Shenet

Växter Råvaror  Referens Sök Forum Kontakt Hem

Tjära och tjärolja


Bastun hindrar mannen och tjäran trädet från att ruttna.
Där inte bastu, brännvin eller tjära hjälper, där är döden.
(Finska visdomsord)
Moderväxt
1) Björk (Betula alba och liknande arter)
2) Tall (Pinus silvestris), gran (Picea abies), lärkträd och andra barrträd
3) En (Juniperus communis) - vår vanliga en
4) Kad (Juniperus oxycedrus och andra kontinentala trädslag)
Synonymer
1) Björktjära, björkvedstjära, björkolja, ryssolja, degelolja, litauisk balsam
2) Talltjära, furuträtjära, trätjära, tjära, barrträdstjära, barrtjära (stubbtjära, töretjära, milad tjära, vraktjära, dalbränd tjära, A-tjära, B-tjära, ugnstjära, kolugnstjära, ugnsbränd tjära)
3) Eneträdstjära, entjära, enetjära, eneträdsolja, enolja
4) Kadtjära, entjära, kadolja, cadolja, cadinolja, spansk cederolja
Farmakopénamn
Picis, Pyroleum, Pix, Oleum empyreumaticum
1) Oleum empyreumaticum epidermidis, Pix liquida betulae, Pix betulae liquida, Pyroleum betulae, Oleum betulae, Oleum betulinum, Oleum rusci, Betulae pyroleum
2) Pix liquida, Pyroleum pini, Pix pini (USA)
4) Pix juniperi liquida, Pyroleum oxycedri, Oleum cadinum, Pyroleum juniperi, Juniperi empyreumaticum
CAS-nummer

8002-29-7 (tjäroljor)
2) 8011-48-1
4) 90046-02-9 (tjära), 8013-10-3 (tjärolja)

2) Pinus palustris wood tar ["the product obtained by the destructive distillation of the wood"]
4) Juniperus oxycedrus wood tar ["the volatile oil obtained from the wood"]
Engelska namn
Tar, wood tar, wood oil
1) Birch tar, birchwood tar
2) Pine tar, Stockholm tar
4) Cade tar, juniper tar / cade oil, oil of cade
Andra namn
Romanska språk
Goudron (franska), catrame (italienska), betão (portugisiska)
2) Goudron (franska)
4) Goudron de cade (franska)
Nordiska språk
Tjaere (danska), tjaere (norska), terva (finska)
2) Tretjaere, nåletretjaere (norska)
Andra språk
Menen (fornegyptiska), Teer (tyska)
1) Degenöl, Nadelholzteer (tyska), degot, degt (ryska), degguts (lettiska), degùtas (litauiska)
Förväxlingsrisk
• Pix liquida = talltjära i de svenska farmakopéerna 1775-1845, i Storbritannien även senare beteckning för tjära.
• Pix pini = beck i de svenska farmakopérna 1869-1908, i USA beteckning för talltjära.

