Shenet - Badandet efter Rom

Badandet efter Rom
Badandet i äldsta tid - Nordisk bastu

Badkompisar är de bästa vännerna.
(Japanskt talesätt)

Österlandets badhus

Arabiska bad

Med Roms nedgång förföll inte bara akvedukterna utan också badkulturen i hela Europa. Redan på 300-talet dundrade den kristne kyrkofadern Augustinus mot de osedliga varmbaden. Bara i det egyptiska Alexandria, förr behärskat av Rom, överlevde baden. Där fann turkarna 4.000 badanläggningar när de erövrade staden år 642. Det sägs att de firade segern genom att bada i två veckor och sedan eldade i badhusen i ett halvår med bibliotekets boksamlingar - en seglivad myt! Det berömda biblioteket hade vid det laget härjats i århundraden så det fanns inte mycket kvar att elda med.
Muhammed hade funnit att varma bad var bra för fortplantningen och rekommenderade dem därför för alla muslimer. Varmbad var i grunden främmande för araber, som tvättade sig kallt och ansåg att bad var som att löga sig i sin egen smuts. Lösningen blev vattenånga. I en arabisk badomgång för män, som kan ta en halv dag, ångbadar man i rätt låg temperatur (40-50°) som känns högre på grund av den höga luftfuktigheten; därefter följer massage, tvagning med borste, hårborttagning, intvålning och sist vila med kaffe och rökverk.
Arabiska badhus byggdes aldrig jättelika som romerska termer utan mer som de tidiga romerska kvartersbaden balnea; från början som annex till moskéerna där man renade sig inför fredagsbönen. Liksom i Rom blev de mötesplatser men badandet och umgänget var lugnare och mer tillbakadraget. Snart blev baden också platser för initieringsriter, t. ex. för att återuppta kvinnor i gemenskapen efter barnafödsel och för att bekräfta ingångna äktenskap.

Turkisk hamman

Dominique Ingres: Turkiskt bad (1862)

Eftersom män och kvinnor badade strikt åtskilda blev baden ett av kvinnornas få tillåtna nöjen och badhusen praktiskt taget de enda ställen kvinnor kunde gå till utanför hemmen - de var, som Lady Mary Montagu formulerar det, kvinnornas klubbar och kaffehus. Montagu, hustru till brittiske ambassadörein i Turkiet, skrev hem till England om sitt besök i ett turkiskt hamman omkring 1717:

Byggnaden är av sten och kupolformad och har fönster endast i taket, vilket ger tillräckligt ljus. Badinrättningen bestod av fem sålunda välvda kammare i en rad, av vilka den yttersta var mindre än de andra och bara tjänade till förstuga med en portvakterska vid dörren. ...
Nästa rum är mycket stort; golvet är av marmor, och runt hela rummet löper tvenne marmorbänkar, något upphöjda, den ena ovanför den andra. I detta rum fanns fyra fontäner som sprutade kallt vatten i marmorbassänger, varifrån det rann över golvet i små för ändamålet upptagna rännor till nästa rum, som var något mindre och försett med samma slags marmorbänkar, men av svavelångan från de angränsande baden så varmt att man inte kunde vistas där med kläderna på. De återstående båda kupolerna rymde de varma baden, av vilka det ena var utrustat med kallvattenkranar så att det kunde svalkas till den temperatur de badande önskade.

Mary Montagu gick inte så långt som till att klä av sig, än mindre bada, men njöt av anblicken av nakna kvinnor i alla åldrar som samtalade, arbetade, drack kaffe och åt sorbet eller bara låg utsträckta på dynor i värmen medan slavinnor flätade deras hår. Ingres inspirerades av Montagus beskrivning 150 år senare till målningen Turkiskt bad (t.v.).

Marockansk hammam

Fatima Mernissi växte upp i ett familjeharem i Marocko på 1940-talet och såg veckobesöket i hammam inifrån och med barnaögon:

Samir och jag hatade det tredje rummet och kallade det t.o.m. tortyrkammaren, för det var där de vuxna envisades med att ta hand om oss barn "på allvar". I de två första rummen var mödrarna så upptagna med skönhetsbehandlingar att de glömde bort sin avkomma. Men i det tredje rummet kände de sig skyldiga för att de hade negligerat oss och försökte ta igen det före sin egen rituella rening genom att göra våra sista stunder i hammam till en mardröm. ...
Först fyllde de hinkar med kallt och varmt vatten direkt från fontänen och hällde det över huvudet på oss utan att pröva temperaturen ordentligt först. Och de lyckades aldrig få den rätt. Vattnet var antingen skållhett eller iskallt, aldrig mitt emellan. Officiellt fick vi inte ens skrika, eftersom ritualreningen pågick i samma rum. För att rena sig, d.v.s. förbereda sig för bönen som började omedelbart när man lämnade hammam, behövde de vuxna det renaste vatten. Enda sättet att försäkra sig om renhet var att hålla sig nära källan (här fontänen) som möjligt. Därför var rummet alltid proppfullt och folk stod i kö för att fylla hinkarna. (Hammams tredje rum är faktiskt det enda ställe där jag sett marockaner stå i ordentlig kö.) Varenda minut i väntan vid fontänen var outhärdlig på grund av hettan.
Så fort de fyllt hinkarna, mitt framför kön, började de vuxna den rituella reningen. Den skilde sig från vanlig tvättning genom den tysta koncentrationen och en föreskriven ordning i vilken kroppsdelarna skulle tvättas - händer, armar, ansikte, huvud och sist fötterna. Eftersom man inte fick springa framför kvinnor som renade sig gick det knappt att röra sig. Så däremellan och det alltför heta eller kalla vattnet som hälldes över huvudet hörde man alltid barn skrika och vråla överallt. En del lyckades ta sig ur moderns grepp ett ögonblick men marmorgolvet var halt av vatten och lera och rummet överfullt så de klarade sig aldrig länge. ...
Sådana var de hemska stunder som praktiskt taget raderade ut hela den underbara effekten av besöket, i ett enda drag nästan sopade bort de många underbara timmarna, då man gömde faster Habibas dyrbara senegalesiska elfenbenskam, trollade fram den igen när hon började leta efter den, stal apelsiner från Chamas kallvattenhink, tittade på de feta kvinnorna med enorma bröst, de beniga med stora bakar, de pyttesmå mödrarna med jättestora tonårsdöttrar; och förstås, hjälpte de vuxna när de trillade på det hala golvet som var täckt av lera och henna.

I Europa växte sig muslimsk badkultur stark på Balkan som erövrades av det osmanska riket på 1300-talet. Bäst badade man i Spanien som behärskades av det nordafrikanska moriska väldet i åtta århundraden 711-1492. Córdoba hade 300 allmänna bad på 1230-talet. Den kungliga borgen Alhambra i Granada, byggd på 1300-talet, har badavdelningar som i mycket liknar romerska bad. Här kunde man ta kalla och varma bad, masseras och underhållas med musik.

Persiska bad

Badkulturen hölls i ära också i andra islamska länder. En spansk resenär som 1404 nådde fram till Tabriz mellan Svarta havet och Kaspiska havet i dagens nordvästra Iran rapporterade hem att staden hade världens finaste badhus - och då hade han nog ändå en del praktfulla moriska bad hemma att jämföra med.
En engelsman som på 1550-talet kom med karavan till Buchara i Baktrien i dagens Uzbekistan meddelade att stadens hus för det mesta var av lera men att det också fanns många storslagna byggnader av sten, "i synnerhet badstugor så konstfullt inrättade att deras like ej är att finna i världen".
Från 1800-talets Persien rapporterade europeiska resenärer om hur kvinnor kunde tillbringa 7-8 timmar i sträck i badhusen, sällskapande och skvallrande medan hår plockades, ögonbryn färgades och hud hennamönstrades. Någon medicinsk betydelse fick baden inte, i alla fall inte sanktionerad av medicinska auktoriteter. De persiska läkare som gjorde arabisk medicin så berömd i Europa på 900- och 1000-talen intresserade sig inte för vattenterapier utan framför allt för kemi.

