Shenet - Hårets historia

Hårets historia
Perukhistoria - Historia om hårvårdsmedel - Skägg- och rakhistoria

Söndagsklippta naglar och norrtvättat hår, det är största pina som själen får.
(Ramsa från Lerbäck, Sverige)

Trott och tänkt om håret genom tiderna

Simson

I Gamla Testamentet berättas om hjälten Simson på 1000-talet f. Kr:

Ingen rakkniv har kommit vid mitt huvud, för jag är en Guds nasir ändå sedan moderlivet. Så därför, om håret rakas av mig viker styrkan ifrån mig så att jag blir svag och är som alla andra människor.

Den listiga Delila lyckas skära av honom håret, till båtnad för sitt folk och katastrof för hans. Först när håret växt ut igen orkar han med storverket att rasera motståndarnas tempel.

Mannens själ

Historien är förvillande lik en tusen år äldre om kung Minos på Kreta, som en gång belägrade staden Megara vars kung Nisus fick sin kraft från en blond hårslinga. Nisus dotter som blivit blixtförälskad i Minos klippte av sin far hårlocken medan han sov, varpå staden omedelbart föll för Minos trupper.
Liknande historier har berättats i hela världen från så olika platser som Skottland och Sumatra. Hjälten förlorar kraften när han blir av med håret och kan inget göra förrän det har växt ut igen. Skyddsandar, ja, själva livskraften bodde i håret och kunde skadas om det klipptes eller tvättades.

Kungligt hår

På många platser har kungars hår inte fått skäras av eller ens vidröras. Tabureglerna för den israelitiske kungen sade bland annat:

Man rider icke på hans häst, man sätter sig icke på hans tron, man betjänar sig icke av hans spira. Man ser honom icke naken och icke medan han låter sitt hår skäras och icke i badhuset.

I germanska och frankiska stammar klippte man håret av prinsar och kungar som förlorat rätten till tronen - en kraftfull symbolhandling. I Frankerkrönikan om den frankiska kungaätten merovingerna på 500-talet berättas flera sådana hårhistorier. Riksgrundaren Klodvig lät raka av ett par germankungar deras långa hår och viga dem till präster och trodde att han skymfat dem nog med det, men tvingades dräpa dem efter att ha hört dem trösta varandra med att håret skulle växa ut igen... Klodvigs son Clothar I dödade en av sina bröder och gav sig sedan ut på jakt efter hans två små söner, som beskyddades av farmodern, den gamla drottningen. Gossarna fängslades och till farmodern kom en budbärare med en sax och ett svärd och uppmaningen att välja vilket redskap som skulle användas mot barnen. Hennes svar:

- Kommer de inte på tronen må de hellre dö än klippas!

Och klippta slapp de bli.

Kvinnohår

Denna livsande och makt har inte funnits i kvinnors hår, eller skulle inte finnas där. Där man har misstänkt att den funnits har den betraktats som naturvidrig och ond per definition. Ett enkelt sätt att ta kraften ur häxor har därför från Amerika till Indien varit att klippa av dem håret. Samma sak har gjorts som profylax inför bröllop. I Aten nöjde man sig med att låta bruden offra en hårlock på bröllopsdagens morgon. I det svenska bondesamhället var det fram till 1800-talet ett rätt vanligt bruk att klippa håret på bruden. Dagens ortodoxa judinnor rakar fortfarande av sig håret vid giftermålet och bär sedan peruk livet igenom.
Å andra sidan var håret viktigt som könsmarkör. En av de 70 anklagelsepunkterna mot Jeanne d'Arc 1431 var att

... du [har] ständigt burit mansdräkt och ... påtagit kort kappa, jacka, byxor fästade med band och ... kort hår, klippt ovan öronen, utan att på dig lämna något som visade att du var kvinna...

Sedesamma kvinnors hår har inte utgjort något hot utan tvärtom varit en prydnad till mannens förnöjelse. Det gamla kristna budet var att inte våldföra sig på naturen genom att klippa det, däremot skulle det döljas för andra än maken. Kvinnan inklusive hennes hår var hans. I ett par tusen år har det hänvisats till Paulus brev till församlingen i Korint omkring år 50:

Om en kvinna inte vill hölja sig så kan hon lika väl låta skära av sitt hår men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. En man är inte pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot avspeglar mannens härlighet.

Det är ingen tillfällighet att långt och fritt svallande hår är attribut för ett par kvinnliga helgon som var eller sades vara prostituerade, Maria Magdalena och Maria från Egypten. "Lössläppt kvinna" har bokstavligen betytt en kvinna med lössläppt hår, något som i kristen symbolik var förbehållet jungfrur. Sexuellt mogna kvinnor (gränsen drogs vid konfirmationen) skulle ha håret flätat eller uppknutet. Efter giftermålet skulle det döljas med sjal, i Sverige kallad klut. Ogifta mödrar måste också dölja håret men med en annan färg på "horkluten" än gifta. Den som vägrade bära horklut kunde bli till skada för folk och fä och tvångsklipptes. Bruket av horklut var allmänt i hela Sverige så länge man levde i homogena byar, alltså till 1800-talets mitt.
Den som förfasar sig över muslimska huvuddukar har alltså kort minne. I Sverige fram till 1950-60-talen gick ingen anständig gift kvinna av någon samhällsklass utomhus utan något på huvudet - hatt, basker, sjal, vad som helst. Utanför hemmet skulle huvudet helst vara täckt även inomhus - en av "damernas privilegier" var ju att de i motsats till männen fick (skulle) behålla hatten på inomhus. Så är det fortfarande på många ställen i södra Europa. I Sverige kan frikyrkliga bibeltrogna kvinnor ännu följa Paulus ord och bära håret i knut eller täcka det med hatt eller sjal, åtminstone i kyrkan.

Kvinnors straff

I germansk rätt var håravklippning eller håravslitning straffet för gifta kvinnor som begått äktenskapsbrott och för ogifta som ägnat sig åt sexualitet över huvud taget, t. ex. ogifta mödrar. Romaren Tacitus beskriver år 98 hur bedragna germanska män straffade sina hustrur:

I släktens åsyn skär han håret av den skyldiga, river kläderna från hennes kropp, stöter ut henne ur sitt hus och driver henne under piskslag genom hela byn.

I de svenska landskapslagarna förekom håravklippning som straff bara vid äktenskapsbrott. Mot ogifta kvinnor användes det fram till 1800-talets mitt som social markering också vid lönskaläge och hor (legat med ogift respektive gift man). I Skåne kunde t. ex. en ogift mor få ena flätan bortklippt, högra flätan när hon fått en son, vänstra flätan för en dotter. Kort hår på en kvinna var alltid ett säkert tecken på hon var en sköka. Så sent som efter andra världskriget var en typiska bestraffningen av "tysketöser" i hela Europa att klippa av dem håret och sedan helst också tjära in skallen och beströ den med fjädrar.

