![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() Rengöringsmedel - Emulgeringsmedel Pottaska och asklut |
||||||
|
||||||
Synonymer |
Pottaska 1) Pottaska, kalium, alkali, fast alkali, kolsyrat kali, kalcinerad pottaska, kali 1.1) Rå pottaska, pottaska, lutsalt, orent kaliumkarkarbonat 1.2) Renad pottaska, renat kolsyrat kali, renat kaliumkarbonat (sic) Kaliumkarbonat 2) Kaliumkarbonat, rent kaliumkarbonat, kolsyrat kali, kali, kolsyrat kalium Asklut 3) Asklut, björkasklut, träasklut, lut, lutdroppar, vinstensolja, kaliumkarbonatlösning, vattenlösning av kaliumkarbonat |
|||||
Farmakopénamn |
1.1) Cineres
clavellati, Alkali fixum vegetabile, Potassa, Alkali vegetabile
fixum impurum, Carbonas kalicus communis, Potassa calcinata, Carbonas kalicus crudus 1.2) Sal Alkali vegetabile fixum, Cineres clavellati purificati, Alkali lignorum depuratum, Subcarbonas kalicum depuratum, Carbonas kalicus depuratus 2) Carbonas kalicus (orena former: Sal Tartari, Alkali Tartari, Subcarbonas kalicum purum, Carbonas kalicus purus) 3) Lixivium Tartari vulgo Oleum Tartari per deliquium, Solutio carbonatis kalici, Solutio kali carbonatis |
|||||
2) E 501 Kaliumkarbonater | ||||||
CAS-nummer | 2) 584-08-7 | |||||
2) Potassium carbonate | ||||||
Engelska
namn |
1) Potash, pot ash,
salt of tartar, salt of tarter, salt of wormwood 1.2) Refined potashes, purified potash, pearl ash 2) Potassium carbonate, dipotassium carbonate, carbonate of potash 3) Lye water |
|||||
Andra
namn |
Romanska språk 1) Nitrum (latin), sal vegetabile, alkali vegetabile, alkali fixum (nylatin), potasse (franska) 1.2) Potasse purifée (franska) 2) Carbonate de potasse (franska) 3) Eau de lessive (franska) Nordiska språk 3) Lud (danska) Andra språk 1) Pottasche, potasche (tyska) 1.2) Gereinigte Pottasche (tyska) |
|||||
Förväxlingsrisk |
Kalciumkarbonat
- kalk Eng. caustic potash = kaliumhydroxid Lut är en allmän benämning på alla vattenlösningar av urlakade salter och mer specifikt alkaliska sådana lösningar. Det kan t. ex. också betyda vattenlösning av hydroxiderna kaliumhydroxid och natriumhydroxid (kaustiksoda) och karbonatet natriumkarbonat (soda). |
|||||
|
||||||
|
1) Pottaska Pottaska användes vid glastillverkning i Egypten åtminstone 1000 f. Kr, och till detta används det fortfarande. Det är mycket gammalt också som rengöringsmedel och som betmedel vid växtfärgning. Framställningen genom urlakning av aska och efterföljande avdunstning av vattnet beskrivs första gången av Aristoteles på 400-talet f. Kr.; pottaskan användes då bland annat ihop med valklera vid valkning av ylle. Det tillverkades fram till 1800-talets slut i stor skala i skogrika länder som Sverige, Finland, Ryssland, Tyskland, Kanada och USA. Nitrum Soda var förr svårt att skilja från pottaska. Egyptier, araber, greker, romare och övriga européer fram till ca 1600 sade nitrum om både. På 1700-talet lyckades en tysk kemist påvisa avgörande olikheter, som att pottaska (kaliumkarbonat, av landväxter) färgade en låga violett, medan soda (natriumkarbonat, av havsväxter) gjorde den gul. Salpeter (förr kallat sal nitri, sal nitrum) vittrar fram ur jordar på samma sätt som nativ soda (nitrum). När nitrum i slutet av 1500-talet började kallas soda, fick salpeter överta namnet nitrum (utan sal). Alltså; nitrum före 1600 = soda, nitrum efter 1600 = salpeter. Hamiltons Pottaska Compani Under mededeltiden blev pottaska en viktig östeuropeisk exportartikel till Holland och England, där den behövdes för att tvätta ull. Senare blev den råvara i tvål och såpa, glas och porslin, krut och färg. På 1200-talet började pottaska brännas så smått i Norden och från södra Sverige exporterades en del av framför allt bok. 1546 dyker ordet upp för första gången