 |
       
Mineralpulver Svavel |
||||
|
(Homeros: Odyssén; 800-talet f. Kr.) |
|||||
|
Synonymer |
1) Svavel, S, medicinskt
svavel, rent svavel, venalt svavel, stångsvavel,
brännsten 2) Fällt svavel, svavelmjölk 3) Svavelblomma, otvättad svavelblomma 3.1) Sublimerat svavel, tvättad svavelblomma |
||||
|
Farmakopénamn |
1) Sulphur suecium, Sulphur
citrinum, Sulphur, Sulfur
medicinale (100 %), Sulfur venale (99 %) 2) Magisterium, Magisterium sulphuris, Lac sulphuris, Sulfur praecipitatum 3) Flores sulphuris, Sulphur sublimatum, Sulfur sublimatum 3.1) Sulfur sublimatum elotum |
||||
| CAS-nummer | 1) 7704-34-9 | ||||
| 1) Sulfur | |||||
|
Engelska
namn |
1) Sulphur, sulfur, brimestone,
brimstone 2) Precipitated sulphur, milk of sulphur 3) Flowers of sulphur, sulphur flour, flowers of brimestone 3.1) Sublimed sulphur |
||||
|
Andra
namn |
Romanska språk 1) Sulfur (latin), soufre (franska) 2) Soufre précipité (franska) 3) Fleur de soufre (franska) 3.1) Soufre sublimé (franska) Nordiska språk 1) Brennestein (isländska) Andra språk 1) Apyros, theion, teion (grekiska), Schwefel (tyska) 2) Gefällter Schwefel (tyska) 3) Ánthos tò tou theiou (grekiska), Schwefelblumen (tyska) |
||||
|
|
|||||
|
Att svavel kommer från
underjorden och kan självantända har skrämt
och fascinerat i alla tider. I Gamla Testamentet är
det alltid förödande. Gud låter svavel
regna över Sodom och Gomorra, jorden blir till svavel
och salt, Djävulen kastas i en sjö av eld och
svavel för att plågas i evighet. I Grekland
var Phlegeton, den evigt brinnande svavelfloden. en av
Hades' fem floder. Från en sådan brinnande svavelsjö
i underjorden kom
röksvampens damm, sades det förr i Jämtland. Den som fick sådant i ögonen
blev blind på fläcken. Rökning med svavel Svavelrök renade mot smitta och alla slags onda makter. I det inledande citatet ovan ropar Odyssevs på eld och svavel sedan han dödat friarna. Röken användes också medicinskt. De hippokratiska läkarna på 400-talet f. Kr. använde den mot hysteri. Fem århundraden senare skickade läkaren Galenos lungsjuka till Sicilien för att inandas svavelröken från Etna. I Sverige noterade man tidigt att pestråttan som andra råttor avskyr svavelrök och att gruvtrakter klarade sig bra vid epidemier. Varje gång pest och smittkoppor drog fram tog kungligheter och riksstyrelse alltså skydd i gruvbyar som Falun och Sala. "Jag vill hoppas att den orten bliva sund, eftersom säges, där som svavellukt är, att dit intet sjukdomen kommer", skrev Karl XII till sin syster 1710, sista året pesten gick i Sverige. En lag från samma år ålade husägare att hålla bland annt svavel i lager för rökning mot smittan. Magiskt svavel Ett så verksamt medel har förstås haft stor magisk användning. Det underjordiska ursprunget har lett till att särskilt boklärda använt det i svart magi, men det har också varit ett skyddsmedel i vardagen för gemene man. I Sverige lades det i trösklar, i badvattnet, hos barnet i vaggan och i trollpåsarna som barnen bar om halsen till skydd mot farliga väsen. Hade man inte svavel kunde man skydda sig med en kopparbit från svavelrökens Falun - eller ett kopparmynt som varit där - eller ett kopparmynt - eller ett mynt vilket som helst - eller vad som helst av metall, som en spik. Men inget kunde ersätta svavel om man ville förebygga kramp, sade man i Skottland, och sov med lite svavel under kudden eller sydde in det i kläderna. Svavelkällor Gasen svavelväte som bildas när svavel bränns ångar också upp ur svavelhaltiga källor, igenkännbara på vattnets mjölkighet och lukten av ruttna ägg. Många sådan källor har blivit kurorter; den mest berömda var Aachen i Tyskland. Dit reste framför allt syfilissjuka och blev av med hudutslag, svullet tandkött och matsmältningsbesvär - inga symptom på syfilis utan på den kvicksilverförgiftning som kvicksilverkurerna mot sjukdomen gav; svavelbad hjälper kroppen att utsöndra tungmetaller. När kvicksilver ersattes med Salvarsan 1910 var storhetstiden förbi för Aachen. |
