 |
       
Färgämnen - Mineralpulver Ultramarinblått |
|||
|
|
||||
|
Synonymer |
1) Äkta
ultramarin, lapis lazuli, lapis lazuliblått, lasurblått, lasurstensblått, azur, azurblått |
|||
| CAS-nummer | 1) 57455-37-5 2) 57455-37-5, 12769-96-9, 1317-97-1, 1302-83-6 ...14038-43-8, 12240-15-2 |
|||
| 1) Lapis lazuli ["a rock"] 2) CI 77007, CI 77510 |
||||
|
Engelska
namn |
Natural ultramarine |
|||
|
Andra
namn |
Romanska språk 1) Sapphirus, careruleum schyticum (latin), lapis lazuli, azzurrum ultramarin (medeltidslatin), bleu d'Azur (franska), azzurro oltramarino, azzurro ultramarino (italienska) 2) Bleu d'outremer, outremer, silico aluminate de sodium, (franska), oltremarino, azzurro d'artificio (italienska) Nordiska språk 1) Ultramarin (danska) 2) Ultramarin (danska) Andra språk 1) Kyanos skythes (grekiska), Lasurstein, Lasursteinblau, Lapis Lazuliblau, Lazurblau (tyska) 2) Ultramarinblau, Künstliches Ultramarinblau, Natrium-Aluminiumsilikat (tyska) |
|||
|
|
||||
|
Blå
färgämnen har allti varit svåra
att få fram. Ultramarin och indigo var de två man hade tillgång till innan
syntetiska färger började tillverkas på
1800-talet. |
|||
|
||||
|
Ultramarin förblev så länge det var i bruk det dyraste av alla pigment. Det var bokstavligt talat värt sin vikt i guld, d.v.s. ett gram renat ultramarin kostade som ett gram guld, på Cellinis tid (1400-talets Italien) liksom vid tiden för uppfinningen av syntetisk ultramarin (1800-talets Frankrike). På 1920-talet blev ultramarin en av Beckers normalfärger, d.v.s. bedömdes som så pålitligt i kvalitet och hållbarhet som man rimligen
kunde garantera. Ända in på 1980-talet förde Winsor & Newton äkta ultramarin i sitt sortiment av konstnärsfärger. 2) Syntetisk ultramarin 1826 utlovades i Frankrike en belöning på 6.000 francs till den som kunde framställa en billig och hållbar syntetisk ultramarin. Den franske kemisten Guimet fick priset två år senare. Märkligt nog presenterade en tysk kemist helt oberoende av tävlingen och Guimet en fungerande metod bara några månader senare. 1829 började det tillverkas av en tysk firma och 1834 grundade Guimet en fabrik i Frankrike. Fyra år senare fanns 32 fabriker i Europa, de flesta i Tyskland, och snart kunde var och en köpa billigt blått, t. ex. i form av blåelse som användes för att fräscha upp vittvätt. På 1900-talet blev det en standardiserad s.k. normalfärg precis som det äkta pigmentet. Farmakopéerna 1) Äkta ultramarin Har varit upptaget i svenska farmakopéer - vilket inte säger så mycket om det medicinska värdet; det har malda diamanter också varit. |
|||
|
Recept
på beredningar och brukslösningar ges
nedan. 1) Äkta ultramarin (lapis lazuli) Mineralet lazurit, t. ex. i form av halvädelstenen lapis lazuli, slås bort ur bergarter och mals till ett mycket fint pulver som renas från andra mineraler. Kemiskt kan det vara identiskt med syntetiskt framställd. 2) Syntetisk ultramarin Kaolin, natriumkarbonat (soda),svavel, lite kalciumkarbonat och träkol och eventuellt lite kiseldioxid glödgas tillsammans vid 700-730° i ca fem timmar, kyls av i flera dagar och glödgas återigen en eller flera gånger beroende på vilken kulör man vill ha. Resultatet tvättas, mals, slammas och torkas. Många metoder finns att få fram man ett pulver som är kemiskt identiskt med äkta ultramarin. Ett svenskt kemiskt lexikon från 1883 berättar om de tre kända metoderna då: 1. Sulfat-ultramarin, den tidigaste tyska metoden: Kaolin, kol och glaubersalt glödgas i 7-10 timmar tills man får grön ultramarin, som tillsätts svavel, glödgas med lufttillträde till blått ultramarin, lakas ur med vatten och mals till ett fint pulver. Rätt snart kom man på att tillsätta svavel redan i första bränningen och få blått direkt. 2. Soda-ultramarin som gjordes i Belgien, Franktike och Tyskland byggde på kaolin, kol, svavel och soda. 3. Kiselsyra-ultramarin var ytterligare en typ; här tillsattes också kiseldioxid. Otaliga metaller och salter har prövats och ger olika färger från grönt över blått till rött. Kinesisk ultramarin (preussiskt blått, Pigment Blue 27...) med järnföreningar ger en inte helt kemisk identisk ultramarin. Ursprung 1) Äkta ultramarin (lapis lazuli) Mineralet finns framför allt i Asien (Iran, Afghanistan, Tibet, Kina) men har hittats också i Argentina och Chile. I Europa har man gjort små fynd i Italien. 2) Syntetiskt ultramarin Tillverkas i framför allt Kina och England; det engelska anses ha högre kvalitet. |
|||
|
Beskrivning |
Både äkta och syntetiskt ultramarin är fina pulver utan lukt och smak. Den blå färgen kan variera mycket, särskilt hos syntetiskt. Utmålade med olja eller vatten blir de laserande och mörkblå till lilablå, mörkare än pulvrets färg antyder. Båda är substratfärger - färgar man in något vitt täckande pigment med ultramarin och tillsätter glycerin, ökar volymen utan att färgnyansen förändras. | |||
| Mått och vikt | 2) Syntetisk
ultramarin 100 ml väger ca 30 gram. 100 gram = ca 335 ml. |
|||
| • Något lösligt i vatten. En stor del av pulvret har sjunkit till botten efter ett par dagar men vattnet förbli blått längre.