i svenska texter. Åtta år senare gav drottning Kristina Hugo Hamilton det första svenska privilegiet att inrätta pottaskebränneri och såpsjuderi. I ett par århundraden bildades många liknande bolag som åkte runt och köpte upp pottaska av bönderna, särskilt i Småland, Halland, Blekinge och Skåne. Staten uppmuntrade bränningen genom undervisning, premier och uppköp till fasta priser. Bränningen blev en viktig binäring för fattiga småbrukare och man kunde också få betala skatten i pottaska. Den var enklare att tillverka och frakta än tjära och de fasta priserna gav en säkrare inkomst i motsats till tjäran som uppköparna pressade priset på. Den småskaliga bränningen gjorde Sverige till en av Europas storproducenter under 16-1700-talen. Exporten var hundratals, t.o.m. tusentals ton årligen under 1700-talet tills den sjönk till tiotals ton på 1790-talet. Det stora behovet berodde på att pottaskan användes vid framställning av salpeter till krut. Den småskaliga framställningen pågick fram till 1800-talets mitt då kaliumkarbonat började tillverkas i kemisktekniska fabriker i Tyskland. Skogsdöd Den intensiva bränningen gick hårt åt skogarna på många håll. De första kungliga restriktionerna 1680 som gällde Småland hjälpte inte långt; pottaskebränningen antas vara en av huvudorsakerna till att de sista småländska bokskogarna försvann på 1800-talet. Ett annat exempel är Västerbotten där det 1820-1850 brändes så mycket pottaska att landskapets björkbestånd hotades. 2) Kaliumkarbonat Pottaska, mest använt om sådant som görs ur aska, och kaliumkarbonat, mest om sådant som görs ur andra salter, har framställts på otaliga sätt genom tiderna och fått lika många namn. Dioskorides beskriver t. ex. vid ungefär samma tid som Aristoteles metoden att bränna vinsten (tartarus), varav gamla tiders kaliumkarbonat fick namnet Sal tartari. En ytterligare metod, att bränna salpeter (nitrum) tillsammans med kol, gav namnet Nitrum fixum. • 1676 kunde det påvisas att resultatet av alla dessa metoder gav samma salt, som då började kallas kali (Alkali fixum) - kali lär vara det arabiska namnet för vedaska. Från mitten av 1700-talet kunde karbonatet också specificeras som ett alldeles eget salt, vegetabiliskt kali (Alkali vegetabile fixum), skilt från mineraliskt kali (natriumhydroxid) som framställdes ur vattenväxter. Termen kaliumkarbonat dyker upp i svenskan 1870; det har då börjat tillverkas fabriksmässigt. S.k. teknisk kaliumkarbonat, alltså inte så renad, har under 1900-talet ofta gått under namnet pottaska. 3) Asklut Lut är vattenlösning av pottaska eller andra alkaliska salter. All vedaska togs förr tillvara och det som inte gick åt hemmavid kunde säljas på torget, särskilt björkaska. I Stockholm på 1840-talet tjänade t. ex. vaktmästare på myndigheter och verk en slant extra på att sälja björkaska. Genom att tillsätta vatten till askan fick man asklut, ett slags forna tiders Klorin som var det bästa för att få linne rent utan att skada det. Idag har allergiker som inte tål moderna tvättmedel upptäckt att kläder kan tvättas med lut i tvättmaskin - recept nedan. Här några exempel på hur man tvättat med asklut: Japansk asklut runt 1240 Japans zenpatriark Dôgen gav detaljerade instruktioner om det mesta i munkarnas dagliga liv inklusive tvätt. Händerna skulle skrubbas med aska - vilket i Japan möjligen kan ha varit aska efter tång, alltså närmast soda. Munkdräkten tvättades genom att den fick dra ett par timmar i aku-no-yu = hett askvatten, som munkarna varnades för att stoppa händerna i. Därefter sköljdes i rent vatten och sist i vatten med något rökelsematerial som aloeved eller sandelträ. Svensk asklut på 1800-talet Linne tvättades med lut, bäst av aska från al, bok eller björk. Till fintvätt kunde man använda olivoljetvål som blev överkomlig i pris i slutet av 1800-talet. Till bomull som började bli vanligt vid samma tid krävdes kokning med såpa och gnuggning med tvättbräda. |
