Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Eteriska oljor - Historia

Eteriska oljors historia


Synonymer
1) Essens, essentiell olja, eterolja, flyktig olja, konstgjord olja 
2) Absolut, blomsterolja, extrakt
3) Resinoid, hartsolja, hartsextrakt
Farmakopénamn
1) Oleum destillatum, Oleum stillaticium, Oleum volatilium, Oleum aethereum, Oleum essentialium, Aetheroleum 
Engelska namn
1) Essential oil, volatile oil, ethereal oil, etheric oil, essence, otto, chymical oil, EO, aromatic oil, aroma oil
2) Absolu, absolut
3) Resinoid 
Andra namn
Romanska språk
1) Spiritus, oleum, aetheroleum (medeltidslatin), essence, huile essentielle, huile (franska),
essenza, olio essenziale, oleum volatile, essenza alcolica (italienska), esencia, aceite esencial (spanska), essência, essência alcoólica (portugisiska)
2) Absolu, essence florale (franska)

3) Resinoid (franska)
Nordiska språk
1) Aeterisk olie, flygtig vegetabilsk olie, flygtig olie (danska), eterisk olje (norska), eteerinen öljy (finska)
Andra språk
1) Äetherische Öl,
aetherisches Öl, etherisches Öl, Flüchtig Öl, Essenz (tyska), etherische olie, vluchtige olie, essence (holländska), illanó olaj, éterikus olaj (ungerska), ulei volatil (rumänska)

Förväxlingsrisk

 

 

a
Alkemisk symbol för eterisk olja
 
f
16-1700-talskemi:
Fyra cirklar = eterisk olja,
tre cirklar - vegetabilisk olja.
Absoluter och resinoider: Strikt talat är det bara destillerade och pressade oljor som passerar som eteriska oljor. Till vardags säger man essens och eterisk olja även om dem som extraherats med lösningsmedel. För parfymören gör det ingen skillnad så länge doften är bra, däremot för aromaterapeuten, som helst vill ha helt obehandlade oljor.
"Oljor"
• Oleum expressum = pressad vegetabilisk olja.
• Oleum coctum = örtolja, med urkokta organiska ämnen.
• Eteriska oljor: På 1200-talet då eteriska oljor började destilleras i Europa kallades de, som det mesta annat man fick fram, spiritus = ande, koncentrat. På 1700-talet sågs de som oljor och kallades oleum = olja. På 1800-talet sågs de som framför allt flyktiga (ordet dök upp i svenskan 1761) och benämndes aetheroleum = flyktig olja.

• Doftoljor: De syntetiska blandningar som kan hittas i klädbutiker, färgaffärer och presentbutiker. "Endast för doftlampor" brukar det stå på dem; ett råd värt att följa.

"Essenser"
• Ordet essentiell = mycket väsentlig, har funnits i svenskan sedan 1660.
• Ordet essens = koncentrerad lösning, i svenskan sedan 1729.
• Apotekarens essentia: Också ett spritutdrag, vanligen en tinktur men ibland också ett tjockare elixir.
• Parfymörens essense: En färdigspädd spritlösning av eterisk olja eller andra doftämnen. Se under alkoholhaltig parfym hur de blandas och används.
• Hembränningsbutikenas "essenser": Ingen av dem är eterisk olja, utan isolerade eller syntetiska doftämnen. Detsamma gäller livsmedelsbutikers vätskor som ska användas till mat, "vaniljessens" etc.

• Och slutligen: Den femte essensen, quinta essentia, är alkohol (efter elementen eld, jord, luft och vatten).

Tradition
• Se också parfymers, rökelsers och örtoljors historia - allt går ihop.
Om destillering, se alkoholhistoria.
• Om lukt och luktsinne.
Uppgifterna om eteriska oljors uråldrighet är legio särskilt i introduktionsböcker till aromaterapi. De ska ha använts av sumerer, indier, araber, egyptier, alla som efterlämnat något skriftligt om "doftande oljor". Det dessa folk använde i sådan mängd var örtoljor - se om dessas mycket gamla historia. Formen kunde variera något men principen var densamma; det finns många beskrivningar av tillverkningen. Framställning av eteriska oljor beskrivs ingenstans, inte heller av någon grekisk eller romersk författare, och inte heller tyder något annat på att antikens doftande oljor skulle ha varit eteriska. När dessa (pressade citrusoljor) dök upp först i Europa kallades de "konstgjorda oljor".
Avicenna I Alexandria kunde man antagligen destillera första århundradet men kunskapen gick förlorad efter ett par århundraden när staden förlorade sin ställning som världens kultur- och vetenskapscentrum. Alkohol var man obekant med och det har aldrig hörts om några eteriska oljor destillerade i Alexandria. Från 400-talet lär ska finnas en grekisk beskrivning av hur terpentinolja destilleras, från 700-talet lär ska finnas en europeisk medicinsk föreskrift om hur eteriska oljor bör vattendestilleras, från 800-talet lär ska finnas en arabisk beskrivning av destillering av enträessens och en skildring från Ceylon som lär ska gälla sandelträessens - alltid lär ska. Något säkrare verkar uppgiften om att destillerad rosenolja (rodostagma) nämns första gången på 900-talet av arabiska författare.