Kinesiska bad

Också i Fjärran Östern badades det. Marco Polo berättar på 1200-talet om kinesiska städer med oräkneliga badinrättningar öppna för alla. Bränsleåtgången var väldig, eftersom

varje person är van att åtminstone tre gånger i veckan och under vintern om möjligt dagligen besöka badet. Varje man med rang eller förmögenhet har ett badrum för sitt eget bruk i huset...

Japansk furo

I detta land med 20.000 heta källor är badandet en konst som redan kineser på 200-talet kommenterade. Andra besökare har funderat en del på sambanden mellan det myckna badandet och ursprungsreligionen shintos fysiska och andliga renlighetsmani. Enligt shinto uppstod hela tillvaron - himmel, jord, solgudinna, mångud, allt - under ett bad som togs av jordmodern och himlafadern. Många ritualhandlingar baseras på detta urbad.
De japanska baden är av tre slag:
Sento
- bad i de allmänna badhusen yuya: Ursprungligen de buddhistiska klostrens och templens bad som gjordes tillgängliga också för allmänheten. Precis som i Rom bekostades de av mecenater som skänkte byggnader, utrustning och gratisbad åt fattiga.

Sannerligen, den som föds till denna värld med ett vackert och beundransvärt yttre, som är ren och obefläckad och glänsande i skinnet, han har belönats med detta för att han har skänkt bad åt munkar i tidigare liv!

sägs det på 900-talet i "Sutran om munkars bad och badande".
Det första privatdrivna badhuset öppnades 1590 i Osaka och blev en omedelbar succé. Under de närmaste årtiondena sköt badinrättningar upp som svampar ur jorden i de växande städerna och längs farvägarna. 1600-talet ut fortsatte man att bada framför allt ångbad, ett slags bastu som är rätt lik en finsk bastu. Kring 1700 började det bli populärt att ta vattenbad. Idag badas det nästan bara i vatten, som enligt lag måste hålla minst 42°. Lagen om åtskilda avdelningar för män och kvinnor infördes på 1870-talet för att göra klagande amerikaner nöjda. Avgränsningen kunde bestå av ett rep som hängts över rummet. Det nöjde sig inspektörerna med och alla kunde fortsätta bada.
Linné-lärjungen Thunberg såg baden på 1770-talet:

... ingen dag går förbi på vilken de inte tvår sig rena, antingen de är hemma eller stadda på resor. Uti alla städer och byar, i alla härbärgen och enskilda hus är därför alltid små badstugor inrättade till resandes och och andras bekvämlighet och tjänst. De fattigare betalar där för endast några ören; men som ofta flera av dem nyttjar samma vatten, utan ombyte, blir de ofta av varandra smittade med skabb och andra sjukdomar, som är smittsamma.

Japan 1901

Thunberg hade ingen aning om att man alltid, alltid, alltid stiger ner mycket renskrubbad i ett japanskt bad. Han prövade det inte heller själv, kommen från det badfientliga Europa som han var.
Vid 1800-talets mitt hade Tokyo ca 500 sådana korsningar mellan romerskt bad och engelsk pub (franskt glädjehus var det inte så ofta som västerlänningar gärna trodde). 1895 var antalet 800, 1900 1.000, 1960 2.400. Därefter ansåg sig japanerna tvungna att stänga en del av dem för att inte återigen uppröra amerikaner, som 1964 kom till landet för att se de olympiska spelen - den europeiska badtraditionens vagga. 1985 hade antalet badhus i Tokyo minskat till 2.250. De fortsätter att minska i takt med att folk får badrum hemma. Självklart tävlar man i att bada varmast precis som det tävlas i finsk bastu.
Furo
- hemmabad, var ännu på 50-talet ovanliga i städerna. Idag har de flesta hushåll badrum med ett enmans eller tvåmans plastbadkar som man sitter eller halvligger i med uppdragna ben. Man lögar sig mest typiskt på kvällen i 42-45° för att få upp värmen, koppla av, vara i fred eller sällskapa. Alla slags tillsatser utom tvål nyttjas; se några under örtbad. Tvättningen klaras av innan man kliver i; snuskigt vore det väl annars eftersom flera ibland ska hinna ner i karet innan vattnet har svalnat. Den gamla hierarkiska ordningen var ungefär som i Norden: först far, sedan farfar, farmor, äldste sonen, yngre söner, äldsta dottern, yngre döttrar, mor och tjänare.
Onsen
- de heta, ibland kokheta källorna, kan vara allt från ett hål i marken eller en privat vik till jätteanläggningar med inomhusbassänger och nattklubbar. Besökarantalet har ökat under 1900-talet i takt med att snabbtågen byggts ut. En del är specialiserade som hälsohem, kallade kuahausu, efter ty. Kurhaus, och många legender finns om berömda läkekällor som hittats på mystiska sätt av buddhistiska helgon. Svavelhaltiga källor är vanligast men det finns också kolsyrehaltiga, järnrika o.s.v. Många är pilgrimsmål förknippade med shinto-gudar eller buddhistiska helgon. Andra är konferensanläggningar. De flesta är helt enkelt ställen för kortsemester med familjen.

Västerlandets badhus

Europeiska bad

Det var mycket yrvakna korsfarare som såg den orientaliska varianten av romerska bad i slutet på 1000-talet, först i det grekisk-ortodoxa Konstantinopel i dagens Turkiet och sedan i de muslimska städerna i Mellanöstern. I Damaskus i Syrien fanns hundra badinrättningar med rinnande vatten. Där badade snart de europeiska kolonialfruarna både två och tre gånger om dagen, berättade en frankisk biskop "med förtrytelse". Damerna gjorde rätt. Dödligheten bland européer var ohygglig innan de lärde sig bada, anlita arabiska läkare och i övrigt anpassa sina verksamheter efter klimatet, vilket tog ungefär 50 år. Först på 1230-talet slutade europeiska barn dö som flugor i korsfararländerna.
Återkomna hem försökte många återskapa något av vad de upplevt. Bad blev ett mode som visade att man varit med. Engelska borgar och tyska korsvirkeshus utrustades med turkiska svettrum där ångan åstadkoms på samma sätt som i en finsk bastu, heta stenar i vatten. Vanligast var stora runda träkar där hela familjen eller gillet kunde ligga i det varma vattnet samtidigt. Från taken hängde lakan fyllda med doftande örter och bredvid stod tjänare redo att skölja av de badande med rosenvatten. Bad ansågs nyttigt genom att det fick ohälsosamma ämnen att utsöndras. Man skulle sänka sig långsamt i det heta vattnet så att porerna inte slöt sig och stanna kvar tills fingertopparna blev skrynkliga. Allehanda kroppsvård inklusive massage gavs av badarna, vars särskilda skrå snart blandades ihop med både barberarnas och läkarnas - se medicinhistorien - när de inte extraknäckade som kopplare eller kom ihop sig med bagarna om rätten att utnyttja ångan från ugnen till att värma upp badvatten.

Jag har sett vanligt folk tillbringa ett dyg i badet på Johannes döparens dag. De blev inte bara kurerade utan åt, drack och sov också i badet,

berättade ett ögonvittne på 1000-talet.
Bad var långtifrån bara för de rika. Alla kunde bada i städernas allmänna badstugor. Tidens dricks kallades badpengar. I testamenten förordades ofta om själabad, d.v.s. gratisbad till fattiga. Allt från middagar och hantverksfester till vigslar och älskogsnätter kunde inbegripa verkliga eller symboliska reningsbad. I Tyskland föregick det dubbningen till riddare.

Slutet på historien

Men städerna växte så det knakade, ved började bli en bristvara, vattnet var ofta förorenat och spred kolera och andra sjukdomar och det fria levernet könssjukdomar. Lösningen blev att stänga badstugorna, officiellt för att hindra spridningen av könssjukdomar. Från kyrkans synpunkt var stängningarna framför allt en seger mot okristlig moral. Med badstugorna stängdes också den viktigaste folkliga mötesplatsen utanför maktens insyn. I fortsättningen skulle folk träffas i kyrkan. Det dröjde bara ett århundrade innan badhusen hade ersatts av krogar. De "svarta" badstugor som blev kvar blev bordeller.

