Den första europeiska beskrivningen av destillering av rosmarin är från slutet av 1200-talet. Ett århundrade senare blev rosmarindestillat grunden för en hel centraleuropeisk dofttyp, det ungerska vattnet som i sin tur är anmodern till alla senare cologner. Idag är inget toalettvatten komplett utan stinget av rosmarin.
Linné hade med oljan i sin Pharmacopaea Holmiensis ca 1740.
Farmakopéerna
Officinell från första början (1775) i svenska farmakopén och hängde med ända till slutet (1946). Oljan fanns också upptagen i många andra länders farmakopéer under 1800-talets andra hälft, bl. a. i Norge (1854,1879), Danmark (1868) och Frankrike (1866). 1964 års nordiska farmakopé tog inte med den.

• Dosering: Dosera försiktigt på kvällen, annars kan det bli svårt att somna.
• Rumsparfym: Rosmarin har använts som rökelseväxt i tusentals år - grekerna kallade den libanotis, av libanotos = rökelse. Bränd ört skyddade mot pest och onda andar, vilket förr ofta var samma sak. En rosmarinkvist under sängen höll mardömmar borta. En blandning av rosmarin och enbär var in på 1800-talet det främsta rökmedlet för att rena luften på svenska sjukhus. Idag är oljan vanlig i rumssprayer eftersom den maskerar andra dofter bra.
Doften stimulerar centrala nervsystemet och verkar särskilt på huvudet genom att skärpa uppmärksamheten och stärka koncentrationen; man tänker klarare. Den stimulerande effekten har också gett foten rykte som afrodisiakum och den sägs också vara bra mot baksmälla. Inom ayurvedamedicinen i Indien användes rosmarindoft runt 1000 f. Kr. för att behandla ångesttillstånd. Det fungerar fortfarande: några droppar på tinningarna eller handlederna minskar nervositet och ångest. Grekerna och ansåg att rosmarin stärkte minnet och var bra för intellektet. Idag anses rosmarin vara särskilt bra för långtidsminnet (tallbarr skärper korttidsminnet). Culpeper på 1650-talet rekommenderade 2-3 droppar av oljan på tinningarna och näsborrarna vid yrsel, svimning, slöhet, epilepsi och stumhet. Cineoltypen är utmärkt vid huvudvärk, särsklt ihop med pepparmynta. Kamfertypen löser nervös spänning och muskelspänningar.
• För luftvägarna: Bakteriedödande, virushämmande, svamphämmande. Studier på 1920-och 50-talen visade att oljan i förångad form var särskilt effektiv mot meningokocker (bakterier som ger hjärnhinneinflammation), stafylokocker (hudinfektioner), colibakterier (magsjuka) och tyfusbakterier. Alla tre kemotyperna är också mer eller mindre kramplösande och slemlösande. Särskilt cineoltypen (frisk eukalyptuslukt) verkar på luftvägarna och kan användas som slemlösare vid förkylning, influensa, bronkit och astma. Verbenontypen (sötare) är slemlösande och immunförsvarsstärkande.
• insektsmedel: Kvistar av rosmarin lades förr i klädskåp och bland böcker till skydd mot mal och andra insekter.
Doftens element
• Eld: I det kinesiska medicinska systemet hör rosmarin till energifasen Eld, som verkar genom hjärta och tunntarm och i obalans ger rastlöshet, hjärtklappning och problem med blodcirkulation och hjärta. Oljan kan stimulera till fasens positiva uttryck stabilitet, glädje och mottaglighet.
• Eld: Vissa moderna elementläror (Henglein) beskriver doften med termerna elementet Eld och årstiden vår, förknippade med uppvaknande, nytändning och början på tillväxt och rörelse. Dess verkningsfält antas vara framför allt intellektet (snarare än känslolivet eller kroppen). Andra dofter med denna energigivande verkan på intellektet är t. ex. citrongräs, elemi, enbarr, enbär och myrten.