|||||
|
||||||
Fransk
asklut runt 1900 Beskrivningen från den franska byn Minot är likartad. Här fick man den bästa askan från fruktträd, ask, bok, avenbok och alm. Aska av ek och kastanj gav fläckar på tygerna av hampa. Ylle tvättades med såpnejlikeinfusion. |
||||||
|
||||||
Småländsk
asklut runt 1940 Här kombinerades luttvätt, den bästa metoden för linne, med kokning och gnuggning, som krävs för bomull: |
||||||
|
||||||
Aska i håret I Gamla Testamentet strös det aska på huvud och vältras i aska. Job satte sig i den. Detta sorgetecken hade inget med smutsighet att göra, tvärtom. Aska var ett tvättmedel och en botsymbol för rening och förgänglighet. Farmakopéerna 1) Pottaska: Rå och renad pottaska fanns upptagna i svenska farmakopén från första början 1775 t.o.m. sjunde upplagan 1869. 2) Kaliumkabonat: En förelöpare till kaliumkarbonat, förvirrande nog kallad renat kaliumkarbonat men snarare en oren form jämförd med de senare, fanns med från första början 1775 t.o.m. sjätte upplagan 1845. Det ersattes i den följande upplagan 1869 med kaliumkarbonat som var så gott som helt rent. Från upplagan därpå 1901 behövde apoteken inte längre göra det själva utan kunde köpa in det färdigt. Det stod kvar till slutet 1946 då det användes bara för laboratoriebruk; för övrigt rekommenderades natriumbikarbonat som ersättning. . 3) Asklut: Lösningar av pottaska och kaliumkarbonat i olika styrkor fanns upptagna från första början 1775 till slutet 1946. |
||||||
Framställning |
1.1) Rå pottaska Pottaska får man genom att bränna lövträ. Bäst ansågs björk vara och i södra Sverige bok. Barrträd har man använt bara i nödfall, utom en som ansågs vara mycket bra. Vanligen brände man på hösten och fick ut 200-250 gram pottaska ur varje kubikmeter ved. Askan lakas ur i vatten, dunstas in och resultatet glödgas. 1 ton ved ger 1,1-3 kilo pottaska. |
|||||
Storskalig tillverkning beskrivs så här av en hembygdsforskare
(Västerbotten): |
||||||
|
||||||
Den finaste pottaskan kom länge
från nordöstra Skåne och gjordes av
bokved. Linné ser under sin skånska resa
1749 hur bokstockar långsamt får brinna
till aska i eldgropar. Efter några veckor renas
askan från kolrester, begjuts med vatten och rörs
(i pottor) till en deg som smetas på trädstammar
som läggs upp till ett bål: |
||||||
|
||||||
Under glödgningen drar den blöta smeten ihop sig och blir stenhård. Kvar har man rå pottaska (orent kaliumkarbonat). Samma förfarande med havsväxter ger natriumkarbonat (soda). Eventuellt renas pottaskan också genom kalcinering, d.v.s. pottaskan bränns på en stenhäll eller järnplåt vilket tar bort föroreningar. |
||||||
Beskrivning |
1) Pottaska:
Vitt, torrt, kornigt pulver, korn eller stycken. Utan lukt, med smak av lut. 2) Kaliumkarbonat: Luktlöst fint pulver eller grövre korn, ju vitare desto bättre. Ska färga en låga violett, inte gul. 3) Asklut: Vattenlösningar av pottaska och kaliumkarbonat ska vara klara och färglösa. Smaken är - lutaktig. |
|||||
3) Asklut: 20 % kaliumkarbonatlösning: 100 ml väger ca 119 gram. 100 gram = ca 84 ml. | ||||||
Både
pottaska och kaliumkarbonat är så gott som
olösliga i alkohol. Båda är mycket lättlösliga i kallt vatten (kaliumkarbonat i 1 del) och glycerin. • Båda löser fett mycket effektivt - bra tvättmedel. pH och inkompatibiliteter Pottaska och kaliumkarbonat är alkaliska. De ska inte blandas med syror, sura salter, metallsalter eller garvämnen. • Asklut: 1 del aska som får dra i 5 delar vatten har efter ett par dygn pH 9-10. Kokar man björkaska med dubbla volymen vatten som i ett av recepten nedan får man efter några timmar en asklut med pH 12 (som Klorin). Stark lut förstör mysk; det börjar lukta ammoniak. |
