Perukhistoria - Historia om hårvårdsmedel - Skägg- och rakhistoria |
||||||||||||||
Söndagsklippta naglar och norrtvättat hår,
det är största pina som själen får.
(Ramsa från Lerbäck, Sverige) |
||||||||||||||
Trott och tänkt om håret genom tiderna | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
Simson |
I Gamla Testamentet berättas om hjälten Simson på 1000-talet f. Kr: | |||||||||||||
|
||||||||||||||
Den listiga Delila lyckas skära av honom håret, till båtnad för sitt folk och katastrof för hans. Först när håret växt ut igen orkar han med storverket att rasera motståndarnas tempel. | ||||||||||||||
Mannens själ | Historien är förvillande lik en tusen år
äldre om kung Minos på Kreta, som en gång
belägrade staden Megara vars kung Nisus fick sin
kraft från en blond hårslinga. Nisus dotter
som blivit blixtförälskad i Minos klippte
av sin far hårlocken medan han sov, varpå staden
omedelbart föll för Minos trupper. Liknande historier har berättats i hela världen från så olika platser som Skottland och Sumatra. Hjälten förlorar kraften när han blir av med håret och kan inget göra förrän det har växt ut igen. Skyddsandar, ja, själva livskraften bodde i håret och kunde skadas om det klipptes eller tvättades. |
|||||||||||||
Kungligt hår | På många platser har kungars hår inte fått skäras av eller ens vidröras. Tabureglerna för den israelitiske kungen sade bland annat: | |||||||||||||
|
||||||||||||||
I germanska och frankiska stammar klippte man håret av prinsar och kungar som förlorat rätten till tronen - en kraftfull symbolhandling. I Frankerkrönikan om den frankiska kungaätten merovingerna på 500-talet berättas flera sådana hårhistorier. Riksgrundaren Klodvig lät raka av ett par germankungar deras långa hår och viga dem till präster och trodde att han skymfat dem nog med det, men tvingades dräpa dem efter att ha hört dem trösta varandra med att håret skulle växa ut igen... Klodvigs son Clothar I dödade en av sina bröder och gav sig sedan ut på jakt efter hans två små söner, som beskyddades av farmodern, den gamla drottningen. Gossarna fängslades och till farmodern kom en budbärare med en sax och ett svärd och uppmaningen att välja vilket redskap som skulle användas mot barnen. Hennes svar: | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
Och klippta slapp de bli. | ||||||||||||||
Kvinnohår | Denna livsande och makt har inte funnits
i kvinnors hår, eller skulle inte finnas där.
Där man har misstänkt att den funnits har den betraktats
som naturvidrig och ond per definition. Ett enkelt sätt
att ta kraften ur häxor har därför från
Amerika till Indien varit att klippa av dem håret.
Samma sak har gjorts som profylax inför bröllop.
I Aten nöjde man sig med att låta bruden offra
en hårlock på bröllopsdagens morgon.
I det svenska bondesamhället var det fram till 1800-talet ett rätt vanligt bruk att klippa håret på bruden. Dagens ortodoxa judinnor rakar fortfarande av sig håret vid giftermålet
och bär sedan peruk livet igenom. Å andra sidan var håret viktigt som könsmarkör. En av de 70 anklagelsepunkterna mot Jeanne d'Arc 1431 var att |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Sedesamma kvinnors hår har inte utgjort något hot utan
tvärtom varit en prydnad till mannens förnöjelse. Det gamla kristna budet var att inte
våldföra sig på naturen genom
att klippa det, däremot skulle det döljas för andra än maken. Kvinnan inklusive hennes hår var hans. I ett par tusen år
har det hänvisats till Paulus brev till församlingen
i Korint omkring år 50: |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Det är ingen tillfällighet att långt och fritt svallande hår
är attribut för ett par kvinnliga helgon
som var eller sades vara prostituerade, Maria Magdalena och Maria från Egypten. "Lössläppt
kvinna" har bokstavligen betytt en kvinna
med lössläppt hår, något som i kristen symbolik var förbehållet jungfrur. Sexuellt mogna
kvinnor (gränsen drogs vid konfirmationen)
skulle ha håret flätat eller uppknutet. Efter giftermålet
skulle det döljas med sjal, i Sverige kallad klut.