||||
|
Filosofiskt svavel I Grekland jämställdes det lättantändliga svavlet med blixt och eld och behärskades av eldguden Vulcanos och för alkemisterna var svavel eldens själva princip. I själva verket baserades hela alkemin på den arabiska idén att fasta kroppar fungerade enligt två principer: den metalliska (kvicksilver) och den brännbara (svavel). Eftersom svavel fanns i alla brännbara ämnen, innehöll allt som kunde brinna svavel. Hittade man det inte vid bränning fanns det ändå där och kallades filosofiskt svavel. Paracelsus revolutionerade alkemin på 1500-talet genom att lägga till en tredje princip: det konserverande saltet, stabilitetens princip. Idén om svavel som ett slags eld omfattades inte bara av alkemister utan även av andra vetenskapsmän, som övergav den först på 1700-talet när syre upptäcktes. Tanda endast mot ladans plan De brandfarliga och giftiga svavelstickorna som tillverkats sedan början av 1800-talet ersattes så småningom av säkerhetständstickan, en svensk uppfinning gjord 1844. I ett århundrade såldes sedan piratkopierade tändsticksaskar världen över tryggt försäkrande: Tanda endast mot ladans plan. Farmakopéerna 1) Svavel: Officinellt från första början (1775) i den svenska farmakopén och stod kvar i sista upplagan 1946. 2) Fällt svavel: Togs in i tredje upplagan (1784). Apoteken framställde det själva 1800-talet ut. 3) Svavelblomma ersatte så småningom rent svavel. Det togs in i femte upplagan (1817), tvättad svavelblomma i sjätte (1845). |
||||
|
Framställning |
1) Svavel är ett ickemetalliskt grundämne (S)
som ingår i många naturliga föreningar, t. ex. tillsammans med järn och andra metaller i mineral och malmer. Gediget svavel finns
i närheten av vulkaner och varma källor,
t. ex. på Island, i Japan där det kan hittas 90 % rent, och på Sicilien där de största fyndigheterna finns - på 1880-talet kom 90 % av världens svavel därifrån. Amerikansk
råolja kan bestå till 80 % av svavel. I
Texas finns det under flygsand; där det kan smältas
och pumpas upp 99,5
% rent. Renas genom destillering. 2) Fällt svavel: "Svavelmjölk" har man kunnat göra sedan 700-talet genom att koka nativt svavel med vatten och pottaska, filtrera den röda vätskan, fälla ut svavlet med någon syra (t ex gossars urin), varefter det vattentvättades och torkades. Efter utfällningen blev vätskan vitgul och kallades därför svavelmjölk, och detta namn överfördes så småningom på det torra utfällda svavlet. Principen för framställningen är densamma idag men man använder renare och starkare syror. 3) Svavelblomma: Svavel värms upp (torrdestilleras) till kokpunkten så att det förgasas; vid avkylning förtätas svavelgaserna och avsätter sig som ett fast mjöl på kärlets väggar. 3.1) Tvättad svavelblomma: Genom att låta svavelblomma stå i utspädd ammoniak och sedan tvätta det med vatten renas det från föroreningar. Därefter torkas och siktas det. |
||||
|
Beskrivning |
1) Svavel:
Rent svavel är lukt- och smaklösa citrongula kristallmassor eller ett fint, elektrostatiskt ljusgult
eller grågult pulver med grön ton. Ofta gjutet
i ljusgula stänger, stångsvavel. Finfördelat
svavel oxideras i luften till svavelsyra och kan då
självantända. Det smälter vid 114° till en gul vätska, blir
brunt vid 160°, tjockt och segt vid 200°, återigen tunnflytande vid
250-400° och kokar vid 448°. Upphettas det i luften, antäns det vid 250-260,
brinner med blåaktig låga och bildar den illaluktande
och stickande gasen svaveldioxid.
