 |
       
Geléer - Växtsafter |
||
|
|
|||
|
Moderväxt |
Läkealoe (Aloe vera = Aloe barbadensis) | ||
|
Synonymer |
1) Aloesaft, aloejuice 2) Torkad aloesaft, torkad aloejuice, frystorkad aloesaft, aloesaftpulver, aloepulver, aloebladspulver |
||
| CAS-nummer | 1) 85507-69-3, 94349-62-9 | ||
| 1) Aloe barbadensis leaf juice [ "the juice expressed from the leaves"] 1) Aloe barbadensis leaf water ["an aqueous solution of the steam distillate obtained from the leaves"] 2) Aloe barbadensis leaf juice powder ["the powder obtained from the dried juice leaves"] 2) Aloe barbadensis leaf extract ["an extract of the leaves"] 2) Aloe barbadensis leaf powder ["the powder obtained from the dried gound leaves"] |
|||
|
Engelska
namn |
1) Aloe gel, aloe vera
gel, aloe juice, aloe vera leaf gel 2) Spray dried aloe vera, freeze dried aloe vera |
||
|
Förväxlingsrisk |
• Aloe - se nedan om detta mycket gamla läkemedel | ||
|
|
|||
|
Tradition |
Försäljare av
aloegelé framhåller gärna att aloe varit
"framträdande i alla kulturer den varit i kontakt
med under 5.000 år" och att "det är
den mest använda hälsoväxten i historien".
Aloeväxten har förvisso använts i tusentals
år, men här finns några frågetecken
som marknadsförarna gärna blundar inför: Moderväxt? "Den urgamla heliga aloeväxten" är inte en utan många. Både Eberspapyrusens aloe (1550 f. Kr.) och grekernas omtalade Sokotra-aloe var Aloe perryl = Aloe socotrina från ön Sokotra utanför Somalia, en sort som huvudsakligen använts som laxermedel. Av antikens aloesorter antas endast Plinius' (första århundradet) vara av Aloe vera. Användning? Av aloeväxterna har man framställt framför allt laxermedel - långt ifrån dagens invärtes användning av växtens gelé. Eberspapyrusens 15 recept med aloe är alla för utvärtes bruk men inget av dem är hudmedel. Tio är för ögonen, två mot näskatarr, två för huvudet och ett är en muskelsalva (aloe blandat med kattfett). Också Plinius nämner pulveriserad aloe använd utvärtes (utrört i honung att stryka på blåmärken) men det viktiga för honom är aloe som magmedel. Dock har han hört talas om att saft ur färsk växt används framgångsrikt på sår i Indien. Också senare har pulvret - inte geléet - använts utvärtes, t. ex. i form av aloedroppar i det berömda smärtlinimentet Rigabalsam och som sammandragande medel - lika effektivt på yttre slemhinnor som på magslemhinnor. Svensk läkebok från början av 1500-talet: "För böld som växer i arslet. De rika ska köpa aloe uppå apotekareboden och stöta det smått och strö det pulvret på bölden." Drogform? I alla ovanstående fall är drogformen växtsaft som indunstats till pulver. Inget i Eberspapyrusen pekar på ett gelé. I sanskrittexten Bowers handskrift (400-talet f. Kr.) beskrivs aloe som en bitter intorkad saft. Plinius beskriver det indiska pulvret, men färsk saft som han har hört om som sårmedel i provinsen Asien, och ett underbart sådant, har han aldrig använt eller sett. Det är väl också högst otroligt att färsk saft skulle ha kunnat skeppas från Indien eller Afrika till Europa. Återstår möjligheten att man exporterat intorkat pulver av saft ur bladens innanmäte, det som man idag industritillverkar lågkvalitativ gelé av. • Samtliga omnämnanden av aloe i Papyrus Ebers och Plinius naturhistoria. Magmedlets namn har i årtusenden varit kort och gott "aloe", vilket förstås förvirrar idag när det finns ytterligare en drogform, geléet. Man kan t. ex. få läsa om hur 25 av 30 psoriasispatienter förbättrades avsevärt när de tre gånger om dagen behandlades med ... "extrakt av Aloe vera". Extrakt? Ren