Shenet
Växter Råvaror  Referens Sök Forum Kontakt Hem
Oljor

Linfröolja


Moderväxt
Lin (Linum usitatissimum)
Farmakopénamn
Oleum lini, Linum oleum expressum, Lini oleum
CAS-nummer 8001-26-1
Linum usitatissimum seed oil ["the expressed oil from the dried ripe seed of the linseed"]
Engelska namn
Flaxseed oil, linseed oil, oil of flaxseed
Andra namn Romanska språk
Huile de lin (franska), olio di lino (italienska)

Andra språk
Leinöl (tyska), chih-ma (kinesiska)
Förväxlingsrisk • Linolja: oätlig, till oljefärg - se nedan under Varianter

Tradition
I Egypten är de tidigaste beläggen för oljans användning från ptolemaisk tid (300-talet f. Kr.) men man är säker på att den använts långt tidigare som lampolja, matolja och i utvärtes medel. Culpeper i England på 1650-talet var väl bekant med den.
Svensk linolja
Linfrön har inte pressats mycket i Sverige eftersom linet vanligen skördades innan fröna hunnit mogna och de frön man tog vara på användes som utsäde. Den olja som pressades verkar ha varmpressats. Oljan var dyr; på 1670-talet kostade en liter ungefär vad man fick för ett tungt dagsverke förutom maten. Den användes som lavemang (idag fortfarande i veterinärmedicin), senare endast utvärtes i liniment och salvor. Linné hade med den i sin Pharmacopaea Holmiensis ca 1740. Idag har den kommit tillbaka som kosttillskott.
Linoljefärg
Till oljefärg används varmpressad och/eller kokt linolja som varken kan ätas eller användas på huden - se Varianter nedan.
Farmakopéerna
Enligt Culpeper officinell i England på 1650-talet.
Officinell i USA under 1880- och 90-talen (U.S.P. 1880). Officinell i den svenska farmakopén från början (1775) till slutet (1946). I början skulle apoteken bereda den själva, från 1869 fick den köpas in färdig. Den följde också med in i den nordiska farmakopén 1964 och finns i dagens europeiska.
Framställning
De torkade kapslarna med frön (med 35-45 % olja, mest i frövitan, medan linfröslemmet dominerar i skalet) mals till mjöl. Vid alla utvinningsmetoder bör fröna vara 2-6 månader gamla eftersom färska frön avger vatten som gör oljan tjock och mjölkigt grumlig. Särskilda sorter odlas för olja. Också spånadslinets frön är oljerika men linet skördas oftast innan fröna hunnit mogna.
• Kallpressning: Mjölet pressas utan värme (under 40°, med lätt uppvärmning på slutet). Antioxidanter tillsätts under pressningen. Ger mindre men renare och ljusare olja. Pressning i skruvpress duger inte; det ger så mycket friktionsvärme att resultatet blir i det närmaste varmpressat.
• Varmpressning: Ger mer olja men förorenad, mörk och oätlig. Se om dessa nedan under Varianter.
• Extrahering: Extraheras med lösningsmedel, vanligen bensin, som sedan dunstas bort med värme. Kan följa på kallpressning för att få ut den sista oljan (en tredjedel till hälften) eller efter varmpressning, eller så extraherar man från början. Ger mycket olja men av sämre kvalitet som måste renas innan den kan ätas.
• Raffinering: Sällan efter kallpressning, alltid efter extrahering. Kan omfatta filtrering, rening med syror (t. ex. rörning med 1 % svavelsyra, som sedan tas bort med kokande vatten) och alkalier, blekning med uppsugande pulver eller klor, deodorisering med het vattenånga, rensning från vaxrester med kyla - se mer under oljor. Framför allt vill man rena från linfröslem och färg. 
Enklast och skonsammast renas kallpressad linfröolja genom lagring, under vilken orenheter dels sjunker till botten, dels flyter upp till ytan. Den gamla nordiska metoden snörening ges recept på nedan. Enklaste sättet att bleka är att låta oljan stå i slutna genomskinliga kärl i starkt solljus. Ingen lär använda dessa metoder idag.
Om kokning och oxidering till oätlig linolja som används i oljefärg, se nedan under Varianter.
Ursprung
Mycket lite linfröolja tillverkas i Sverige. Livsmedelsbutikernas olja har inga uppgifter om ursprung. Mest lin för frön och olja odlas i Kanada och Sydamerika.
Beskrivning
• Kallpressad: Klar olja, ljusgul, guldgul, gröngul eller gulbrun som bleknar med tiden, medan blekt olja gulnar. Fiskaktig lukt och smak. Något tjockflytande men förblir flytande vid 20°, stelnar vid -15° och blir en fast gul massa vid -25--27°. Utstruken i ett tunt lager oxideras den d.v.s upptar luftens syre och torkar därvid till först klibbig, sedan fast och mjuk, och slutligen till ett hårt, glänsande och elastiskt lager. Det tar två-tre dagar, upp till ett par veckor på kall plats. Den torkar avsevärt långsammare ren och oblandad än när den är blandad med pigment.
• Varmpressad: Brungul - se nedan under Varianter.
• Extraherad: Klar ljusgul till guldgul, ibland blekt ända till färglös. Mindre lukt och smak än kallpressad.
100 ml väger ca 93-94 gram. 100 gram = 108-106 ml. Både vikt och volym ökar när oljan upptar syre och torkar och tjocknar.
• Olöslig i vatten, glycerin, svårlöslig i alkohol (flera hundra delar 91 % krävs, 10 delar ren), blandningen delar sig i två skikt och måste skakas om före användning.
Löses i terpentinolja och kan smältas ihop med vegetabiliska och eteriska oljor och med smält vax, paraffin, fett.
Innehåll Fettsyrornas fördelning:
 