Tradition

Tjära hör till de urgamla rökelsemedlen för luftvägar och allmän desinfektion och har varit ett universalmedel i folkmedicinen. (Tips! Ett kors målat med talltjära på dörren håller trollen borta.) Här något om de fyra vanligaste som också använts i hudvård och parfymeri.
1) Björktjära
Denna tjära var bekant för Plinius i Rom runt år 70; han berättar att den gjordes av gallerna men inget om hur den användes. I modern tid blev den berömd som "ryssolja" som skyddade och gav doft åt ryskt lädrer. Enkla sorter användes till grövre lädervaror (stövlar), renade och nästan genomskinliga (beckolja) till finare skinn (handskar). Doften av ryskt läder utvecklades så småningom till en hel parfymgrupp läderdofter.
2) Talltjära
Romaren Plinius berättar runt år 70 om bränning av talltjära. Den första som rann ut "som vatten" var bäst, kallades cedrium i Syrien och användes till balsamering i Egypten. Den "cederolja" som egyptierna använde vid enklare balsameringar var dock inte tjära, har det visat sig, utan balsamterpentin. I Sverige och Finland har tjära betytt talltjära och där betraktades det första "tjärvattnet" som skräp. I Sverige har tjära bränts sedan åtminstone medeltiden. Export är känd sedan 1300-talet men det mesta var till husbehov - tjära tätade båtar och tunnor, skyddade rep och läder, var hjulsmörja och universalmedicin.
Allt förändrades på 1600-talet när Europas länder började grunda krigs- och handelsflottor som behövde tjära till tätning av fartygen. Preussen som varit den största tjärproducenten började få slut på skog och Sverige tog snabbt över marknaden. Bönder och torpare som förr bränt till sig själva i en järnkittel började anlägga tjärdalar i utmarkerna. Tio dagsverken gav en tunna (125 liter) som kunde brännas på sommaren mellan sådd och skörd. Det var inte lika lönande som pottaska men gav i alla fall kontanter. I den östra rikshalvan Finland började sådan storskalig bränning redan på Gustav II Adolfs tid, i Sverige på 1700-talet. År 1600 producerades ett par miljoner liter tjära, ett par årtionden senare dubbelt så mycket, på 1640-talet 13 miljoner liter, på 1670-talet 14 miljoner, på 1680-talet 16 miljoner. Vid det laget var tjära Sveriges tredje viktigaste exportvara efter koppar och järn. Tre fjärdedelar kom från Finland.
För denna handel upprättades 1648 Tjärhandelskompaniet. All tjära måste nu säljas till kompaniet och till de priser kompaniet satte. I hamnstäderna där man förr betalt importvaror med tjära hade man därmed inget att byta med. Redan året efter kompaniets bildande stod Sverige därför utan salt varvid hela Bottenhavsfisket gick i stöpet. Även försäljningspriset kunde kompaniet sätta som det ville. De blev på ett par årtionden så höga att importländerna måste söka tjära på annat håll eller bränna den själva. I Frankrike lärdes konsten ut av en svensk som fick betalt av franska regeringen. England, den största importören, började ta tjära från kolonierna i Nordamerika. Norge, Tyskland, Polen och Ryssland började bränna tjära för export. 1672 måste Tjärhandelskompaniet inställa betalningarna. Flera gånger ombildades kompaniet men monopolpolitiken övergavs inte. Uppå allt blev en stor del av den svenska tjäran plötsligt rysk när Sverige förlorade de finska områden som producerat den mesta tjäran. 1715 förlorades dessutom den främsta exporthamnen, Viborg vid Finska viken. Samma år frigavs handeln med tjära i Sverige.
Exporten sjönk i ett par årtionden - "bara" 14 miljoner liter om året i mitten av 1700-talet, nu en fjärdedel bränd i Småland och allt mer i Norrland - men hämtade sig sedan Stockholm kommit i gång som ny exporthamn. Snart gick 70 % av den svenska tjäran därifrån. "Stockholmstjära" blev ett begrepp som används än idag som en kvalitetesbeteckning på förstklassig tjära.
Ännu i början av 1800-talet exporterade Sverige nära 23 miljoner liter tjära årligen, nu det mesta från norra Sverige. På 1880-talet när Umeå blivit den största tjärhamnen var exporten redan på nedgång. Örlogskrigens tid var förbi och kring sekelskiftet 1900 försvann de sista segelfartygen. Världskrigen gav ett par små exporttoppar men tjärans storhetstid var förbi. Det används fortfarande som träskydd (gammalt recept: lika delar tjära, balsamterpentin och kokt eller rå linolja) men också den användningen ifrågasätts idag av EU-expertis.
3) Entjära
Entjära verkar ha kokats rätt allmänt i Sverige sedan åtminstone 1500-talet. Denna de gamla örtaböckernas "eneträolja" var mer eller mindre ett universalmedel, bredvid den hemdestillerade "enebärsoljan".
4) Kadtjära
Också detta är en entjära, men av sydeuropeiska barrträdsarter, som inte alltid är en. Den tjära som användes i det antika Sparta kan t. ex. ha kommit från så väl enar som tallar och granar. Tjärorna användes på samma sätt som de nordiska. Inför en barnafödsel smörjde man t. ex. in huset med tjära för att driva bort onda andar och annan fysisk och andlig förorening.
Tjär post
Ett originellt bruk av tjära rapporteras från Brasilien. Efter de många skogsbränderna den torra sommaren 1999 gjorde postverket sin insats för brandsäkerheten: Frimärken med tjärlukt. Resultatet blev inte det förväntade, vilket det nu kan ha varit. Folk tyckte sig känna brandrök överallt och postpersonal började klaga över huvudvärk och illamående. Frimärksserien fick läggas ner i förtid men Brasilien blev först i världen med parfymerade frimärken - andra har tagit efter.
Farmakopéerna
1) Björktjära: Kom med i den första svenska farmakopén (1775) och ströks i sjätte upplagan (1845). Ett tag använde man enbart talltjära i stället men björktjäran kom tillbaka i den elfte och sista upplagan (1946). 
2) Talltjära: Upptagen i den svenska farmakopén från början till slutet (1775-1946) och idag i den europeiska.
3) Entjära: Tjära från vår nordiska en (Juniperus communis) har inte varit officinell i Sverige, men en enträdsolja fanns ändå att köpa på apoteken, för vilken en författare varnar 1806: "Den som allmännast på apoteken säljes under namn av enträdsolja, är icke annat än terpentinolja, den man färgat med ryssolja". Om ryssolja = björktjära, se recept nedan.
4) Kadtjära: Denna sydeuropeiska tjära, som togs in i svenska farmakopéns sjunde upplaga (1869) och stod kvar till elfte och sista (1946), skulle vara entjära från Juniperus oxycedrus. Den fick inte följa med in i nordiska farmakopén 1964. Officinell i många länder under långa tider, bl. a. i Frankrike och USA på 1800-talet.