gelé? Försäljare antyder också gärna att deras gelé är näst intill geléfilén utskuren direkt ur bladen. Något sådant är inte möjligt eftersom geléet mycket snabbt, på timmar, bryts ner till en flytande vätska (aloesaft). Det är denna saft som geléas om med gelémedel och sedan säljs som alogelé. Så görs den bästa. Om de sämre kvaliteterna följer mer nedan. Välluktande aloe? Även Jesus förekommer i marknadsföringen av geléet. Dock: När Jesus begravdes enligt egyptisk sed i linnetyg med "hundra pund myrra och aloe" var det varken fråga om aloegelé eller aloepulver utan aloeved, som är hartsen från örnträdet. Detta är Gamla testamentets "välluktande aloe" som användes av egyptier, judar och deras grannfolk och än idag i stora delar av Asien. Förväxlingen beror på en helt tillfällig ljudlikhet mellan hebreiska (ahalim = doftande aloeved) och biblisk grekiska (aloe = aloeväxten och dess laxerande saft). Det grekiska namnet aloe togs in oförändrat i latinet och de flesta europeiska språk; i svenskan har det använts sedan 1659 om växten och magpulvret. Industriell aloegelé Av industrisamhället uppmärksammades gelén på 1940-talet då amerikanska försvaret började använda den på strålskador i samband med radioaktiva provsprängningar. En första salva innehållande geléad saft kom ut i den allmänna handeln i USA på 1950-talet och på 70-talet började man forska på gelén och saften i USA och forna Sovjetunionen. Den kommersiella explosionen inträffade på 1980-talet, då gelén också dök upp i Sverige. Sedan slutet av 80-talet är aloegelé registrerat i Sverige som naturmedel (från 1994 kallat naturläkemedel) för utvärtes och invärtes bruk. Farmakopéerna Aloegelé har aldrig varit officinell i Sverige. Det indunstade pulverextraktet för invärtes bruk har däremot varit upptaget i alla svenska farmakopéer (1775-1946), i den nordiska farmakopen (1978) och är det också i dagens europeiska. Detaljer om extraktet nedan under Varianter. |
||
|
Framställning |
Aloegelé framställs med många metoder - det är ibland
tveksamt om resultatet är särskilt likt det
färska geléet. För kvaliteten har det
t. ex. betydelse vilka delar av växten som används. |
||
|
Beskrivning |
Alla dessa former deklareras på etiketten som
Aloe barbadensis eller Aloe vera, växtens två godkända vetenskapliga namn. • Aloesaft och koncentrerad aloesaft: Klar vätska med gul till brun ton. • Tillverkad aloegelé: Genomskinligt klart gelé, ibland med gul-grön ton. Så ser också växtens originalgelé ut men det förtunnas och brunfärgas på några timmar. • Aloesaftpulver och aloebladpulver: Vita till bruna pulver. |
||
| 100 ml gelé eller saft väger ca 100 gram. | |||
| • Alla de flytande och geléade prodykterna (växtens originalgelé, tillverkad aloegelé, aloesaft, koncentrerad aloesaft) är lösliga i och
blandbara med vatten, glycerin och annat vattenlösligt. De består till stor del av vatten så vattenlösliga pulver och annat kan lösas i dem. • Vegetabiliska och eteriska oljor löses ingen av produkterna men som med annat vattenhaltigt kan små mängder blandas utan problem. I geléerna kan både fettlösliga och olösliga ämnen slammas upp ganska nätt. pH och inkompatibiliteter • Tillverkad aloegelé: Måttligt till svagt sur reaktion (pH 3,2-4,6) med variationer beroende på tillsatser. Industrins geléämnen är inte alltid syrabeständiga; tillsats av starkt surt kan bryta ner gelé till en tunn vätska på några minuter. Se nedan under Innehåll om konserveringsmedel och gelémedel som används. |
|||
|
Innehåll |