Ogifta mödrar måste också dölja håret men med en annan
färg på "horkluten" än gifta. Den som vägrade bära horklut kunde
bli till skada för folk och fä och tvångsklipptes. Bruket av horklut var allmänt i hela Sverige så länge man levde i homogena byar, alltså till 1800-talets mitt. Den som förfasar sig över muslimska huvuddukar har alltså kort minne. I Sverige fram till 1950-60-talen gick ingen anständig gift kvinna av någon samhällsklass utomhus utan något på huvudet - hatt, basker, sjal, vad som helst. Utanför hemmet skulle huvudet helst vara täckt även inomhus - en av "damernas privilegier" var ju att de i motsats till männen fick (skulle) behålla hatten på inomhus. Så är det fortfarande på många ställen i södra Europa. I Sverige kan frikyrkliga bibeltrogna kvinnor ännu följa Paulus ord och bära håret i knut eller täcka det med hatt eller sjal, åtminstone i kyrkan. |
||||||||||||||
Kvinnors straff | I germansk rätt var håravklippning eller håravslitning straffet för gifta kvinnor som begått äktenskapsbrott och för ogifta som ägnat sig åt sexualitet över huvud taget, t. ex. ogifta mödrar. Romaren Tacitus beskriver år 98 hur bedragna germanska män straffade sina hustrur: | |||||||||||||
|
||||||||||||||
I de svenska landskapslagarna förekom håravklippning som straff bara vid äktenskapsbrott. Mot ogifta kvinnor användes det fram till 1800-talets mitt som social markering också vid lönskaläge och hor (legat med ogift respektive gift man). I Skåne kunde t. ex. en ogift mor få ena flätan bortklippt, högra flätan när hon fått en son, vänstra flätan för en dotter. Kort hår på en kvinna var alltid ett säkert tecken på hon var en sköka. Så sent som efter andra världskriget var en typiska bestraffningen av "tysketöser" i hela Europa att klippa av dem håret och sedan helst också tjära in skallen och beströ den med fjädrar. |
||||||||||||||
Mäns straff | Den manliga parten vid sexuella övertramp pekades sällan eller aldrig ut men likartade hårstraff fanns för män vid andra brott. 1200-talets svenska Västgötalag dömde t. ex. manliga tjuvar "till torv och till tjära", d.v.s. han rakades, tjärades och fick sedan springa gatlopp medan tingsmenigheten kastade torv på honom. Förnedringen på plats var bara inledningen. Det verkliga straffet var den sociala degradering som avklippningen annonserade. Vad sägs om detta stränga straff för förtal, hämtat ur Hammarupis lagar i Babylon runt 1700 f. Kr: | |||||||||||||
|
||||||||||||||
Det var alltså inte bara håret mannen förlorade utan fastmer sina medborgerliga rättigheter - kännetecknet på slavar var ju just att de saknade lugg. Alf Henrikson berättar i sin svenska historia om hur svenska skepp erövrade tre danska 1563 varefter de 600 fångarna |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
De vita käpparna fungerade antagligen som något slags utpekande; under 1710 års pestepidemi stadgades att män från pestsmittade hus skulle bära vit käpp medan kvinnor skulle ha munskydd. | ||||||||||||||
Förlorat hår | Eftersom håret var en statusmarkör bestraffades åverkan strängt. Gotlandslagen ca 1300 reglerade skadestånden för slagsmålsskador i detalj: Redan att ta tag i någons hår var brottsligt; här var boten 2 öre om man grep tag med en hand och dubbelt så mycket om man tog tag med båda - ungefär lika mycket som för förolämpningsbrottet att slå öl i ögonen på annan man. Ryckte någon bort så mycket hår att man kunde sätta ett finger på fläcken var boten 8 örtugar, inte fullt 3 öre. Behövdes två fingrar för att täcka fläcken steg boten till 4 öre, och fanns där rum för "tumme såsom tredje fingret" blev den 8 öre, samma som för att slå ut en tand i överkäken. Hade allt håret ryckts av, böte 1 mark silver, priset för två hästar eller oxar. Även att klippa håret av en ärbar kvinna gav höga böter. | |||||||||||||
Religiös långhårighet | I många religiösa grupper har håravklippning
och skäggavrakning
setts som en åverkan på den kropp Gud skapat
till sin avbild. Prästers hår har liksom kungars varit extra
skyddsvärda och ofta förbjudna att klippa. Romerska Jupiterprästers hår fick skäras
endast av fria män och hårstråna och
naglarna begravdes under ett lyckobringande träd.
Det har varit en allmän tro i hela världen att bandet
mellan kroppen och det som tas bort från den finns kvar även sedan
de skiljts åt. En fågel kunde hitta ens hår och bygga bo med det - ett säkert sätt att bli sjuk - eller en illasinnad människa kunde skada en genom att trolla med ens hårstrån, skägg, naglar
eller blod. I Sverige var man ännu
på 1800-talet noga med att bränna, gräva
ner eller gömma avklippta hårstrån och
naglar. För den som likt Simson ville bli en Herrens nasir var det särskilt noga med håret. Gamla Testamentet: |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Skulle nasiren råka orena sig genom att
t. ex. komma nära en död, måste håret genast
rakas av och nasirtiden börjas om på nytt.
När nasirtiden var över skulle håret rakas av och offras i eld. Andra gammaltestamentliga präster markerade sin status på
liknande sätt. En grupp renade sig genom att raka
hela kroppen. En annan fick inte raka någon del
av huvudet skallig. För översteprästerna
räckte det att håret inte var "oordnat". Så här såg aztekiska präster ut i Mexiko omkring 1520: |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Religiös skallighet | I Rom kändes Isisprästerna igen på
sina rakade huvuden och likaså vestalerna som fick
håret avklippt när de tillträdde prästinnetjänsten.