Alembic

Alambic 1619

Runt år 1000 står vi på säker mark. Då beskrev persern Avicenna destilleringstekniken i texter som blev tillgängliga för européer, som förbluffade av nyheten helt oförtjänt gav honom äran av att ha uppfunnit den. Något sådant påstod han aldrig själv. Metoden var ju allbekant i Persien och dess grannländer för framställning av t. ex. rosenvatten, och andra hade skrivit om det redan. Om destilleringskonst, se alkoholhistoria.
Också parfymeriet och den moderna medicinen fick européerna från muslimska forskare i dagens Iran-Irak. I Europa hade kunskaperna ärvda från egyptier och greker så gott som utrotats av den kristna kyrkan. Islamisterna hade inga sådana religiösa tabun utan samlade de hedniska texterna utan förbehåll och översatte till arabiska. Från 700-talet när turkarna invaderade Spanien började allt komma i retur, nu på latin och berikat med arabiska rön, som stod högt över tidens europeiska. När européerna kom till orienten och fick se det med egna ögon under 11-1200-talens korståg hade arabisktalande kemister och läkare redan etablerat ett intellektuellt klimat som skulle göra slut på Europas mörka medeltid. Därmed blev det plats för både dofter och en medicinsk nytändning i Europa.
Föregångaren till dagens destillationsapparater är alambicen (den på bilden t. v. är från 1619). Den var ett standardredskap hos europeiska alkemister, apotekare och parfymörer i nästan ett årtusende. Först i mitten av 1800-talet fick man fram bättre apparater som gav större mängder olja med bättre doft.
Europa
Den första eteriska olja som destillerades var mycket troligt rosenolja (Persien 800-tal). I Europa kom man i gång flera århundraden senare och rosmarin och kanelolja hörde till de första (1200-talets slut). Enligt en uppgift ska man på 1200-talet ha destillerat 47 olika oljor i Tyskland, och detta inte bara på apotek; utrustningen fanns på enkla bondgårdar. Någon sofistikerad apparatur behövs inte. Norska och svenska bönder har destillerat enebärsolja med hjälp av inte mycket mer än en tunna och en plåthink. Men bönderna kunde inte skriva och därför har de heller inte fått någon plats i historien. Där finns i stället de apotekare och kemister som beskrev sina destilleringar med vattenånga på 12- och 1300-talen och den tyske botaniker som1544 destillerade kryddnejlikolja och menade att det var allra första gången det skedde.
1500-tal På 1500-talet destillerade tyska, österrikiska och italienska apotekare och alkemister och skrev destillerböcker om saken. Apotekarna var mest intresserade av det "brända vattnet", framför allt rosenvatten och orangeblomsvatten, som användes både medicinskt och som parfym. Alkemisterna däremot destillerade för att få fram den eteriska oljan, som läromästaren Paracelsus fäst uppmärksamheten på. Enligt honom var den blommans själva själ och kvintessens på samma sätt som som alkoholen var vinets och druvans spiritus.
Från 1
400-talet finns beskrivningar av oljorna bittermandel, cederträ, enbär, frankincense, salvia och sandelträ, från början av 1500-talet enbärsträ, fänkål och terpentin. Vid mitten av 1500-talet hade rapporterats anis, benzoin, kardemumma, myrra och styrax. Parfymindustrin i Provence destillerade vid det laget både lavendel och spiklavendel. Angelika, apelsin, backtimjan, basilika, bay, citronmeliss, ingefära, isop, romersk kamomill, koriander, kummin, muskot och muskotblomma, mynta, oregano, peppar, timjan och valeriana hör också 1500-talet till. De ca 40 här nämnda är bara ett urval. Läkemedelstaxor som började ges ut i en del tyska städer mot slutet av 1500-talet ger upplysning om vilka oljor som var kända. Så räknar t. ex. Nürnbergertaxan 1589 upp 56 destillerade oljor och andra taxor vid samma tid når upp till över hundra.
1600-tal Under 1600-talet är apelsinblomma, bergamott, cypress, kajeput, senap och tallbarr nya oljor. I slutet av århundradet lärde turkar ut destilleringskonsten i dagens Bulgarien och redan ett halvt århundrade senare destillerades rosenolja i var och varannan lada.
1700-tal
Under 1700-talet undersöktes och diskuterades de eteriska oljorna flitigt. 1732 presenterades hypotesen att de bildades av hartsämnen plus ett för dem unikt men för alla gemensamt, nästan ovägbart ämne, spiritus rector, huvudsjälen, som gav dem deras lukt och verkan. Det förblev den rådande åsikten fram till omkring 1790 då idén lades fram att det var oljan som sådan som luktade och att det var denna som bildade hartsämnena. En fransk medicinsk handbok förtecknade 1798 63 eteriska oljor som användes medicinskt.
Svenska farmakopén 1775
Linné hade haft med över 40 oleum stillatitum i sin Pharmacopaea Holmiensis ca 1740. Den första svenska farmakopén 1775 upptog 21 oleum destillatum, alla vattendestillerade på apoteken: Anisolja, dillolja, enbärsolja, fänkålsolja, kamomillolja, kanelolja, krusmyntaolja (en grönmyntaolja), kryddpepparolja, kumminolja, lavendelolja, malörtsolja, mejramolja, pepparmyntsolja, renfanaolja, rosmarinolja, rutaolja, sassafrasolja, spiskumminolja, terpentinolja och timjanolja. I recept förekommer också pomeransolja.