Ursprungligt innehåll • Vatten är huvudsakliga innehållet (96 % eller mer) i växtens originalgelé. • Slemämnen bildade av sockerarter (polysackarider), särskilt muco-poly-sackarider (MPS). Halten slemämnen är ett kvalitetsmått; i tillverkad gelé bör den vara åtminstone 1.200 mg per liter men upp till 5.900 mg förekommer. Det slemämne som man tror är det mest aktiva ämnet (acemannan, aloverose) är en sockerart intill förväxling lik den som finns i guarmjöl (galactomannan, guaran). Den tros stimulera människans immunförsvar mot bakterier, virus och svamp. Som andra slemämnen fungerar den också som en skyddande barriär på huden. • Saponiner (3 %) med antiseptisk verkan. • Enzymer: Oxidas, amylas, lipas; särskilt bradykinas är inflammationshämmande. • Garvämnen. • Steroler (campesterol, sitosterol) - liknar kortison och är som detta inflammationshämmande. • Salicylsyra • Aminosyror, 18 olika. Av de 8 essentiella (livsnödvändiga som måste tillföras) saknas endast fenylalanin. • Mineraler och spårämnen: Spår av järn, kalcium, kalium, magnesium, mangan, natrium, koppar. • Vitaminer: Spår av A, C, D, E och B-vitaminerna B1 (tiamn), B2 (riboflavin), B3 (niacin), B6 (pyridoxin), B12 (kobolamin), folsyra, inositol, kolin. • I produkter som säljs som "aloejuice", "aloegelé" och "aloenektar" tillsätts ibland vitamin C (54-83 mg per 100 gram) och vitamin E (1,3-1,5 mg tokoferoler per 100 gram). • Aloin: Det tarmretande ämnet som är det verksamma i avförande aloepulver finns i bladens ytterhölje, inte i gelé eller saft tagen från bladens innanmäte. Det registrerade naturläkemedlet aloegelé, tillverkat av saft, innehåller t. ex. inget aloin. Konserveringsmedel Safter och gelé måste konserveras; huvudinnehåller är ju vatten. • Värmebehandling: Om inget konserveringsmedel finns angivet har produkten konserverats med värme. Att den innehållaer konserveringsmedel är å andra sidan ingen garanti för att värme inte har använts. • Konserveringsmedel - exempel från aloeprodukter i svensk handel: Livsmedelstillsatserna natriumbensoat+ kaliumsorbat är en vanlig kombination i både safter och gelé (i de senare t. ex. i dosen 0,1 % vardera). I safterna tillsätts ibland citronsyra, i gelérna natriumhydroxid eller trietanolamin som alkaliska pH-reglerare för att geléformen ska hålla sig. En annan lösning för geléer är att konservera med parabener. Konsistensmedel i gelé • Egen geléring av aloesaft och koncentrerad aloesaft: Eftersom de vanliga konserveringsmedlen natriumbensoat och kaliumsorbat lutar åt det sura hållet bör geléämnet vara stabilt i sur miljö. Det ska också kunna geléa vid relativt låg temperatur eftersom enzymer i saften förstörs vid över 70°. Här passar guarmjöl (1-2 %, särskilt lämpligt eftersom slemämnena i guarmjöl och ursprunglig aloegelé är så förvillande lika att guar använt som utdrygningsmedel sällan kan spåras), gummi arabicum (33-50 %) och xantanpulver (1 %). Nöjer man sig med en tunnare konsistens kan kvittenslem och linföslem användas. Recept nedan. • Konsistensmedel i gelé i svensk handel - exempel: Carbomer (syntetiska polymerer), dimethicone copolyol (fukthållande ämne), disodium EDTA (komplexbildare), germall plus (undandrar sig alla tolkningsförsök). |
||
Varianter |
Aloeextrakt för invärtes bruk Gelé kan tas från flera arter av aloe. 1857 skriver trädgårdsmästaren Daniel Müller om trädaloe (Aloe arborescens): |
||
|
|||
| Detta var känt i Sverige på 1800-talet av dem som höll trädaloe som krukväxt. Man kunde dra ut växtsaften till sårtvättmedel genom att lägga bladen i vatten några dagar eller så strök man saften på tygbitar och använde som plåster. Ordet "aloe" har funnits i svenskan sedan 1659
