekanisk väg svettningen" låter som ett annat sätt att säga just det.
Ett smärre men irriterande problem med aluminiumsalterna är att de missfärgar kläder, särskilt i trakter med järnhaltigt eller hårt vatten; aluminium reagerar med järn och kalcium i vattnet. Tvätt med tvål, såpa och optiska vitmedel gör fläckarna värre liksom strykning. Att skölja kläderna i en svag lösning av ammoniak kan hjälpa. De vanligaste aluminiumsalterna i deodoranter:
Aluminiumklorid, hexahydrat (Aluminii chloridum), eng. aluminium chloride: Salt av aluminium och saltsyra. Det första aluminiumsaltet och det mest effektiva, passande för kraftig svettning och långvarig effekt. I ren form är det kristaller, lösliga i vatten (lika delar), glycerin (lika delar) och alkohol (4 delar). 10-20 % aluminiumklorid räcker i allmänhet; 25 % aluminiumklorid i alkohol annonseras som "starkt". Surt, vilket gör det mer hudretande än t. ex. acetat (nedan) och lösningens pH brukar höjas. Kloriden kan användas på flera sätt: Lös den i vatten och propylenglykol (okänd koncentration men enligt apotekspersonals gissning bra mycket svagare än "stark" antiperspirant). Vad blir det? Stärkande nagelvatten. Allt-i-ett för den som svettas mycket och har svaga naglar!
Aluminiumklorhydrat, aluminiumhydroxyklorid, chlorohydrol (Aluminium chlorohydrate, Aluminium dichlorohydrate), eng. aluminium chlorohydrate (INCI-namn: Aluminium chlorohydrate) - aluminiumklorid med vatten: Det mest använda idag, mindre hudirriterande än klorid men ändå hudirriterande för många. Det är ett färglöst och luktfritt pulver, lösligt i vatten och glycerin. Det är för surt för att ingå i stift med natriumstearat, så det kan finnas i roll-on-gelé (20 %) eller som 50-procentig vattenlösning i roll-on-kräm (35 %). Pulvret rörs ner i vatten lite i taget under ständig vispning. Gör man tvärtom, blandar vatten i pulver, blir det en klibbig massa. Löst i propylenglykol blir det lättlösligt i alkohol och kan då gå under namnet aluminiumklorhydrex.
Aluminiumacetat, aluminiumsubacetat, basiskt aluminiumacetat (Aluminii subacetas), eng. aluminium acetate: Salt av aluminium och ättiksyra. Vitt pulver med ättikslukt. Dosering i antiperspiranter 15-20 %. Förr vanligt i sårmedel och ekesemmedel; ingick t. ex. i Burows lösning och Burows salva.
Aluminiumacetotartrat, alsol (Aluminii acetotartras): Blandning av två aluminiumsalter, aluminiumacetat med ättiksyra (föregående) och aluminiumtartrat med vinsyra. Färglösa eller svagt gula kristaller med svag ättikslukt. Innehåller ca 12 % aluminium. Används och doseras på samma sätt som acetatet och är hållbarare än detta i lösning (alsollösning).
Innehåll övrigt För alla typer gäller att de brukar parfymeras starkt. Mer än 3 % eteriska oljor (75-100 droppar per dl) bör inte ingå; medlen ligger an länge på huden på känsliga ställen.
Vätskor