                                       

Mättade fettsyror 5-20 %
• Palmitinsyra 4-9 %
Stearinsyra 2-4 %
• Arakinsyra under 1 %
• Lignocerinsyra under 1 %
Enkelomättade fettsyror 10-40 %
• Omega 9: Oljesyra 9-39 %

Fleromättade fettsyror runt 70 %
• Omega 3: Linolensyra, "linoljesyra", 35-65 %, mest i nordliga oljor, t. ex. svenska med halt runt 60 %
• Omega 6: Linolsyra 7-25 %

Övrigt

Glycerin (5-8 %) som i förestring med fettsyrorna bildar själva oljan.
• Fria fettsyror, d.v.s. fettsyror oförenade med glycerin: Halten ska vara låg, under 1 % (syratal 2). Se nedan hur olja kan renas från glycerin och fria fettsyror med snö eller vatten.
• Steroler (avenasterol, brassicasterol, campesterol, ergosterol, stigmasterol, sitosterol, kolesterol...): finns.
• Aminosyror: alla essentiella aminosyror.
Antioxidanter: Mer i nordliga oljor än sydliga.
Vitaminer
E-vitamin: 0,03-0,04 %, d.v.s. 30-40 mg per 100 gram.
Tillsatser och föroreningar
• Lösningsmedel, som bensin: Rester kan finnas i extraherad olja.
• Pesticider: Rester kan finnas i olja av besprutad växt. Vetegroddoljans halt (under 3 ppm = miljondelar, d.v.s. under 0,3 mg per 100 gram) sägs vara långt under vad som finns i andra oljor.

