 |
       
Konserveringsmedel Karbamid |
||
|
|
|||
|
Synonymer
|
Karbamid, carbamid, urea, urinämne, syntetiskt urinämne | ||
|
Farmakopénamn
|
Urea, Ureum, Carbamidum, Carbamidum urea pura, Urea pura, Ureum | ||
| E 927 b Karbamid | |||
| CAS-nummer | 57-13-6 | ||
| Urea | |||
|
Engelska
namn
|
Carbamide, urea, ureia, ureum, carbonic acid diamide, carbonyl diamide, carbamide moisturiser crystals | ||
|
Förväxlingsrisk
|
• Urinsyra, eng. uric acid - inte samma sak | ||
|
|
|||
|
Tradition
|
Urin av flera slag har
använts medicinskt sedan antiken. Människourin
har ansetts bäst, och allra helst skulle den vara
från obefläckade gossar. Rent urinämne upptäcktes 1773,
renframställdes 1799 och extraherades från urin 1821. 1828 framställdes det syntetiskt av en tysk kemist, som så ofta i kemins
värld av en tillfällighet, och gjorde
sensation. Karbamid var det
första ämnet gjort helt "med konst" - ett
organiskt ämne framställt ur oorganiskt
material. År 2000 tillverkades mer än 100 miljoner ton i världen varav över 90 % användes som gödningsmedel. Namnet Ordet urea kommer av grekiska uron = urin. Karbamid, i svenskan sedan 1929, bygger på latinets carbo = kol, och amid som används för ammoniakföreningar. Farmakopéerna De svenska farmakopéerna har inte haft karbamid upptaget (möjligen 1946), däremot kom det med i den nordiska farmakopén 1964. Idag officinellt i flera europeiska länder och i den europeiska farmakopén liksom i USA och Japan |
||
|
Framställning
|
• Förekomst: Bildas i levern när aminosyror bryts ner och och utsöndras med urin,
svett och avföring, hos vuxna 20-40 gram om dagen. Människors urin innehåller
1,5-3 %, svett 0,5-1 %. Enda gången
man har det i blodet i mängder att
tala om är vid uremi, och det dör man av.
• Tillverkning: Framställs syntetiskt, t. ex. ur ammoniak och koldioxid vid högt tryck och hög temperatur. Ursprung Tillverkas i Sverige. |
||
|
Beskrivning
|
Färglösa, genomskinliga kristaller, korn, nålar eller vitt kristalliniskt pulver; säljs vanligen i form av små kulor. Luktlöst, med bitter, kylig och lite salt smak. Normalt utan lukt men kan utveckla en lätt ammoniaklukt vid över 27°. Smälter vid 132-135°; sönderdelas vid 150° och börjar frigöra ammoniak. | ||
| 100 ml väger 67-68 gram. 100 gram = 149-147 ml. | |||
|
• Olösligt i
kall olja. |
|||
|
Innehåll
|
Kan göras så gott som 100 % rent. Kväverikt (används som gödsel). | ||
|
Varianter
|
• Urinsyra framställs ur karbamid; används i solkräm för att förhindra solsveda. | ||
|
Hållbarhet
|
Kraftigt fuktupptagande - används som torkmedel i medicinburkar och livsmedelsförpackningar - och måste förvaras skyddat för fukt. I vattenlösning eller om det tillåts ta upp fukt omvandlas det till koldioxid och ammoniak, snabbare i värme och surt eller alkaliskt. | ||
|
Hos importörer av eteriska oljor för runt 35 kr per 250 gram och till ungefär samma pris i hälsokostbutiker som för råvaror till kosmetika. Farmaceutisk kvalitet på apotek för runt 395 kr per 700 gram. | ||
|
|
|||
|
Löses försiktigt i vätska och tillsätts
vid under 27°; vid högre temperatur börjar det lukta ammoniak. |
|||
| Antiseptikum i munvatten och tandkräm. | |||
| Känslig hud kan irriteras (sveda, stickningar) eller reagera allergiskt på karbamid. Kan ge övergående sveda redan vid 5 %. 5-10 % har å andra sidan visat sig minska känsligheten för tensider. | |||
|
|
|||
|
Mat
och dryck
|
Karbamid (E 927 b Karbamid) får användas som mjukgörande medel i sockerfritt tuggummi (upp till 3 %) men marknadsförs som kariesförebyggande. | ||
|
Invärtes
bruk
|
Använt invärtes bland annat som medel för matsmältningen, som urindrivande medel vid vätskeansamlingar i kroppen och som urinsyrelösande medel vid t. ex. gikt. Som fodertillskott till husdjur. | ||
| Giftighet | Ingen känd giftighet men är inte mycket undersökt. Irriterar mage och tarm. Utsöndras oförändrat med urinen. Tas upp av moderkakan. Absorberas genom huden, åtminstone på mycket små barn. | ||
|
Miljö
|
Godkänt som Bra Miljöval. | ||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Andersen (2003), Bergmark (1974), Bolin och
Gustaver (1960), Gentz och Lindgren (1946), Johansson (1996), Lindgren (1918),
Lodén (2002), Lodén (2008), Meyer (1952), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nordiska farmakopén (1961-1965),
Reynolds (1996), Winter (1994). Som livsmedelstillsats:
Hanssen (1986), Livsmedelsverket (1998), Nilsson (2007), SLV FS 1999:22, Zinck och Hallas-Møller (2005). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). SNF Bra Miljöval: Thickening agents/dissolving agents; Other additives (2005 07 20). Kemikalieinspektionen: Urea (2007 11 01). Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 06 14). Kemikalieinspektionen: Försålda kvantiteter av bekämpningsmedel (2008 09 15). Kemikalieinspektionen: Preparatinformation (2008 09 15). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 09 16). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