Isabella I (1451-1504) i isabellafärgad hätta
(Juan de Flandes 1496-1503)

I Mellaneuopa avbröts det allmänna badandet omkring 1500 - då var Baden-Baden i Nordtyskland redan en mondän badort för de rika. I Frankrike stängdes badhusen 1538. I England förböds gemensamhetsbaden 1546. I Rom som fått sitt första turkiska bad 1422 fanns ett tiotal badhus kvar på 1500-talet. Först på 1930-talet fick staden åter ett offentligt badhus, byggt av den fascistiska regimen för att ersätta den lättjefulla "kafékonversationen". I Norden fortsatte man bada till 1700-talet.
I de delar av Europa som erövrats av morer och andra muslimer hade svettbadandet blivit en särskilt svår ovana. Kuren blev också drastisk. I Spanien jämnades de flesta av de storståtliga badhusen helt enkelt med marken när de kristna återtog makten. Det var under belägringen av Alhambra i Granada 1491-1492 som Isabella I av Kastilien - samma Isabella som finansierade Kolumbus' projekt att hitta Indien - avgav löftet att inte byta underkläder förrän Granada återtagits från muslimerna. Belägringen varade i nio månader så linnet hann få ganska mycket färg, och smutsgult kallas än idag isabellafärgat. 20.000 spanjorer dog under belägringen varav 17.000 av fläcktyfus spridd av klädlöss. Isabella själv brukade skryta med att hon bara hade badat två gånger i sitt liv, när hon föddes och före sitt bröllop.

Helig smuts

Riktiga kristna tvättade sig nämligen inte. Denna konstiga idé började med att bad sågs som en god sak som väl ingen vettig människa ville avstå ifrån. Alltså gjorde man just detta som ett slags offer i de tidiga kristna klostren i Egypten på 300-talet. Den heliga Agnes på 200-talet tvättade sig inte på åtta år. Just helgon och små kultgrupper avstod gärna från bad och den urgamla seden att smörja in kroppen med olja och hittade över huvud taget på finurliga sätt att plåga sig - på 400-talet vann syriern Simon styliten stor heder av att stå på en pelare i 30 år.
På 900-talet återupplivade ärkebiskopen av Köln smutsidén, århundradet därpå ärkebiskopen av Bremen. Till slut hade bad blivit en ond sak som ingen som ville räknas som god kristen befattade sig med. "Den som tvättats i Jesu blod behöver inte tvätta sig igen." Redan misstanken om att ha tagit ett bad tydde på kätterska judiska eller muslimska tankegångar och kunde ställa en inför inkvisitionen. Valet stod mellan badvatten och vigvatten.
I århundraden tävlade nitiska kristna i lortighet. Båda de två stora klostergrundarna dyrkade smutsen. Benediktinordens grundare Benedikt deklarerade på 500-talet att en otvättad kropp är fromhetens tempel. Fransiscanerordens grundare Fransiscus av Assisi listade runt år 1200 smutsighet som ett av de säkra tecknen på helighet. På 1300-talet gjorde den heliga Birgitta sak av att hon minsann aldrig badade.
Birgittas tips mot pesten var att biskopar skulle tvätta några fattigas fötter varje månad. Det var inte så udda som det kan verka; tvättning av fötter har varit en liturgisk akt av ödmjukhet sedan mycket tidig kristendom. (Det hade varit mycket mer udda om Birgitta rått biskoparna att tvätta sig själva, för alla visste att bad öppnade porerna så att pesten slapp in.) Engelske ärkebiskopen Thomas Becket på 1100-talet, som ändå inte var känd som någon anspråkslös man, började varje dag med att göra bot genom att tvätta fötterna på tretton fattiga män. (Man undrar hur dessa letades upp. Fick de betalt?) Just smutsiga fötter har sedan lockat många fromma. I ett nunnekloster lär det ha ingått i kloisterlöftena. Att den helige Antonius aldrig tvättade fötterna tycks fortfarande räknas honom till godo.
Ändå tycks klostren trots allt ha hört till de ställen där man höll på en viss renlighet under medeltiden. Något nöje tilläts baden inte bli men det kunde ingå i plikterna. Sjuka munkar fick bada varmt, stygga kallt. I klostret i Canterbury var varmbadet en årlig ritual ("vare sig det behövdes eller inte...").
Dopp i iskallt vatten var en vanlig metod att driva synden ur kroppen. På 1100-talet praktiserades den av bl. a. Erik den helige, Stockholms skyddshelgon och Finlands kolonisatör, när han kände lust till sin drottning, och av cistercienserordens nydanare Bernhard av Clairvaux närhelst han ville späka sig, vilket var för det mesta.
Men var man en Medici och därtill påve, som Clemens VIII på 1500-talet, hade man ett storslaget privat bad med marmorbadkar, uppvärmda väggar och rinnande kallt och varmt vatten.

Svenska badstugor

I det efterblivna Sverige fortsatte man bada, överklassen fram till 1600-talet, allmogen ytterligare ett århundrade. Den tidigaste kända svenska badstugan är dansk (Lund 1269). I sjukstugan på Stockholms fattighus fick de intagna bada en gång i veckan ännu 1533. När Olaus Magnus sitter i Rom 1555 och minns sitt gamla hemland är det med viss stolthet han berättar om baden:

Där finns såväl enskilda som allmänna bad, vilka är synnerligen väl inrättade och försedda med allt nödigt tillbehör. De enskilda baden tillhör förnäma personer och är byggda i närheten av strömmande vatten och sköna örtagårdar; de allmänna åter är uppförda i städer och byar till så stort antal som inbyggarnas mängd och villkor gör behövligt. Men där finns inga sådana bad som naturen tillblandat, jag menar svavelhaltiga källor. Ej heller plägar rikets inbyggare ens i största nödfall uppsöka sådana, enär de av kunniga mäns utsagor vet, att sådant vatten, när det ljuvligen tränger in, förtär märgen i benen och är till föga gagn mot de i landet gängse sjukdomarna. Därför begagnar de sina egna badstugor, vilka är rymliga och försedda med en avbalkning, ännskönt taket är gemensamt, för att bägge könen må ha sin blygd dold för varandra.

Att män och kvinnor skulle mötas nakna tillbakavisar Olaus Magnus bestämt. Nej, det är i Baden-Baden de är så "benägna till fräck lättfärdighet". Nordborna tackar nej till sådana oseder:

Av de infödda kvinnorna används inga smörjelser av något slag, vare sig vid badning eller eljest, undantagandes av några få som är gifta med utlänningar. Men ju prydligare och finare dessa menar sig bli genom att sålunda smörja in sig, desto vederstyggligare ter de sig i verkligheten och blir beledda av alla såsom vidunder.

Olaus Magnus känner sig också föranlåten att förklara för det sydliga Europa:

Men aldrig gör de som Neros gemål Pompeia, vilken för att magra och få fint skinn badade i åsnemjölk, som omsorgsfullt samlats från femhundra åsninnor. Åsnor är nämligen sällsynta i de nordiska länderna, åsninnor eller mulor ser man där aldrig, detta på grund av det avlägsna läget och den bistra kölden, som dessa djur inte tål.

Stockholm 1634

1600-talet var alltså fortfarande badtid i svenska städer. En fransman på resa i Sverige 1634 beskriver en av de många allmänna badstugorna i Stockholm:

Det var mycket hett i badrummet, och man kunde få upp värmen till vilken grad man ville; svetten flöt från hela kroppen och om den icke bröt fram kraftigt nog, framkallade man den genom piskning med björkris. De som gjorde de badande denna tjänst var förunderligt nog flickor, iklädda blott lintyg. De tycktes utan någon blygsel, ja kanske utan att förstå, att det var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida dem med fingerspetsarna, stryka smutsen av deras kropp och huvud, intvåla och frottera dem samt duscha dem.
Här kommer män och fruar och unga flickor samman om varandra. Kvinnorna har blott lintyg på sig, männen täcker endast blygden med ett björkris. Sed och gagn har här jagat blygseln på flykten; inte ens de kyskaste kvinnor drar sig för att besöka dessa varmbadhus utan går dit med man och barn. Många låter där sätta kopphorn över nästan hela kroppen för att bli av med överflöd på blod, som de förskaffar sig genom för mycket drickande, och blir därav alldeles blodiga - ett avskyvärt skådespel. De mera förmögna har eget badrum hemma.