||||||
Innehåll |
1) Pottaska:
Kaliumkarbonat 15-25 % samt hög halt
andra salter ur de brända växterna. Pottaska i äldre recept motsvaras
alltså av 1/4-1/8 av dagens renade pottaska eller
kaliumkarbonat. 1.2) Renad pottaska: Minst 95 % kaliumkarbonat. 2) Kaliumkarbonat: Innehåller (förvirrande nog) minst 94,5 % kaliumkarbonat; farmakopén 1908 krävde minst 95 %. 96-98 % betraktas som god kvalitet. Som föroreningar betraktas t. ex. andra natriumsalter, svavelföreningar och metaller. 3) Asklut : "Lutdroppars" styrka har varierat genom tiderna. I 1901 och 1908 års farmakopéer bestod lösningen av 25 viktdelar pottaska + 75 viktdelar destillerat vatten = 25 % pottaska, som späddes med ytterligare vatten till 20 %. |
|||||
Ersättning |
Kaliumhydroxid
kan ersätta kaliumkarbonat eller pottaska i stearatkrämer;
tag då 80 % av kaliumkarbonatets vikt. Natriumbikarbonat kan också ersätta kaliumkarbonat eller pottaska i denna typ av krämer. Kammarlut: Människourin. Vid en diet med mycket basrika grönsaker blir urinen alkalisk. Förr sparade man den och lät den stå så att den blev ännu mer alkalisk, helst upp till ett halvår och använde som alkaliskt medel vid bl. a. textilfärgning. |
|||||
Hållbarhet |
Pottaska och kaliumkarbonat ska förvaras i väl tillslutet kärl; de är starkt hygroskopiska = tar upp luftens fukt som till slut får pulvren att flyta sönder. Självklart utom räckhåll för barn. | |||||
|
3) Asklut Vattenlösning av kaliumkarbonat ("lye water" av okänd koncentration): I asiatiska butiker för runt 50 kr per 500 ml. Svensk björkaska i vattenlösning (20 %) i hälsokostbutiker för runt 150 kr per 500 ml. |
|||||
|
||||||
Hudläkemedel
Svaga alkalier lindrar klåda och irritation, t ex vid eksem. Björkaska, pottaska och kaliumkarbonat har blandats i vätskor, fetter och salvor och svagt alkaliska stearatkrämer har gjorts lite mer alkaliska och läkande genom en extra tillsats. Salva: 10-20 % pottaska eller kaliumkarbonat Rengöringsmedel Alla forntida folk, t. ex. egyptier, hebréer och greker - tvättade sig med alkalier, som rengör genom att vara effektiva fettlösare (och torkar ut huden rejält - en av förklaringarna tll att man också använde enorma mängder olja). I Sverige har man använt vattenavkok på björkaska, och fortfarande under 1900-talet har man kunnat köpa vattenlösningar av kaliumkarbonat att tvätta sig med. Svag lut kan också vara till hjälp för den som är kraftigt allergisk mot handelns tvättmedel - recept nedan. I England på 1650-talet rekommenderade Culpeper tvättning med träasklut av enved mot klåda. Tvättvätska för huden: 2-6 % pottaska eller kaliumkarbonat i vatten. Emulgeringsmedel I små mängder fungerar alkalier emulgerande i krämer. Det finns många typer som är i stort sett utbytbara mot varandra. Stearatkräm: 1 % pottaska; ger särskilt mjuk kräm. |
||||||
1) Pottaska:
Upp till 5 % i alkoholfria hårvatten för sin fettlösande effekt. |
||||||
Redan de gamla grekerna ... På 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet var alkaliska karbad en vanlig kur mot klåda och hudirritationer i Europa och sades också vara bra också mot reumatiska smärtor. Se vidare recept på alkaliska badpulver. | ||||||
Pottaska
(kaliumkarbonat) har länge använts vid tillverkning av såpa.
Det är besläktat med kaliumhydroxid
som idag används
till själva förtvålningen, medan kaliumkarbonat kan ingå för att göra såpan
smidigare och lättare att röra. Resultatet
blir rätt allkaliskt så buffring brukar behövas. |
||||||
3) Asklut: Pottaska (kaliumkarbonat), björkaska och deras vattenlösningar
är alla alkaliska och kan skada huden allvarligt.