Mäns straff

Den manliga parten vid sexuella övertramp pekades sällan eller aldrig ut men likartade hårstraff fanns för män vid andra brott. 1200-talets svenska Västgötalag dömde t. ex. manliga tjuvar "till torv och till tjära", d.v.s. han rakades, tjärades och fick sedan springa gatlopp medan tingsmenigheten kastade torv på honom. Förnedringen på plats var bara inledningen. Det verkliga straffet var den sociala degradering som avklippningen annonserade. Vad sägs om detta stränga straff för förtal, hämtat ur Hammarupis lagar i Babylon runt 1700 f. Kr:

Om en man pekat finger åt en prästinna eller en mans hustru och ej kunnat bevisa vad han påstått, då skall man skära av hans pannlugg.

Det var alltså inte bara håret mannen förlorade utan fastmer sina medborgerliga rättigheter - kännetecknet på slavar var ju just att de saknade lugg. Alf Henrikson berättar i sin svenska historia om hur svenska skepp erövrade tre danska 1563 varefter de 600 fångarna

fick göra sitt intåg [i Stockholm] med rakade huvuden och vita käppar i händerna, föregångna av en hovnarr som blåste flöjt.

De vita käpparna fungerade antagligen som något slags utpekande; under 1710 års pestepidemi stadgades att män från pestsmittade hus skulle bära vit käpp medan kvinnor skulle ha munskydd.

Förlorat hår

Eftersom håret var en statusmarkör bestraffades åverkan strängt. Gotlandslagen ca 1300 reglerade skadestånden för slagsmålsskador i detalj: Redan att ta tag i någons hår var brottsligt; här var boten 2 öre om man grep tag med en hand och dubbelt så mycket om man tog tag med båda - ungefär lika mycket som för förolämpningsbrottet att slå öl i ögonen på annan man. Ryckte någon bort så mycket hår att man kunde sätta ett finger på fläcken var boten 8 örtugar, inte fullt 3 öre. Behövdes två fingrar för att täcka fläcken steg boten till 4 öre, och fanns där rum för "tumme såsom tredje fingret" blev den 8 öre, samma som för att slå ut en tand i överkäken. Hade allt håret ryckts av, böte 1 mark silver, priset för två hästar eller oxar. Även att klippa håret av en ärbar kvinna gav höga böter.

Religiös långhårighet

I många religiösa grupper har håravklippning och skäggavrakning setts som en åverkan på den kropp Gud skapat till sin avbild. Prästers hår har liksom kungars varit extra skyddsvärda och ofta förbjudna att klippa. Romerska Jupiterprästers hår fick skäras endast av fria män och hårstråna och naglarna begravdes under ett lyckobringande träd. Det har varit en allmän tro i hela världen att bandet mellan kroppen och det som tas bort från den finns kvar även sedan de skiljts åt. En fågel kunde hitta ens hår och bygga bo med det - ett säkert sätt att bli sjuk - eller en illasinnad människa kunde skada en genom att trolla med ens hårstrån, skägg, naglar eller blod. I Sverige var man ännu på 1800-talet noga med att bränna, gräva ner eller gömma avklippta hårstrån och naglar.
För den som likt Simson ville bli en Herrens nasir var det särskilt noga med håret. Gamla Testamentet:

Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på hans huvud: till dess att den tid är ute, under vilken han skall vara Herrens nasir, skall han vara helig och låta håret växa långt på sitt huvud.

Skulle nasiren råka orena sig genom att t. ex. komma nära en död, måste håret genast rakas av och nasirtiden börjas om på nytt. När nasirtiden var över skulle håret rakas av och offras i eld. Andra gammaltestamentliga präster markerade sin status på liknande sätt. En grupp renade sig genom att raka hela kroppen. En annan fick inte raka någon del av huvudet skallig. För översteprästerna räckte det att håret inte var "oordnat".
Så här såg aztekiska präster ut i Mexiko omkring 1520:

I samma ögonblick utträdde från ett annat hus, som också var ett avgudatempel, tio indianer klädda i långa vita bomullsklädnader som nådde dem till fötterna. Deras långa hår var så hoptovat med blod att det aldrig skulle kunna kammas ut igen om det inte klipptes.

Religiös skallighet

I Rom kändes Isisprästerna igen på sina rakade huvuden och likaså vestalerna som fick håret avklippt när de tillträdde prästinnetjänsten. Hedniska präster i Skandinavien rakade huvudet men behöll en lång svans som hängde ner från hjässan.
I det maniskt renliga Egypten badade prästerna fyra gånger om dygnet och lät raka bort vartenda hårstrå på kroppen var tredje dag. Att de rakade av håret var för greken Herodotos på 400-talet f. Kr. bara ännu ett exempel på hur bakvänt egyptierna gjorde allting:

Gudarnas präster låter håret växa i andra länder, men rakar sig i Egypten. Hos andra människor är det brukligt att de närmaste anförvanterna klipper sitt hår vid dödsfall, men egypterna låter vid dödsfall sitt hår växa både på huvud och haka, ehuru de annars rakar sig.

Den katolska kyrkans påbud 1031 om att präster skulle ha tonsur mötte kraftigt motstånd i England. Den ilskna debatten slutade med en kompromiss: Engelska präster klippte en halv tonsur (Johannestonsur) medan prästerskapet på kontinenten klippte en helrund (Peterstonsur). De protestantiska kyrkorna har aldrig krävt tonsur av sina präster utan låtit dem följa landets och tidens mode och smälta in i den samhällsklass de ansett sig tillhöra.
Hel eller delvis avrakning av håret har gällt i de flesta klosterordnar världen runt. "Att raka huvudet" är i Japan ett uttryck för att gå i kloster och därav kommer talesättet "Bättre raka hjärtat än huvudet". Både manliga och kvinnliga zenmunkar är skalliga, sedan 1800-talets slut frivilligt; en anpassning till att man numera ofta lever sitt munkliv utanför klostermurar. Krishnamunkar har löst det problemet genom att bära peruk i det "civila".
Själva avklippningen är i sådana gemenskaper en mycket laddad initieringsceremoni. Hårlösheten fyller sedan flera funktioner, precis som i andra egoförnekande kollektiv som fångars och soldaters:
• Den är hygienisk i ett trångt och hårt arbetande kollektiv.
• Den befriar från arbete med kamning, tvätt och avlusning.
• Den är ett offer inte bara av hår utan också av fåfänga och världsliga hänsyn.
• Den hjälper en att falla in i den nya rollen.
• Den gör en lätt att identifiera för andra.

Hårlock

Egyptisk pojke med sidolock

Där man av praktiska eller andra skäl rakat av håret, t. ex. som initiering till vuxenvärlden, har det ofta lämnats kvar en liten men viktig tofs. Hos aztekerna i Mexiko klipptes pojkarna vid tio års ålder så att bara en lock i nacken fanns kvar och denna piochtli fick sedan inte klippas förrän pojken fört hem sin första levande fånge. I nordamerikanska indianstammar lämnades "skalplocken" kvar mitt på hjässan. I Egypten satt locken på höger sida och flätades eller snoddes (t.v.). I Thailand lämnas en fläta i nacken. Ortodoxa judar lämnar kvar tinningshåret, peyes. Krishnamunkarnas hårtofs (a sikha = dra tillbaka) är till för Krishna att ta tag i när han ska dra dem upp i himlen.