Hedniska präster i Skandinavien rakade huvudet men
behöll en lång svans som hängde ner från
hjässan. I det maniskt renliga Egypten badade prästerna fyra gånger om dygnet och lät raka bort vartenda hårstrå på kroppen var tredje dag. Att de rakade av håret var för greken Herodotos på 400-talet f. Kr. bara ännu ett exempel på hur bakvänt egyptierna gjorde allting: |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Den katolska kyrkans påbud 1031 om att präster
skulle ha tonsur mötte kraftigt motstånd i
England. Den ilskna debatten slutade med en kompromiss:
Engelska präster klippte en halv tonsur (Johannestonsur)
medan prästerskapet på kontinenten klippte
en helrund (Peterstonsur). De protestantiska kyrkorna
har aldrig krävt tonsur av sina präster utan låtit dem följa landets och tidens mode och smälta
in i den samhällsklass de ansett sig tillhöra. Hel eller delvis avrakning av håret har gällt i de flesta klosterordnar världen runt. "Att raka huvudet" är i Japan ett uttryck för att gå i kloster och därav kommer talesättet "Bättre raka hjärtat än huvudet". Både manliga och kvinnliga zenmunkar är skalliga, sedan 1800-talets slut frivilligt; en anpassning till att man numera ofta lever sitt munkliv utanför klostermurar. Krishnamunkar har löst det problemet genom att bära peruk i det "civila". Själva avklippningen är i sådana gemenskaper en mycket laddad initieringsceremoni. Hårlösheten fyller sedan flera funktioner, precis som i andra egoförnekande kollektiv som fångars och soldaters: Den är hygienisk i ett trångt och hårt arbetande kollektiv. Den befriar från arbete med kamning, tvätt och avlusning. Den är ett offer inte bara av hår utan också av fåfänga och världsliga hänsyn. Den hjälper en att falla in i den nya rollen. Den gör en lätt att identifiera för andra. |
||||||||||||||
|
Där man av praktiska eller andra skäl rakat av håret, t. ex. som initiering till vuxenvärlden, har det ofta lämnats kvar en liten men viktig tofs. Hos aztekerna i Mexiko klipptes pojkarna vid tio års ålder så att bara en lock i nacken fanns kvar och denna piochtli fick sedan inte klippas förrän pojken fört hem sin första levande fånge. I nordamerikanska indianstammar lämnades "skalplocken" kvar mitt på hjässan. I Egypten satt locken på höger sida och flätades eller snoddes (t.v.). I Thailand lämnas en fläta i nacken. Ortodoxa judar lämnar kvar tinningshåret, peyes. Krishnamunkarnas hårtofs (a sikha = dra tillbaka) är till för Krishna att ta tag i när han ska dra dem upp i himlen. | |||||||||||||
I det japanska krigseposet Berättelsen om Heike från 1200-talet har hjälten Yoshinaka besegrat kejsaren. Han funderar: | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
- vilket betydde samurajklassens chonmage (t.v.): rakat hårfäste och hjässa och det långa inoljade håret samlat från nacken och sidorna till en knut som klistrades fast på hjässan. Frisyren hade inspirerats av Kina där håret sattes upp på
liknande sätt. Från början var den rent praktisk: den hjälpte till att hålla fast hjälmen och gjorde att svetten rann under hjälmen istället för i ansiktet. Chonmage bars som manlighetsmarkör och klassprivilegium för samurajerna
fram till 1870-talet. Att skära av sin chonmage var en dramatisk handling för att demonstrera ytterlig skam. Varianten som bärs av dagens sumobrottare är minst lika känslig; skulle man bli av med den kan man inte visa sig på mattan förrän håret har växt ut igen. Den kinesiska hårpiskan från senare tid är inte kinesisk utan manchuisk, införd av manchudynastin Qing som följde på Ming 1644. Direkt efter dynastibytet skickades barberare ut över hela kejsardömet och ställde män med "nationell" kinesisk frisyr inför valet att få antingen håret eller huvudet avskuret. Aldrig har ett hårmode ändrats kvickare. På tio dagar blev hela Kina manchuiskt och förblev så fram till 1912 när dynastin och hela kejsardömet föll. |
|||||||||||||
Håroffer | Barns första klippning har varit en viktig händelse i de flesta kulturer. Olaus Magnus på 1500-talet berättar apropå furstefamiljers vana att uppfostra varandras söner att | |||||||||||||
|
||||||||||||||
För pojkar har händelsen
vuxit till en ceremoni och fått karaktären av ett offer. Bland ortodoxa judar är
pojkens första klippning vid tre års
ålder en rituell fest (opsherenish = hårklippning)
där alla i familjen är med och klipper en lock. I antikens Grekland
offrades det avklippta håret till hemtraktens flod
eller i Delfi. I Indien offrar hinduer sitt avklippta hår till
Venkateswara (varefter templen exporterar håroffren till den europeiska
perukindustrin). Håroffer för att stävja
sjukdom finns belagda från faraotidens Egypten till
1800-talets Skåne. I Grekland var det under en tid sed att bruden offrade håret på bröllopsdagen. Genom det visade hon sin make ödmjukhet och att hon övergett fåfängan, och tyckte maken senare att hon inte var ödmjuk nog kunde han mycket väl raka av henne håret en gång till. Ett berömt håroffer gjordes på 200-talet f. Kr. av en av Kleopatras anmödrar, Ptolemaios-drottningen Berenike II av Egypten. Hennes bror och make skulle ut på härnad och för hans välgångs skull lovade drottningen att offra håret på Afrodites altare. Kungen kom snart helbrägda tillbaka men drottningens hår hade under mellantiden försvunnit på mystiskt vis. Den framstående astronomen Konon vid akademin i Alexandria löste den pinsamma situationen genom att meddela offentligt att drottningens hår tagits upp i himlen. Där kan vi fortfarande se det som stjärnbilden Berenikes hår. |