1800-talets farmakopéer Femte upplaga 1845 innehöll nyheten att apoteken fick lov att köpa in åtminstone en del eteriska oljor färdiga; man måste alltså inte destillera dem själva på apoteken. Det föranledde en apotekarhandbok att å det bestämdaste varna för att "varje apotekare, som är mån om sina läkemedels äkthet, aldrig bör underlåta att själv bereda dem". Det förekom mycket förfalskningar, som man med den tidens undersökningsmetoder, lukt och känsel, omöjligt kunde avslöja. Även när kvaliteten var hög, växlade den av naturliga skäl. Att köpa in eteriska oljor var som att köpa in vin.
1900-talets farmakopéer 1901 upptog svenska farmakopén tio eteriska oljor som 1908 minskades till åtta. Att antalet dubblerades till 16 oljor 1925 berodde inte på att man plötsligt börjat använda eteriska oljor medicinskt utan på det förenklade sättet att göra aromatiska vatten. De hade förr destillerats av växter, men 1925 års farmakopé tillätt att de blandades ihop av vatten och eterisk olja. Därför infördes bland annat rosenolja som behövdes till rosenvatten och neroli till orangeblomsvatten.
I den elfte och sista upplagan 1946 var antalet eteriska oljor tolv. I franska farmakopén vid samma tid minskade de från 24 (1937) till 15 (1949). De användes nu nästan enbart som smak- och doftämne i läkemedel. Sedan början av 1900-talet hade de också börjat ersättas med äkta eller syntetiska doftämnen.
I 1964 års nordiska farmakopé fanns sex eteriska oljor: anisolja, fänkålsolja, geraniumolja, lavendelolja, pepparmyntsolja och terpentinolja.
De medicinska användningsområdena för eteriska oljor har varit i huvudsak tre:
• Invärtes som matsmältningsbefrämjande medel. Först gjordes de som tinkturer genom att växter drogs ut i alkohol, sedan började man helt enkelt tillsätta de eteriska oljorna i sprit. De apotekspreparat som idag lever kvar på systembolagen som kryddad snaps är inga tinkturer utan alkohol med eterisk olja.
• Utvärtes i smärtstillande liniment. Behovet tycks ha varit enormt. 1800-talets handböcker flödar över av giktsalvor och medel mot reumatism. Tigerbalsam har verkligen många föregångare.
• Inhalerade och smorda på bröstet som förkylningsmedel. Många oljor är antiseptiska, kramplösande och slemlösande.
De tidiga Kölnervattnen hörde till de preparat som användes på alla dessa tre sätt. Ur dessa utvecklades de alkoholbaserade parfymerna.
Kristallpalatset 1851 För den engelske kemisten Piesse kom den första internationella världsutställningen i Kristallpalatset i London 1851 närmast som en uppenbarelse - det gjorde den för många engelsmän. Så skulle imperiet byggas! Indiska och ostindiska firmor ställde ut eteriska oljor som var så nya och exotiska att det inte fanns kompetent folk att jurybedöma dem. När Piesse fyra år senare gav ut sin bok om parfymeri upptog den nära 75 oljor, alla kallade ottos efter den gamla benämningen på rosenolja.
Piesses bok ger statistik om importen av eteriska oljor i England i mitten av 1800-talet, baserad på uppgifter om erlagd tull. Totalt importerades nästan 90 ton under ett år. Den verkliga konsumtionen var naturligtvis mycket större eftersom det också destillerades oljor inom landets gränser. Överlägset mest importerades citrusdofter: 64 ton jämfört med 24 ton övriga oljor. Dessa var de enda som inte kunde tillverkas hemma.
Många av de övriga växterna kunde odlas i hemma, och det gjordes också, som Mitchams stoltheter pepparmyntsolja och lavendelolja. Av den senare destillerades minst hälften så mycket som infördes, bedömde Piesse. Av övriga oljor kunde de flesta destilleras i England av importerade råvaror. Av kumminolja destillerades säkert minst lika mycket som det importerades och den inhemska tillverkningen av kryddnejlika var antagligen tio gånger större än importen.
Engelsk import av eteriska oljor 1852
Citron
Citrongräs + citronella
Bergamott
Pepparmynta
Lavendel
Timjan
Kassiakanel
Kummin
Ros
Kryddnejlika
Grönmynta
30.576 kg 
21.338 kg
12.972 kg
7.291 kg 
5.800 kg
5.184 kg
2.798 kg
1.635 kg
576 kg
270 kg
74 kg
  Piesses stora vision och själva uppdraget med hans bok var att imperiet bättre skulle ta till vara alla råvaror som fanns inom dess gränser. På så sätt skulle England åter kunna bli världens främsta parfymland, som det varit under 1800-talets första årtionden när Napoleonkrigen blockerade Frankrikes export och import. Piesse lyckades få sin bror att anlägga parfymväxtodlingar i Australien där han var kolonialsekreterare, men arbetet fortsattes inte efter Piesses död 1882.
Grasse I Frankrike gick det desto bättre. 1836, två år efter Frankrikes annektering av Algeriet som koloni, etablerades sig firmor från Grasse i landet. 30 år senare fanns stora franska odlingar av geranium, apelsinträd, cassiaträd, eukalyptus och andra exotiska växter och destilleringsfabriker att destillerad dem i. På samma sätt fortsattes på Madagaskar och Filippinerna, i Kina och Vietnam och andra länder i Afrika och Asien. I Rysslands första destilleringsfabrik destillerade samma Grasse-firma franska råvaror som sedan returnerades till Frankrike som eterisk olja. Exporten av eteriska oljor mer än födubblades på 25 år, från 150 ton på 1870-talet till 350 ton 1900.
1900-tal