I det japanska krigseposet Berättelsen om Heike från 1200-talet har hjälten Yoshinaka besegrat kejsaren. Han funderar:

Nu kan jag bli kejsare eller skuggkejsare om jag vill. Men som kejsare måste jag anlägga en omanlig barnfrisyr och som skuggkejsare raka huvudet som en präst. Båda syns mig lika förhatliga. Vad mer kan jag bli? Ja visst, jag blir överbefälhavare!

Chonmage och hårpiska

- vilket betydde samurajklassens chonmage (t.v.): rakat hårfäste och hjässa och det långa inoljade håret samlat från nacken och sidorna till en knut som klistrades fast på hjässan. Frisyren hade inspirerats av Kina där håret sattes upp på liknande sätt. Från början var den rent praktisk: den hjälpte till att hålla fast hjälmen och gjorde att svetten rann under hjälmen istället för i ansiktet. Chonmage bars som manlighetsmarkör och klassprivilegium för samurajerna fram till 1870-talet. Att skära av sin chonmage var en dramatisk handling för att demonstrera ytterlig skam. Varianten som bärs av dagens sumobrottare är minst lika känslig; skulle man bli av med den kan man inte visa sig på mattan förrän håret har växt ut igen.
Den kinesiska hårpiskan från senare tid är inte kinesisk utan manchuisk, införd av manchudynastin Qing som följde på Ming 1644. Direkt efter dynastibytet skickades barberare ut över hela kejsardömet och ställde män med "nationell" kinesisk frisyr inför valet att få antingen håret eller huvudet avskuret. Aldrig har ett hårmode ändrats kvickare. På tio dagar blev hela Kina manchuiskt och förblev så fram till 1912 när dynastin och hela kejsardömet föll.

Håroffer

Barns första klippning har varit en viktig händelse i de flesta kulturer. Olaus Magnus på 1500-talet berättar apropå furstefamiljers vana att uppfostra varandras söner att

furstarna hade för sed att ömsesidigt avklippa håret på varandras söner, för att på detta sätt bli liksom fäder för den främmande ynglingen.

För pojkar har händelsen vuxit till en ceremoni och fått karaktären av ett offer. Bland ortodoxa judar är pojkens första klippning vid tre års ålder en rituell fest (opsherenish = hårklippning) där alla i familjen är med och klipper en lock. I antikens Grekland offrades det avklippta håret till hemtraktens flod eller i Delfi. I Indien offrar hinduer sitt avklippta hår till Venkateswara (varefter templen exporterar håroffren till den europeiska perukindustrin). Håroffer för att stävja sjukdom finns belagda från faraotidens Egypten till 1800-talets Skåne.
I Grekland var det under en tid sed att bruden offrade håret på bröllopsdagen. Genom det visade hon sin make ödmjukhet och att hon övergett fåfängan, och tyckte maken senare att hon inte var ödmjuk nog kunde han mycket väl raka av henne håret en gång till.
Ett berömt håroffer gjordes på 200-talet f. Kr. av en av Kleopatras anmödrar, Ptolemaios-drottningen Berenike II av Egypten. Hennes bror och make skulle ut på härnad och för hans välgångs skull lovade drottningen att offra håret på Afrodites altare. Kungen kom snart helbrägda tillbaka men drottningens hår hade under mellantiden försvunnit på mystiskt vis. Den framstående astronomen Konon vid akademin i Alexandria löste den pinsamma situationen genom att meddela offentligt att drottningens hår tagits upp i himlen. Där kan vi fortfarande se det som stjärnbilden Berenikes hår.

Hårsorg

Över hela världen har man också skurit av håret vid sorg. Så sent som 1885 klippte Spaniens drottning av sig håret och lämnade det på makens Alfonso XII:s kista. Likadant gjorde indianstammar i Nordamerika. Före vår tideräkning visade man i stora delar av Melanesien, Australien och Afrika sorg genom att skära av sig håret. I Grekland klipptes de döda och håret hängdes upp på ytterdörren och de sörjande lade sitt hår som sorgeoffer på den dödes kropp. I Troja på 1200-talet f. Kr. skar Akilles av sig håret som ett sorgetecken när bäste vännen föll i strid. Ett årtusende senare beordrade Akilles-beundraren Alexander den store ofta sina män att göra detsamma och lät ibland också klippa svans och man av hästarna.
I Gamla Testamentet slits det ständigt hår trots att Gud om och om igen stadgar att folk inte ska göra sig "skalliga ovanför pannan för någon död":

Ni ska inte rundklippa kanten av huvudhåret, inte heller ska du avstympa kanten av ditt skägg. Ni ska inte göra något märke på er kropp för någon död, inte heller bränna in skrifttecken på er.

Märkningen och brännandet är inte så udda som kan tyckas. I årtusenden har det över hela världen - Australien, Afrika, Grekland, Egypten, Arabien, Persien, Armenien, Skytien - förekommit sorgeritualer som varit rena blodbad av självstympning och självmord.

Beckmössan

I skarp kontrast till vördnaden för besjälat hår står bruket av beckmössor. Mössorna användes när barn fått skorv eller infektioner efter att ha kliat sönder hårbotten efter hårlöss. Metoden var följande: Huvudet smordes in med beck och en läderhuva sattes på. När det bedömdes att luvan torkat fast ställdes barnet på en stol eller ett bord, luvan fästes i taket och barnet fick hoppa eller knuffades ner. Bort slets läderhuva, skorv, hår och hud. Metoden användes in på 1900-talet i Sverige.

Hårets färg

De flesta i världen är mörkhåriga, så det är de avvikande rödhåriga och blonda som fått uppmärksamhet.

Rött hår

De rödhåriga har aldrig varit många någonstans utom möjligen i Skottland (10 %) och har därför stuckit ut överallt. Hårfärgen har sammankopplats med eld, som i Asien där det buddhistiska helvetets djävlar är rödhåriga, och med blod, som på franska landsbygden, där rött hår varit det yttre tecknet på närmast en missbildning - hos båda könen ett slags ständig menstruation vars lukt hindrade sår från att läka och fördärvade allt från majonnäs till den egna avkomman. I Europa har rödhåriga ofta liknats vid den rödpälsade räven, och eftersom han var listig måste rödhåriga vara sluga och falska. Genom omvänd slutledning kan också listiga och falska människor antas vara rödhåriga, som Judas som ofta avbildas rödhårig eller rödskäggig. Bibelns förste rödhårige figur är annars ingen slug typ utan tvärtom den som blir lurad: Första Moseboks Esau, "rödlätt och luden", som någon gång kring 2000 f. Kr. lockades att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling.
Följande historia från 800-talets frankerrike berättar oavsiktligt om vilket stigma rött hår kunde vara:

Det fanns många höga andliga som var helt ur stånd att hålla en predikan. Vid ett tillfälle skulle en ansedd frankisk biskop predika inför några av Karl den stores utsända, och han råkade i en förfärlig knipa. Kyrkan var full av folk och på predikstolen stod biskopen stum och förtvivlad. Då fick han syn på en fattig man som stod nere vid kyrkporten med hatten på huvudet därför att han skämdes över att han var rödhårig. Med högtidlig stämma ropade biskopen till församlingen:
- För hit den där mannen som behåller hatten på!
Mannen släpades fram till predikstolen, biskopen trädde ner, tog hatten från hans huvud och utropade triumferande:
- Se här, gott folk, den stackaren är rödhårig!
Med ett snabbt amen avslutade prelaten sin "predikan" och kunde övergå till att materiellt undfägna kejsarens utsände, vilket han gjorde på ett överdådigt sätt. Äran var räddad.