Att gamla recept ofta är vaga ökar risken.
Alkalier har inte som syror omedelbar och dramatisk
effekt utan skadan smyger sig på. Illavarslande tecken är att huden kliar,
svider och rodnar - en känsla som av att ha blivit solbränd.
Första hjälpen utvärtes Skölj huden med vatten länge och väl, häll sedan på något surt - filmjölk, citronsaft, vinäger, svag ättika. Ögonen: Skölj 15-30 minuter med mjuk vattenstråle, t. ex. ur ett glas. |
||||||
|
||||||
Mat
och dryck |
1) Pottaska: Föregångare till natriumbikarbonat som bakpulver och fungerar på samma sätt när
degen får stå: Syror bildas som reagerar med
pottaskan och frigör koldioxid som lyfter degen.
|
|||||
Invärtes
bruk |
3) Asklut: Vattenlösning av björkaska används i huskurer mot sur mage och halsbränna, alltså på samma sätt som som natriumbikarbonat, huvudingrediensen i Samarin, och som slemlösande (fettlösande) medel. Björkaska i vatten som säljs i hälsokostbutiker sägs ta bort allt möjligt ont genom att det är basbildande. |
|||||
Giftighet | Pottaska, kaliumkarbonat
och deras vattenlösningar är starkt alkaliska
och därmed riskabla att hantera. Första hjälpen invärtes Om någon svalt pottaska, kaliumkarbonat eller deras vattenlösningar: Framkalla inte kräkning. Ge mjölk eller ännu bättre filmjölk eller andra svaga syror (filmjölk, citronsaft, vinäger, utspädd ättika) att dricka upprepade gånger. Sök läkarvård snabbt; stora mängder invärtes kan vara livshotande. |
|||||
Miljö | Godkänt av av SNF Bra Miljöval som Bra Miljöval av alkaliskt medel. | |||||
|
||||||
Recept |
||||||
Recept I (kaliumkarbonatlösning) |
Destillerat vatten - 75 viktdelar Kaliumkarboat - 25 viktdelar • Destillerat vatten - så mycket som behövs till 20 % Härav beredes lösning, som filtreras och försättes med så mycket vatten att blandningens egentliga vikt blir 1,190-1,194, motsvarande omkring 20 procent kaliumkarbonat. Ska vara klar och färglös. Solutio carbonatis kalici = kaliumkarbonatlösning. (Källa: Svenska farmakopén VIII 1901, Svenska farmakopén IX 1908) |
|||||
Recept II
(asklut) |
Vatten
- 50 liter Aska av björk - 8 liter Den sållade askan knyts in i en tät tygpåse som hängs på en käpp lagd över en gryta med vatten. Därvid bör man se till att påsen hänger djupt ner i vattnet men ej rör vid bottnen. Uppvärmningen ska ske långsamt. Kokningen avslutas efter en timme. Så väl vid tvätt som vid annan rengöring är askluten effektiv och mindre frätande än stark sodalut. (Källa: Husmodern 52:1923) |
|||||
Recept III (asklut) |
Vatten - 8-10 liter God aska av björk - 1 kilo God lut, lagom stark [till växtfärgning], tillagas sålunda: God björkaska lägges i ett kärl, och däröver slås kokande vatten. Det hela röres väl om och får stå att klarna och kallna. Den klara luten silas av genom en fin silduk i ett annat kärl, och garnet lägges ned däri sin bestämda tid. Använd handskar, emedan luten fräter. (Källa: Larsson och Boëthius 1959) |
|||||
Recept IV
(asklut) |
Vatten
- 5 liter Träaska (björk) - 5 dl Låt stå 1-2 dygn varpå den klara vätskan frånskiljs och slås på flaskor eller i en plastdunk. OBS! Märk med tydlig etikett. Pröva pH-värdet med indikatorpapper (9-10, beroende på vilken aska som använts). (Källa: Sandberg 1986) |
|||||
Recept V
(asklut) |
Grus
Halm Träaska från hårda träslag, mjuka blir inte så bra Regnvatten Man borrar en mängd hål i botten på en tunna och lägger ett lager grus längst ned och sedan halm. Detta underlättar avrinningen. Så fyller man tunnan med träaska och häller vatten på. Efter lång tid (och här får man beväpna sig med tålamod) börjar vätska sippra ut genom hålen i tunnans botten. Ta vara på den och koka ihop den tills ett färskt ägg flyter i den. (Källa: Seymour 1995) Anm. Detta är den lut man använde när man gjorde tvål och såpa under självhushållningens dagar. Det är starkt - fräter igenom aluminiumkärl. Receptet är från Wales. |