I samma takt som apoteken övergav de eteriska oljorna tog parfymeriet över och industrialiserade dem. Råvaror som förr varit dyra och sällsynta läkemedel, t. ex. hartser och och balsamer, började utvinnas i stor skala och importeras till Europa och destilleras där och europeiska entrepenörer anlade odlingar och destillerier i kolonier. Piesse själv övertalade sin bror, kolonialsekreterare i Australien, att starta doftväxtodlingar där. Syntetiska doftämnen uppfanns slag i slag och började användas i parfym. Under 1900-talets första år uppfanns tekniker för att tillverka färglös absolut och för att utvinna oljornas isolerade ämnen, Omkring 1910 lanserade en tjeckisk firma den första terpenfria eteriska oljann. På 1910-20-talen flyttades stora delar av den franska industrin tillverkningen till Egypten, Marocko, Algeriet och Tunisien.

De största exportörerna och importörerna av eteriska oljor 1962-2002:
 
 
Export av eteriska oljor
Import av eteriska oljor
  Frankrike USA Brasilien Kina Frankrike USA England Japan
1962 2.900 ton       3.400 ton 3.600 ton 3.000 ton  
1972 4.800 ton       5.000 ton 6.000 ton 4.200 ton  
1982 5.600 ton 37.900 ton 14.500 ton   5.700 ton 7.100 ton 5.700 ton 4.900 ton
1992 6.400 ton 10.500 ton 58.500 ton 10.400 ton 7.400 ton 25.000 ton 9.000 ton 14.000 ton
2002 6.300 ton 30.700 ton 61.500 ton 10.500 ton 9.200 ton 31.900 ton 13.100 ton 14.800 ton
  Parfymindustrin är fortfarande den största avnämaren för eteriska oljor men föredrar syntetiska doftämnen av många skäl - billigare, lagertåligare, mindre volym, kan standardiseras, lättare att automatisera, inget fjäskande för besvärlig personal och krånglande regimer ...