Blont hår

Också blont hår var ovanligt i forntida och antika civilisationer. I Grekland förknippades det med sol och guld och blev kärleksgudinnan Afrodites speciella attribut. Både män och kvinnor experimenterade med blekande alkaliska salter och såpor men fann till slut solblekning vara den säkraste metoden. Komediförfattaren Menander på 300-talet f. Kr:

Solens strålar bleker håret bäst, vilket våra män mycket väl vet ... När de har tvättat håret med en särskild salva från Aten sitter de barhuvade timvis i solen och väntar på att det ska bli gyllenblont. Och det blir det.

Blont hår förblev gudalikt och fint ända tills de prostituerade hakade på och började bleka sig. Snart hade ljushårighet blivit så förknippat med betald kärlek att det blev lag på att prostituerade måste bleka håret eller bära gul peruk.
Samma regel gällde i Rom ända tills kejsar Neros hustru Poppaea, inte precis känd för sin sedlighet, blekte sig någon gång omkring år 50. Efter det sparade romerska damer inte på något i jakten på blont hår. Där som i Grekland var sol och alkalier de mest använda metoderna, det senare ofta med katastrofala resultat för håret.
Uppmärksamhetsvärdet har stått sig i södra Europa, där blont hår allt efter behov har fått symbolisera Maria (himmelsk Oskuld) eller Eva (förförisk Ondska). Det var gudomligt under riddartiden och högförnämt under renässansen. Under 18-1900-talen höll man fast vid att det var ariskt trots tyska rasforskares nedslående resultat: endast 7-8 % av tyskarna var blonda på 1930-talet medan 11 % av judarna var det på 1870-talet.
Den dumma blondinen föddes i USA på 30-talet när blonderade wannabes strömmade till Hollywood för att bli filmstjärnor precis som Jean Harlow, som slagit igenom i "Platinum blonde" 1931.

Hårmodets svängningar

Egypten - Babylonien - Persien

• Hårhistoria från Egypten, Mesopotamien, Assyrien, Babylonien och perserriket är en historia nästan helt om peruker.

Sparta

Lykurgus, lagstiftare i Sparta på 800-talet f. Kr, hade en praktisk och sant spartansk syn på hår: Spartanerna skulle ha håret långt, för det gör vackra män ännu vackrare och fula män ännu mer skräckinjagande. Det vårdades särskilt väl när krig närmade sig. Då prydde sig männen med hårgirlanger och smycken och drog ut glada i hågen.
Pojkar och ynglingar som inte hade åldern inne var korthåriga. Det var också flickor och unga kvinnor en tid, vilket kom sig av det säregna spartanska sättet att uppvakta: Flickorna, klädda i manskläder och med håret avrakat, rövades bort av ynglingarna till mörklagda rum möblerade med halmmadrasser. Där träffades de sedan dagligen i mörkret mellan kvällsmåltiden i mässen och sömnen i sovsalarna tills de bestämt sig för om de passade ihop.

Grekland

I övriga Grekland höll männens långhårsmode i sig fram till 500-talet f. Kr. då kort hår kom tillbaka. Regeln var inte absolut. Äldre män och unga snobbar kunde vara långhåriga utan att betraktas som annat än äldre män och unga snobbar medan män däremellan höll håret kort.
Grekiska damer förväntades till skillnad från egyptiska leva osynligt och sedesamt inom hemmets väggar. Smink var ovanligt, kläder och frisyrer enkla. För det mesta bands håret bara tillbaka med ett band. Eftersom låg panna ansågs vackert var lugg det vanliga. Denna grekiska enkelhet, senare så beundrad, varade till 300-talet f. Kr. då Alexander den stores fälttåg till Persien och Indien öppnade nya handelsvägar. Allt möjligt - växter, kryddor, parfymer, maträtter, kläder, språk, vetenskap, gudar - började plötsligt strömma mellan öst och väst. Att de grekiska damerna blev intagna av den exotiska lyxen märktes genast i frisyrerna, som hastigt förvandlades till komplicerade uppsättningar av löshår, pomador, oljor, leror, diadem och guldstoft.

Rom

Också i Rom finns det ett "före" och ett "efter", nämligen republiken före Julius Caesar och kejsartiden efter honom. Under republiken hade romarinnorna håret enkelt bakåtsläppt eller i knut. "Komplicerade" frisyrer betraktades som konstiga, utländska och fnaskiga. Under den överdådiga kejsartiden blev frisyrerna däremot just "komplicerade". Tvättade håret gjorde man inte gärna eftersom det kunde skada livsandarna. Plutarkos omkring år 100 rekommenderade hårtvätt en gång om året, på Dianas födelsedag 13 augusti. Desto mer energi lades på rödfärgning och blekning - se Historia om hårdvårdsmedel.

Romersk skallighet

Julius Caesar - i Caesarfrisyr

De romerska männen tog efter grekerna i det mesta och så också i hårmode och kortklippte sig alltså. Det skulle förstås finnas något att klippa. Skallighet drev man friskt med. Det enda lilla minus Julius Caesars samtid kunde hitta i hans yttre var just hans tunnhårighet och det skämtades mycket om hans försök att dölja den med kamningar och lagerkransar. Ett av tricksen var att kamma luggen framåt. En långhårig variant av denna Caesarfrisyr blev modern 2.000 år senare då den döptes till Beatlesfrisyr. Den skallige Tiberius (kejsare 14-37) höll god min i elakt spel när en festfixare vid en fest organiserade fram en parad av 1.000 rakade gossar med facklor i händerna. När de lika skalliga kejsarna Vespasianus och Domitianus kom på tronen några årtionden senare blev hårlöshet däremot, om inte önskvärt och på modet, så i alla fall acceptabelt. Accepterade man inte sin skallighet så hade allvetaren Plinius en kur att rekommendera: flinten gneds in med en dekokt på vin, vinäger, saffran, peppar och råttspillning.

Långhåriga barbarer

Romarna delade in de vilda trakterna i norr i Gallia Cisalpina (Gallien hitom Alperna - Norditalien) och Gallia Transalpina (Gallien bortom Alperna - Frankrike och Belgien). Det senare kallades också Gallia Comata, det långhåriga Gallien. Julius Caesar visste precis vilken grov skymf han utsatte besegrade galler för när han lät klippa håret av dem. Kejsar Caligulas tilltag ett århundrade senare att färga håret rött på galler som skulle släpas med i triumftågen framstår väl vid en jämförelse mer som barnslig elakhet.
Barbarfolken - galler, franker, goter, angler, saxare, jutar och allt vad de hette - var kända för sina mustascher och skägg och för sina långa och blekta eller färgade hårmanar. Germanerna var rödhåriga, anglosaxerna kunde ha orange, grönt eller blått hår. Skyterna bar det uppknutet över pannan för att se extra imponerande ut. Kungarna var vanligen långhåriga och enkla undersåtar korthåriga. Harald Hårfagre i Norge på 800-talet fick sitt tillnamn sedan han lovat att inte klippa sig förrän han rådde över ett enat Norge. Det tog honom tio år så han gjorde nog skäl för namnet. Han var förresten på ett komplicerat sätt släkt med Egil Skallagrimsson på Island, vars far fått sitt tillnamn Skalla-Grim för att han blivit skallig tidigt.
I Britannien ändrade den normandiska erövringen 1066 hastigt hårsederna - män började kortklippa sig och gifta kvinnor gömde flätorna under en klut - men det varade bara i ett par generationer. I början av 1100-talet släppte drottning Matilda ut håret på gammalt vis och männen lät håret växa långt igen. Det sågs som en uppkäftig gest av erövrarna och var säkert menat så också. Lika trilsket långhåriga var germanerna vid samma tid. Då hade prästerskapet dundrat i hundra år om att män skulle kortklippa sig och påven hade till och med bannlyst långhåriga män i slutet av 1000-talet. Kyrkan stillade sig när kristnandet var i huvudsak avklarat och nordeuropeiska män fortsatte att bära håret långt eller halvlångt som tecken på att de var fria män.