|||||
Recept VI
(prövning av asklut) |
Vatten
Salt För att pröva hur stark luten är, löser den erfarne tvåltillverkaren salt i vatten tills lösningen är helt mättad = mer salt kan inte lösas. Så tar han en käpp, fäster en liten tyngd i änden och lägger käppen i saltlösningen. Den ställer sig rakt upp med vikten i botten, och så gör han ett märke på käppen exakt vid vattenlinjen. Käppen är ett instrument för att mäta lutens styrka, för det råkar vara så att luten man behöver har exakt samma specifika vikt som den mättade saltlösningen. Man lägger käppen med tyngden på i den koncentrerade luten, och resultatet blir troligen att den flyter med märket ovanför vätskans yta. I så fall sätter man till regnvatten mycket försiktigt under omrörning, tills käppen ställer sig vid märket. Luten är klar att ingå i tvålen. (Källa: Seymour 1995) Anm. En annan metod att var att lägga ett rått ägg i luten. När ägget flöt var luten stark nog. |
|||||
Recept VII
(asklut) |
Vatten
Aska av björk Blanda aska och vatten och låt dra över natten. Sila av. Mer aska ger starkare lut och kan vattenspädas. (Källa: Tidningen Åter 2:1999) |
|||||
Recept VIII
(asklut) |
Aska av björk
- 2 liter Vatten - 8 dl Kokas. Ger en mild lut som kan användas till klädtvätt i maskin. (Källa: Tidningen Åter 2:1999) |
|||||
Recept VIII
(asklut) |
Vatten
- 2 delar Aska av björk - 1 del Får sjuda några timmar, silas av och får svalna. Ger en starkare lut (pH 12) till grovrengöring och såpa. (Källa: Tidningen Åter 2:1999) Anm. pH 12 är starkt alkaliskt - som Klorin. |
|||||
Recept IX
(asklut) |
Vatten
- 1 liter Siktad aska, t. ex. av björk - 2 dl Koka 20 min under lock. Ställ undan och låt askan sjunka till botten. Häll av luten; det blir ca 6 dl. Tag 1/2-1 dl till en 4-kilos tvätt i maskin. (Källa: Gunilla Kvarnström, Östanås 2001) |
|||||
|
||||||
Litteratur:
Se t ex Adrasko (1968), Culpeper (1976), Edgren (2007), Gentz och Lindgren (1946),
Gunn (1973), Hallbert (1981), Hallström (1986), Henrikson (1992), Kewenter (1999), Kurlansky
(2002), Lindgren (1918), Linné (1971), Ljungdahl
(1953), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995),
Olsson (2002), Palmborg, Walter och Werner (1982), Pharmacopoea
Svecica I (1775), Piesse (1847), Poucher och Howard
(1974), Sandberg (1986), Seymour (1995), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svenska farmakopén XI (1946), Svanberg (1998), Wicklund (1998). Japansk
tvätt: Shobogenzo kap. 7 "Washing" (1239)
och kap. 12 "The merit of the kasâya"
(1240) (Windbell, 1994). • Citat: Först lade man i grenar...: Verdier (1988). Det gick åt massor med aska...: Kewenter (1999). Så samlades mycket smutskläder...: Så bodde och levde vi då: pensionärer tillhörande PRO och SPF i Jönköpings län berättar minnen från seklets början (Jönköping, 1994). Artiklar: Gunnel Hazelius-Berg: Tvätt (Fataburen 1970). Jan Thuresson: Då pottaskan var en riktig storsäljare (Västerbottens-Kuriren 1998 05 13). Owe Eliasson: Pottaska hotade länets björkbestånd (Västerbottens-Kuriren 2000 09 21). Lars Östlund: Pottaskebränning som utmarksnäring i norra Sverige; Ingvar Svanberg och Håkan Tunón: Bark, näver och sav (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001). Nätpublikationer: SNF Bra Miljöval: Bases (2005 07 20). Symbols.com (2008 09 19). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2008 12 02). Historisk statistik för Sverige: Del 3: Utrikeshandel 1732-1970 (2010 09 09). |
||||||
|
||||||
© Shenet 1997 - 2013 |