Varianter
• Ätlig linfröolja - kallpressad, eller extraherad och renad.
• Oätlig linolja - kallpressad (tunn, långsamt torkande) eller varmpressad eller extraherad och därefter värmebehandlad (tjock, snabbtorkande). Mycket större handelsprodukt än ätlig olja. Alla fem nedanstående är oätliga och oanvändbara på huden:
Kallpressad linolja, rå linolja - oätlig
• Framställning: Kallpressas.
• Beskrivning: Tunnare, med mindre molekyler än värmebehandlade.
• Användning: Till målning och impregnering; tränger in djupt i trä. När oljan sedan oxideras utvidgar den sig 15-20 % och täpper till effektivt utan att hårdna.
Varmpressad linolja - oätlig
• Framställning: Fröna rostas eller ångas och mals till en slemmig vätska där oljan flyter ovanpå.
Man kan också mala om pressresterna efter kallpressning (en tredjedel till hälften av oljan finns kvar) och varmpressa dem under högt tryck. Ger återstoden; totalt får man ut så mycket som 95 % av oljan. Linné såg linfrön pressas i en oljekvarn i Malmötrakten 1749: Fröna stampades med en hästdriven stamp och värmdes i en kopparpanna innan de lades i en duk och pressades. Pressresterna kunde ätas av djur; särskilt hästar blev mycket feta av dem. Det kunde man inte med den vanligare rapsoljan.
• Beskrivning: Brungul, illaluktande, med obehaglig söt och bitter smak. Stelnar vid -18--27°, alltså vid kallare än kallpressad . Ljusnar och tjocknar så småningom till en fast ogenomskinlig massa (linoxin). Denna kan återställas med copaivabalsam och copaivaessens, vilket utnyttjas vid tavelrestaurering.
• Användning: Linoljefärg, kitt, oljekläder, vaxduk, som råvara till kokt linolja.
Kokt linolja, blåst, förtjockad, oxiderad, polymeriserad linolja, ty. Ölferniss - oätlig
• Framställning: Kallpressad, varmpressad eller extraherad linolja hettas upp till 80-290°. Som torkmedel (sickatiiv) tillsätts någon metallsalt: kobolt, manganoxid, järnoxid eller som i den gamla Oleum lini coctum som på 900-talet gjorde modern oljemålning möjlig, blyoxid. Ibland följer blåsning (polymerisering); varm luft (100-150°) blåses in i oljan och syret får den att snabboxideras på några timmar.
• Beskrivning: Tung, tjock, mörkt rödaktig olja, som gulnar mer än rå. Torkar snabbt till en fet, glansig och rynkig yta. Ju mer antoxidanter man fått bort desto mer snabbtorkande blir oljan. Den blåsta blir ljusare och torkar snabbast, på mindre än ett dygn. Har små molekyler och tränger in bra i trä, utvidgar sig sedan 15 % vid torkningen och täpper till effektivt. Självantänder lätt. Får den stå ett par år med lufttillträde kokar den sig själv.
• Innehåll: Mest mättade och enkelomättade fettsyror; den fleromättade linolensyran har förvunnit. Så gott som inga antioxidanter. Ibland rester av metallsalter. Blandas ibland med standolja (nedan). Tillsätts ibland mögelhämmande medel.

• Användning: Industriellt, i tvättmedel (motverkar löddring). Särskilt den blåsta som torkar snabbast gillas av effektiva målare. I oljemåleri annars mest till grundering p.g.a. att den gulnar och torkar rynkigt och glansigt.
Soloxiderad linolja - oätlig
• Framställning: Olja hälls 1/2 cm högt i stort och grunt kärl, ställs soligt och dammfritt och rörs om efter en dag. När oljan börjar tjockna rörs den om så ofta att inget skinn bildas. Metoden har använts sedan 300-talet till torkande oljor, framför allt linfröolja och valnötsolja. I Norden måste det göras sommartid, annars hinner oljan härskna innan den tjocknar.
• Beskrivning: Torkar snabbt och glansigt.

