![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() Fetter - Emulgeringsmedel Ullfett |
|||
|
|||
Moderdjur |
Får | ||
Synonymer |
Ullfett, ullsvett, vattenfritt lanolin, renad vattenfri lanolin | ||
Farmakopénamn |
Adeps lanae, Lanae adeps, Adeps lanae sine aqua, Lanolinum anhydrum, Lanolinum anhydricum, Adeps lanae anhydricus, Cera lanae | ||
CAS-nummer | 8006-54-0 | ||
Lanolin ["fat-like substance derived from sheep wool"] | |||
Engelska
namn |
Lanolin, anhydrous lanolin, wool fat, wool wax, wool grease, anhydrous wool-fat, adeps lanae anhydrous, purified lanolin, lanoline. Handelsnamn som Clearlin, Glossylan, Golden Dawn, Hychol, Nodorian, Sparkelan. | ||
Andra
namn |
Romanska språk Lanolinum (nylatin), graisse de suint, grasse de suint purifée (franska) Nordiska språk Vandfri lanolin (danska) Andra språk Wollfette, Wollwachs (tyska) |
||
Förväxlingsrisk |
Lanolin = ullfett med vatten. Eng. anhydrous lanolin = vattenfritt lanolin, d.v.s. ullfett, men ofta sägs helt enkelt "lanolin" i engelska texter. | ||
|
|||
Tradition |
Ullfett, först
som vattenhaltigt (lanolin),
började tillverkas i början av 1880-talet. Innan dess använde man fårullen på olika sätt. Oesypus Både greker och romare extraherade en fet råprodukt, oesypus (aesypum, suint) ur fårpäls. Både Dioskorides och Plinius bekrev runt år 70 utvinningen i detalj; Plinius metod innefattar många kok och sköljningar i vatten varefter fettet kunde skummas av från ytan. Ett enkelt sätt är att lägga fårullen i urin. Den metoden användes i Nordeuropa under bronsåldern och återkommer med jämna mellanrum i huskurer idag. Redan under antiken förekom förfalskningar med vax och talg och på 600-talet började det dyka upp konstgjort oesypus. På 1500-talet togs det upp i tidiga europeiska farmakopéer men fick snabbt så dåligt rykte att det ströks ur de flesta redan århundradet därpå. I slutet av 1800-talet togs det åter upp. Det innehöll så mycket pottaska (15-25 %) att man i USA kring sekelskiftet 1900 kunde utvinna tusentals ton ur ullfett. I början av 1900-talet lyckades man isolera fettalkoholer ur fettet. De blev emulgeringsmedel i den första moderna emulsionskrämen, tyska Nivea. Fårull De hippokratiska läkarna använde helt enkelt fet och otvättad fårull, som kan innehålla upp till 45 % fett. Det används fortfarande som eksemkur på torra handeksem: Man "tvättar" händerna i obehandlad fårull. Bäst effekt får man om man blandar ullen med såpa; 2-3 dl såpa i en kasse obehandlad fårull. Obehandlat ylle Obehandlat ullgarn har kvar fettet och plagg av sådant garn håller både torrt och varmt. Det är t. ex. bra som ytterbyxor till tygblöjor. Även nerkissade byxor förblir luktfria och behöver inte ens tvättas så länge det bara är urin som kommit på dem. Ullfettet emulgerar urinen och neutraliserar dess ammoniak med resultat att den inte irriterar barnstjärten och barnet slipper blöjutslag. (Och tvärtom: Urin används fortfarande som huskur på eksem och rapporteras läka såren snabbt, ofta så effektivt att de inte heller återkommer.) Behandlat ylle Ull utan ullfett är däremot rätt värdelöst, något den tyska armén upptäckte alltför sent i Ryssland 1941. Albert Speer berättade långt senare om misstaget. Tyskarna avlägsnade fettet för att minska plaggens vikt utan att betänka att det är just fettet som skyddar mot fukt. "De ryska soldaterna med sina gammalmodiga tjocka rockar och filtar var mycket bättre rustade än våra män..." Åtminstone 100.000 tyska soldater dog av direkt ihjälfrysning. Farmakopéerna Ullfett togs upp samtidigt som lanolin i 1901 års svenska farmakopé, följde med in i 1964 års nordiska och finns i dagens europeiska. |
||
Framställning |
Ullfett utvinns ur fårull
(med 15-45 % fett): Extrahering: Fårullen kokas ur med såplösningar eller andra fettlösande tensider och soda eller extraheras med flyktiga lösningsmedel som aceton. Vaxämnen fälls ut med svavelsyra och kalciumklorid och den bruna lösa massa som blir resultatet centrifugeras från vatten och tvållösning och emulgeras med alkalier. Raffinering: Den fasta fettmassan smälts om och tvättas upprepade gånger. Blandas ofta med vatten till lanolin. Ursprung En hel del kommer från fårlandet Australien. |
||
Beskrivning |
Ljusgul till brungul salvlik massa, seg och klibbig, luktfri eller med svag lukt av fårull. Fast i kylskåpstemperatur, mjukt i rumstemperatur, smälter lätt vid 34-42° till en nästan klar ljusgul till brungul vätska. | ||
100 ml väger ca 90 gram (aningen lättare än lanolin). 100 gram = 111 ml. | |||
Nästan
olösligt i 95 % alkohol, svårlösligt även i kokande (upp till 1.000
delar 95 % alkohol krävs). Olösligt i vatten och glycerin (mycket svårt att tvätta bort från kärl - vid panik: lösligt i aceton) men skiljer sig från andra fettämnen genom att vara lätt blandbart med dem; ullfett drar till sig vätska i stället för att slå den ifrån sig. Smält ullfett tar upp 2-3 gånger sin egen vikt vatten och emulgerar till en mjuk kräm utan att något annat emulgeringsmedel behöver tillsättas. Smält ullfett kan blandas med vaxer, flytande och mjukt paraffin, fetter, vegetabiliska och eteriska oljor. Oljor blir grumliga vid över 5 % ullfett. pH och inkompatibiliteter Vattenutdrag 2 % blir neutralt (pH 6-8) till svagt surt (pH 4-6). |
|||
Innehåll |
Ullfett är ett fett, d.v.s. en ester av alkoholer och syror, men inte av glycerin
och fettsyror som är det vanliga. |
||
Varianter |
Lanolin
= ullfett med ca 25 % vatten. Namnet lanolin har blivit så inarbetat att ullfett idag säljs som "vattenfritt lanolin" (eng. anhydrous lanolin), ofta förkortat till bara lanolin, så de förväxlas ofta.