Framställning

Råvaran är kådrik ved, metoden torrdestillering (förbränning med begränsat lufttillträde) som gör att all ved inte brinner upp utan istället bildar kol. Tjäran är en biprodukt. Sådan torrdestillering beskrivs av många antika författare, bl. a. Theofrastos i Grekland på 300-talet f. Kr. och Plinius och Dioskorides i Rom första århundradet.
1) Björktjära
Torrdestilleras av grenar, rötter och bark (vit näver anses bäst). Den enkla ryska metoden var densamma som när man gjorde talltjära till husbehov i Sverige - man eldade runt en järngryta så att oljan svettades ut - recept nedan.
2) Talltjära
Råvaran (tjärveden, törveden, töet) är stammar, grenar, rötter eller hela döda tallar, helst skadade eller sjuka som bildat extra mycket kåda. Bäst är roten och stubbar som stått på rot 6-10 år så att splintveden ruttnat bort; kvar är då bara kärnved som kan innehålla 15-30 % kåda. Tallar från bergig och stenig mark ger bäst tjära, myrar och sankmarker sämst.
Äldre överjordiska metoder
De överjordiska metoderna har varit vanliga i Värmland, Västsverige och Bohuslän. De går fortare än de underjordiska men ger inte lika mycket och tjäran blir tunnare och mörkare. Vanligast:
• Järngrytor: Detta var den småskaliga metoden när man brände tjära till husbehov. En halvklotformad järngryta packas med ved, ställs upp och ned på en sluttande stenhäll och täpps till med lera. Man eldar runt omkring och tjäran rinner ut genom ett spår i stenen. Samma metod används till en- och björktjära i recept nedan. En besläktad bohuslänsk metod är tjärugnen som murades av sten.
• Milor (dalar, lunngravar): Ved packas till en kulle och tätas med ris och jord och antänds i toppen. Det ska brinna långsamt och bara överst; elden får inte spridas nedåt. Bränningen regleras genom att man tar ut lufthål eller tunnar ut isoleringslagret.
Äldre underjordiska metoder
Vid storskaligare bränning kunde hela processen från avverkning till tjära ta flera år men passade bra in i arbetsåret. Man började med att barka av träden på rot för att få dem att svettas kåda; detta gjordes i maj när saven steg och barken lossnade lätt och man passande nog inte heller hade så mycket annat arbete i jordbruket. Träden fick stå 2-4 år varefter man fällde dem på hösten när säden var tröskad. På vintern när det var slädföre tog man stockarna till tjärdalen. Framåt nyår grovklövs de - ju kallare, desto lättare - och frampå vårvintern finklöv man. På försommaren mellan sådd och skörd var det slutligen dags att bränna. Bodde man vid vattendrag kunde tjäran transporteras i väg genast, annars väntade man tills det blev slädföre. Vanligaste anläggningarna - många lokala varianter har funnits:
• Tjärdalar (tjärmilor), som ger dalbränd tjära (milad tjära, töretjära): Ungefär den metod Theofrastos från Makedonien beskrev på 300-talet f. Kr. I Norden har den använts sedan medeltiden och blev den vanliga svenska och finska metoden för att framställa större mängder för avsalu. Tjärdalen anläggs i en vindskyddad sluttning; blåst kan förstöra hela milningen. Ca 30 cm långa vedträn packas tätt i en trattformad grop, 4-12 meter i diameter i botten och förstärkt med sten i väggarna. Över jord fortsätter dalen i en låg kulle av jord och torv. Bygget är en konst. Dalen ska bli så tät att ingen luft kommer till men samtidigt kunna släpa ut tjäran.
När veden antänts tätas dalen slutligt med ytterligare torv och mossa. Elden ska brinna långsamt och jämnt i hela dalen och sprida sig uppåt och får på inga villkor slå igenom isoleringen. Rökens färg och tjärans utseende visar hur det går och förbränningen regleras med hål som som kan öppnas och stängas. Tjärdalen brinner 1-5 dygn beroende på storlek och måste passas hela tiden. Det är sådan eldvakt Dan Andersson berättar om i så många dikter och noveller men där handlar det om kolmilor.
Tjäran börjar rinna efter ca 6 timmar. Först kommer tjärvatten, sedan bra tjära och sist tjock och beckartad. Av vedens volym blir man ca 15 % träkol och 4-5 % tjära, eller i andra siffror: En kubikmeter ved kan ge 30 kilo tjära, ett träd upp till en liter. Också i kolmilor bildas tjära, ungefär hälften så mycket, som biprodukt.
• Gravar (drevgravar, blåsgravar, bläxgravar, tjärdiken): Enklare - man gräver ett dike några meter långt i en torr och sandig backe med lagon lutning för att det ska rinna av lätt, fyller på med ved till en liten kulle, tätar och skottar igen, antänder veden genom ett hål och tjäran rinner ut genom en inbyggd ränna. På detta sätt kan tjära brännas året runt så länge det är tjälfritt och torrt.
Dagens metod
• Murad ugn, som ger ugnsbränd tjära: Ger mer än äldre metoder trots att man använder kådfattigare ved, eftersom temperaturen blir högre. Fraktionerna från olika tidpunkter och temperaturer tas till vara för sig, som lätt tjära, tung tjära och sist beck. Första destilleringen, bättre ju långsammare den går, ger ljus A-tjära som används som träskydd. Träsyran från den första destilleringen destilleras sedan till B-tjära som används mest till bränsle.
3) Entjära
Kokades förr med primitiva metoder i Skandinavien ur nordisk en. Receptexempel nedan.
4) Kadtjära
Entjära av kontinental typ torrdestilleras ur ved från framför allt Juniperus oxycedrus.