Badare

Badstugorna, som juridiskt sett var offentliga platser, hyrdes av yrkesgruppen badare av städernas ledning (det fanns också enklare och billigare s.k. ogilla, "svarta" badstugor). De innehöll tvättrum, ibland med kar, svettestuga, omklädningsrum och från 1600-talet ibland också ett vilrum. Pigor och drängar skötte kläder och bar vatten för drickspengar. Manliga badare skötte manssidan och koppade blod, badstuguhustrur hade hand om kvinnosidan och åderlät. Badarnas främsta konkurrenter var barberarna, som 1496 fick sitt skrå erkänt i Stockholm och under 15- och 1600-talen gavs ett allt större ansvar för stadens sjukvård. 1571 fick de monopol på åderlåtning och håravskärning, ett hårt slag mot badarna. Att barberarna under 16- och 1700-talen i sin tur fick konkurrens av läkarna fick inte badarna mycket glädje av. De hann överta barberarnas skyldighet att öppna pestbölder 1657 innan badaryrket några årtionden senare var i stort sett utplånat.

Brudbad

Olaus Magnus blir tydligt besvärad när han måste nämna de nordiska brudbaden:

Tillstås måste dock, att s.k. bröllopsbad därstädes är allmänt i bruk och begås med stor högtidlighet, så ofta en nygift hustru ska överlämnas åt mannen. Då plägar jungfrur och ärbara hustrur, ordnade efter ålder, i ett långt tåg sakteligen draga framför henne.
Men framför dem alla skrider män som bär stora krukor med gott öl eller vin för att de, när hettan blir för stark, må kunna därmed återvinna och stärka sina medtagna krafter, sedan de därföut smakat något kanel, socker och rostat bröd. När de åter går därifrån bär de på huvudet kransar av ruta; och alla eller större delen av jungfrurna spisar och sover sedan tillsammans med bruden, såsom den där nu ska viga sin jungfrudom åt himlen.

Så "högtidliga" var nu inte bröllopsbaden utan brakfester som kunde vara i fyra dygn. De kan kanske jämföras med att hyra in sig på hotell för en möhippa idag. De var dyra för statskassan och inkluderades ofta i överflödsförordningar, som 1664 års "Kungl. Majt:s stadga och påbud över åtskilliga Excessers och Oordningars avskaffande vid Rijksens Borgerskaps Trolovningar, Gästabud, Barndop och Begravningar samt Klädedräkter":

Sammaledes skall ock efter denna dag allt solennt inridande dagen före bröllopet vara förbjudet liksom och icke tillåtas, att någon brudgum med solennitet och många ledsagare i följe reser ut ur staden till någon annan ort. Vidare skall alla gästabud eller solenna bastubesök före bröllopsdagen ... vara upphävda och avskaffade vid 40 daler silvermynts böter

- en dryg månadslön för en skeppare. Liknande påbud upprepades regelbundet under 16- och 1700-talen men hjälpte föga. I Rosenbad i Stockholm, anlagt 1781, var brudbaden särskilt populära. På Södermalms badinrättning badades brudbad ända fram till 1944 då anläggningen revs.
Det började dock bli riskabelt att vara alltför begiven på bad. När häxhysterin nådde Stockholm 1675 kunde en hel hoper barnvittnen intyga att bagarmor Anna Månsdotter på Söder fått pengar av Djävulen i en tunna på tomten, att en svart hund spökade där och att hon badade misstänkt ofta. Dom: halshuggning och därefter bränning på bålet.

Det skitiga 1700-talet

Inte nyttigt...?
Jacques-Louis David: Marats död (1793)

Så sent som 1697 fanns det fortfarande ett offentligt badhus i Stockholm. 1725 stängdes och förbjöds alla badstugor på grund av risken för syfilissmitta. På 1770-talet fanns Strömsborgs badinrättning fanns kvar i Stockholm, ett ställe bara välbeställda hade råd att gå till.
Talet om syfilis var inte helt taget ur luften. De tidiga europeiska badstugorna hade varit familjeställen och mötesplatser för alla slags hedervärda yrkesskrån. Man gick till badhuset för nöjes skull ungefär som vi går till restaurangen eller puben och standarden var lika varierande. Det fanns familjevänliga, lyxiga och hälsosamma badstugor lika väl som sunkiga och direkt skumma. Rätt många beskrivningar finns av flottare badbordeller i Europas storstäder. I London kunde man få parfymerade bad med mjölk, mandelmassa eller champagne, varma karbad med viol- och backtimjanvatten som parfymerade och stimulerade underlivet eller torrbad på en bädd av blommor. Casanova berättar om turkiska bad i London 1765 "där en rik man kan äta, bada och sova med en fashionabel kurtisan".
Badförbuden ledde till att vardagsetablissemangen stängdes men inte lyxbaden och inte de ljusskygga. Det var svårt att argumentera emot stängningarna. Badade gjorde gemene man för att det var trevligt och skönt, inte precis ett argument som bet på kyrka och myndigheter. Inte heller gick det att hävda att det var hälsosamt. Nyttiga blev bad först i 1800-talets tvagningsform, som hade den moraliska fördelen att vara varken trevlig eller skön.
1700-talets diskussion kretsade istället kring fobin för miasma, osunda dunster. Å ena sidan kunde miasma tvättas bort med vatten. Å andra sidan kunde vatten skada smutslagret som skyddade mot dunsterna. En sak var säker och det var att det var skadligt för män att bada "för ofta". Täta bad förstörde aura seminalis, den maskulina vitaliteten och attraktionskraften som kom från sperman, och kunde i värsta fall leda till ofruktsamhet. Kvinnor tålde bad bättre och kunde till och med behöva dem, fulla av gammal säd som de var, och eftersom bad också minskade sexualdriften.

Hydroterapi

Hydroterapins återfödelse i Europa började med att den belgiske läkaren van Helmont återuppfann antikens kallbad i början av 1600-talet som en metod för att lugna galningar. Under medeltiden hade en vedertagen metod mot mani varit att kasta galningar i vatten, om nödvändigt flera gånger tills de hade "förlorat sin kraft och glömt sitt raseri".

... det enda man måste tänka på är att kasta de sjuka i vattnet plöstligt och alldeles oväntat och hålla dem där mycket länge

förklarade van Helmont. Kallt vatten ansågs särskilt effektivt mot de "överhettade" tillstånden frenesi och mani. Kalla inpackningar, bad och dusch ("den vanvettige fastgörs vid en stol...") användes på detta sätt fram till 1900-talets mitt då de ersattes av psykofarmaka.
Den bildade allmänheten fick upp ögonen för vattenterapierna genom den engelska stridsskriften "Pschrolusia" 1702. Författaren Floyer hävdade bland annat att engelska sjukans ökning berodde på att barnen inte längre doppades i kallt vatten vid dopet. Under de närmaste årtiondena framträdde predikanter i hela Europa med fantastiska vattenteorier och löften om bot mot det mesta. En annan engelsman uppfann det kalla omslaget, en italiensk munk badkurer i isvatten och snö kombinerat med fasta på kallt vatten. I England presenterades rengöring med vatten som undergörande kosmetiskt recept, t. ex. "för hetta i ansiktet, rodnad och glansig näsa" och i Frankrike och Tyskland konstaterade förvånade fältskärer att till och med svåra sår kunde läkas om de tvättades med vanligt vatten - en aldrig tidigare prövad metod. Amerikanen Thomson predikade indianbastu. Gemensamt för kurerna var annars att de byggde på kallvatten. Den sensuella njutningen i varmbad ansågs moraliskt skadlig.
Följande terapeutiska badformer erbjöds i England på 1860-talet:

Våta strumpor

Arm Bath - Bran Bath - Dripping Sheet Bath - Dry Blanket Pack - Dry Blanket Pack with Wet Flannel Pad - Dry Rubbing or Friction Bath - Douche Bath - Electric Bath - Footh Bath - Foot Pack - Gargling Bath - Head Wash - Hot Blanket Pack - Hot Blanket Pack with Head Bath - Half Sheet Pack - Hot Wet Flannel Pad - Hot Air Bath - Lamp Bath - Leg Bath - Leg Pack - Mud Bath - Nose Bath - Ordinary Wet Pad - Plunge Bath - Rain Bath (weather permitting) - Sitz Bath (Cold, Tepid, Hot, Running or Dipping) - Hot Sitz and Back Sponge - Sand Bath - Slime Bath - Stomach Pan - Sulphur Bath - Towel Bath - Vapour Bath - Wet Socks - Wet Sheet Pack - Wet Compess - Wet Girdle - Wet Bandage - Wet Head Cap - Wet Dress Bath

En läkare berättade hur det kunde vara att leverera medicinska regnbad (dusch):

Det är inte ovanligt att personen vid första strålen visar verklig skräck, ropar, gör motstånd, springer sin väg, upplever skrämmande kvävning och hjärtklappning; och det är inte heller ovanligt att man efter några ögonblick hör honom säga: "Var det allt?".