||||||||||||||
Hårsorg | Över hela världen har man också skurit
av håret vid sorg. Så sent som 1885 klippte
Spaniens drottning av sig håret och lämnade
det på makens Alfonso XII:s kista. Likadant gjorde
indianstammar i Nordamerika. Före vår tideräkning
visade man i stora delar av Melanesien, Australien och
Afrika sorg genom att skära av sig håret. I
Grekland klipptes de döda och håret hängdes
upp på ytterdörren och de sörjande lade
sitt hår som sorgeoffer på den dödes
kropp. I Troja på 1200-talet f. Kr. skar Akilles
av sig håret som ett sorgetecken när bäste vännen föll
i strid. Ett årtusende senare beordrade Akilles-beundraren
Alexander den store ofta sina män att
göra detsamma och lät ibland också klippa
svans och man av hästarna. I Gamla Testamentet slits det ständigt hår trots att Gud om och om igen stadgar att folk inte ska göra sig "skalliga ovanför pannan för någon död": |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Märkningen och brännandet är inte så udda som kan tyckas. I årtusenden har det över hela världen - Australien, Afrika, Grekland, Egypten, Arabien, Persien, Armenien, Skytien - förekommit sorgeritualer som varit rena blodbad av självstympning och självmord. | ||||||||||||||
Beckmössan | I skarp kontrast till vördnaden för besjälat hår står bruket av beckmössor. Mössorna användes när barn fått skorv eller infektioner efter att ha kliat sönder hårbotten efter hårlöss. Metoden var följande: Huvudet smordes in med beck och en läderhuva sattes på. När det bedömdes att luvan torkat fast ställdes barnet på en stol eller ett bord, luvan fästes i taket och barnet fick hoppa eller knuffades ner. Bort slets läderhuva, skorv, hår och hud. Metoden användes in på 1900-talet i Sverige. | |||||||||||||
Hårets färg | ||||||||||||||
De flesta i världen är mörkhåriga, så det är de avvikande rödhåriga och blonda som fått uppmärksamhet. | ||||||||||||||
Rött hår | De rödhåriga har aldrig varit många någonstans
utom möjligen i Skottland (10 %) och har därför
stuckit ut överallt. Hårfärgen har sammankopplats med eld, som i Asien
där det buddhistiska helvetets djävlar är
rödhåriga, och med blod, som på franska landsbygden, där rött hår
varit det yttre tecknet på närmast en missbildning
- hos båda könen ett slags ständig menstruation
vars lukt hindrade sår från att läka
och fördärvade allt från majonnäs
till den egna avkomman. I Europa har rödhåriga ofta
liknats vid den rödpälsade räven, och eftersom
han var listig måste rödhåriga
vara sluga och falska. Genom omvänd slutledning kan också listiga
och falska människor antas vara rödhåriga,
som Judas som ofta avbildas rödhårig
eller rödskäggig. Bibelns förste rödhårige figur är annars ingen slug typ utan tvärtom den som blir lurad: Första Moseboks
Esau, "rödlätt och luden", som någon
gång kring 2000 f. Kr. lockades att sälja sin
förstfödslorätt för en grynvälling. Följande historia från 800-talets frankerrike berättar oavsiktligt om vilket stigma rött hår kunde vara: |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Blont hår | Också blont hår var ovanligt i forntida och antika civilisationer. I Grekland förknippades det med sol och guld och blev kärleksgudinnan Afrodites speciella attribut. Både män och kvinnor experimenterade med blekande alkaliska salter och såpor men fann till slut solblekning vara den säkraste metoden. Komediförfattaren Menander på 300-talet f. Kr: | |||||||||||||
|
||||||||||||||
Blont hår förblev gudalikt och fint ända tills
de prostituerade hakade på och började bleka sig.
Snart hade ljushårighet blivit så förknippat
med betald kärlek att det blev lag på att prostituerade
måste bleka håret eller bära gul peruk.
Samma regel gällde i Rom ända tills kejsar Neros hustru Poppaea, inte precis känd för sin sedlighet, blekte sig någon gång omkring år 50. Efter det sparade romerska damer inte på något i jakten på blont hår. Där som i Grekland var sol och alkalier de mest använda metoderna, det senare ofta med katastrofala resultat för håret. Uppmärksamhetsvärdet har stått sig i södra Europa, där blont hår allt efter behov har fått symbolisera Maria (himmelsk Oskuld) eller Eva (förförisk Ondska). Det var gudomligt under riddartiden och högförnämt under renässansen. Under 18-1900-talen höll man fast vid att det var ariskt trots tyska rasforskares nedslående resultat: endast 7-8 % av tyskarna var blonda på 1930-talet medan 11 % av judarna var det på 1870-talet. Den dumma blondinen föddes i USA på 30-talet när blonderade wannabes strömmade till Hollywood för att bli filmstjärnor precis som Jean Harlow, som slagit igenom i "Platinum blonde" 1931. |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Hårmodets svängningar | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
Egypten - Babylonien - Persien | Hårhistoria från Egypten, Mesopotamien, Assyrien, Babylonien och perserriket är en historia nästan helt om peruker. | |||||||||||||
Sparta | Lykurgus, lagstiftare i Sparta på 800-talet f.
Kr, hade en praktisk och sant spartansk syn på hår:
Spartanerna skulle ha håret långt, för
det gör vackra män ännu
vackrare och fula män ännu mer skräckinjagande.