som beteckning för växten (som få kände till) och pulverdrogen (som alla kände till). • Framställning: Hela blad av afrikanska eller amerikanska arter kokas ur och indunstas till pulver. • Beskrivning: Torrt pulver, delvis lösligt i kokande vatten. • Innehåll: Det verksamma ämnet aloin (20-30 %, mest som barbaloin och isobarbaloin) som finns framför allt i bladens ytterskikt. Därutöver hartsämnen och saponiner. • Användning: Extraktet har använts invärtes i tusentals år som magmedel (minskar magsyrabildningen, kraftigt laxerande) och har som sådant funnits upptaget i alla svenska och europeiska farmakopéer och används fortfarande (0,2-0,5 gram kraftigt laxerande, tiondelen magstärkande och galldrivande). Utvärtes har det använts som sammandragande medel, t. ex. på bölder. • Giftighet: Kraftigt laxerande och kan i överdos orsaka blodanhopning i bäckenorganen (abortrisk) och njurinflammation. • Varianter: I Sverige har man skiljt och skiljer på de två huvudtyperna: Glänsande aloe, Kapaloe • Farmakopénamn: Glänsande aloe (Aloe lucida), Kapaloe (Aloe capensis). • Framställning: Självrunnen saft av vildväxande Aloe ferox (Sydafrika) och andra arter får koka i fyra timmar. • Beskrivning: Saften stelnar vid svalning den till en mörkbrun eller grönbrun massa med glasliknande brottyta; pulvret blir gröngult. • Innehåll: Dagens europeiska farmakopé kräver minst 18 % barbaloin. Matt aloe, Curacaoaloe • Farmakopénamn: Leveraloe (Aloe hepatic), Barbadosaloe, Västindisk aloe (Aloe barbadensis). • Framställning: Aloearter från Amerika (Barbados, Jamaica) indunstas vid lägre temperatur än Kapaloe. • Beskrivning: Mjukare och ljusare än Kapaloe, gulbrun till chokladbrun ("leverbrun") med vaxliknande brottyta; pulvret blir gulbrunt. Leveraloe har varit de bättre sorterna, Barbadosaloe de sämre. • Innehåll: Dagens europeiska farmakopé kräver minst 28 % barbaloin. |
|||
|
Ersättning |
• Gelé av guarmjöl kan vid kontroll inte skiljas från aloes eget ursprungliga men instabila slemämne och kan därför användas för att dryga ut aloegelé. | ||
|
Hållbarhet |
• Avskurna blad av växten: Kan frysas. I rumstemperatur
kan de sparas rätt länge om de plastas in men
till slut möglar de. • Växtens originalgelé: I kontakt med luft oxideras gelén snabbt (blir brunt) och bryts ner (blir tunnflytande). • Aloesaft och koncentrerad aloesaft: Säljs alltid konserverad och kan förvaras i rumstemperatur. Ska inte värmas över 70°; det förstör de enzymer som fungerar inflammationshämmande. • Tillverkad gelé: Säljs alltid konserverad. Tål uppvärmning lika lite som saften. Egentillverkad gelé behöver inte konserveras eftersom saften redan är konserverad. • Aloesaftpulver och aloebladpulver: Hållbara eftersom de är torkade. Förvaras torrt. |
||
|
• Tillverkad gelé: I hälsokosthandeln till mycket varierande priser; 100 gram
kan kosta 90 kr, 125 gram 50 kr. |
||
|
|
|||
|
• Aloesaftpulver och aloebladpulver: Späds med vatten; har inte lika kraftfull effekt på huden. |
|||
| Bra för ömtålig och irriterad hy av många typer. Mjukar upp hård hud och anses hålla rynkor i schack. Används också på aknehy och sägs ta bort gamla ärr om det appliceras under lång tid (upp till 6 månader). | |||
| I hårbalsam mot mjäll och klåda i hårbotten. | |||
| I tandkräm minskar aloegelé blödning från tandköttet. | |||
| Används som antiinflammatoriskt medel på ledbesvär och till muskelmassage. | |||
|
Kan tillsättas
i tvål, lämpligen när den smälts
om efter att ha mognat en månad, eller i färdigmognad
köpt glycerintvålmassa.