Beskrivning
1) Björktjära: Tjockflytande brunsvart massa; renade sorter är ljusare. Om ryssolja se Varianter nedan.
2) Talltjära: Barrträdstjäror är över lag klibbigare än de fetare lövträdstjärorna. Smaken är syrligare och beskare. Konsistensen ska vara tjock och slät. Halvgenomskinlig. De mest typiska avvikelserna är blaskighet, "tjärvatten" (i början av eldningen och av ved från sankmark och myrmark) och grynighet av kristalliserade hartssyror (i slutet av eldningen och vid för hög temperatur).
• Dalbränd tjära från underjordiska tjärdalar: Brun med god lukt. Prima kvalitet är lättflytande och fradgar vid upphällning, sekundär är tjockare och lite grynig, tertiär är grov, seg och ofta mycket grynig.
• Milad tjära från överjordiska milor: Gulbrun och tjock.
• Ugnsbränd tjära från murade ugnar: Brunsvart med frän och vidbränd lukt. Tjära på burk från dagens färghandel är brunsvart och tjock.
En märklig talltjära berättas om i Linnés Flora Oeconomica (1749):
 
Då de mycket gamla rötterna i skogar och kärr bliva uppgrävna, torkade i solen, till små ved sönderhuggna och brända, giva de den vita tjäran på Gotland.
  4) Kadtjära: Klar och tjock vätska, rödbrun till mörkbrun med besk och brännande smak. Fattar lätt eld.
1) Björktjära: 100 ml väger 92-100 gram. 100 gram = 109-100 ml.
2) Talltjära: Milad talltjära: 100 ml väger 100 gram. 100 gram = 100 ml. Ugnstjära, t. ex. dagens talltjära: 100 ml väger 100-110 gram (sjunker i vatten). 100 gram = 100-91 ml.
4) Kadtjära: 100 ml väger 99 gram. 100 ml = 101 gram.

• Tjäror kan blandas med vegetabiliska och eteriska oljor och smältas med fetter, hartsämnen och vaxer, men tjäran löses inte utan blandningarna blir fulla med mörka olösta tjärpartiklar.
• Alla är så gott som olösliga i vatten och vattenrika lösningar som hårschampo. En droppe talltjära sjunker till botten och delar sig vid skakning i mindre partiklar varav en del flyter och annat sätter sig på kärlets väggar och är nästan omöjligt att få bort.
• Lösliga i 95 % alkohol. I schampo gör lite propylenglykol att tjäran fördelar sig jämnare.
• Hur få bort tjärfläckar? Bensin, fotogen. Dagens tjärtillverkare rekommenderar "terpentin eller sprit, inte lacknafta". I industrin används limonen som finns med upp till 90 % i citrusoljor som apelsin, grapefrukt och citron. Gammalt husmorstips: Eukalyptusolja. Ett annat är att stryka äggula på fläcken och sedan skölja med varmt vatten.
pH och inkompatibiliteter
1) Björktjära: Vattenutdrag 2 % blir måttligt till svagt surt (pH 2-6)
2) Talltjära: Vattenutdrag 2 % blir måttligt surt (pH 2-4).
3) Entjära: Vattenutdrag 2 % blir surt (pH 6 och lägre).