Det vårdades särskilt väl när krig närmade sig. Då prydde sig männen
med hårgirlanger och smycken och drog ut glada i
hågen. Pojkar och ynglingar som inte hade åldern inne var korthåriga. Det var också flickor och unga kvinnor en tid, vilket kom sig av det säregna spartanska sättet att uppvakta: Flickorna, klädda i manskläder och med håret avrakat, rövades bort av ynglingarna till mörklagda rum möblerade med halmmadrasser. Där träffades de sedan dagligen i mörkret mellan kvällsmåltiden i mässen och sömnen i sovsalarna tills de bestämt sig för om de passade ihop. |
|||||||||||||
Grekland | I övriga Grekland höll männens långhårsmode i sig fram till 500-talet f. Kr. då kort hår kom tillbaka. Regeln var inte
absolut. Äldre män och unga snobbar kunde vara
långhåriga utan att betraktas som annat än
äldre män och unga snobbar medan män däremellan höll håret kort. Grekiska damer förväntades till skillnad från egyptiska leva osynligt och sedesamt inom hemmets väggar. Smink var ovanligt, kläder och frisyrer enkla. För det mesta bands håret bara tillbaka med ett band. Eftersom låg panna ansågs vackert var lugg det vanliga. Denna grekiska enkelhet, senare så beundrad, varade till 300-talet f. Kr. då Alexander den stores fälttåg till Persien och Indien öppnade nya handelsvägar. Allt möjligt - växter, kryddor, parfymer, maträtter, kläder, språk, vetenskap, gudar - började plötsligt strömma mellan öst och väst. Att de grekiska damerna blev intagna av den exotiska lyxen märktes genast i frisyrerna, som hastigt förvandlades till komplicerade uppsättningar av löshår, pomador, oljor, leror, diadem och guldstoft. |
|||||||||||||
Rom | Också i Rom finns det ett "före" och ett "efter", nämligen republiken före Julius Caesar och kejsartiden efter honom. Under republiken hade romarinnorna håret enkelt bakåtsläppt eller i knut. "Komplicerade" frisyrer betraktades som konstiga, utländska och fnaskiga. Under den överdådiga kejsartiden blev frisyrerna däremot just "komplicerade". Tvättade håret gjorde man inte gärna eftersom det kunde skada livsandarna. Plutarkos omkring år 100 rekommenderade hårtvätt en gång om året, på Dianas födelsedag 13 augusti. Desto mer energi lades på rödfärgning och blekning - se Historia om hårdvårdsmedel. | |||||||||||||
|
De romerska männen tog efter grekerna i det mesta och så också i hårmode och kortklippte sig alltså. Det skulle förstås finnas något att klippa. Skallighet drev man friskt med. Det enda lilla minus Julius Caesars samtid kunde hitta i hans yttre var just hans tunnhårighet och det skämtades mycket om hans försök att dölja den med kamningar och lagerkransar. Ett av tricksen var att kamma luggen framåt. En långhårig variant av denna Caesarfrisyr blev modern 2.000 år senare då den döptes till Beatlesfrisyr. Den skallige Tiberius (kejsare 14-37) höll god min i elakt spel när en festfixare vid en fest organiserade fram en parad av 1.000 rakade gossar med facklor i händerna. När de lika skalliga kejsarna Vespasianus och Domitianus kom på tronen några årtionden senare blev hårlöshet däremot, om inte önskvärt och på modet, så i alla fall acceptabelt. Accepterade man inte sin skallighet så hade allvetaren Plinius en kur att rekommendera: flinten gneds in med en dekokt på vin, vinäger, saffran, peppar och råttspillning. | |||||||||||||
Långhåriga barbarer | Romarna delade in de vilda trakterna i norr i Gallia
Cisalpina (Gallien hitom Alperna - Norditalien) och Gallia
Transalpina (Gallien bortom Alperna - Frankrike och Belgien).
Det senare kallades också Gallia Comata, det långhåriga
Gallien. Julius Caesar visste
precis vilken grov skymf han utsatte besegrade galler
för när han lät klippa håret av dem.
Kejsar Caligulas tilltag ett århundrade senare att
färga håret rött på galler som skulle
släpas med i triumftågen framstår väl vid
en jämförelse mer som barnslig elakhet. |
|||||||||||||
Hallgerds hårslingor |
I de isländska sagorna noteras ofta "stort hår" som kännetecken för både män och kvinnor. Ett sådant hade bitchen Hallgerd som levde runt år 1000. Håret har blivit berömt tack vare ett replikskifte med maken Gunnar. Deras gård Lidarände har stormats och står i lågor. Gunnar står utan bågsträng och ber Hallgerd om två hårslingor att tvinna sig en ny sträng av. | |||||||||||||
|
||||||||||||||
Varpå båda tjurigt brinner inne. | ||||||||||||||
|
När August Strindberg studerade
gamla porträtt för att skriva sin historia om svenska
folket fann han följande hårmoden på 1300-talet: Herremän: Långt, rakt, stripigt hår. Präster: Rakad hjässa med den kvarlämnade hårkransen ner till axlarna. Borgare: Halvlångt hår, ibland rullat vid öronen. Trälar: Korthåriga. Fortfarande år 1500 var herrefolk och fria bönder långhåriga och skäggiga medan tjänare och drängar var kortklippta och rakade. Bilden bekräftas av prästmannen Olaus Magnus. Han ser tillbaka på sin barndom omkring 1500 då knektar kortklipptes men rikemän behöll håret: |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Gustav Vasas pottklippning med dalkarlslugg i mitten av århundradet, ungefär vid samma tid som han slår ner Dackeupproret bland smålandsbönderna, är alltså lika mycket en herremans som en bondes frisyr. | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
|
De som burit peruk och hade huvudet kvar efter
franska revolutionen var korthåriga och de som inte
redan var det klippte sig snabbt. Europas nya män klippte sig i den gamla framåtkammade Caesarfrisyren, nu kallad Napoleonfrisyr
och senare Beatlesfrisyr. Stilen höll sig till 1840-talet. |
|||||||||||||
|
Borgerskapets damer hade också haft håret kort under peruken
och friserat sig lika antikt som herrarna åren efter revolutionen.
Friserade sig - någon frisör behövdes
sällan för de korta och kanske lite
lockiga frisyrerna. Kortast och inte ens lockig var Titusfrisyren,
en pojkklippning med 3-10 cm
långt hår och nästan snaggad nacke, som
höll i sig till 1830-talet. Damfrisören Den stora händelsen i hårvärlden på 1800-talet var att coiffeurerna började verka från egna lokaler. Den franske frisör som bestämde sig för att rädda kåren genom att |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
|
Från 1800-talets mitt växte sig frisyrerna allt större och högre med hjälp av knutar, valkar, lockar och korkskruvar. Kring sekelskiftet 1900 var man framme vid den pampiga Gibsonknuten. Gibsonflickan var en satirisk seriefigur (1890-1910) i den amerikanska tidskriften Colliers, en käck och frigjord ung kvinna som sportade och körde bil, trots att hon hade ett jättehår och en kvarnhjulshatt att balansera på den smala och späda halsen. Hon blev enormt populär i USA och England. "Alla" hade håret i Gibsonflickans Pompadour style: en stor knut vilande högst upp på en ännu större bakåtkammad hårkrona. Sådan volym kunde ingen åstadkommas med eget hår. Den byggdes upp med kuddar som täcktes med slingor och lockar av löst hår (det egna håret var ofta förstört av locktänger). Allt fästes och pryddes med kammar i sköldpadd och ben. Modet varade fram till första världskriget. |
|||||||||||||
|
De första rapporterna om kortklippta kvinnor dök upp i franska tidningar 1917, Coco Chanel hörde till dem som låg i täten, men en och annan hade kortklippt sig redan under kriget. Året därpå var bob ett engelskt verb; man gick och bobbade sig.