Europeiska folkbad

Under 1800-talets första hälft började det åter dyka upp allmänna badinrättningar i Sverige. I Stockholm fanns t. ex. i början av århundradet en finsk bastu på Söder och "två badkar som vid gamla Norrbro tillhandahölls av en änkefru". Även i små städer fanns badställen. "Det var mest bönder som kom och tog sig ett bad när de var sjuka", berättades från Trelleborg. I jämförelse med dessa var hattmakarålderman Lorentz badinrätning i Stockholm (1832) stor och flott; där kunde man ta både karbad, ångbad och myrbad. Det imponerade inte på engelsmannen Bayard Taylor 1856:

Vid alla bad i Stockholm uppassas man av fruntimmer, vanligen av medelålder och visserligen fruktansvärt fula, vilka med största kallblodighet förrätta den vanliga gnidningen och borstningen.

Carl Curman (1833-1913)

Just den kvinnliga badpersonalen verkar ha retat män med vida vyer särskilt. Carl Curman, badläkare i Lysekil, som inspirerad av romarnas termer menade att bad var "en sann mätare på samhällets civilisation", beskrev tidens badinrättningar sålunda:

... ett behjälpligt avklädningsrum och ett kar med varmt vatten vars temperatur oftast avprovades med badmadamens armbåge ...

Curman blev den drivande kraften i den svenska badhusrörelsen. Idén kom från England där man på 1840-talet börjat bygga folkbad för industriarbetare, ett slags kombinerade bad- och tvättinrättningar där man snart kunde både mangla och simma i bassäng. Engelsmännen hade till att börja med inspirerats av de enkla men effektiva ryska bastur som de stött på under Napoleonkrigen 1800-1815. Parlamentsledamoten David Urquhart som sett hamman under sin tid som diplomat i Turkiet lyckades på några få år på 1850-talet få dussintals turkiska folkbad byggda i England som ett led i kriget mot "superi, omoral och snusk i alla former". Krimkriget 1853-1856 hjälpte till ytterligare. Britterna som stred på Turkiets sida mötte 300 bad bara i Konstantinopel (Istanbul) och blev precis som korsfararna hänförda. Turkiska folkbad byggdes i Frankrike, Belgien, Tyskland, Österrike och Italien och blev oerhört välbesökta. Vattenledningar fanns ju ännu inte i städerna.
De svenska motsvarigheterna som Renströmska badet i Göteborg (1876) finansierades på samma sätt av rika välgörare som ville göra gott. Curmans speciella skötebarn blev Stora badhuset på Malmtorgsgatan i Stockholm (1868). Det blev ingen tvätt och ingen mangel, däremot karbad, bastu, turkiskt-romerskt bad och medicinska bad. Till och med ett gym fanns i byggnaden: Gustaf Zanders medico-mekaniska institut, "gubbkvarnen" kallad, 1901 beskriven av Strindberg som

Europeiska lyxbad

Turkiska badet på Jermyn street, London (1862)

en öppen mekanisk sjukgymnastik där människor gymnastiseras på maskiner liknande tortyrinstrument.

Sturebadet, Stockholm (1885)

Efter Krimkriget blev allt turkiskt på modet i England. Det skulle vara turkiska mattor, turkisk tobak och turkiskt kaffe. Det turkiska badet som öppnade på Jermyn street i London 1862 följdes av hundratals andra i England och resten av imperiet. Till dessa gick man inte för att bli ren utan för att få bot mot alla slags tänkbara sjukdomar och för att umgås, alltså ungefär som i de turkiska bad Casanova besökt i London hundra år tidigare. Standarden var lika varierande. "Persiskt bad" i London 1863 beskrevs som något mitt emellan turkiskt bad och rysk bastu med massage, hårvård och lortigt vatten.
Det var sådana lyxbad med komplett orientalisk betjäning som inspirerat Carl Curman till att förädla det enkla folkbadet till Malmtorgsgatans turkisk-romerska badhus med gym. Nästa mål blev ett lyxbad på bästa adress. Svenska läkarkolleger protesterade mot "en så tarvlig inrättning vid en så fin gata" men Curmans förslag gick igenom och Sturebadet blev Sveriges första badpalats (1885). Där fanns allt som kunde begäras för pengar: romerska, turkiska och finska bad, karbad, duschbad och luftbad och alla slags medicinska bad som gyttjebad, saltbad, kolsyrebad, alkaliska bad och tångbad.

Prisexempel

• Stockholm till mitten av 1800-talet, Lorentzka badhuset: Ångbad eller gyttjebad 1 riksdaler. Koppning 8 skilling banco.
• Stockholm 1855: Finskt bad 4 skilling 6 runstycken riksgälds, lördagar och söndagar 6 skilling. Ett manligt dagsverke betalades med 26 skilling.
• Stockholm 1865, Varmbadanstalten på Lilla Vattugatan: Bad inklusive tvål 1:25 riksdaler.
• Stockholm 1868, Stora badhuset på Malmtorgsgatan: Bastu 3 klass 25 öre. Karbad 3 klass 30-40 öre, 2 klass 50-75 öe, 1 klass 1:25. Turkiskt bad 1:75. En industriarbetare tjänade 1:50 om dagen.
• Stockholm 1890, Sturebadet: Turkiskt bad med masage 1:75.
• Stockholm 2009, Sturebadet: Bad med ång- och torrbastu, hudvårdsprodukter i duschen; tillträde till aromarum, relax, gruppträning, gym med cybexmaskiner och konditionsmaskiner 495-595 kr. En industriarbetare tjänade 1.080 kr om dagen.

Skolbad

1891 introducerades skolbad var tredje vecka i Nikolai församling i Stockholm: ljumt halvbad i balja med tvåltvagning på kommando. Flera skolor tog efter under de närmaste åren. Det ideala skolbadet bestod av dusch, finsk bastu, mild stråldush, avkylning i vattenbassäng och sedan marsch till klassrummen. Föräldrarna var skeptiska men måste finna sig.
Idén kom från Tyskland där man på en hygienutställning 1883 presenterat den billiga och rationella badformen Volkbaeder, dusch. Det var en utmärkt lösning på hygienproblemet i städerna. Halva problemet var trängseln, som kunde byggas bort. "Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?" diktade Strindberg 1883, inte alls ironiskt utan entusiastiskt. Resten var en fråga om folkuppfostran. Ellen Keys skrift "Renlighet och frisk luft" propagerade tidstypiskt 1900 för sol, luft, ljus, hygien, sundhet och ett rent sinne. Under 1800-talets sista årtionden och fram till 1900-talets mitt uppfördes när hundra badhus i Sverige, de första privata, sedan allt fler kommunala. 1930 kunde Svenska föreningen för folkbad meddela att 39 % av befolkningen hade tillgång till allmänna varmbadhus eller skolbad, en fördubbling på fem år.

Utomhusbad

Spa?

Vid samma tid som badstugorna slog igen i Europas städer lade de högra stånden beslag på landsbygdens magiska källor. De varma svaveldunstande källorna i Bath - saxernas Hat Bathun, romarnas Aquae Sulis - hade återupptäckts redan på 1100-talet och blivit en religiös vallfartsort för folk med hudsjukdomar. På 1600-talet hade det blivit en mötesplats för överklassen. Dagboksskrivaren Pepys var förstås där; det var ju alla andra. Under det följande århundradet växte Bath och otaliga andra brunnsorter i hela Europa upp till mondäna mötesplatser för kungligheter och deras följen - se Vattenhistoria.