Innehåll
Trätjärornas innehåll varierar mycket med träslag. Huvudinnehållet i är paraffiner. Därutöver har man identifierat bl. a. fenoler (de ämnen som gör tjärorna desinfekterande) samt polycykliska kolväten (PAH) och guajakol, båda två cancerogena och mutagena. Doftämnena är framför allt terpener.
1) Björktjära: Läderdoften kommer av pyrobetulin.
2) Talltjära: Syror (ättiksyra, myrsyra, fettsyror), terpentinessens, fenoler (kresoler, pyrokatekin, pyrogallol - mest i ugnstjära), fenolers estrar (kreosol, guajakol), aldehyder, ketoner, träsprit. Milad tjära innehåller mer hartsämnen och hartssyror än ugnsbränd. Om den gjorts i fuktigt väder blir den vattenhaltig (vraktjära).
5) Kadtjära: Fenoler, seskviterpenen kadinen.
Indunstning
kan man pröva själv med de blandningar av bl. a. eukalyptusolja och björktjärolja som finns att köpa i svensk handel. Tjärdoften är så dominant och hållbar att man kan ställa flaskan öppen så att eukalyptusoljan dunstar av - tjärdoften försvinner inte i första taget. Man kan också pröva att frysa oljan först så att det mesta av eukalyptolen kristalliseras.
Varianter
Biprodukter av trätjäror
Vidaredestillering och annan behandling av trätjäror är en stor industri. som ger terpentinolja och andra eteriska oljor, kådor, kolofonium och i senare steg många doftämnen som syntetisk mysk, vanillin, kumarin och anisaldehyd. Första och främsta biprodukten är beck:
Beck, tjärbeck, trätjärebeck (Pix)
Engelskt namn: Tar pitch 
1) Beck av björktjära (Pix betulinae, Pix betulina)
2) Beck av talltjära (Pix sicca seu navalis, Pix solida, Pix solida sicca, Pix pini (Sverige 1869-1908), Pix navalis, Pix solida, Pix nigra): Tjära destilleras eller kokas in i öppna kärl och blir kvar som en seg återstod. Rotbeck är svavelgult, hårt och sprött. Ugnsbränd tjära ger mycket men mörk och dålig beck, medan milad (ugnsbränd) tjära ger beck med mer oxidationsämnen från hartssyror. Officinell i Sverige 1775-1908 under varierande namn. Använt till tätning och impregnering sedan stenåldern. Det tuggades också ungefär som tuggummi vilket gav frisk andedräkt och ansågs vara bra för tänder och luftvägar.
Beckolja, tjärolja (Oleum, Oleum empyeumaticum)
Engelska namn: Oil, tar oil, rectified tar oil. Den flyktiga delen vid destillering och urkokning av tjära till beck. Vakuumdestillerade fraktioner används i parfym.
1) Björktjärolja, björkolja, ryssolja (Oleum betuale albae, Oleum betuale empyreumaticum, Oleum betuale pyroligneum, Oleum Rusci, Moscoviticum)
Engelska namn: Birch tar oil, rectified birch tar oil: Färsk tjärolja/beskolja är klar och ljusgul, senare blir den oklar och brun. Koncentrerad luktar inte gott; utspädd är träig, rökig och söt, påminnande om läder; med beckolja impregnerade man de finaste läderkvaliteterna. Vakuumrenade varianter används i läderparfym, after shave och andra herrdofter. Både björktjära och beckolja har gått under namnet ryssolja.
5) Kadolja, entjärolja (Oleum cadinum, Oleum juniperi empyreumaticum, Pix cadi, Pix juniperi, Pix oxycedri, Pyroleum juniperi, Pyroleum oxycedri): Engelska namn: Juniper tar oil, cade oil, oil of cade, rectified cade oil: Den särskilt renade kadolja som används i parfym är en klar, gulbrun till mörkbrun vätska med mycket kraftig rökig tjärdoft med läderton. Löslig i 9 delar alkohol, så gott som olöslig i vatten. Ger röksmak åt livsmedel. I desinfektionsmedel och tvål (viss bakteriedödande effekt), i små mängder för att ge värme och torr rökighet till läderdofter, fougèresdofter och tallbarrsdofter, men branschorganisationen IFRA avråder från användning i parfym.
CAS-nummer 84012-15-7
INCI-listan upptar ett par björkextrakt som används som doftämnen och verkar vara något liknande björktjärolja (ovan). Branschorganisationen IFRA hänför dem till samma kategori som tjära och avråder från användning såvida de inte är särskilt renade från ohälsosamma kolväten.
• Kvistextrakt: Engelskt namn: Crude birch wood pyrolysate; INCI-namn: Betula alba twig extract ("extract obtained from the twigs").
• Eterisk kvistolja: Engelskt namn: Crude birch wood pyrolysate; INCI-namn: Betula alba twig oil ("essential oil obtained from the twigs").
Ersättning
• Stenkolstjära fås som biprodukt vid gas- och koksverk; destillationsresten asfalttjära används som vägbeläggning. Stenkolstjära var förr råämne för otaliga doftämnen, färgämnen och kemikalier. Många av dess aromatiska föreningar är cancerogena men den är mindre hudirriterande och allergen än trätjäror och ersätter dem därför i dagens eksempreparat. Tillverkas i Sverige.
• Doftlika: Liquid Smoke-krydda (vatten med koncentrat från rökt Hickory-trä) är lite likt i lukten. Ekmossa, dålig vetivert och kinesiskt cederträ går också åt rätt håll.
Hållbarhet
2) Talltjära: Separerar efter en tids förvaring i ett grynigt bottenskikt och ett tjocklytande övre lager.
Inköp We don't sell, we tell!
• Talltjära: På apotek för runt 365 kr per liter. I färgaffärer och bilbutiker för 70-80 kr per liter, i överskottsbutiker för runt 140 kr per 4 kilo.
• Talltjärolja: Hos importörer av eteriska oljor för runt 50 kr per 10 ml och till ungefär samma pris i hälsokostbutiker som för råvaror till kosmetika.