1922 började plötsligt som på en given signal unga kvinnor i hela Europa att klippa av det midjelånga håret. 1926, samma år som bob blev det engelska namnet på frisyren, rapporterades att "de flesta" kvinnor i Stockholm var kortklippta. Likadant såg det ut i hela Europa. Påvens kommentar 1926: |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Boben fick otaliga efterföljare – raka och vågiga, med och utan lugg, men aldrig längre än till käkbenet. I England kom det ännu kortare shinglade håret med etappklippt nacke (eng. shingle = takspån) 1924. Året därpå i Paris anlade Josephine Baker en mycket slickad bakåtstruken variant och bar den när hon dansade sin berömda banandans. Glansen, sade skvallerpressen, kom från äggvita. Frisyren fick namnet Eton crop på grund av likheten med en pojkfrisyr som burits vid Eton förr. Den blev snabbt adopterad av avantgardet och föregångare till lesbianernas butch cut. |
||||||||||||||
Med tanke på de eländiga sanitära förhållanden i städerna är det inte konstigt att folk kortklippte sig, men det handlade om mycket mer än både hygien och mode. Dittills hade det aldrig ens varit tal om saken: Kvinnor hade långt hår, för så hade Paulus sagt - se ovan vid rubriken Kvinnohår. 1800-talets handböcker lärde att håret var "kvinnans största prydnad" och "en krona att bära med stolthet". Många oroade sig inför det stora steget. Tänk om det blev omodernt... (för de tveksamma fanns peruker). Var det sant att hårväxten försvagades? Blev man skallig som män? Kunde man utveckla skäggväxt i stället? Medicinska råd lönade det sig knappast att be om. Ett möte mellan tidningsutgivaren Johan Lindström Saxon och en österrikisk kvinnlig läkare "med en härlig, blond fläta" ger en aning om vad de första kortklippta kvinnorna hade att stå emot: |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
Stumfilmsstjärnan Mary Pickford grät ut i pressen om sin tvekan tills hon gjorde slag i saken och klippte sig 1922. Det gick precis så illa som hon befarat; publiken förlät inte att "hela världens lilla fästmö" klippte om sig till modern kvinna. Att Pickford var 30 år och några år senare inte klarade övergången till talfilm kan också ha spelat in. Hennes konkurrent Clara Bow, the It girl, personifierade den unga bobbade backfishen (efter ty. Backfisch; eng. flapper, fr. garçonne) i filmer som The Perfect Flapper (1924) och It (1927). Backfishen hade korta kjolar utan korsett, clochéhatt (upp och nedvänd potta) neddragen över ögonen, körde bil, sminkade sig, rökte cigarrett med munstycke och lyssnade på jazz. Inte undra på att reaktionerna blev våldsamma, särskilt från män. Rubriker i amerikanska tidningar: |
||||||||||||||
BOBBED HAIR LEADS TO DIVORCE | ||||||||||||||
BOBBED HAIR BANDIT SHOOTS CASHIER WHO OBJEXTS
TO BEING ROBBED |
||||||||||||||
SHOCKED HUSBAND SHOOTS HIMSELF
WHEN WIFE BOBS HER HAIR |
||||||||||||||
Frisörerna | Många klippte sig hos herrfrisörer, som till skillnad från damfrisörer kunde klippa (och var långt flera - så sent som 1896 var 90 % av frisörerna i Paris herrfrisörer). Damfrisörerna hade ju ägnat sig enbart åt konstfulla uppläggningar och aldrig haft anledning eller tillfälle att lära sig klippa. Kortklippningsvågen kom som en total överraskning för branchen. Snabbkurser i hårklippning fick ordnas och yrket expanderade explosionsartat: På 25 år mer än sexdubblades antalet damfriseringar i Stockholm, från runt 100 år 1913 till 650 år 1938. | |||||||||||||
Damernas 1930-tal | Hårtvätt var fortfarande så pass nytt på 30-talet att många gick till frisörskan en gång i veckan bara för att få håret tvättat och lagt. Nu hade bobbarna växt ut och det kunde behövas hjälp. Håret fick ett mjukare utseende, bakåtstruket och nacklångt med många platta vågor som nästan verkade skulpterade. Den s.k. onduleringen åstadkoms utan rullar genom att slätkammat hår dränktes in med läggningsvätska och fördes uppåt till våg efter våg med kam och fingrar, fästes med klämmor och fick torka. Resultatet såg mjukt ut men var stelt av läggningsvätska. Men glansen var fantastisk; se Bette Davis nedan. | |||||||||||||
Damernas 1940-tal | Krigsåren var ingen tid för hårläggning. Ändå fick 40-talet en hårikon, med enklast tänkbara frisyr: Den amerikanska strippan och skådespelerskan Veronica Lake, ihågkommen enbart för sitt långa blonda hår, nedfallande över högra ögat från en sidbena - hon måste alltid gå med huvudet på sned. Ett plus var att frisyren kunde varieras genom uppsättningar, vilket Lake aldrig gjorde. Det sägs att hon klippte av sig håret sedan hon fått höra om fabriksarbeterskor som fastnade med sitt långa hår i maskinerna. De måste ha missat ordet för dagen: praktiskt. Håret hölls axellångt, vågades med locktång och bevarades med den nya kallpermanenten - tidsbesparande. Till vardags sattes det upp i valkar och knutar som gick in under uniformsmössan. Dåliga hårdagar gömdes det i turban, hemmagjord av någon udda tygbit. Först när kriget var slut fanns tid och resurser till besök hos frisören, som började excellera i komplicerade uppsättningar. | |||||||||||||