• Användning: Högt anseende inom oljemåleri; oxideringen förbättrar torkegenskaperna. Soloxiderad linolja + fransk terpentinolja + färgpigment = förstklassig oljefärg.
Standolja, tjockolja, polymeriserad standolja - oätlig
• Framställning: Hettas upp till 250-300°, vanligen utan lufttillträde; blåses eventuellt.
• Beskrivning: Tjock och seg; har i motsats till kokt linolja stora molekyler och förblir också ljus efter behandlingen. Torkar inte snabbt som kokt linolja utan t.o.m. långsammare än rå men jämnt och rynkfritt. Oljan blir också hållbar och tål väder och vind bra.
• Användning: En liten mängd tillsätts ibland i kokt linolja och i linoljefärg.
Ersättning • Linfröolja - vi talar nu återigen om ätbar - har varit rätt dyr, så förfalskningar har varit legio. Från USA i slutet av 1800-talet rapporteras t. ex. om iblandning av andra oljerika frön som hampfrön före pressningen och om utdrygning av den färdiga oljan med fiskoljor, bomullsfröolja, mineralolja och tjock terpentinolja.
Hållbarhet
Den höga halten linolensyra särskilt i nordliga oljor snabbar på oxideringen och gör oljan dåligt hållbar - hållbarhetstiden brukar anges till 3 månader - 2,5 år. Ska den sparas längre än tre månader bör den tillsättas E-vitamin (0,5 %) för att motverka oxidering. Ett svenskt kallpresseri tillsätter rosmarinextrakt (0,2 %). Bör inte värmas till över 50° och är inte lämplig till örtolja.
• Förvaring: Mörkt och svalt (kylskåp) i lufttätt kärl.
Utsatt för ljus får den stark lukt och smak, ljusnar och tjocknar och blir till slut fast (linoxin). Mest påverkar syre, som oljan upptar lätt från luften och som också är det som påverkar vid s.k. blåsning.
• Trick: Ett gammalt trick för att göra härsken linfröolja "söt" var att skaka den med varmt vatten varefter den fick stå ett tag innan den dekanterades.

• Tips: Denna metod används av konstnärer för linolja men fungerar lika bra för alla luftkänsliga oljor: Fyll flaskan med glaskulor vartefter den töms så att oljan alltid står upp till locket = ingen luft kommer till. Eller ställ flaskan upp och ner.
Inköp We don't sell, we tell!
I livsmedelsbutiker för ett par tior per 500 ml. I hälsokostbutiker för runt 80 kr per 200 ml. På apotek för runt 135 kr litern. (Återigen: ej att förväxla med oätliga kokta och blåsta linoljor som finns i färgaffärer och affärer för konstnärsmaterial.)

Mycket torr olja som absorberas omedelbart - klibbar knappast utan känns snarare torr och sträv på huden. Härsken olja känns fetare. Känslig för värme så den bör tillsättas i slutet när blandningar svalnat lite (under 50°). Endast rå linfröolja kan användas på huden.
Hudläkemedel
Mjukgörande som alla oljor men inte så skyddande som fetare oljor, däremot näringsrik. Bra bärarolja för andra ämnen som ska tas upp av huden. Används mest för punktbehandlingar (brännsår, eksem, psoriasis), inte så mycket för sin näring utan för att den skyddar och lindrar när den torkar till en täckande hinna som utestänger luft. Förr användes linfröslemmet för samma syfte. Ibland ges rådet att späda oljan med vatten. Någon rekommenderar den på spruckna naglar.
Hög halt fleromättat fett är närande för huden och bra på fet hy och hy med stora porer - i alla fall i teorin. I praktiken är linfröolja inte så bra som hudolja eftersom den täpper till. Torkningen har inte så stor betydelse eftersom det tar flera dagar för ett tunt lager rå linfröolja att torka.
En av de få oljor som - använd i större mängd, t. ex. i eller som hårolja - inte gör håret matt.
Ren linfröolja blir omedelbart torr och sträv på huden och är oanvändbar till helkroppsmassage. Minskar smärtan och inflammationen vid stukningar - blanda med någon fetare olja.
Varmpressad linolja används i tvål. 1901 års farmakopé använde den i såpa.
Förtvålningstal
134-139 = det krävs 134-139 gram natriumhydroxid för att förtvåla 1 kilo olja.
Täpper till porerna kan lätt ge kosmetikaakne (pyttesmå utslag i ansiktet). Den som är känslig för lösningsmedel kan pröva en pressad olja, den som är känslig för besprutningsmedel en olja från ekologisk odling.

Mat och dryck
Endast rå linfröolja är ätlig. Den har använts som matolja länge i bl. a. Polen och Ryssland. I Egypten ingår den i nationalrätten fôl medammes. och har på senare år kommit i bruk också i Sverige.
Invärtes bruk Kallpressad linfröolja är den enda som används medicinskt. Enligt Culpeper är den till stor hjälp vid sjukdomar i lungor och luftvägar. Idag används den vid astma (lär lindra på några dagar), allergi, hyperaktivitet, PMS och hudsjukdomar, särskilt akne och eksem. I vitaminterapi anses 1-3 tsk (3-15 ml) linfröolja vara ett optimalt dagsintag, i tidsbegränsade kurer kan dagsdosen vara den dubbla.
Giftighet Varmpressad linolja, kokt linolja, oxiderad linolja och standolja (under Varianter ovan) är oätliga.
Miljö Genmanipulering av lin har prövats men det visade sig att fröna fick låg halt E-vitamin.