2) Fällt svavel: Ett mycket fint gulvitt eller vitaktigt amorft (okristalliniskt) pulver utan lukt. 3) Svavelblomma: Ett gult, fint, kristalliniskt pulver med svag lukt. Hygroskopiskt = tar upp fukt från luften. 3.1) Tvättad svavelblomma: Ett fint, citrongult pulver utan lukt och smak. Smälter vid upphettning, brinner upp helt i luft. |
||||
| 1) Svavel 100 ml väger ca 207 gram - tungt. 100 gram = ca 48 ml. |
|||||
| • Alla är olösliga i vatten, mycket svårlösliga i 91 % alkohol och vegetabiliska oljor. 1) Svavel: Mycket svårlösligt i jordnötsolja (250 delar). Lösligt i eterlska oljor, kokande natronlut och kalilut. 2) Fällt svavel: Mycket svårlösligt i olivolja (100 delar). 3) Svavelblomma: Mycket svårlösligt i olivolja (100 delar). pH och inkompatibiliteter 1) Svavel: Vattenutdrag 2 % blir neutralt (pH6-8) till svagt surt (pH 4-6). 3.1) Tvättad svavelblomma: Ger vanligen sur reaktion vid skakning i vatten. |
|||||
|
Innehåll |
1) Svavel:
Medicinskt svavel är 100 % rent, venalt svavel är
99 % rent. Svavel ur svavelkis kan innehålla arsenikföreningar.
3) Svavelblomma: Svavelblomma som inte renats kan innehålla små mängder svavelsyra, som gör att pulvret tar upp fukt från luften och klumpar sig. Svavelblomma ur svavelkis kan innehålla arsenikföreningar. 3.1) Tvättad svavelblomma: En kvalitetsnorm är att tvättad svavelblomma ska innehålla högst 1 % icke brännbara ämnen. |
||||
|
Varianter |
• Kolloidalt svavel
som kan förekomma i hudvårdsprodukter består
av svavel med gummi arabicum. • Svavellever (Hepar sulfuris): Levergröna till grönbruna stycken med lukt av svavelväte. Använt i bad vid hudåkommor, finns på apotek. • Plastiskt svavel: Smält svavel hälls i vatten och bildar då en brun plastisk massa som med tiden blir hård och spröd. • Ichtyol: Ett ammoniumsalt ur en syra som man fick ur en tjära som torrdestillerades ur skiffer med mycket fossila fiskrester. Tjäran innehöll ca 10 % svavel som i det rena ammoniumsaltet blev vattenlösligt. Ichtyol förekommer rätt ofta i recept fram till 1900-talets mitt, utvärtes som antiseptiskt och retande hudmedel från 10 % upp till rent. |
||||
|
1) Svavel:
Farmaceutiska kvaliteter på apotek för 110-165
kr per 500 gram. 3) Svavelblomma: I färg- och kemikalieaffärer och hos trädgårdsföretag för runt 65 kr per 750 gram. |
||||
|
|
|||||
| • För luftvägarna: Svavel har bränts mot ohyra, smitta och onda andar sedan
antiken. Dioskorides rekommenderade det mot astma och
hosta. "Lapparna kurerar hosta genom att dra i sig röken från svavel, "vilket är ett specifikt läkemedel, men ganska opålitligt", rapporterar Linné från lappländska resan 1732. Vid svavelkällor andades man in svavelvätegasen för luftvägskatarrer; den gör andningen djupare. • insektsmedel: Röken dödar insekter. I Sverige röktes svavel mot smitta fram till mitten av 1900-talet. Dagens rosenodlare tar kål på mjöldagg med röken. Doftens element • Jord, eld: I europeisk magisk praxis har doften förknippats med Saturnus (jord) och Mars (eld). |
|||||
|
Hudläkemedel
Svavel i alla varianter är milt antiseptiskt och svampdödande. Redan de hippokratiska läkarna använde det som hudläkemedel. I svenska klosteranteckningar från 14-1500-tal ges rådet: "Mäng ihop svavel med svinister och smörj kroppen där skabben är; det hjälper mäktigt väl." 2) Fällt svavel: Särskilt har man använt fällt svavel (svavelmjölk) som har de minsta partiklarna och därför är lätt att fördela på huden. I Nordeuropa har det varit det kanske mest använda av alla aknemedel (antiseptiskt) - svaveltvål finns fortfarande att köpa i gammaldags färgaffärer och parfymerier. Det har ingått i skabbsalvor (parasitdödande) och på klåda, seborré, psoriasis och eksem (löser upp och fjällar av överhuden), ofta ihop med salicylsyra eller zink. Vätskan som man fick fram vid tillverkningen, den ursprungliga svavelmjölken, har blandats med rosenvatten och kamfer till ansiktsvatten. • Aknemedel: 1-20 % i salva eller pasta • Aknemedel: 2-10 % i zinksalva eller zinkpasta • Svavelsprit för akne: Lika viktdelar fällt svavel, 65 % alkohol och glycerin + lite förtjockningsmedel 3) Svavelblomma: Har använts på samma sätt, i Sverige sedan 1860-talet, särskilt i skabbsalvor tillsammans med tjära och såpa. Gult och rött färgämne Knallgult i sig. Ihopsmält med kvicksilver bildar det en fast röd massa som förr användes mycket som smink - cinnober. |
|||||
| Hy med akne. | |||||
|
2) Fällt svavel:
Förr användes fällt svavel ihop med
blyacetat för att mörkfärga håret.