|
||||||||||||||
Damernas 1950-tal |
Hårsprayen förändrade totalt förutsättningarna för frisyrskapande (se mer under Historia om hårvårdsmedel). Nu kunde håret hårdtuperas , formas och fixeras till närmast skulpturer. The helmet effect var precis vad man ville ha. Vartenda strå låg på plats. Liksom de komplicerade uppsättningarna krävde hjälmfrisyrerna regelbundna besök hos frisör. En gång i veckan ansågs vara lagom för svenska hemmafruar. |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
50-talets Tonåring som varken fick eller ville tillbringa timmar på salong hade hästsvans eller klippte sig kort som på 20-talet. Luggen, som inte heller hade synts till sedan boben, återkom också (i Tyskland skulle det dock dröja till 60-talet innan fina flickor kunde ha lugg). De korta frisyrerna, i USA betraktade som höjden av jazzighet och europeisk sofistikering, dök upp i filmer under hela 50-talet. Brittiska skådespelerskan Audrey Hepburns gasellklippning i Prinsessa på vift (1953) togs efter av miljoner. De djärva snaggade sig en butch cut. |
||||||||||||||
Damernas 1960-tal | Tuperingens och hårsprayens triumf var sagobröllopet mellan Farah Diba och shahen av Iran 1959. Brudens högt upptuperade frisyr slog igenom i hela västvärlden och fick namn som hövolm och bikupa. Den blev en bit högre för varje år och i slutet av 60-talet var det inte långt till 1700-talets groteska hårhöjder. Det var nu ryktena började gå om unga flickor som byggt höjden och volymen kring franskbröd och sedan glömt bort det tills det kröp löss och maskar ur det. Åtminstone ett amerikanskt fall med kackerlackor inträffade verkligen. Även svinryggen kunde tuperas så att den närmade sig hövolm. Ursprungligen var den ett enkelt - mycket franskt - sätt att sätta upp långt hår: en hästsvans vändes ut och in på sig själv och fästes med några hårnålar i nacken. Idag syns den mest som galafrisyr dekorerad med tiaror och brudkronor men på 60-talet var den en vardagsfrisyr för varje kontorsflicka och skolfröken, enkel eller konstfull men alltid elegant, medan hövolmen lätt blev vulgär. Parallellt med de uppsatta frisyrerna fanns precis som på 50-talet korta och lättskötta frisyrer som bars av unga kvinnor. Vidal Sassoons geometriska bob presenterades i London 1964 för att passa ihop med Mary Quants minikjolar och skulle uttrycka samma ledighet och vara lika underhållsfri - Klippningen är allt! var Sassoons stridsrop. Sassoons "hjälmfrisyr" var fyra år gammal i swinging London när han nylanserade sig i USA tillsammans med Roman Polanski som behövde reklam för sin film Rosemary's baby (1968). Huvudrollsinnehavaren Mia Farrow kortklipptes i Paramount Studios inför 150 journalister, som därefter meddelades att priset för klippningen varit 5.000 dollar. Något så dyrt måste ju vara bra, och därmed var Sassoons lycka gjord även i USA. Farrows klippning liknade den engelska modellen Twiggys från 1966. Alla svenska tonårstjejer hade Twiggyfrisyr eller långt rakt hår med lugg som pop- och hippieflickorna i Bildjournalen. När det långa håret putsades sparades polisonger och efter några gånger hade man sidohår i trappsteg. |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Damernas 1970-tal |
|
|||||||||||||
Damernas 1980-tal | 1980-talets hår var stora, bakåtkammade, blonda och slingade, ett slags stelnade inomhusvarianter av Farrah Fawcetts vilda strandhår. Inspirationen kom från de amerikanska TV-serierna Dallas och Dynastin som gick hela 80-talet i Sverige. Solglasögonen i håret var ett måste. | |||||||||||||
Damernas 1990-tal | 1990-talets långhåriga mainstreamfrisyr satt på den amerikanska skådespelerskan Jennifer Aniston i TV-serien Vänner (1994-2004): blond, etappklippt och med eller utan highlights; en plattare och snällare variant av Farrah Fawcett. Som kontrast fick det kvinnliga hårmodet sina egna sönderhackade grunge-frisyrer, som den amerikanska skådespelerskan Meg Ryans rakt och grovt etappklippta mopp. För första gången uppträdde också kvinnor helt skalliga. Kanske hade de tröttnat - kanske slutade de dölja sin alopecia - kanske kände de sig befryndade med den irländska sångerskan Sinéad O'Connor eller Sigourney Weaver i filmen Aliens III (1992), skitig, med avslitet hår och släpande på en herrans massa vapen. | |||||||||||||
|
||||||||||||||
1900-talets män | Männens frisyrvariationer bestod under 1900-talets
första hälft i hur den oljade
luggen kammades bakåt: Runt sekelskiftet mittbenat platt, på 10-talet sidbenat platt,
på 20-talet fortfarande sidbenat men med lite höjd, på 40-talet
i en upphöjd våg och på 50-talet i en