Hallgerds hårslingor

I de isländska sagorna noteras ofta "stort hår" som kännetecken för både män och kvinnor. Ett sådant hade bitchen Hallgerd som levde runt år 1000. Håret har blivit berömt tack vare ett replikskifte med maken Gunnar. Deras gård Lidarände har stormats och står i lågor. Gunnar står utan bågsträng och ber Hallgerd om två hårslingor att tvinna sig en ny sträng av.

- Står det mycket på spel för dig?
- Mitt liv. För aldrig ska de komma åt mig så länge jag har en båge.
- Då ska jag minnas örfilen du gav mig. Och om du värjer dig längre eller kortare tid angår mig inte.
- Var och en har sitt sätt att bli berömd. Och länge tänker jag inte be dig om detta.

Varpå båda tjurigt brinner inne.

Långhåriga svenskar

Gustav Vasa,
ca 1540

När August Strindberg studerade gamla porträtt för att skriva sin historia om svenska folket fann han följande hårmoden på 1300-talet:
• Herremän: Långt, rakt, stripigt hår.
• Präster: Rakad hjässa med den kvarlämnade hårkransen ner till axlarna.
• Borgare: Halvlångt hår, ibland rullat vid öronen.
• Trälar: Korthåriga.
Fortfarande år 1500 var herrefolk och fria bönder långhåriga och skäggiga medan tjänare och drängar var kortklippta och rakade. Bilden bekräftas av prästmannen Olaus Magnus. Han ser tillbaka på sin barndom omkring 1500 då knektar kortklipptes men rikemän behöll håret:

Ej heller hade man det skydd mot kölden som ett långt nedfallande hår kunnat erbjuda, allra minst de simpla knektarna, vilka ej tilläts ha yvigt hår. Detta var endast förbehållet de förnäma, företrädesvis konungasöner, vilka allt från barndomen bar håret oklippt. Mitt i hjässan var det benat och därifrån delade det sig åt båda sidor och flöt ned över ryggen. Dock var det inte efter turkars sed okammat, tovigt och smutsigt, ej heller krusat och bränt, utan insmort med kostbara salvor, såsom Agathius omständligt berättar i sin skildring av goternas krig.

Gustav Vasas pottklippning med dalkarlslugg i mitten av århundradet, ungefär vid samma tid som han slår ner Dackeupproret bland smålandsbönderna, är alltså lika mycket en herremans som en bondes frisyr.

Korthåriga skägglösa män

Det finns en historia om hur europeiska män plötsligt blev korthåriga på 1500-talet: Den 27-årige Frans I av Frankrike ska 1521 ha fått en brinnande fackla i huvudet under ett snöbollskrig och läkarna måste raka bort allt hår för att kunna plåstra om honom. I solidaritet klippte sig alla hans hovmän kort och snart också Henrik VIII av England som också beordrade sitt eget hov att göra detsamma. Fransmän och engelsmän förblev sedan korthåriga 1500-talet ut, d.v.s. tills de styva pipkragarna ersattes med mjuka spetskragar. I båda länderna avvek av någon anledning juristerna genom att förbli långhåriga, liksom de 300 år senare vägrade lägga av peruken som andra.

I det efterblivna Norden dröjde det till 1600-talet innan hår och skägg försvann, först bland hovmän och därefter bland borgare och lärda män. Prästerskapet tillsades vid Örebro riksdag 1617 att avlägga sin "lättfärdighet i klädsel", som inkluderade "benat och för långt hår". Vid mitten av 1600-talet var bara bönderna fortfarande långhåriga. De hade inga hårda pipkragar som satt i vägen.


	Elisabeth I

1500-tal

Fram till 1500-talets mitt höll europeiska damer håret relativt enkelt; det mesta doldes ju av huvuddukar. I mitten av århundradet började frisyrerna tuperas uppåt och utåt med vingar, horn och löshår. Sträng spansk look ersattes med engelsk nyrenässans. Alla kämpade för att få ett likadant ljusrött hår som Elizabeth I (regent 1558-1603), på äldre dar även hon själv.

16-1700-talens peruker

De stora frisyrerna blev till slut så tröttsamma att anlägga och underhålla att man övergick till peruk, ett mode som höll i sig för både damer och herrar i 250 år.

Manligt 1800-tal

Napoleon I i Caesarfrisyr, ca 1810

De som burit peruk och hade huvudet kvar efter franska revolutionen var korthåriga och de som inte redan var det klippte sig snabbt. Europas nya män klippte sig i den gamla framåtkammade Caesarfrisyren, nu kallad Napoleonfrisyr och senare Beatlesfrisyr. Stilen höll sig till 1840-talet.
Mäns hår kunde därefter variera i längd och form men det förblev definitivt kort. Den borgerlige mannen var effektiv och slösade inte dyrbar tid på långt hår (1800-tal) och snart inte heller på skägg (1900-tal). 1960-talets långhårsmode var faktiskt i hög grad en uppvisning av tid - här kom en generation som både ville och kunde ta sig tid att ha långt hår!
Bönderna förblev långhåriga längst. De visste ju att korthårighet var ett av Djävulens kännetecken - en gång blev klippningen så ful att han slängde bort håret och av det bildades maneter i haven, giftormar på land och inälvsmask i folk och fä... Men även bönderna föll in i det borgerliga modet. Vid 1800-talets mitt, när det sades att engelska bönder och tyska studenter var de enda långhåriga i Europa, hade svenska bönder blivit korthåriga. Bara vismän och andra botare höll envist fast vid långt hår och ofta även skägg. Även viskvinnorna avvek från sitt köns konventioner genom att ha det långa håret fritt hängande, ihopsamlat med ett pannband broderat med mystiska tecken.