Doftbeskrivning
Varma och torra trädofter med ett litet inslag av kamfer och framför allt rök. Ugnsbränd tjära (dagens) luktar mer vidbränt än milad (gårdagens). Renade tjäroljor luktar mindre rått och rivande.
1) Björktjära: Har det högsta anseendet i parfymsammanhang.
3) Entjära: Påminner lite om enbärsolja, men är liksom tall och bok lite vidbränd.
Flyktighet
Åtminstoine björktjära är en basnot.
Doftblandning
Tjära har extremt stark doft - en droppe tjärolja i 10 ml dominerar totalt. Passar med kryddor, trä (cananga) och många friska dofter (oregano, rosmarin, timjan).
Användning
Det är alltså inte båttjära som används i parfym utan extra renade tjäroljor. De är ett måste i läderdofter, t. ex. björktjäroljan i den klassiska ryssläderdoften. Trätjäror är också utgångspunkt för otaliga doftämnen, som kumarin, syntetisk mysk och vanillin.
All slags tjära har använts till rökelse för att rena från ohyra, smitta och onda andar.
1) Björktjära: Fortfarande populärt som myggavskräckningsmedel.
2) Talltjära: I Sverige röktes det fortfarande på gårdar och torg under de svåra koleraepidemierna i mitten av 1800-talet. Inomhus kunde man gå omkring med en spann tjära som man då och då toppade en glödhet järnbit i; upp steg en stark vit rök. Se mer Rökelsehistoria.
Hudläkemedel
Utspädd tjära är torkande, sammandragande, klådstillande och stimulerar avfjällning och nybildning av hud. Fenolerna som finns så rikligt i dem lokalbedövar och dödar bakterier, svamp och skabbkvalster. Extra renade former är mindre kladdiga men inte lika effektiva. Idag används endast stenkolstjära, som fortfarande är ett av de främsta medlen för psoriasis, särskilt kroniska former. Hur och varför tjärorna fungerar på psoriasis vet man inte, bara att de gör huden tunnare.
1) Björktjära: Gammalt medel för kroniska hudsjukdomar som eksem och psoriasis, särskilt den lena nävertjäran. Björktjära ihopsmält med fårtalg har varit ett vanligt läkemedel på självsprickor.
Zinksalva: 1-5 %
Tjärsalva: upp till 10 %
• Skabbsalva: 15 %
2) Talltjära: Rå svart talltjära var ett universalmedel förr i de svenska stugorna. Blandat i smör, salvor, sprit, vatten och plåster lades det på alla slags hudbesvär som bölder, förhårdnader, kliande utslag och kroniska eksem. Till och med syfilitiska sår på könsdelarna läktes med tjära, ett bruk Linné stötte på 1741 på Gotland, "men förstörelsen av svalg och näsa viste klart, huru lite tjära uträttade uti en sådan sjukdom...". Apotekens psoriasis- och skabbmedel innehöll ofta också svavel och salicylsyra.
Zinksalva: upp till 10 % tjära
3) Entjära: Björktjära och i viss mån talltjära är de som oftast behandlas i litteraturen men småfolkets tjära var entjäran, som hjälpte för allt.
4) Kadtjära av kontinental typ har också varit ett hudmedel. Särskilt i Frankrike har den använts mycket vid eksem och andra hudsjukdomar.
Trätjäror var förr vanliga schampo och hårvatten (ofta ihop med med svavel och salicylsyra) vid mjäll, eksem och irriterad hårbotten. I Finland kan tjärschampo fortfarande köpas i en del livsmedelsbutiker. Det är inte lätt att tillsätta själv i schampo. 2 % talltjära (ca 2 ml per dl schampo) ger en mjölkchokladfärgad blandning som är svår att lösa jämnt. Lite propylenglykol gör att tjäran fördelar sig jämnare men lukten konkurrerar till och med med tjärans.
Tjärtvål (det första patentet togs i England 1845) är sammandragande, uttorkande och desinfekterande och var under 1800-talet och fram till 1970-talet närmast ett standardmedel på akne och eksem, ofta ihop med svavel. Sådan tjär- och svaveltvål kan fortfarande hittas i färgaffärer och parfymerier med äldre kundkrets. Småtillverkares tjärtvålar på marknader och i turistiska butiker är fuskbyggen av isolerade fettsyror, tensidtillsatser och svart färg som sätter sig på handfatet. Till och med i Finland är det svårt att hitta tjärtvål på andra ställen än i turistshoppar.

