Shenet

Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Cold cream - Historia

Cold cream-historia 


  Cold cream är den där feta krämen som fruar kletar med framför spegeln i amerikanska 40-talsfilmer - en typisk rengöringskräm och nattkräm. För allmänbruk är den för fet för vår smak, men på nariga armbågar och knän, till fotkräm, handkräm och för vinterbruk är den fenomenal. Den är också, trots allt nytt som produceras, because we're worth it, både det effektivaste och snällaste sminkborttagningsmedlet.
Men se upp: Burkar som det står Cold cream på idag har bara avlägsen likhet med originalet.
Kylkräm Benämningen cold cream kommer av att krämen svalkar på huden när vattnet avdunstar. Det var nytt när apotek började tillverka den på 1700-talet och kommer sig av att den innehåller både fett och vatten. På en amerikansk hemsida kan man läsa att namnet kommer av att man förr i norra Europa gjorde krämen med rapsolja (cole oil - cold cream)... Något recept på rapskräm till stöd för den teorin har inte lagts fram.
Galenos Historien om cold cream brukar börja med den grekiske läkaren Galenos (130-200). Receptet är en vidareutveckling av den traditionella salvan och ceratet på olivolja och bivax - med ivrig omrörning kan man få ner vätska i dem. Det är mycket troligt att Galenos gjorde just detta, men "originalrecept" på cold cream ska man ta med en nypa salt särskilt om de innehåller mer än tre ingredienser. På Galenos tid fanns varken rosenvatten eller mandelolja så som vi känner dem idag, varken i Grekland eller Rom där han verkade.
"Originalet" Så här brukar receptet lyda:
Mandelolja - 100 gram
Rosenvatten  - 75 gram
Bivax - 25 gram
Olja och vax smälts ihop, vattnet värms och strilas i, allt röres tills svalt.
Äpplesalva I begynnelsen var äpplesalvan, aktad av grekerna för att den var just en kall kräm; utmärkt att smörja in huvudet med vid fester och symposier med mycket vin. Bäst var rosenolja, vegetabilisk olja som rosor fått dra i, men hade man inte det tog man äpplesalva. Kanske liknade grekernas äpplesalva den som beskrivs från förra sekelskiftets Jämtland: Koka röda äppleskal och blanda med grädde; smörj på kinderna för att göra dem skära och lena. Den kan också ha liknat den fornengelska salva av vildäpple och nio örter till vilken man galdrade (hela galdern finns under Sårhistoria, dess recept på äpplesalva bland Sårsalvorna):
 
Ormen kom ringlande, högg en man.
Då tog Woden runkavlar nio, slog ettertanden, slet honom i nio stycken.
Ett äpple ändade slingrarens etter, aldrig han vände åter i huset.
  Även de tidiga farmakopéernas äpplesalva (Unguentum pomatum) var precis vad det lät som, en salva av äpplen: Äpplen, fett, någon harts och kryddor kokades ihop. 18 välluktande ingredienser fick man ihop i ett tyskt recept 1658.
Pomada 15-1700-talens apotek kallade gärna sina äpplesalvor pomador, av italienska pomo = äpple och latin pomum = trädfrukt, äpple. Den unga franska parfymindustrin övertog termen under 1700-talets andra hälft. Pomade kom snart att betyda allt slags fett och särskilt hårpomada.
• Västeråsbiskopen Peder Månsson som vistades i Rom 1508-1524 beskriver hur pomada tillreddes där: Tag söta äpplen... börjar beskrivningen. Äpplena skars i bitar och överhälldes med rosenvatten och tillsattes ister, kryddnejlika, kanel och andra kryddor. Efter fyra timmars sjudning tillsattes bivax och allt fick sjuda ytterligare en kvart.
• I ett recept av Nostradamus 1556 ingår förutom samma äpplen, grisfett, rosenvatten och kryddnejlika också kvittenfrukter och skal av apelsin, citron och cedrat.
• Elizabeth I sägs ha tillverkat en hårpomada av äpplen och hundvalpsfett...
En vanlig användning salvan var att stoppa massan i pomandrar, "luktäpplen" som bars på kroppen eller hängdes i rummen till skydd mot pest och andra smittor. Där fungerade äpplena som bulkmaterial, någon harts som bensoeharts var bindemedel och ambra och mysk som luktämnen. Det verkligt exklusiva var kryddan: En (1) kryddnejlika kostade en förmögenhet.
Men varför ha äpplen i apotekssalvan? Som det påpekas i det tyska receptet: Det är mycket lättare och går lika bra utan. Och så blev det. När Stockhomsfarmakopén publicerade sitt recept 1686 hade den inte sett skymten av ett äpple.