Havsbad	Terapiformen havsbad uppstod i England på 1730-talet och spreds till kontinenten i början av 1800-talet. Jämförd med 16- och 1700-talens fantastiska vattenterapier var den avslappnad, men byggde åtminstone i början på exakt uträknade och förberedda avkylningar och uppvärmningar. Först badade man i täckta badvagnar som drogs ut i vattnet av hästar eller åsnor, senare vandrade man längs långa broar till särskilda inhägnader, åtskilda för herrar och damer, och doppade sig under noggrant uppmätta minuter. Enligt många läkare var baden farliga. Sjömän fick skörbjugg, eller hur? Inte ens badprofeten Carl Curman som var badläkare i Lysekil på somrarna sträckte sig längre än till att "fullblodiga och korpulenta" kunde havsbada i högst 10 minuter medan barn och äldre borde nöja sig med 1-3 minuter. Till havsbaden reste inte bara kungligheter utan också och framför allt Europas rika borgerskap, som utvecklade badortslivet till en hel sällskapsform, ja, livsstil. Skärgårdshålor förvandlades till stadsbornas vardagsrum där man kunde njuta i månader av den naturliga naturen och det folkliga folket och "roa sig friskt och okonstlat som man endast förmår ute i en enkel, anspråkslös natur". Den sociala spridningen under 18- och 1900-tal kan följas genom logiformerna: sommarvillor - badhotell - pensionat - rum - husvagnar - tält. På kontinenten lyckades en del badorter nischa sig socialt uppått och utvecklades till lekställen för ett litet men penningstarkt jet set. En bra skildring av en fransk sådan badort ges i Ian Flemings Casino Royale (1953).


Promenadstråkat vid Havsbadsrestaurangen i Lysekil (1909)

Vuxet folk

Att badandet var ett överklasspåfund från stan stod helt klart. Gå i vattnet från en vagn?

En sak jag lade märke till när jag kom till Falkenberg, var att folk aldrig badade i havet utan i ån,

berättar en man som flyttade till Falkenberg som barn på 1870-talet. Kusternas lokalbefolkningar kunde kanske bada i sjöar, märgelgravar eller åar någon gång, men i havet - aldrig. Där fiskade man eller drunknade. I Dalarna kunde man möjligen svalka sig med ett bad vid höbärgningen (utom vid midsommar förstås, när Näcken var särskilt på). I Skåne badade "inga anständiga kvinnor utan bara tattarkärringar". 1934 citeras en norrlänning i en läkarrapport:

Bad i öppet vatten sommartid förekommer ej bland förståndigt vuxet folk, utan endast bland barn, ungdom, skollärare och med dem jämställda.

Skandalen i Mölle

Mot bakgrund av det kan man föreställa sig skandalen i skånska Mölle sommaren 1910. Två veckor efter det att järnvägslinjen Höganäs - Mölle öppnat, meddelade Höganäs tidning att Mölle haft 3.000 stadsbor på besök dagen innan "varav 2.000 ditfördes med bantåg och 1.000 med ångbåtar från Köpenhamn". Mitt på stranden klädde folk om och solbadade och män hade inte ens simkostym utan bara simbyxor. Svenskorna höll sig på "damernas badplats" men danskor och tyskor beblandade sig hur som helst och visade både armar och ben. Mölle blev utskämt i hela Sverige och i åratal efteråt spreds humoristiska vykort. Lokalpressen:

Den vackra idyllen av sambad som besjungits av skaldande sommargäster och förevigats av hundratals amatörfotografer, har av diverse patraskfolk, som tydligtvis även tager en sommarutflykt till Mölle, ej sällan endast för att njuta av badlivets friheter, neddragits till det anstötliga.

Badord

En titt i Nationalencyklopedins ordbok på när olika badord först dyker upp i svenska texter ger en intressant bild av utvecklingen:
1749 badgäst och badhus, 1780 badställe och badvatten, 1804 badmästare, 1845 badort, 1882 badstrand, 1890 badhytt.
De personliga attiraljerna kommer också på 1800-talet: 1804 badkappa och badmössa, 1824 simdräkt, 1864 baddräkt, 1895 badborste, 1898 badbyxor. 1885 annonserade Stockholms Linnemagasin i Dagens Nyheter om badlakan, badhanddukar, badrockar, badfiltar, badtofflor, badvantar, simkostymer och simbyxor.
Åtminstone i England hade damernas tidiga baddräkter både korsett och strumpor och skilde sig inte mycket från andra kläder. Svensk baddräkt (1864) bestod av blus plus benkläder, simdräkt var liv och benkläder förenade till ett plagg (ordet dyker upp redan 1824 och avser då antagligen mäns dräkt). Först på 1920-talet började badkläderna (i ylle) likna dagens och precis som idag ansåg då många att det krävdes bantning, träning och hårborttagning innan man kunde visa sig i dem.

Kurorter

Badorterna blev kläckningsplatser för många hippokratiskt inspirerade kurer. Pensionaten, den tidens hälsohem, hade dieter från vegetariska till köttextraktkurer eller litervis med grädde och fet mjölk för TBC-sjuka. Klädseln var viktig. Korsett var förkastligt. Både män och kvinnor skulle ha ribbstickad Lahmanntrikå närmast kroppen, den förde bort svetten och den kokbara bomullen var hygienisk. "Reformylle" lade grunden till det idag mycket mondäna klädföretaget Jaeger. Alla slags kvackare drogs också till badorterna. En av de få som stått sig är pastor Kneipp (1821-1897) med kallvattenkurerna: kalla fotbad i rinnande vatten, barfotagång och kroppsdelar översköljda med kallt vatten. Kneipp-kuranstalter byggdes över hela Europa kring sekelskiftet 1900, flera i Sverige.

Sandbad, lövbad, gyttjebad, luftbad, solbad...

Det badades sannerligen inte bara i vatten. Här några exempel på badkurer som var på modet i medelklassen under 1800-talets andra hälft:
• Sandbad: Det antika grekiska sandbadet togs upp i Frankrike och Tyskland på 1860-70-talen. Man badade på samma indikationer som grekerna gjort: gikt och reumatism. Enstaka kroppsdelar eller hela kroppen upp till halsen grävdes ner i varm sand i 1-2 timmar.
• Lövbad: Likadan svettning fick man med lövbad, en vårkur med nordiska traditioner. Löv av björk eller pil fuktades med varmt vatten och lades sedan i ett tjockt lager över hela eller delar av kroppen i upp till en timme.
• Gyttjebad var en specialitet för bl. a. Loka brunn i Bergslagen.
• Luftbad var en viktoriansk kur som sades förta sexuell lust. Hela kroppen baddades med kamfersprit varefter man gymnastiserade i fria luften.
• Solluftbad, även kallat ljuskur, blev på modet i Sverige på 1890-talet. Kuren sades ha uppfunnits på ett sanatorium i Italien och bestod i att

principmässigt utsätta kroppen helt eller delvis för solljuset.

Patienterna vistades nakna i dagsljus i olika väder

och komma genom vanan därhän, att de utan skydd kunna tåla alla atmosfäriska växlingar.