uppstickande Elvislock som föll framåt. Mycket olja och Bryllcreem blev det. På 60-talet försvann håroljan och bakåtkamningen ersattes av lugg i Beatlesfrisyrerna eller så fick långt hår helt enkelt hänga ner i mittbena. Redan på 70-talet var håret återigen bakåtkammat, etappklippt förstås och täckte öronen så att frisyren ofta liknade en mössa. Därefter har det manliga håret åter börjat smörjas in, nu med nyheterna gelé och vax för att stå rakt upp. Punkarna på 70-talet följdes av 80-talets igelkottsblondiner. Snaggad Den snaggade nacken dök upp på 1910-talet på den amerikanska landsbygden - praktisk, billig, tidsbesparande och hygienisk. Sedan ett par generationer unga män snaggats under militärtjänstgöring i 40-70-talens amerikanska krig blev det extremt korta håret också patriotiskt. På 60-70-talen bars snagg som en demonstration mot långt hippiehår (förbjudet i många diktaturer som Grekland, Kuba, Argentina, Albanien och Disneyland). Samma protest uttryckte de skinheads som började uppträda i London 1968. Den mohikansnaggade Travis Bickle i filmen Taxi driver (1976) är samma typ men utan stöd av ett gäng. Rakad När rakade skallar började dyka upp i amerikansk elitsport på 90-talet chockerade det, men upptogs också gillande som ett uttryck för vällovlig disciplin. I början handlade det alltid om kollektiv - hela handbollslag kunde komma snaggade till en match - till skillnad från de kvinnliga snaggarna vid samma tid som alltid var individuella och sannerligen inte fick beröm. Först så småningom spred sig frisyren till enskilda spelare och idrottsmän i individuella sporter. Sitt definitiva genombrott fick den rakade skallen 2000 när David Beckham rakade sig. Sedan dess kan vilken tunnhårig man som helst raka skallen utan att signalera annat än en lätt släng av avantgardism och ett klädsamt och precis lagom intresse för sitt utseende (möjligen undantagandes gangstervarianten där rakad skalle kombineras med svartmuskighet och hood). Skallighet är, som någon uttryckt det, den postmoderna lösningen på "det manliga dilemmat att både vara intresserad av sitt utseende och att inte vara det". |
|||||||||||||
Mer hårhistoria | Perukhistoria Historia om hårvårdsmedel Skägg- och rakhistoria |
|||||||||||||
|
||||||||||||||
Litteratur:
Se t ex Arrianos bok 7:14 (2003), Bergmark (1983), Bernhardtson (2007), Charles-Roux (1981), Corson
(1971), Corson (1972), Dahlby (1954), Frisch volym 1 (1961),
Frisch volym 2 (1962), Frykman (1993), Fåhraeus (1944), Grimberg volym 4, 5 (1922), Gunn (1973), Haggard
(1946), Hearn (1899), Henrikson (1972; 2), Henrikson (1992), Henrikson (2000),
Herodotos (2000), Johannesson (1955), Jones (1990),
Jones (2010), Klemming läkebok 2 (1883-1886), Klynne och Klynne
(2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997),
Lindberg (1985), Ljung (2002), Magnus bok 8, 12, 14 (1976), McCracken (1997), Mulvey och Richards (1998), Pio (1922), Pitman (2005), von
Platen (1995), Plutarkos 3:14 Crassus (1958); Plutarkos 1:2 Lycurgus (1959);
Plutarkos 5:8 Pelopidas (1961),
Schön (1996), Strindberg (1974), Suetonius (2001),
Sundman (1999), Söderberg (2001), Tillhagen (1977),
Tillhagen (1989), Tillhagen (1996), Trasko (1994), Tschechowa
och Evers (1954), Verdier (1988), Widengren (1953),
Wright (1960). • Citat: Ingen rakkniv har...: Gamla Testamentet Domarboken 13-16. Kommer de inte på tronen...: Frisch (1962). Du har ständigt burit mansdräkt...: Agneta Ney: Drottningar och sköldmör : gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 (Stockholm: Gidlund, 2004). Om en kvinna inte vill...: Nya Testamentet Första Korinterbrevet 11:6-7. ... fick göra sitt intåg...: Henrikson (1972; 2). Så länge hans nasirlöfte varar...: Gamla Testamentet 4 Mosebok 6:5. Gudarnas präster...: Díaz del Castillo (1965). Nu kan jag bli kejsare...: The tale of Heike: Heike monogatari, 1200-talet (t. ex. Tokyo: University of Tokyo, 1975). Ni ska inte rundklippa...: Gamla Testamentet 5 Mosebok 14:1; 3 Mosebok 19:27-28. Det fanns många höga andliga...: Frisch (1962). Solens strålar bleker...: Trasko (1994). Står det mycket på spel...: Njals saga, nedskriven på 1200-talet, om omkring år 1000 (Stockholm: Fabel, 1988). Ej heller hade man...: Magnus (1976). ... skapa en frisyr som...: Trasko (1994). Bobbed hair leads to divorce...: Trasko (1994). Det är med hårrötterna som med allt annat...: J L Saxon: Umgängeskonst - Levnadskonst (Stockholm: Saxon & Lindström, 9. uppl. 1934) - elektroniskt publicrad på projekt Runeberg (2010 06 11). Artiklar: Husmodern (1923). Frans G Bengtsson: De långhåriga merovingerna (De långhåriga merovingerna och andra essayer, 1933). Harald Hamrin: Romarna förenade praktiskt och skönt (Svenska Dagbladet 2000 04 08). Marie Nordberg: Det viktiga är en maskulin touche!: maskulinitet som konsumtionsvara i frisörbranschen (Kulturella perspektiv: svensk etnologisk tidskrift 3:2005). Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). |
||||||||||||||
|
||||||||||||||
© Shenet 1997 - 2013 |