Steg 1:
Rosensalva

Redan den första nationella svenska farmakopén 1775 innehöll en rosensalva (Unguentum rosaceum): Rosenvatten nedrört i ister och parfymerat med pomeransolja. Sådant stod receptet kvar till 1800-talets mitt. Londonfarmakopén 1762 innehöll en likadan salva kallad enkel salva (Unguentum simplex).

Steg 2:
Valravssalva

Vit salva (Unguentum alba) utan doftämne (olja, bivax, valrav) hade man gjort i årtionden i Londonfarmakopén. I 1869 års svenska farmakopé rördes rosenvatten ner i vit salva (mandelolja, bivax, valrav). Resultatet blev valravssalva (Unguentum cetacei) med underrubriken cold cream. Den stod kvar likadan t.o.m. farmakopéns elfte och sista upplaga 1946 med små skillnader i proportionerna. Receptet kom från brittiska farmakopén, som kallade den spermaceti ointment (valravssalva) men inte cold cream.
Spermaceti ointment (Unguentum cetacei) i 1898 års brittiska farmakopé var annorlunda: en regelrätt salva utan vätska. Samma salva med tillsats av rosenvatten kallades rose-water ointment (Unguentum aqua rosae). 18-och 1900-talens farmakopéer famlade annars vilt vid namngivningarna. Salvor med valrav kallades valravssalva både när de innehöll rosenvatten (regelrätt cold cream) och när de inte gjorde det (regelrätt salva). Däremot kallades vattenfria valravssalvor aldrig cold cream. Det var just vätskan som definierade cold cream.

Steg 3:
Valravssalva med tillsater

På 1920-talet slog kosmetika och hygienprodukter igenom i både USA och Europa och industrin försökte fylla efterfrågan. Storsäljaren bredvid tvål var cold cream. Den traditionella varianten efterfrågades också, men industrin experimenterade också gärna en del med nya doftsättningar och mineraloljorna paraffin och vaselin, som var både billigare och hållbarare än vegetabiliska oljor. Den välkända Pond's Cold Cream (1907) var en sådan vaselinvariant.

Steg 4:
Valravssalva med borax

Borax kunde inte bara rengöra kläder, kropp och hår, det visade sig vid sekelskiftet också kunna emulgera. Med borax i valravssalva kunde mängden dyr och dåligt hållbar valrav minskas avsevärt.

Steg 5:
Cold cream med borax

Borax var så effektivt att valrav snart kunde uteslutas helt. Därmed var man tillbaka vid den gamla cold creamen: vätska, olja, bivax men förstärkt med borax. Men med de tre grundingredienserna hände saker:
• Rosenvatten användes allt mer sällan. Det vanliga blev istället destillerat eller steriliserat vatten som tillsattes eterisk rosenolja eller andra doftämnen.
• Vegetabiliska oljor: Dessa var dyra, dåligt hållbara och varierade i kvalitet. De ersattes allt mer av vaselin och paraffin, som var billiga, standardiserade, sterila och möjliga att lagerhålla obegränsad tid.
• Även bivax kunde snart uteslutas, eftersom tillsatsen borax gjorde jobbet så mycket snabbare, billigare och stabilare. Cold cream utan bivax men med borax? Gränsen mellan vattenfri salva och vattenhaltig kräm, vars uppluckring cold cream själv är det bästa exemplet på, började sannerligen bli vag.
Vidare

1. Rosensalva
2. Valravssalva
3. Valravssalva med tillsater
4. Valravssalva med borax
5. Cold cream med borax


Litteratur: Se t ex Berlin (1851), Gaugin (1947), Gunn (1973), Lawless (1996), Lindberg (1985), Lindgren (1918, 1946), Pharmacopoeia Londinensis (1762), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Pharmacopeia suecica I (1775), Poucher och Howard (1974), Riordan (2004), Svanberg (1932, 1948), Svenska farmakopén (1901, 1946), Söderberg (2001), Thomssen (1947).
Nätpublikationer: Pharmacopedia: a commentary on the British Pharmacopoeia 1898 (2007 05 08). Gustav Hess GmbH (2005 09 09).

 

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/coldcreamhistoria.html
Datum: 2018 09 25 - Uppdaterad: 2011 01 16
Cookieinfo
Made with a Mac