Kvinnligt 1800-tal

Borgerskapets damer hade också haft håret kort under peruken och friserat sig lika antikt som herrarna åren efter revolutionen. Friserade sig - någon frisör behövdes sällan för de korta och kanske lite lockiga frisyrerna. Kortast och inte ens lockig var Titusfrisyren, en pojkklippning med 3-10 cm långt hår och nästan snaggad nacke, som höll i sig till 1830-talet.
Damfrisören
Den stora händelsen i hårvärlden på 1800-talet var att coiffeurerna började verka från egna lokaler. Den franske frisör som bestämde sig för att rädda kåren genom att

skapa en frisyr som ska vara på samma gång smakfull och omöjlig för en amatör att åstadkomma

lyckades verkligen. 1830-talets damer måste plötsligt ha hjälp med att få håret åtdraget, knutet, flätat och prytt med blommor, band och fjädrar. Vid mitten av seklet fanns inte ett spår kvar av den grekiska enkelheten. Och nu gick de till frisören, inte tvärtom. Att adelsdamerna tagit emot coiffeuren hemma hos sig handlade inte bara om förnäm avskildhet. De följde också det bibliska budet om att kvinnors hår var en privatsak som skulle döljas, om än de flottaste kunde kosta på sig att släppa in manliga coiffeurer. Det hade de flesta inte råd med vare sig ekonomiskt eller moraliskt. Håret fick man skött hemma av andra kvinnor - vänner, släktingar eller tjänare. Inte att undra på att nyheten frisörsalong välkomnades. Kyrka och torghandel i all ära, men inte var de mötesplatser i klass med herrarnas rakstugor, kaffestugor, stadshuskällare, klubbar och arbetsplatser. Damfriseringarna blev den nya tidens mötesplatser för var och en som hade råd. Om frisyrerna var krävande och tog lång tid, desto bättre!

Gibsonknuten

Från 1800-talets mitt växte sig frisyrerna allt större och högre med hjälp av knutar, valkar, lockar och korkskruvar. Kring sekelskiftet 1900 var man framme vid den pampiga Gibsonknuten.
Gibsonflickan var en satirisk seriefigur (1890-1910) i den amerikanska tidskriften Colliers, en käck och frigjord ung kvinna som sportade och körde bil, trots att hon hade ett jättehår och en kvarnhjulshatt att balansera på den smala och späda halsen. Hon blev enormt populär i USA och England. "Alla" hade håret i Gibsonflickans Pompadour style: en stor knut vilande högst upp på en ännu större bakåtkammad hårkrona. Sådan volym kunde ingen åstadkommas med eget hår. Den byggdes upp med kuddar som täcktes med slingor och lockar av löst hår (det egna håret var ofta förstört av locktänger). Allt fästes och pryddes med kammar i sköldpadd och ben. Modet varade fram till första världskriget.

Bobbat
	Louise Brooks
Shinglat
	Karin Boye
Eton cut
	Josephine Baker

De första rapporterna om kortklippta kvinnor dök upp i franska tidningar 1917, Coco Chanel hörde till dem som låg i täten, men en och annan hade kortklippt sig redan under kriget. Året därpå var bob ett engelskt verb; man gick och bobbade sig. 1922 började plötsligt som på en given signal unga kvinnor i hela Europa att klippa av det midjelånga håret. 1926, samma år som bob blev det engelska namnet på frisyren, rapporterades att "de flesta" kvinnor i Stockholm var kortklippta. Likadant såg det ut i hela Europa.
Påvens kommentar 1926:

- Låt kvinorna shingla sig. Därigenom berövar de sig sin främsta tjuskraft och följaktligen blir de mindre förföriska och mindre farliga för den allmänna moralen.

Boben fick otaliga efterföljare – raka och vågiga, med och utan lugg, men aldrig längre än till käkbenet. I England kom det ännu kortare shinglade håret med etappklippt nacke (eng. shingle = takspån) 1924.
Året därpå i Paris anlade Josephine Baker en mycket slickad bakåtstruken variant och bar den när hon dansade sin berömda banandans. Glansen, sade skvallerpressen, kom från äggvita. Frisyren fick namnet Eton crop på grund av likheten med en pojkfrisyr som burits vid Eton förr. Den blev snabbt adopterad av avantgardet och föregångare till lesbianernas butch cut.

Med tanke på de eländiga sanitära förhållanden i städerna är det inte konstigt att folk kortklippte sig, men det handlade om mycket mer än både hygien och mode. Dittills hade det aldrig ens varit tal om saken: Kvinnor hade långt hår, för så hade Paulus sagt - se ovan vid rubriken Kvinnohår. 1800-talets handböcker lärde att håret var "kvinnans största prydnad" och "en krona att bära med stolthet". Många oroade sig inför det stora steget. Tänk om det blev omodernt... (för de tveksamma fanns peruker). Var det sant att hårväxten försvagades? Blev man skallig som män? Kunde man utveckla skäggväxt i stället?
Medicinska råd lönade det sig knappast att be om. Ett möte mellan tidningsutgivaren Johan Lindström Saxon och en österrikisk kvinnlig läkare "med en härlig, blond fläta" ger en aning om vad de första kortklippta kvinnorna hade att stå emot:

Det är med hårrötterna som med allt annat i människokroppen: om de vansköts, så förtvinar de. Det långa håret tränar hårrötterna genom sin tyngd, så att de blir arbetsdugliga. Dessutom omger håret oss med en ständig elektrisk ström - ni vet väl, att det sprakar kring kammen på sunda kvinnor med långt hår. Bortfaller dessa bägge livsbetingelser för hårrötterna, blir vederbörande flintskallig när tiden är inne. Håret - en samling ihåliga rör - är ett utsöndringsmedel för kroppsavfall. Ju rikare detta är, dess större utsikt har vederbörande att slippa huvudvärk, tandvärk o. s. v.
Jag vet, att det är något på tok med nervlivet hos varje kortklippt kvinna. Lilla hjärnan, som har så oerhörd betydelse för de speciellt kvinnliga funktionerna, bör ha det skydd, som hårknuten ger. Detta är naturens egen anvisning, som årtusendens erfarenhet lärt kvinnorna förstå. När en kortklippt kvinna kommer till mig frågar jag alltid om det ej är något på tok med hennes menstruation - och när det är på tok med denna, är det på tok med hela kvinnan. I regel får jag ett ja till svar på min fråga, och jag råder henne alltid att låta håret växa innan detta onda kommer...

Stumfilmsstjärnan Mary Pickford grät ut i pressen om sin tvekan tills hon gjorde slag i saken och klippte sig 1922. Det gick precis så illa som hon befarat; publiken förlät inte att "hela världens lilla fästmö" klippte om sig till modern kvinna. Att Pickford var 30 år och några år senare inte klarade övergången till talfilm kan också ha spelat in. Hennes konkurrent Clara Bow, the It girl, personifierade den unga bobbade backfishen (efter ty. Backfisch; eng. flapper, fr. garçonne) i filmer som The Perfect Flapper (1924) och It (1927). Backfishen hade korta kjolar utan korsett, clochéhatt (upp och nedvänd potta) neddragen över ögonen, körde bil, sminkade sig, rökte cigarrett med munstycke och lyssnade på jazz.
Inte undra på att reaktionerna blev våldsamma, särskilt från män. Rubriker i amerikanska tidningar:

BOBBED HAIR LEADS TO DIVORCE

BOBBED HAIR BANDIT SHOOTS CASHIER WHO OBJEXTS TO BEING ROBBED

SHOCKED HUSBAND SHOOTS HIMSELF WHEN WIFE BOBS HER HAIR

Frisörerna

Många klippte sig hos herrfrisörer, som till skillnad från damfrisörer kunde klippa (och var långt flera - så sent som 1896 var 90 % av frisörerna i Paris herrfrisörer). Damfrisörerna hade ju ägnat sig enbart åt konstfulla uppläggningar och aldrig haft anledning eller tillfälle att lära sig klippa. Kortklippningsvågen kom som en total överraskning för branchen. Snabbkurser i hårklippning fick ordnas och yrket expanderade explosionsartat: På 25 år mer än sexdubblades antalet damfriseringar i Stockholm, från runt 100 år 1913 till 650 år 1938.