Innehåll av vatten märks då man smälter
fettet; det delar sig i två skikt varav det övre
är fettet. |
||
Ersättning | • I sårsalvor och liknande har man ofta föredragit ister som fungerar likadant - likt hudens fett - men
inte är lika klibbigt. • Vanligast är formen lanolin med vatten, på större ytor bli ensamt ullfett lätt för kletigt. |
||
Hållbarhet |
Mycket hållbart, härsknar inte och behöver inte förvaras kallt men gärna svalt (under 25°). Viktigast är mörker och att förpackningen är tät och väl tillsluten för att förhindra att fettet tar upp fukt från luften. Det håller sig bra också blandat i krämer så länge vattnet i krämen är rent, d.v.s. destillerat eller konserverat. | ||
|
Hos importörer av eteriska oljor för 50-55 kr per 100 gram och ibland i hälsokostbutiker till ungefär samma pris. På apotek för runt 65 kr per 100 gram, 285 kr per 800 gram. | ||
|
|||
Hudvård | Inte så fett utan snarare klibbigt
på huden. Vid tillredningar är det viktigt att fett och vätska har ungefär samma temperatur
när de blandas och att inte kyla ner blandningar för snabbt. Hudoljor med mer än 5 % ullfett blir oklara. |
||
Torr, narig, självspucken. För fet hy kan det vara för tillslutande. | |||
Hårvård | Antistatisk effekt i balsam (mikroskopisk mängd). | ||
Massage | Absorberas lätt - bra när man ska massera in aktiva ämnen på större hudytor. 5 % kan t. ex. ingå i en massagekaka. På 1800-talet användes rent och oblandat ullfett som massagesalva; det mjuknar av handvärmen. | ||
Fast tvål |
Kallrörd tvål • Fördelar: Ullfett gör tvålen hård och dryg och löddret (småbubbligt) stabilt. Nackdelar: Mer än ett par procent ullfett förstör klarheten i genomskinlig tvål och såpa. Förtvålningstal 74-76 = det krävs 74-76 gram natriumhydroxid för att förtvåla 1 kilo ullfett (runt 7-8 av fettets vikt), vilket är mycket lågt. Ullfett innehåller inte så mycket fettsyror som kan förtvålas så det blir över rätt mycket oförtvålbara ämnen. Varmrörd tvål Överfettning med 2-10 % ullfett ger den särskilda tvåltypen lanolintvål. |
||
Hudreaktion | Kan ge allergiska reaktioner. Vad överkänslighet beror på är inte klart, möjligen är det reaktioner på de starka medel som ullen tvättas ur med. Ullfett som renats från rester av rengöringsmedel och fria fettalkoholer ger inga sådana reaktioner. Ingår i kontaktallergitestet Truetest. Täpper till porerna och kan ge kosmetikaakne (pyttesmå utslag) och kliande utslag vid långvarig användning; båda reaktionerna försvinner när man slutar använda fettet på huden. I läppstift lär det torka ut läpparna i längden. | ||
|
|||
Giftighet |
En del av pesticiderna som kan finnas som rest (Lindan, Dieldrin, Endrin) är fettlösliga och kan lagras i mänsklig fettvävnad. | ||
|
|||
Litteratur:
Se t ex Andersen (2004), Antczak och Antczak (2001),
Färnlöf och Tunón (2001), Gentz och Lindgren (1946), Lindgren (1918), Ljungdahl
(1953), Lodén (2002), Lodén (2008), Meyer (1952), Nordiska
farmakopén I (1961-1965), Nordström (1940),
Pharmacopoea Svecica I (1775), Reynolds (1996), Svanberg
(1948), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925). • Citat: De ryska soldaterna...: Gitta Sereny: Albert Speer och sanningen (Bonnier, 1995). Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22). Nationalencyklopedin (2004 04 14). Gustav Hess GmbH (2005 09 09). Pharmacopedia: a commentary on the British Pharmacopoeia 1898 (2007 05 08). European Commission: Cosing: Cosmetic ingredients and substances (2009 10 03). |
|||
|
|||
© Shenet 1997 - 2013 |