Infusioner och dekokter av växter, eller vattenlösningar av bakteriedödande, sammandragande etc. ämnen.
• Vattenutdrag på växter måste alltid konserveras. Vanligt syltkonserveringsmedel kan användas. Med sura blandningar som toalettättikor löser sig problemet ibland av sig självt - surheten förhindrar bakterietillväxt. Alkohol som passar utmärkt här konserverar vattenlösningar vid 15 % (1 volymdel 40 % vodka till dubbla mängden vätska) till 20 % (lika volymdelar).
Krämer
Geléer och krämer förtjockade, emulgerade och konserverade på sedvanligt vis.
• Fettmängden måste vara liten så att inte kläderna fläckas ner. Vanligen används mineraloljor och vaselin men vegetabiliska oljor går utmärkt.
Stift
• En enkel men effektiv form är bitar av alun, som fuktas innan man bestryker huden. Säljs under fantasirika namn som Thai-sten och bergskristalldeodorant.
• Stift görs i form av stearattvål på samma sätt som parfymstift: Natriumstearat får bilda ett fast gelé ihop med någon alkohol, t. ex. propylalkohol. Till detta sätts någon svettdämpande ingrediens, upp till 5 % isopropylmyristat eller propylenglykol (di-, tri-) som förhindrar att blandningen torkar och lite cetylalkohol gör att stiftet sprids lättare på huden.
Aerosolsprayer
• Som drivgas t. ex. isubutan och propan i vätskeform.
• Aluminiumsalter, mycket finpulveriserade.
Antiperspiranter med aluminiumsalter
• Vatten (50-75 %) och aluminiumsalter (10-25 %) med tillsatser (10 %): förtjockningsmedel, mjukgörande ämnen, lösningsmedel, parfym, färgämnen.
• Mjukgörande ämnen (7-8 %) är nödvändiga för att göra preparaten mindre sträva och uttorkande - sorbitol, glycerin, propylenglykol, glycerylstearat, isopropylmyristat, flytande paraffin eller någon fettalkohol som cetylalkohol eller lanolinalkohol. I roll-ons förhindrar samma ämnen också att aluminiumsalterna torkar och kristalliserar, vilket skulle få kulan att fastna.
Konserveringsmedel: Aluminiumsalterna är bakteriedödande i sig men extra konserveringsmedel tillsätts ändå för att hindra bakterietillväxt både i förpackningen och på huden. Här handlar det inte om milda medel av den typ som är godkända i livsmedel utan råstarka ämnen som derivat av fenoler eller aminer, t. ex. Triclosan.
Löslighet pH och inkompatibiliteter
• Antiperspiranter med aluminiumsalter är sura (pH under 6).
• 50 % vattenlösning av aluminiumklorhydrat är svagt surt (pH 4-4,5).
Varianter Deodorantpuder - absorberar fukten.
Fotbad med deodoriserande effekt.
Hållbarhet Deodoranter från varuhushyllan håller sig ett år eller två sedan de öppnats, i oöppnad föpackning åtminstone två - teoretiskt. I praktiken håller det i åratal. Hemgjorda blandningar får bedömas efter typen - infusioner och geléer med vatten håller sig högst en vecka utan konserveringsmedel, alkoholblandningar kan stå sig i åratal, en bit alun ett halvt liv. Som alltid gäller att förpackning (tät, mörk, liten, pumpflaska) och förvaring (svalt och mörkt - inte under badrumslampan) kan göra stor skillnad och att förändrad lukt är ett säkert dåligt tecken.

Hudvård

Svett består av vatten (upp till 1 liter en vilodag, upp till 4 liter en varm arbetsdag), ammoniak, salter, urinsyra, lite blandade gifter samt en cocktail av hudvårdande ämnen som mjölksyra och karbamid som håller hudytan sur till skydd mot kemikalier, bakterier och svamp. Några bakterier innehåller inte svetten men de gror bra i fukten och värmen i armhålan och då luktar det - svett. Vad man kan göra är att hindra utsöndringen av fukt som de kan växa till sig i och döda de bakterier som redan bildats.
Kan det göras utan köpt deodorant?
• Armhålorna är kanske det enda ställe på kroppen som det av praktiska skäl är motiverat att raka. Utan hår blir det mindre yta för bakterier att fastna på. Låter man bli deodorant samma dag slipper man svedan i småskadorna.
• Rengöring är inte så banalt som kan tyckas: det tar bort bakteriehaltig svett som redan luktar och hämmar och dödar bakterier som kan bilda ny lukt.
• Eftertvätt med sura blandningar neutraliserar de ammoniaklika kväveföreningar som luktar och sänker dessutom pH så att bakterietillväxt hämmas. Exempel: surt toalettvatten, toalettättika.
Alkohol är förbluffande effektiv, särskilt om den tillsätts luktmaskerande och svetthämmande eteriska oljor och/eller kombineras med surt. Exempel: surt alkoholhaltigt toalettvatten, toalettättikslösning.
• En enkel men effektiv deodorant är vattenlösning av alun eller en bit fast alun som fuktas innan man bestryker huden.

Hudreaktion

• Alkohol har fördelen att deodoranten behöver mindre konserveringsmedel men kan torka ut och därmed irritera huden.
• Rakning ger alltid lite småsår ("irriterad eller skadad/sprucken hud" som det kallas i deodoranternas varningstexter) som gör huden både känsligare och mer genomtränglig för ämnen utifrån.
• Aluminiumsalter är kraftigt uttorkande och blir därmed hudirriterande. I EU krävs varningstext på förpackningen för vissa aluminiumföreningar. Det är framför allt huden i armhålorna som irriteras (klåda, rodnad, utslag) men också ansiktet kan reagera, särskilt på spray. Från USA där "feminine deodorants" används flitigt har kommit många rapporter om underlivsirritaion av aluminiumsalter. Jämför alun, också ett aluminiumsalt men långt mindre irriterande.
• Allergiska reaktioner på deodoranter kommer oftast av doftämnen, därefter på konserveringsmedel och bakteriedödande ämnen. Allergi mot aluminium är däremot ovanligt och anses då ha orsakats av vaccination.