Damernas 1930-tal

Hårtvätt var fortfarande så pass nytt på 30-talet att många gick till frisörskan en gång i veckan bara för att få håret tvättat och lagt. Nu hade bobbarna växt ut och det kunde behövas hjälp. Håret fick ett mjukare utseende, bakåtstruket och nacklångt med många platta vågor som nästan verkade skulpterade. Den s.k. onduleringen åstadkoms utan rullar genom att slätkammat hår dränktes in med läggningsvätska och fördes uppåt till våg efter våg med kam och fingrar, fästes med klämmor och fick torka. Resultatet såg mjukt ut men var stelt av läggningsvätska. Men glansen var fantastisk; se Bette Davis nedan.

Damernas 1940-tal

Krigsåren var ingen tid för hårläggning. Ändå fick 40-talet en hårikon, med enklast tänkbara frisyr: Den amerikanska strippan och skådespelerskan Veronica Lake, ihågkommen enbart för sitt långa blonda hår, nedfallande över högra ögat från en sidbena - hon måste alltid gå med huvudet på sned. Ett plus var att frisyren kunde varieras genom uppsättningar, vilket Lake aldrig gjorde. Det sägs att hon klippte av sig håret sedan hon fått höra om fabriksarbeterskor som fastnade med sitt långa hår i maskinerna. De måste ha missat ordet för dagen: praktiskt. Håret hölls axellångt, vågades med locktång och bevarades med den nya kallpermanenten - tidsbesparande. Till vardags sattes det upp i valkar och knutar som gick in under uniformsmössan. Dåliga hårdagar gömdes det i turban, hemmagjord av någon udda tygbit. Först när kriget var slut fanns tid och resurser till besök hos frisören, som började excellera i komplicerade uppsättningar.


1930-tal: Bette Davis	1940-tal: Veronica Lake	1940-tal: Lauren Bacall	1950-tal: Audrey Hepburn

Damernas 1950-tal

Hårsprayen förändrade totalt förutsättningarna för frisyrskapande (se mer under Historia om hårvårdsmedel). Nu kunde håret hårdtuperas , formas och fixeras till närmast skulpturer. The helmet effect var precis vad man ville ha. Vartenda strå låg på plats. Liksom de komplicerade uppsättningarna krävde hjälmfrisyrerna regelbundna besök hos frisör. En gång i veckan ansågs vara lagom för svenska hemmafruar.

Gåta än idag: Varför tror frisörer att kvinnor som ser ut som idioter i pastellfärgade plastskynken och insmetade i geggamoja vill göra det i ett jättestort skyltfönster som alla förbipasserande tittar in i?

50-talets Tonåring som varken fick eller ville tillbringa timmar på salong hade hästsvans eller klippte sig kort som på 20-talet. Luggen, som inte heller hade synts till sedan boben, återkom också (i Tyskland skulle det dock dröja till 60-talet innan fina flickor kunde ha lugg). De korta frisyrerna, i USA betraktade som höjden av jazzighet och europeisk sofistikering, dök upp i filmer under hela 50-talet. Brittiska skådespelerskan Audrey Hepburns gasellklippning i Prinsessa på vift (1953) togs efter av miljoner. De djärva snaggade sig en butch cut.

Damernas 1960-tal

Tuperingens och hårsprayens triumf var sagobröllopet mellan Farah Diba och shahen av Iran 1959. Brudens högt upptuperade frisyr slog igenom i hela västvärlden och fick namn som hövolm och bikupa. Den blev en bit högre för varje år och i slutet av 60-talet var det inte långt till 1700-talets groteska hårhöjder. Det var nu ryktena började gå om unga flickor som byggt höjden och volymen kring franskbröd och sedan glömt bort det tills det kröp löss och maskar ur det. Åtminstone ett amerikanskt fall med kackerlackor inträffade verkligen.
Även svinryggen kunde tuperas så att den närmade sig hövolm. Ursprungligen var den ett enkelt - mycket franskt - sätt att sätta upp långt hår: en hästsvans vändes ut och in på sig själv och fästes med några hårnålar i nacken. Idag syns den mest som galafrisyr dekorerad med tiaror och brudkronor men på 60-talet var den en vardagsfrisyr för varje kontorsflicka och skolfröken, enkel eller konstfull men alltid elegant, medan hövolmen lätt blev vulgär.
Parallellt med de uppsatta frisyrerna fanns precis som på 50-talet korta och lättskötta frisyrer som bars av unga kvinnor. Vidal Sassoons geometriska bob presenterades i London 1964 för att passa ihop med Mary Quants minikjolar och skulle uttrycka samma ledighet och vara lika underhållsfri - Klippningen är allt! var Sassoons stridsrop.
Sassoons "hjälmfrisyr" var fyra år gammal i swinging London när han nylanserade sig i USA tillsammans med Roman Polanski som behövde reklam för sin film Rosemary's baby (1968). Huvudrollsinnehavaren Mia Farrow kortklipptes i Paramount Studios inför 150 journalister, som därefter meddelades att priset för klippningen varit 5.000 dollar. Något så dyrt måste ju vara bra, och därmed var Sassoons lycka gjord även i USA.
Farrows klippning liknade den engelska modellen Twiggys från 1966. Alla svenska tonårstjejer hade Twiggyfrisyr eller långt rakt hår med lugg som pop- och hippieflickorna i Bildjournalen. När det långa håret putsades sparades polisonger och efter några gånger hade man sidohår i trappsteg.


Farah Diba	Audrey Hepburn	Mary Quant blir klippt	Twiggy	Mia Farrow

Damernas 1970-tal

70-talet fortsatte med underhållsfria frisyrer; det fanns inte så mycket att underhålla med mer än hårspray och nyheten balsam (se mer under Historia om hårvårdsmedel). Ofta var det inga frisyrer alls utan helt enkelt rakt hängande hår, ofta täckt av en scarf knuten i nacken. Vad som helst som var gammaldags eller "etniskt" gick bra, som flätor.
70-talets mer klippta frisyrer, som pagen och afrofrisyren, gjordes underhållsfria genom permanent. Alla var etappklippta, till och med den släta bulliga pagen, och i stort sett alla hade lugg. Jane Fonda i filmen Klute (1971) är mycket 70-tal.

Ett mellanting mellan fritt och friserat hår – i själva verket extremt välfriserat för att se vilt och naturligt ut – var Farrah Fawcetts långa blonda hår, slingat till "solkysst" och etappklippt med mittbena. Fawcett spelade bara en säsong i den amerikanska TV-serien Charlies änglar 1976 men hann på den tiden bli sexobjekt för den manliga hälften av USA och utseendemässig förebild för den kvinnliga – stort hår och stor mun med massor av tänder.