Hälsa genom nakenkultur

Tysk kroppskultur, 1920-tal

Nudismen, född i Tyskland kring sekelskiftet 1900, var en del av den europeiska hälsorörelsen. Båda ingick i en tidstypisk tysk vision av hur människan skulle återfinna helhet genom att vara naturlig och äkta. Och vad är mer naturligt och äkta än den nakna kroppen?
Den tidiga vågen nudistklubbar för den övre medelklassen var mycket slutna sällskap, just för att kroppen var så anständig och naturlig och inga missförstånd skulle uppstå bland obildade om den saken. Den första klubben bildades 1902 och snart började samma kroppskult odlas i likadana klubbar för arbetare. Båda rörelserna (Freikörperkultur Bewegung = frilufts-kroppskultur-rörelserna) såg sig som motkulturer som byggde upp kropp och karaktär. Just den nakna kropp vars naturlighet dyrkades blev objekt för en intensiv kultivering på kurser, läger och skolor för Körperbildung (kroppskultur) och Leibeszucht (kroppsdisciplin). Aktiviteterna var likartade: solbad, simning, gymnastik, rytmisk och expressiv dans, allt naket och helst i natursköna omgivningar. I nudistskolorna på 30-talet satt 60.000 elever nakna i klassrummen och pluggade rashygien.
Det sedliga småborgerskap varur nazistpartiet huvudsakligen hämtade sina medlemmar ägnade sig sällan åt nudism. När partiet kom till makten 1933 blev en av dess första åtgärder att förbjuda nudistklubbarna, som vid det laget var tiotusentals. Ur nationalsocialistisk synpunkt fanns egentligen inget som talade emot rörelsen, tvärtom, men man var orolig för att de kunde uppmuntra till sedeslöshet. Att många medlemmar i högreståndsklubbarna själva var nazister bidrog till att läger och kurser snart började tillåtas igen. 1942 blev nakenbad åter tillåtna i Tyskland och hela rörelsen inlemmades enligt det vanliga mönstret i Tredje Rikets nazistiska paraplyorganisationer.
i Sverige fick nudismen organisatorisk form 1932 genom föreningen Hälsa genom nakenkultur. Att nakenbada kallades att almkvista efter dess främste förespråkare Johan Almkvist, professor och kvinnoläkare vid Karolinska institutet i Stockholm. På 50-talet döptes nudism om till naturism, möjligen för att nude lät anstötligt i engelskspråkiga öron.
På 2000-talet duschar småflickorna med kläderna på i badhusen.

Simskolor

Simning hade hört till de sju ridderliga konsterna på medeltiden men kunnigheten sjönk till närmast noll under de närmaste århundradena. 1804 utkom en svensk översättning av Benjamin Franklins skrift om "konsten att inom en kort tid bliva en skicklig simmare" och följdes snart av flera liknande. 1827 promoverades den förste "simmagistern". 1839 inrättades en simskola för militärer och sjömän (en fullkomlig nyhet - vem hade hört talas om sjömän som kunde simma?). Fortfarande på 1880-talet avrådde Läkarsällskapet flickor från simundervisning enär de kunde överansträngas. All simövning måste ske utomhus eftersom inga badhus hade bassänger. Malmtorgsbadet fick en simbassäng tillbyggd 1897, Sturebadet 1902. Först på 1930- och 40-talen när simhallar började byggas blev det tal om allmän simkunnighet i Sverige. 1913 kunde 20 % av skolungdomarna simma, 1945 nära 50 % av sjuåringarna, 1981 90 % av ungdomarna. Därefter har simkunnigheten minskat stadigt i takt med att kommunerna monterat ned den undervisning de är ålagda att ge.

Badkar och karbad

Antika bad

Rika egyptier, greker och romare höll sig med privata badrum - kung Minos badrum på Kreta är fortfarande svårt att slå 4.000 år senare. Se tidigt badande.

Kungliga franska bad

Det glittrande Versailles som sysselsatte 36.000 personer och beboddes av närmare 5.000 var ökänt som närmast obeboeligt på grund av bristen på sanitära bekvämligheter. Det byggdes upp till dagens ståtlighet på 1660-80-talen av Ludvig XIV, en man som badade en gång om året och däremellan friskade upp sig med cologne.
Efterträdaren Ludvig XV, själv född på Versailles, lade ner förmögenheter på ständigt nya marmorbadrum efter senaste mode på Fontainebleu och Versailles, som vid 1700-talets mitt hade över hundra badrum. Hade hygienen alltså tagit ett jättekliv framåt? Knappast, men man var inte rädd för för att lägga sig i blöt. Bad var en del av det sociala livet ungefär som den kungliga morgonuppstigningen inför publik. Man mottog gäster liggande i badet. Marie Antoinette, Ludvig XVI:s drottning 1770-1793, känd för att "bada dagligen", höll en gång en sådan badkarsmottagning iklädd fotsid flanellskjorta knäppt upp till halsen. Annars skylde man sig genom att hälla en slatt döljande mjölk i vattnet. Marie Antoinettes favoritblandning lär ha varit mjölk, honung, lavendel och rosor.

Kungliga engelska bad

Windsor Castle fick sitt första badrum 1598. Hur baden gick till kan man föreställa sig av en badbeskrivning av lord Bacon 1638: Först smorde man in sig med olja och salvor som gjorde att "värmen men inte blötan kan tränga in i kroppen". Därefter satt man i badet två timmar. Svettningen hejdades med en ny insmörjning (mastixharts, myrra, pomander och saffran) som fick sitta kvar ett dygn så att den blev stel och därefter togs bort med olja, salt och mer saffran.
När Victoria tillträdde som regent 1837 fanns inte ett badkar i Buckingham Palace. Det var inte lätt för någon att bada i London på 1830-talet. Bara några få hus hade vattenledning och fick kallvatten påslaget 2-3 timmar om dagen tre dagar i veckan. För att spara på vatten tog man delvisa bad som höftbad, sittbad, fotbad och armbad, alltid kalla och utan tvål och bara när man måste för hälsans skull. Sådana bad blev en kurform som stod sig långt in på 1900-talet. S.k. tvålbad för rengörings skull tog ingen frisk människa förrän på 1880-talet. Engelsmän påpekar fortfarande att Napoleon tog ett varmt bad varje morgon, Wellington ett kallt. Need say more?

Kungliga svenska bad

Ännu på 1600-talet utrustades svenska slott med badkar och bassäng, även om man mest verkar ha badat karbad i anläggningarna. Gustav Vasas son Johan III inredde på 1570-talet en badstuga med swimbadh på Tre kronor och hade en liknande på Kungsör. Badet på Oxenstiernas slott Lindholmen i Västergötland från 1600-talets mitt var närmast ett privat badhus. Linné besökte slottet under sin Västgötaresa hundra år senare och blev mäkta imponerad av marmorn, speglarna, målningarna, pelarna och de sinnrika värmeanordningarna till en komplett romersk avdelning med caldarium, tepidarium och frigidarium. Den storslagna badanläggningen från ca 1670 på Ericsbergs slott i Sörmland kan fortfarande beses. Under 1700-talets första hälft när turkiska bad blivit på modet byggdes det också några sådana i Sverige.
De första badrummen (ordet dyker upp i svenskan 1763) var omgjorda sovrum där ett badkar ställdes in och fylldes och tömdes av tjänstefolk. De kunde förekomma på något slott eller herrgård men var ovanliga. Årstafrun Märta Helena Reenstierna på Årsta gård, som inte hörde till Sveriges fattiga, berättar i sin dagbok i december 1813 hur hon ordinerats bad av sin läkare och till den ändan måst låna ett badkar. Hon hade då inte tvättat hela kroppen på flera år men fick hon smak på det och badade sedan flera gånger under de följande åren, vanligen i juli-augusti.
På Stockholms slott som byggts klart 1754 inreddes ett par årtionden senare ett badrum åt Gustav III. Det kom nog inte mycket i bruk, känd som kungen var för att lukta illa.
Jean Baptiste Bernadotte tyckte däremot om att bada, det visste man, så inför hans ankomst som svensk kronprins 1818 engagerades landets främste för att installera ett toppmodernt badrum med ånguppvärmnng på slottet. Det blev ingen succé. Vattenrören förde sådant oväsen att kungen, ständigt rädd för attentat, inte vågade ta sitt välkomstbad.
Sonen Oscar I badade också regelbundet och det var orsaken till att han dött endast 60 år gammal enligt Oscar II. Själv fick han rådet av Vilhelm I i Tyskland att bada högst någon enstaka gång på sommaren och vintertid inte ens blöta ner sig. Oscar II följde rådet och så blev han också gammal.