Har använts i alla slags preparat på seborré och klåda
i hårbotten och används fortfarande i mjällschampo.
|
|||||
| Bad | Underjordiskt brinnande svavel värmer upp heta källor vari man kan bada - | ||||
|
|||||
| berättar Olaus Magnus 1555. Den som så kunde, reste förr till en kurort med svavelhaltiga källor - helst Aachen i Tyskland - och badade bort hudbesvär och reumatism eller drack brunn för sina luftvägs- och matsmältningsproblem. | |||||
|
Svavel
har varit vanligt i tvål (svaveltvål, ichtyoltvål),
särskilt för akne och eksem. |
|||||
| Kan ge kosmetikaakne (pyttesmå knottriga utslag i ansiktet), som går bort då man slutar använda det. Överkänslighet förekommer; pröva 24 timmar. Kan irritera och ge eksem vid upprepad användning. Bör undvikas på slemhinnor. | |||||
|
|
|||||
|
Mat
och dryck |
Essentiellt ämne för människokroppen. Vitlök och andra sorters lök är rika på svavelämnen och det ingår i små mängder i B-vitaminerna B1 (tiamin) och biotin. Svavel finns annars särskilt rikligt i proteinrika livsmedel (ägg 0,2 %), till över 90 % bundet till proteinets svavelbärande aminosyror metionin, cystin och cystein. | ||||
|
Invärtes
bruk |
Några officiella rekommendationer om dagligt intag
finns inte. I megavitaminterapi kan under begränsad
tid rekommenderas 1.000-10.000 mg (1-10 gram) i form av
metylsulfonylmetan (MSM).
B-vitamintabletter för håret innehåller
ibland mikroskopiska mängder av en eller flera svavelbärande
aminosyror. Ett enda ägg innehåller upp till 25 gånger mer - ett ägg varje eller
varannan dag ger glans till håret på
ett par veckor. Svavel användes förr för att befordra slemavsöndring. I större doser har man gett svavel, svavelblomma och tvättad svavelblomma som laxermedel. Svavelföreningarna som bildas i kroppen vid sådant intag får en att lukta ruttna ägg. |
||||
|
Giftighet |
Låg toxicitet. Giftiga, i hög dos dödliga,
är däremot gaserna som bildas när svavel bränns: • Svavelväte, divätesulfid: Luktar ruttna ägg. • Svavelrök, svaveldioxid: Bildas när svavelhaltiga eldningsoljor och malmer bränns; luktar inte riktigt lika illa. |
||||
|
|
|||||
|
• Litteratur:
Se t ex Adrasko (1968), Bergmark (1974), Bolin och Gustaver (1960),
Fåhraeus (1946), Gentz och Lindgren (1946),
Grimberg volym 5 (1922), Haeger (1975), Henrikson (2000), Kennett (1976), Klemming läkebok 7
(1883-1886), Lagerqvist och Lindqvist
(1999), Lilja (1972), Lindgren (1918), Linné (1975), Lodén (2002), Lodén (2008), Meyer
(1952), Nordström (1940), Pharmacopoea
Svecica I (1775), Svenska farmakopén VIII (1901),
Svenska farmakopén (XI (1946), Svanberg
(1948), Zinck och Hallas-Møller (2005). Som kosttillskott: Davis (1977, 1978),
Mindell (1989), Nilsson och Petersen (1998), Oberbeil
(2002), Okholm (1989), Valnet (1992), Wilhelmsson (2003), Vron (1997).
|
|||||
|
|
|||||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||||