Recept
Recept I
(snörenad linolja)
• Rå linolja
• Snö
Man fyller ett kärl med fasta väggar med en blandning av olja och snö. Snön måste vara fullständigt ren. Snö hämtad i närheten av större städer är olämplig på grund av den massa rök och stoftpartiklar den innehåller.
Sedan oljan och snön väl blandats utsättes det hela för stark kyla under en veckas tid och får därefter långsamt tina upp. Oljan är nu fullständigt klar sedan en kraftig bottensats av smuts och föroreningar avlägsnats tillika med smutslager som flutit upp och lagt sig på ytan. (Med en sughävert kan lätt ett avskiljande av den renade oljan ske.)
Denna s.k. snörening ger ett till synes vackert resultat men kan dock ha den nackdelen, att vatten i någon mån emulgerats i oljan. Vid målning med mörka färger kan då efter torkningen möjligen uppkomma s.k. blåanlöpning, d.v.s. en mjölkaktig skiftning i färgen med en dragning åt blått. All olja innehåller vissserligen något vatten, dock endast en ringa kvantitet. Genom att tillsätta ett stycke osläckt kalk [glödgat kalciumkarbonat] kan dock allt obehörigt vatten avlägsnas.
(Källa: Kumlien 1946, Kumlien 1967)
Recept II
(snörenad linolja)
• Rå (kallpressad) linolja
• Snö
Ett kärl fylls med blandningen, som blandas. Får stå i stark kyla en vecka och därefter långsamt tina. Oljan är nu helt ren med föroreningarna samlade på ytan och i en kraftig bottensats. Den rena oljan skiljs av, bäst med en sughävert. Något vatten kan emulgeras i oljan och tas bort med ett stycke osläckt kalk [glödgat kalciumkarbonat].
(Källa: Gaugin 1947)
Recept III
(vattentvättad och oxiderad linolja)
• Rå (pressad) linolja - 2/3 volym
• Ljummet vatten - 1/3 volym
Olja och vatten blandas i glasburk. Tätt lock med två små hål i sätts på. Skaka burken i flera minuter. Håll den sedan upp och ner; håll för hålen med två fingrar. Oljan flyter upp och vattnet lägger sig underst närmast locket. Släpp fingrarna från hålen och tappa av vattnet. Om det är smutsigt har oljan innehållit vattenlösliga föroreningar, t. ex. färgämnen, fria fettsyror och glycerin. Upprepa flera gånger.
Oxidering: Häll upp den vattenrenade oljan i ett öppet kärl och täck med glasskiva. Den ska inte sluta helt tätt. Ställ kärletvid ett fönster. Rör om i oljan varje dag så att det inte bildas skinn. Oxiderad linolja torkar lättare och rynkar sig mindre än rå linolja vid målning.
(Källa: Hallström 1986)

Litteratur: Se t ex Andersen (2004), Bergmark (1974), Bolin och Gustaver (1960), Culpeper (1976), Elkington och Hailes (2000), Gentz och Lindgren (1946), Grotenfelt (1920), Hallström (1986), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Kumlien (1946), Kumlien (1967), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Linné (1954), Linné (1975), Lodén (2002), Manniche (2006), Meyer (1952), Oberbeil (2002), Pharmacopoea Svecica I (1775), Reynolds (1996), Svenska farmakopén I (1901), Svenska farmakopén VIII (1946), Theofrastos (1916), Wilhelmsson (2003).
• Artiklar: Antott Parholt: Svenskt oljelin (Hemslöjden 1993:1).
Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22). Gustav Hess GmbH (2005 09 09). Miller's Homemade Soap Pages: Design your own soap recipes (2007 05 08).
European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 10 01)

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/linolja.html
Datum: 2018 10 19 - Uppdaterad: 2010 10 25
Cookieinfo
Made with a Mac