Giftighet Många är tveksamma till kraftigt svetthämmande medel över huvud taget. Mot detta argumenterar läkare att fukten kan avdunsta på andra ställen på kroppen där det inte lika lätt bildas bakterier = lukt. Klart är att deodoranter / antiperspiranter bör vara så giftfria som bara är möjligt, eftersom armhålan hör till de områden på kroppen som lättast absorberar ämnen, särskilt efter rakning.
• Spray är en krånglig form som krävder extra kemikalier för att fungera. Sprayen hamnar dessutom i andningsvägar och lungor vars slemhinnor inte kan skydda sig lika bra som huden. Inandning av stora mängder spraydeodorant har lett till att barn måst intensivvårdas.
• Aluminiumsalter har kritiserats i årtionden. Att personer med Alzheimers sjukdom har mycket höga halter aluminium i hjärnan togs först som ett tecken på att aluminium kan bidra till Alzheimers, men idag tror man snarare att det är sjukdomen som gör att aluminium tas upp och ansamlas lättare.
• Många andra metallföreningar har använts och används fortfarande i deodoranter. De av kvicksilver, krom och bly är tveklöst giftiga för både kropp och miljö. Största hälsofaran idag är silver. Det är ett extraordinärt ämne som används i extraordinära situationer i sjukvården och oroar läkare på allvar eftersom vardaglig användning kan leda till antibiotikaresistens. Föreningar av tenn och zink är mindre hälsovådliga. Järnföreningar är antagligen rätt oskyldiga.
Miljö Största miljöfaran är silver, en icke nedbrytbar tungmetalll som är farligare för vattenmiljöer än t.o.m. kvicksilver. Hur smart är det att duscha ut det i avloppet varje dag? Både metallen aluminium och dess salter har rykte som miljöbelastande och klassificeras som miljöfarliga av Nordiska ministerrådet. Också tenn- och zinkföreningar kan vara miljöskadliga.
Lagstiftning För en del metallföreningar, bl. a. aluminiumklorid och aluminiumzirkonium, krävs varningstext på förpackningen: "Använd inte på irriterad eller skadad/sprucken hud".