Svenska julbadet

Historierna om julbadet som togs vare sig det behövdes eller inte stammar från det skitiga 1700-talet. Det togs förutom till jul ibland också till påsk och midsommar i en träbalja i badstugan om den fanns kvar, annars i fähuset, storstugan eller i köket framför elden. Husbonden badade först, sedan husmor, drängar, pigor och sist barn. Skillnaden mot Japan där ordningen var densamma var att svenskarna var rejält skitiga när de klev i och de flesta också när de steg upp. Syftet var också mer rituellt än hygieniskt. Hela proceduren planerades noga med speciella handlingar som skulle utföras mellan varje person som badade och så att man blev klar före solnedgången. Eldglöd släpptes i vattnet till skydd mot huldror, spöken och döingar som var aktiva särskilt på julafton. Efteråt skulle man ta på sig allt rent och något måste vara nytt. Vattnet slogs ut först på dagen därpå och då helst norr om huset, annars kunde man bli förgjord genom det som var kvar av en i vattnet.
Badade gjorde man annars bara vid sjukdom. Från 1800-talets Jämtland beskrivs ett medicinskt bad, rätt likt lord Bacons två århundraden tidigare fast i svensk allmogetappning: Man smordes in från topp till tå med en salva beredd av en visman, sattes i ett kar och fick ljummet vatten slaget över sig tills det nådde till hakan. Då var det dags att börja tvätta bort salvan, till vilket behövdes en högerstrumpa och en vänstervante lånade av en gravid kvinna.
Den som tvättade sig i onödan - d,v,s, mer än vad som syntes i kyrkan på söndagen - var högfärdig och straffades ibland av Gud genast och blev sjuk. Det skrev många europeiska läkare under på 1800-talet ut. Särskilt kvinnor ansågs vara känsliga för vatten och kunde drabbas av t. ex. barnlöshet om de badade. Få läkare rekommenderade bad oftare än en gång i månaden och då bara på medicinska grunder. Bad av andra skäl eller inget skäl alls var moraliskt tvivelaktiga. "Blunda när du torkar underlivet", rådde en fransk handbok för damerna 1833.

Badrum och badkar

Ännu vid sekelskiftet 1900 kunde man i Stockholm beställa hem alkaliska eller kolsyrebad kompletta med kar, varmvatten, lakan och baderska. Blandningarna gjordes efter recept eller beställdes på apotek. När Ljungdahl ger ut sin farmakopéhandbok 1953 har han strukit recepten på medicinska bad sedan den senaste upplagan 1933, eftersom dessa ju "numera tillhandahållas i standardförpackningar".
På 1860-talet började europeiska stadsvåningar utrustas med permanenta zinkbadkar med dusch. I Stockholm blev det praktiskt möjligt 1861 när vattenledningar började installeras. De första badrummen byggdes årtiondet därpå men förblev sällsyntheter. Vattnet måste fortfarande hinkas i eftersom varmvattenberedare kom först på 90-talet.
1906 blev Ritz i Paris det första hotellet som installerade badrum i varje rum, en närmast excentrisk lyx som annars bara fanns på lyxbordeller och i de allra dyraste lägenheterna. Även nyrika borgare betraktade vid den här tiden badkar som snobberi.
I Sverige på 1920-talet började badrum byggas också i mindre lägenheter och biev något så när vanliga årtiondet därpå. Samhällsplanerare såg dem som en nyttig men knappast nödvändig detalj. Folk i gemen, förtvivlat trångbodda och glada om de kunde hitta ett kök att bo i, upprördes inte över att behöva leva utan badrum. Inte heller jublade de över att alla lägenheter på Stockholmsutställningen 1930 hade bad eller dusch. Såna påfund.

Statistik 1958

• USA 1958: 84 % av hushållen hade TV, färre än 80 % hade badrum.
• Västtyskland 1958: 25 % av hushållen hade TV, 1-2 % hade badrum.
• London 1958: 20 % av de tillfrågade badade aldrig.

Lyxiga kar

Kvinnor badar, män duschar. Tänk efter - när såg man senast en annons med en badande man?

På 30-talet var skumbad i eget badkar något man såg filmstjärnor ägna sig åt. Det var också via badkaret som USA slog igenom som parfymland ett par årtionden senare: Estée Lauder insåg att hon inte kunde konkurrera med franska parfymer med en parfym, så hon lanserade Youth Dew som en mycket starkt doftande badolja. Uträkningen var riktig; Youth Dew blev genombrottet för amerikanska parfymer. Sådana parfymerade bad tog 50-talsdamerna förstås ensamma i mycket privata badkar i väntan på att mannen skulle komma hem. På 80-talet hade badidealet blivit lite mer hedonistiskt. Då var höjden av lycka att ligga tillbakalutad i ett jacuzzibad tillsammans med några yuppievänner och smutta på champagne. Ingen kunde vara mer förvånad över den utvecklingen än Roy Jacuzzi, som presenterat sitt badkar för undervattensmassage på en sjukvårdsmässa 1968. Tio år senare började privatpersoner efterfråga det till sina hem och 80-talet blev jacuzzidecenniet.
I Sverige på 2000-talet badas det inte, man njuter wellbeing i sitt eget hemma spa.

Läs mer

• Bad i äldsta tid - Nordisk bastu - Vattenhistoria
• Ingång till bad av alla slag

• Litteratur: Se t ex Aftel (2003), Bergmark (1983), Bergmark (1985), Caesar (1963), Corbin (1986), Corson (1971), Corson (1972), Croutier (1992), Flacelière (1969), Frisch volym 2 (1962), Frisch volym 3 (1979), Fåhraeus (1946), Gentz och Lindgren (1946), Gibbon del 3 (1999), Grauls och Swahn (2001), Grilli och Levy (1985), Grimberg volym 4 (1922), Guillou (2002), Haggard (1946), Harrison (2000), Harrison (2003), Helling (1987), Johannesson (1955), Kennett (1975), Kindblom (1995), Klynne och Klynne (2003), Lindberg (1985), Lindberg (1986), Lindgren (1918), Ljungdahl (1953), Maalouf (2001), Magnus 15:35-36 (1976) McClintock (1995), Mernissi (1995) Nathorst-Böös (1997), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Norlind (1925), Ody (2001), Pitman (2005), Plinius 11:40 (1983), Polo (1951), Polo (1967), Rehnberg (1963), Rugoff (1963), Strindberg (1974), Svensson (2002), Taylor och van der Will (1990), Thunberg (1980), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Wright (1960), Vron (1997).
• Citat: Byggnaden är av sten...: Rugoff (1963). Samir och jag hatade...: Mernissi (1995). Varje person är van...: Thunberg (1980). Ingen dag går förbi...: Thunberg (1980). Jag har sett vanligt folk...: Croutier (1992). Där finns såväl enskilda...: Magnus 15:25 (1976). Av de infödda kvinnorna...: Magnus 15:36 (1976). Men aldrig gör de...: Magnus bok 15:35 (1976). Det var mycket hett i badrummet...: Grimberg volym 4 (1922). Tillstås måste dock...: Magnus 15:35-36 (1976). Sammaledes skall ock...: Rehnberg (1963). En öppen mekanisk sjukgymnastik ...: August Strindberg: Ett drömspel (1901). Den vackra idyllen av dambad...: Larsson, Fataburen (1988).
• Artiklar: Vattenläke-konstens historia (Helsovännen 1888: 13, 14, 15, 16, 18, 20). Sandbad och löfbad (Hälsovännen 1896:12). Lajla Benedy: Skolan, hälsan och hygienen (Fataburen 1970). Marianne Erikson: Personlig hygien (Fataburen 1970). Bo Grandien: "Dantes inferno, taget på skämt" : om den moderna varmbadanstaltens framväxt (Fataburen 1970). Kersti Holmqvist Om badrum (Fataburen 1970). Ilmar Talve: Bad och badstugor (Fataburen 1970). Marianne Larsson: Från badkostym till bikini (Fataburen 1988). Ulla Britta Ramklint: Forntida källor blev mondäna kurorter (Populär Historia 1992:1). Orvar Löfgren: Den ständiga längtan till havet (Populär Historia 1994:3). Birgitta Kurtén-Lindberg: Thomas Becket; Den heliga Birgitta; Bernhard av Claivaux (Medeltida mäniskor: ett porträttgalleri; Lund 2000). Åsa Bolmstedt: Simskola för alla (Populär Histora 2004:6).
• Nätpublikationer: Mikkel Aaland (1978): Sweat: the illustrated history... (2009 12 31).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/recept/badtraditionekr.html
Datum: 2020 04 06 - Uppdaterad: 2011 09 9
Cookieinfo