• Trätjäror: Alla trätjäror och tjäroljor kan irritera och ge aknelika utslag och allergiska reaktioner. Outspädda på huden de reta ända till inflammation och etsning. De bör inte användas på skadad eller inflammerad hud. Slemhinnor är ännu känsligare. Barrträdstjäror (tall, en) retar mest. Däremot är de inte fotosensibiliserande. Beckolja (se Varianter ovan) som används i parfym vakuumrenas särskilt för att inte irritera huden.
• Stenkolstjära: I hudläkemedel används idag bara stenkolstjära som ger mindre överkänslighets- och allergiska reaktioner men är fotosensibiliserande och cancerogen.


Mat och dryck
Renade tjäroljor används för att ge röksmak åt kött och skaldjur.
Invärtes bruk
Redan under antiken användes tjära invärtes vid bröstsjukdomar. I Norden har man använt talltjära på samma sätt, t. ex. i form av tjärvatten. Särskilt de första dropparna som kom togs vara på noga eftersom de ansågs vara en förstklassigt läkemedel. Och det må vara invärtes eller utvärtes - i Finland och Ryssland hjälper tjära mot allt och för allt.
Giftighet Tjära absorberas genom huden och kan den vägen skada njurarna. Huruvida de absorberade ämnena är cancerogena och mutagena eller ej är omdiskuterat. EU:s vetenskapliga kommitté SCCNFP lyckades i en undersökning 2003 inte påvisa att trätjäror på huden är cancerogena eller mutagena.
Lagstiftning

Trätjäror är urgamla som träskyddsmedel. För att få marknadsföras som sådana ska de vara godkända av Kemikalieinspektionen som "kemiskt eller biologiskt verkande biocidprodukt". Ingen är godkänd som sådan idag. Att de ändå kan säljas beror på att de räknas till gruppen färg och lack som verkar genom att bilda en fysikalisk barriär mot fukt.
• Stenkolstjära får inte ingå i kosmetika eftersom det räknas som ett läkemedel (nr 420 på EU:s förbudslista).
• Anläggning av tjärdal måste anmälas till brandkåren. Självklart ska man också ha markägarens lov för tjärdalen och för att ta stubbar och torv till den.
4) Kadtjära
Branschorganisationen IFRA avråder från användning av kadtjära och rå (oren) kadolja; endast fraktionerad olja rekommenderas. I USA får kadtjära och kadolja inte ingå i receptfria hårschampon.


Recept
Recept I
(eneträdsolja)
• Grenar av en
En tom gryta, den kan vara glaserad, grävs ner i jorden så djupt att jorden står något över henne. På den läggs ett lock eller stenfat med hål i. Enestavar huggs sönder uti spillror vardera så tjocka som en smal teen eller mindre och så långa som en annan järngryta är djup, så att de står jäms med grytkanten. Järngrytan med enespånorna välvs över grytlocket. Därefter tar man ältad lera och bestryker runt omkring mellan fatet och den nedersta grytan för att ingen ånga ska nå ut, och likadant gör man mellan fatet och den översta grytan. Tegelstenar sätts runt omkring grytorna och jord fylls emellan. Gör sedan en god eld på översta grytbotten och låt den brinna så länge att du tror att alla spillrorna är genombrända. Oljan flyter genom hålen ner i den nedersta grytan. "Denna olja är god för skabb och klåda och all hudens orenlighet, hon läker ock kräftan och allehanda sår, är nyttig mot lamhet, hjälper dem som är krumpne, duger emot fallandesot om man lemmar eller ryggen därmed smörjer och då hästar får skabb då blir de av henne helade."
(Källa: Arnborg 1994 efter: M. Joh. Colerus: Oeconomica, 1683)
Anm. Örtaböckernas "enträolja" synes ofta vara just denna. En likartad metod användes för att göra eteriskk "enebärsolja".
Recept II
(ryssolja)
• Gammal näver av björk
Man tager gammal näver, ju äldre ju bättre, skär den i stycken och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten, det ena stycket bredvid det andra samt så tätt man någonsin kan plugga och driva dem tillhopa över hela grytbotten. (Ny eller ung näver skall icke duga härtill, emedan man därav väl skall få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skall man knappt känna att den har den lukt som den ordinaira har. Grytorna skall icke fara särdeles väl av detta brännande, därför brukas helst sådana som är gamla och utav vilka man ej mera gör stort värde.)
Över grytan lägges sedan ett bräde som täcker densamma jämnt. Mitt uppå samma bräde bör vara ett hål, varigenom oljan skall rinna ut. Därefter gräves en grop i jorden, däri en stenskål eller annat kärl sättes. Däröver stjälper man grytan så att brädet eller locket är nederst men botten av grytan uppåt, smetar sedan och stryker med ler runt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller locket, att intet väder eller luft på något sätt må komma därigenom, ty där det sker, gör man sig fåfängt hopp om att bekomma någon olja och är det gemenligen ett tecken, att om man icke får någon olja, det hål eller öppning då varit någonstädes för väder emellan brädet och grytbädden.
När man nu har så smörjt med ler emellan brädet och grytbotten och fortfar [d.v.s. eldar] därmed 5 eller flera timmar, flyter oljan utur nävern ned genom hålet uti skålen som är därunder, vilken sedan kan tagas upp och förvaras. Herr lantmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning ett stop [1,3 liter] olja, som varit helt skön.
Ryssoljans tillverkande hade jag tillfälle att inhämta av herr lantmätaren Lindberg, som sade sig först fått veta det på det sätt att han uti Gävle givit en ryss att dricka så mycket brännvin han någonsin behagat, då han i fyllnaden uppenbarat för honom detsamma. Lantmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat detsamma och bekommit en olja, som skall haft just samma lukt som den vilken är på ryska lädret, samt med densamma smort såväl all sin sadel- och åkdon som stövlar och dylikt, vartill denne olja skall vara mycket skön.
(Källa: Kalm 1960; ursprungligen publicerad 1746)
Recept III
(ryssolja)
Björkträ med näver
• Getpors (Skvattram = Ledum palustre) - något
• Enolja
Ryss-, eller som är det samma, björkolja (av trät med nävern och någon getpors, såsom enolja, i gryta med hål i bottnen, ovantill täpp, bränd).
(Källa: Haartman 1765)
Anm. Detta är Åbo-stationerade provinsialläkaren Haartmans hela beskrivning av ryssolja, som allmänheten enligt honom intog droppvis som svettande medel mot ros. Enolja kan vara "enebärsolja" destillerad av av enbuskar.
Recept IV
(ryssolja)