Damernas 1980-tal

1980-talets hår var stora, bakåtkammade, blonda och slingade, ett slags stelnade inomhusvarianter av Farrah Fawcetts vilda strandhår. Inspirationen kom från de amerikanska TV-serierna Dallas och Dynastin som gick hela 80-talet i Sverige. Solglasögonen i håret var ett måste.

Damernas 1990-tal

1990-talets långhåriga mainstreamfrisyr satt på den amerikanska skådespelerskan Jennifer Aniston i TV-serien Vänner (1994-2004): blond, etappklippt och med eller utan highlights; en plattare och snällare variant av Farrah Fawcett. Som kontrast fick det kvinnliga hårmodet sina egna sönderhackade grunge-frisyrer, som den amerikanska skådespelerskan Meg Ryans rakt och grovt etappklippta mopp. För första gången uppträdde också kvinnor helt skalliga. Kanske hade de tröttnat - kanske slutade de dölja sin alopecia - kanske kände de sig befryndade med den irländska sångerskan Sinéad O'Connor eller Sigourney Weaver i filmen Aliens III (1992), skitig, med avslitet hår och släpande på en herrans massa vapen.


1990-tal: Jennifer, nej...	Jennifer Anniston	Meg Ryan	Sinéad O'Connor	Sigourney Weaver

1900-talets män

Männens frisyrvariationer bestod under 1900-talets första hälft i hur den oljade luggen kammades bakåt: Runt sekelskiftet mittbenat platt, på 10-talet sidbenat platt, på 20-talet fortfarande sidbenat men med lite höjd, på 40-talet i en upphöjd våg och på 50-talet i en uppstickande Elvislock som föll framåt. Mycket olja och Bryllcreem blev det.
På 60-talet försvann håroljan och bakåtkamningen ersattes av lugg i Beatlesfrisyrerna eller så fick långt hår helt enkelt hänga ner i mittbena. Redan på 70-talet var håret återigen bakåtkammat, etappklippt förstås och täckte öronen så att frisyren ofta liknade en mössa. Därefter har det manliga håret åter börjat smörjas in, nu med nyheterna gelé och vax för att stå rakt upp. Punkarna på 70-talet följdes av 80-talets igelkottsblondiner.
Snaggad
Den snaggade nacken dök upp på 1910-talet på den amerikanska landsbygden - praktisk, billig, tidsbesparande och hygienisk. Sedan ett par generationer unga män snaggats under militärtjänstgöring i 40-70-talens amerikanska krig blev det extremt korta håret också patriotiskt. På 60-70-talen bars snagg som en demonstration mot långt hippiehår (förbjudet i många diktaturer som Grekland, Kuba, Argentina, Albanien och Disneyland). Samma protest uttryckte de skinheads som började uppträda i London 1968. Den mohikansnaggade Travis Bickle i filmen Taxi driver (1976) är samma typ men utan stöd av ett gäng.
Rakad
När rakade skallar började dyka upp i amerikansk elitsport på 90-talet chockerade det, men upptogs också gillande som ett uttryck för vällovlig disciplin. I början handlade det alltid om kollektiv - hela handbollslag kunde komma snaggade till en match - till skillnad från de kvinnliga snaggarna vid samma tid som alltid var individuella och sannerligen inte fick beröm. Först så småningom spred sig frisyren till enskilda spelare och idrottsmän i individuella sporter. Sitt definitiva genombrott fick den rakade skallen 2000 när David Beckham rakade sig. Sedan dess kan vilken tunnhårig man som helst raka skallen utan att signalera annat än en lätt släng av avantgardism och ett klädsamt och precis lagom intresse för sitt utseende (möjligen undantagandes gangstervarianten där rakad skalle kombineras med svartmuskighet och hood). Skallighet är, som någon uttryckt det, den postmoderna lösningen på "det manliga dilemmat att både vara intresserad av sitt utseende och att inte vara det".

Mer hårhistoria

• Perukhistoria
• Historia om hårvårdsmedel
• Skägg- och rakhistoria

• Litteratur: Se t ex Arrianos bok 7:14 (2003), Bergmark (1983), Bernhardtson (2007), Charles-Roux (1981), Corson (1971), Corson (1972), Dahlby (1954), Frisch volym 1 (1961), Frisch volym 2 (1962), Frykman (1993), Fåhraeus (1944), Grimberg volym 4, 5 (1922), Gunn (1973), Haggard (1946), Hearn (1899), Henrikson (1972; 2), Henrikson (1992), Henrikson (2000), Herodotos (2000), Johannesson (1955), Jones (1990), Jones (2010), Klemming läkebok 2 (1883-1886), Klynne och Klynne (2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindberg (1985), Ljung (2002), Magnus bok 8, 12, 14 (1976), McCracken (1997), Mulvey och Richards (1998), Pio (1922), Pitman (2005), von Platen (1995), Plutarkos 3:14 Crassus (1958); Plutarkos 1:2 Lycurgus (1959); Plutarkos 5:8 Pelopidas (1961), Schön (1996), Strindberg (1974), Suetonius (2001), Sundman (1999), Söderberg (2001), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Tillhagen (1996), Trasko (1994), Tschechowa och Evers (1954), Verdier (1988), Widengren (1953), Wright (1960).
• Citat: Ingen rakkniv har...: Gamla Testamentet Domarboken 13-16. Kommer de inte på tronen...: Frisch (1962). Du har ständigt burit mansdräkt...: Agneta Ney: Drottningar och sköldmör : gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 (Stockholm: Gidlund, 2004). Om en kvinna inte vill...: Nya Testamentet Första Korinterbrevet 11:6-7. ... fick göra sitt intåg...: Henrikson (1972; 2). Så länge hans nasirlöfte varar...: Gamla Testamentet 4 Mosebok 6:5. Gudarnas präster...: Díaz del Castillo (1965). Nu kan jag bli kejsare...: The tale of Heike: Heike monogatari, 1200-talet (t. ex. Tokyo: University of Tokyo, 1975). Ni ska inte rundklippa...: Gamla Testamentet 5 Mosebok 14:1; 3 Mosebok 19:27-28. Det fanns många höga andliga...: Frisch (1962). Solens strålar bleker...: Trasko (1994). Står det mycket på spel...: Njals saga, nedskriven på 1200-talet, om omkring år 1000 (Stockholm: Fabel, 1988). Ej heller hade man...: Magnus (1976). ... skapa en frisyr som...: Trasko (1994). Bobbed hair leads to divorce...: Trasko (1994). Det är med hårrötterna som med allt annat...: J L Saxon: Umgängeskonst - Levnadskonst (Stockholm: Saxon & Lindström, 9. uppl. 1934) - elektroniskt publicrad på projekt Runeberg (2010 06 11).
• Artiklar: Husmodern (1923). Frans G Bengtsson: De långhåriga merovingerna (De långhåriga merovingerna och andra essayer, 1933). Harald Hamrin: Romarna förenade praktiskt och skönt (Svenska Dagbladet 2000 04 08). Marie Nordberg: Det viktiga är en maskulin touche!: maskulinitet som konsumtionsvara i frisörbranschen (Kulturella perspektiv: svensk etnologisk tidskrift 3:2005).
• Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/harhistoria.html
Datum: 2019 01 22 - Uppdaterad: 2011 09 22
Cookieinfo