• Olösligt i olja. pH och inkompatibiliteter • Både äkta och syntetisk ultramarin tål alkalier bra. • Alla förstörs av syror och t.o.m. surt reagerande salter som alun; kiselsyra-ultramarin tål dem något bättre än övriga. "Ultramarinsjukan" som ibland drabbar oljemålningar - vita fläckar bildas på den blå ytan - tros bero på att det funnits svaga syror (ättiksyra, vinsyra, fettsyror, hartssyror) på färg eller duk. |
||||
|
Innehåll |
Namnet "ultramarin" och andra inarbetade kulörbeteckningar säger inget om ursprung eller innehåll - "lazurblått" kommer inte från lazursten, "Berlinerblått" inte från Berlin, det nya "kinesiskt ultramarin" däremot idag fortfarande ofta från Kina. 1) Äkta ultramarin (lapis lazuli) Halvädelsteten lapis lazuri (lazursten) består huvudsakligen av mineralet lazurit: Kiseldioxid (36 %), aluminiumoxid (35 %), natriumoxid (23 %), svavel (3 %), kol (3 %). Små mängder andra mineraliska ämnen betraktas som föroreningar. 2) Syntetisk ultramarin Kemiskt sett detsamma som äkta ultramarin, d.v.s. en svavelhaltig kisel-aluminium-natrium-förening. På ett par avvikande sorter krävs i kosmetika att de ska vara fria från cyanidjoner. |
|||
| Varianter | Ultramarines En handfull färgämnen med INCI-namnet Ultramarines får användas fritt som hårfärgningsmedel; enda begränsningen är att de ska vara fria från cyanidjoner. • INCI-nummer CI 7751 (CAS-nummer 1302-83-6, 1317-97-1, 1345-00-2, 11118-33-5, 12703-66-1, 12769-96-9, 57455-37-5) • INCI-nummer: CI 77013 (aluminum sodium thiosilicate green) • INCI-nummer: CI 77007 (sodium aluminosilicate violet) |
|||
|
Hållbarhet |
Alla är ljushärdiga och alkaliehärdiga och har närmast obegränsad hållbarhet så länge de skyddas mot syror. Alla tål syror dåligt, även svaga, kiselsyra-ultramarin dock något bättre. | |||
|
1) Äkta
ultramarin (lapis lazuli) Butiker för textilhantverk kan prövas. 2) Syntetisk ultramarin I konstnärsbutiker för runt 130 kr per 60 gram (ca 1 dl). Hos importörer av eteriska oljor för 25-30 kr per 10 gram och till ungefär samma pris i hälsokostbutiker som för råvaror till kosmetika. |
|||
|
|
||||
| Rumsdoft | • Religiös
rökelse: Äkta
ultramarin
(mald lazursten, lapis lazuli) är luktlöst men har bränts för religiösa-magiska syften. |
|||
|
Blått
färgämne • Torrt: Kan användas i alla sorters torrt smink som ögonskugga och ansiktspuder. Teoretiskt kan torrt oblandat pulver användas som ögonskugga men det är mycket färgstarkt och täckande. Utspädning med titandioxid eller annat vitt är en bra idé. • I vatten: En stor del av pulvret sjunker till botten på ett par dagar men vattnet förblir blått längre tid. • I olja och annat fett: Pulvret kan slammas upp i feta preparat; det ger jämn färgton så länge blandningen är jämn och sjunker inte till botten om den är tjock. Inom oljemåleriet är ultramarin känt som svårblandat med olja; man får röra länge för att få konsistense bra. Oljan och pigmentet separerar lätt. Beroende på proporioner blir det färgstarkt och täckande (lite olja) till ljusblått och laserande (mycket olja). En aningens aning ultramarin kan användas som blåelse i vit emulsionskräm och cold cream; det får dem att se vitare ut. Se ovan under Beskrivning om ultramarin som substratfärg. |
||||
| 2) Syntetisk ultramarin Förr i blåelse som såldes i form av blåkulor och användes till att fräscha upp gulnade textilier och till tonande hårsköljning för att få bort gula toner. |
||||
| 2) Syntetisk
ultramarin Vattenlösligt pigment kan användas i små mängder (under 0,5 %) i badbomber. Tar man för mycket färgar det av sig på badkaret. |
||||
|
2) Syntetisk
ultramarin Vattenlösligt pigment kan användas för att färga tvål och glycerintvål (0,3 %). |
||||
| Giftighet | Samtliga är ogiftiga. Som framgår under Varianter ovan kan dock pigment kallade "Ultramarines" innehålla giftiga ämnen. | |||