• Bark av björk
Ryssolja, eller rättare björkolja, som liknar sotolja, beredes av barken, som bränns i slutna kärl så att oljan kan samlas. Detta tillgår så att barken inpackas i en järngryta som har ett hål mitt i botten. Grytan täckes med järnlock vilket tillsmetas med lera så att ingen luft slipper ut. Grytan ställes i en grop i jorden, och under hålet i grytbotten sättes ett kärl. Jorden packas tätt kring grytans kanter. På locket göres därefter eld så att barken eller veden ini må förvandlas till kol. Oljan som därunder utsvettas samlas till botten och utrinner genom hålet ned i det undersatta kärlet. Björkoljan brännes i Sibirien av ren vit björkbark, som tages på gamla träd, vilka i de stora fuktiga skogarna dels ruttnar på roten, dels kullfaller. Den bästa ryssoljan är klar och vit som linolja, den sämre är svart av sot och rök. Den är mycket hettande men brukas likväl av starka personer invärtes emot rosen och utvärtes emot maskar. Ryssläder får av denna olja sin mjukhet och starka lukt.
(Källa: Bergmark 1983 efter Quensel 1803)


Litteratur: Se t ex Arnborg (1994), Bolin och Gustaver (1960), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 3, 6 (1922), Hallbert (1981), Högberg (1969), Jönsson och Simmons (1935), Kalm (1960), Kirkevold och Gjessing (2004), Lagerqvist och Lindqvist (1999), Lindgren (1918), Manniche (1999), Meyer (1952), Nordström (1940), Pharmacopoea Svecica I (1775), Plinius bok 16:21 (1968), Svanberg (1948), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén XI (1946), Theofrastos bok 9 (1916), Tillhagen (1995), Westman (2006).
• Artiklar: Torsten Althin: Några tjärbränningsmetoder i västra Sverige (Fataburen 1923). Nils Keyland: Några olika sätt att bränna tjära : bilder och anteckningar från västra Värmland (Fataburen 1925). Nils Erik Willstrand: En räddande eld: tjärbränning inom det svenska riket 1500-1800; Lars-Erik Borgegård: Tjärproduktion i Västerbotten under 1800-talet - en rörlig resurs (Britt Liljewall, red: Tjära, barkbröd och vildhonung: utmarkens människor och mångsidiga resurser; 1996). Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).
Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22). Nationalencyklopedin (2004 04 14). SCCNFP (18 March 2003): Wood tars and wood tar preparations (2006 06 29). Kemikalieinspektionen: Vissa biocidprodukter återkallas... (2006 07 04). Nottingham Co.: d-Limonene uses and industries (2008 06 14).
European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2008 07 07). IFRA: Standards (2008 07 07). Pharmacopoeia of Japan IV 1922 (2009 11 23).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/tjara.html
Datum: 2018 10 21 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
Made with a Mac