Aromaterapi
Aromaterapin kan ses som en återhämtning av kunskaper som höll på att glömmas bort under 1900-talet. Typiskt nog utvecklades den av i tur och ordning en parfymör, en läkare och en skönhetsexpert. Apotekarnas sista insats på närliggande områden var Niveakrämen på 1910-talet.

Gattefossé Termen aromaterapi skapades på 1920-talet av en fransman. Få minns hans namn (Rene-Maurice Gattefossé, 1881-1950) men många har hört berättelsen om hur idén föddes 1910. Familjen hade parfymfirma och 1910 brännskadades René-Maurice vid en explosion i laboratoriet. Skadornas snabba läkning med hjälp av lavendelolja satte honom på spåret och 1937 gav han ut den första boken i ämnet, AromathérapieFirman Gattefossé existerar fortfarande och är idag mer kemisk än eterisk, så att säga.
Valnet Nästa steg togs av Jean Valnet (1920-1996), också han fransman. Som läkare hade han experimenterat framgångsrikt med eteriska oljor i sårbehandling under andra världskriget och fortsatte använda dem i sin praktik efter kriget, nu även invärtes. Rönen publicerades i aromaterapins bibel Aromathérapie 1964 som under trettio år fortsatte att komma ut i ständigt omarbetade och utvidgade upplagor.
Maury
Österrikiskan Marguerite Maury (1895-1968) arbetade i lag med sin make som var läkare. Det blev så småningom tre kliniker i Wien, Paris och London. Boken Le Capital Jeunesse (1961) handlade framför allt om skönhetsvård. Under sina sista år bodde Marguerite Maury i England och lyckades där popularisera aromaterapin. Särskilt den spirande new age-rörelsen tog idéerna till sig, först förmedlade av engelsmannen Robert Tisserand i 70-talsboken The art of aromatherapy. Tisserand grundade också det första framgångsrika företaget på området. Jean Valnet såg med förundran på.
Praktik
Aromaterapins tekniker är flera - eteriska oljor kan andas in, tas i badet, läggas på i kompress, masseras in eller ingå i hud- och hårvårdsprodukter. Verkan är inte bara lokal (t. ex. avslappnande på musklerna) utan man tar också med i beräkningen att oljorna tas upp genom huden och luktorganen och då påverkar hela det fysiska och psykiska systemet i ett komplicerat samspel. Massage kan vara en viktig och behaglig del av behandlingen men är ingen förutsättning. Luktämnena som sådana har effekter och oavsett om vi har luktsinne eller inte.
Doftterapi är inget nytt, inte heller användningen av örter, eteriska oljor eller massage. Aromatisk terapi som helhetsbehandling är däremot en 1900-talsnyhet. Den prövas rätt friskt ihop med "alternativa" och "traditionella" läkemetoder med holistiskt synsätt hämtade från världens alla hörn. Till och med för att vara en komplementär behandlingsform är aromaterapin ovanligt mångfacetterad, praktiserad utifrån otaliga skilda synsätt och på många olika områden från skönhetsvård och idrottsmassage till friskvård och varumärkesvård men sällan sjukvård.
Teori
De få aromaterapeuter som dokumenterar sina metoder och resultat systematisk gör det individuellt. Någon övergripande organisation som fungerar som forum för intern och extern utveckling finns inte. Paradexemplet är England, där det finns 12 olka yrkesorganisationer för aromaterapeuter, var och en med sin egen standard för utbildningen.

Eteriska oljor A-Ö • Historia - Destillering och pressning - Extrahering - Köpa - Förvara
Beskrivning - Innehåll - Isolerade kemiska ämnen - Essenskopior
Användningsområden - Doftblandning - Dofttyper - Giftighet - Hudreaktioner

Litteratur: Se t ex Berlin (1851), Crow (1976, 1985), Day (1979), Forbes (1970), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Herodotos (2000), Jones (2010), Kennett (1975), Lindgren (1918), Linné (1954), Magnus (1976), Maury (1989), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Naves (1947), Pharmacopoea Svecica I (1775), Piesse (1857), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svenska farmakopén XI (1946), Thompson (1928), Tisserand (1977), Valnet (1980), Valnet (1992), Vogelsang-Eastwood (1995).
Nätpublikationer: Brittish Medical Journal 2000;321:1365: Lords call for regulation of complementary medicine (2002 09 18). FAO: Key statistics of food and agriculture external trade (2008 04 26).
Symbols.com (2008 09 19). .

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/essenstradition.html
Datum: 2018 12 13 - Uppdaterad: 2010 09 24
Cookieinfo
Made with a Mac