| Lagstiftning | 2) Syntetisk ultramarin Både CI 77007 och CI 77510 får användas fritt som färgämne i all slags kosmetika; på de senare ställs kravet att de ska vara fria från cyanid. Samma krav ställs på en grupp av CI 77007 som får användas i hårfärg. |
|||
|
|
||||
|
Recept |
||||
| Recept I (renad ultramarin) |
• Halvvarm lut (antagligen av soda eller pottaska) - så många skålar som behövs • Lapis lazuli - 1 liber (300-350 gram) • Harts av pinje (Pinus pinea) - 6 uns (162-180 gram) • Harts av mastix (Pistacia lentiscus) - 3 uns (81-90 gram) • Bivax - 3 uns (81-90 gram) • Linolja på händerna Cennino Cennini: Stenen stöts i en bronsmortel och rivs sedan på ett underlag av porfyr, siktas och stötes återigen om så behövs. Vax och hartser smälts samman och silas. Lapis lazuli tillsätts. Gör en klump, eventuellt med hjälp av lite linolja på händerna. Älta klumpen lite varje dag i tre dagar. Lägg den i en glaserad skål och häll på lut. Älta klumpen, nu med verktyg, inte händerna. När vätskan är helt blå hälls den över i en annan glaserad skål. Häll ny lut över klumpen och älta igen och häll över i skål. Håll på så i flera dagar tills luten inte längre färgas blå. Klumpen kan då kastas bort, den är värdelös. - Ställ skålarna i rad på ett bord. Rör om i luten; färgen har bildat bottensats. Du har nu skålar med olika nyanser att blanda efter behag, t. ex. 18 skålar att blanda ihop till tre, men förstör inte de första bra utdragen genom att blanda dem med de sista dåliga. Häll av lut varje dag så att den blå färgen kan torka. Reningsmetoden bygger på att finmalda mineraler, särskilt svavelhaltiga, kan renas från orenheter med hjälp av vatten, olja och tvålar (som här bildas av hartssyrorna och luten). Lazuriten skiljs ut i tvållösningen och koncentreras i form av blå partiklar, medan orenheterna, som inte förtvålas, förblir inkapslade i vaxmassan. Efter dekantering och tvättning med kokande vatten, eller terpentin som löser eventuella hartsrester, framträder det torra lazuritpulvret. (Källa: Hansen & Jensen 1991 efter Cennini: Boken om målarkonsten, 1430) |
|||
| Recept II
(blåelse) |
• Finpulveriserad
ultramarin - 800 gram • Dextrin - 120 gram • Vatten - 70 gram • Glycerin - 10 gram Rives ihop till en jämn deg som formas till kulor och torkas. (Källa: Gaugin 1947) |
|||
| Recept III
(blåelse) |
• Finpulveriserad
ultramarin - 400 gram • Mjöl - 40 gram • Kokande vatten Pulvren arbetas med vattnet till en deg som formas till kulor och torkas. (Källa: Gaugin 1947) |
|||
| Recept IV
(blåelse) |
• Glycerin
- 325 gram • Ammoniak 25 % - 250 gram • Ultramarin - 145 gram • Dextrin (rostad stärkelse) - 145 gram Färgpulvret och dextrinet rives samman med glycerinet. Sist tillsätts ammoniak. Ger en flytande blåelse. (Källa: Gaugin 1947) |
|||
| Recept V
(blåelse) |
• Ultramarin
- 2 viktdelar • Dextrin (rostad stärkelse) eller druvsocker - 1 viktdel • Natriumhyposulfit (ev.) Pressas i lämpliga formar för att få blåelse i fast form. Vill man ha blåelsen i degform tillsätts: • Glycerin - till desgkonsistens • Ammoniak - något (Källa: Svanberg 1948) |
|||
|
|
||||
|
• Litteratur:
Se t ex Gaugin (1947), Gentz och Lindgren (1946), Hallström (1986), Hansen & Jensen (1991), Kumlien (1946), Lindgren (1918), Svanberg
(1948). Där finns ett berg...: Hansen & Jensen (1991). • Nätpublikationer: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 06 06). Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 06 06). Nordisk familjebok: XXX (1920) (2008 06 06). Läkemedelsverket: LVFS 1993:2, bilaga IV (2008 06 06). EU-kommissionen: CosIng; cosmetic ingredients & substances (2008 06 06). Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 07). European Commission: Cosing: Cosmetic ingredients and substances (2009 10 03). |
||||
|
|
||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
||||