Recept

Recept I
(tvättvatten)
• Dekokt av timjan - 1.000 gram
Spiritus vini (t. ex. konjak) - 50 gram
Pepparmyntsessens - 2 gram
Lavendelessens - 2 gram
Rosmarinessens - 2 gram
Citronessens - 2 gram
(Källa: Pio 1922)
Recept II
(tymolsprit)
Alkohol
Tymol - 0,25 %
Medel mot svettning. Starkt antiseptiskt.
(Källa: Lagerholm 1931)
Recept III
(tymolsprit)
Rosenvatten - 168 gram
Flädervatten - 56 gram
Benzoetinktur - 14 gram
Tannin - 0,6 gram
Borttager fuktighet hos händerna. Används efter tvättning.
(Källa: Wenström 1938)
Recept IV
(alunvatten)
Alun - 15 ml
Vatten - 500 ml
Alun löser sig lätt när vattnet värms upp lite.
(Källa: Wenström 1938, Shenet 2000)
Anm. Den gamla typen av deodoriserande tvättlösning som förekommer i farmakopéerna, här 2 % men kan göras starkare. I dagens handel kallas det "flytande Thai-sten".
Recept V
(tvättsprit)
Alkohol - 600 gram
Glycerin - 600 gram
Salicylsyra -150 gram
Borax - 150 gram
Borsyra - 59 gram
Mot fotsvett.
(Källa: Gaugin 1947)
Recept VI
(spritlösning)
Alkohol - 450 gram
• Destillerat vatten - 150 + 200 gram
• Aluminiumklorhydrat - 150 gram 
Propylenglykol - 50 gram
• Parfym - 0,3-0,5 %
Aluminiumklorhydrat rörs undan för undan ner i lika vikt vatten och vispas så att det löses. Det fungerar inte att hälla vattnet på pulvret; då bildas en klibbig massa. Resten av ingredienserna tillsätts lösningen. Ger en snabbtorkande antiperspirant.
(Källa: Thomssen 1947)
Recept VII
(vattenlösning
typ Odorono)
• Destillerat vatten - 85 gram 
• Aluminiumklorid - 15 gram 
• Anilinfärg för att färga lösningen svagt röd 
(Källa: Svanberg 1948) 
Recept VIII
(kräm)
Lanolin - 70 gram 
Vaxsalva - 10 gram 
• Destillerat vatten - 10 gram 
Salicylsyra - 1 gram 
• Rosdoft 
(Källa: Svanberg 1948)
Recept IX
(citron)
• Borstade finrivna skal av citron
Gnid armhålorna försiktigt med pulvret. Skölj av med ljummet vatten.
(Källa: Hillker 1989)
Recept X
(zinkvatten)
Zinkoxidpulver - 25 ml
Vatten - 75 ml
Zinkoxiden löser sig inte i vattnet; skaka bara om det. Förvara kallt. Gammalt tvättmedel som sades vara deodoriserande.
(Källa: Shenet 2000) 
Recept XI
(alun)
Alun
Lite alun fuktas med vatten och stryks på huden. Större bitar säljs som deodorantsten och Thai-sten.
(Källa: Shenet 2000) 
Recept XII
(stift)
Vatten
Propylenglykol
Citronsaft, vinäger eller något annat surt
Natriumstearat
Natriumbikarbonat
Eteriska oljor och andra doftämnen
Grundrecept på en serie s.k. naturliga deodoranter i dagens handel.
(Källa: Innehållsförteckningar 2001) 
Recept XIII
(stift)
Natriumstearat
Propylenglykol
Aloegelé
Trollhasselextrakt
Grapefuktkärnextrakt
En annan grundvariant i handeln.
(Källa: Innehållsförteckningar 2001) 
Recept XIV
(roll-on)
Alkohol - 75 %
• Aluminiumklorid (se om innehåll ovan) - 25 %
Innehållet i stark antiperspirant som säljs på apotek. Det kan nog vara lämpligt att sätta till något mjukgörande; se om innehåll ovan. Eller späd blandningen mer och använd som nagelstärkare...
(Källa: Innehållsförteckning 2004) 
Recept XV
(alkohollösning)
Alkohol
Källvatten
• Blandning av äkta eteriska oljor, citrus
• Citronolja 
Innehållet i Weledas citrusdeodorant. Gammalt klassiskt recept som ger en förvånande effektiv deodorant. Citrusoljor är lättlösligare än de flesta andra eteriska oljor men alkoholstyrkan bör ändå vara hög för att de ska lösa sig ordentligt. Med vanlig vodka (40 %) behöver blandningen skakas om före användning. Starkare rekommenderas - 60 % vodka eller 70 eller 95 % denaturerad sprit. I stället för sprit kan man förstås använda citrustinktur.
Eteriska oljor: Bergamott, citron, citronella, citrongräs sägs ha bra deodorieserande effekt. Ta inte mer än 3 % (runt 100 droppar per dl). "Biologiska", "ekologiska" etc. oljor har kvar mer av fruktskalens vaxämnen, som har viss hudskyddande effekt men också grumlar lösningen.
Kostnad: Med denaturerad sprit från apoteket 5-15 kr per dl beroende på eterisk olja; att jämföra med butikspris ca 140 kr.
(Källa: Innehållsförteckning 2005)
Recept XVI
(stift)

• Någon alkohol, t. ex. propylalkohol
Natriumstearat
• Något aluminiumsalt (se ovan), dock ej aluminiumklorhydrat - 10-20 %
Isopropylmyristat eller propylenglykol (di-, tri-) - upp till 5 %
Cetylalkohol - 2-3 %
• Parfym, t. ex. eterisk olja - 0,5-1 %
Stift görs i form av stearattvål på samma sätt som parfymstift. Aluminiumsalt strös ner i alkohol under vispning så att det löses. Natriumstearat rörs i och löses, därefter övriga ingredienser: Isopropylmyristat eller propylenglykol som hindrar blandningen från att torka, lite cetylalkohol som gör stiftet mjukare och lättare att sprida på huden och doftämne. Vilket aluminiumsalt som helst kan användas, dock inte aluminiumklorhydrat som blir för alkaliskt. Inte heller alltför sura ämnen (pH 4-4,5) kan ingå.
(Källa: Sign. Bäckan 2005)


Litteratur: Se t ex Antczak och Antczak (2001), Bergmark (1974), Buchman (1975), Lodén (2002), Lodén (2008), Meyer (1952), Poucher och Howard (1974), Svanberg (1948), Thomssen (1947). Konsumtion: Lodén (2008), Jones (2006).
• Citat: ... genom den dagliga utdunstningen...: Hartmann (1967). Den blir drägligare...: Hartmann (1967). Den som alldeles...: Hartmann (1967). Skosvett berättades...: Kalm (1960). Fotsvett sades fördrivas...: Kalm (1960).
• Artiklar: Så stärks naglarna (Apoteket 3:2004). Christina Farm: Vad har du under armarna? (Råd & Rön 6:2009)
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 09 14).
Google dokument: Jones (2008): Globalizing the beauty business... (2011 01 15)

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/deodorant.html
Datum: 2018 06 24 - Uppdaterad: 2011 11 6
Cookieinfo
Made with a Mac