|
|||
| Ger sällan överkänslighetsreaktioner. Gelé kan i sällsynta fall ge utslag som går över när man fortsätter använda den. Konserveringsmedel kan också irritera. | |||
|
|
|||
| Mat och dryck | Att aloeprodukter säljs som "kosttillskott" betraktar Livsmedelsverket som som närmast bedrägeri eftersom halterna av vitaminer och mineraler är närmast obefintliga och har 2007 bett Konsumentverket granska marknadsföringen. | ||
| Invärtes bruk | Växtens originagelé tas invärtes vid magsår och katarrer i mage och tarm (1-2 msk 2-3 gånger om dagen). En moderns norsk huskur mot halsont är att låta en klick aloegelé smälta långsamt på tungan så att halsen smörjs. | ||
| Giftighet | • Produkter från bladens innanmäte (växtens originalgelé, aloesaft, koncentrerad aloesaft, aloesaftpulver) är ogiftiga och endast svagt laxerande. • Färsk aloesaft ur hela blad är mer eller mindre laxerande; halten aloin varierar. |
||
|
Miljö |
• Gelé och frystorkat pulver är godkända som Bra Miljöval. | ||
|
|
|||
|
Recept |
|||
|
Recept
I (aloegelé med olja) |
•
Färdigköpt aloegelé - 1 dl = ca
94 % volym • Olja - 5 ml = ca 5 % volym • Eterisk olja - 20-50 droppar = 1-2 % volym Blandas. Mjukare och behagligare än oblandad gelé. (Källa: Shenet 1999) |
||
| Recept II
(aloeolja) |
• Strimlade blad av läkealoe |
||
| Recept III
(aloegelé med tillsatser) |
• Aloesaft,
ev. med andra aktiva ämnen, t. ex. eterisk
olja - 90 ml • Destillerat vatten eller rosenvatten - 10 ml • Gelémedel Blanda vatten och gelémedel. Ta från värmen och tillsätt aloesaften och det eventuellt övriga. Lite eterisk olja kan tillsättas; den fördelar sig jämnt i geléet. (Källa: Andersen 2003) |
||
| Recept IV
(aloegelé) |
• Aloesaft
- 100 ml • Xantanpulver - 1 ml • Paraben - 10 droppar Vispa ihop aloesaft och xantanpulver. Tillsätt konserveringsmedlet. (Källa: Crearome 2004) |
||
|
Recept
V (aloegelé) |
•
Destillerat vatten - 90 ml
• Koncentrerad aloesaft (1:10) - 9 ml • Xantanpulver - 1 ml • Paraben - 10 droppar Vispa ihop vatten, aloekoncentrat och xantanpulver. Tillsätt konserveringsmedlet. (Källa: Crearome 2004) Anm. Ljumma vattnet och rör ut xantanpulvret däri, tillsätt sedan resten. Halten aloesaft blir 9 %. (1 del aloesaft + 10 delar vatten = 11 delar, där 1 del utgör 9 %). För 10 % tages 1:9, alltså 1 del aloesaft + 9 delar vatten = 10 delar, där 1 del utgör 10 %. Se Delar och procent. |
||
Recept
VI (aloegelé med allantoin) |
• Köpt aloegelé - 4 msk = 60 ml (ca 60 gram) • Rosenvatten eller destillerat vatten - 1 msk = 15 ml (15 gram) • Vegetabilisk olja, örtolja eller hudolja - 1 msk = 15 ml (ca 14 gram) • Glycerin 85 % - 1 tsk = 5 ml (ca 6 gram) • Allantoin - 1 tsk = 5 ml (ca 2,25 gram) • Eterisk olja, t. ex. rosenolja - 40 droppar = 1,5 ml (ca 1,3 gram) • E-vitamin (tokoferolestrar = E-vitaminacetat) - 1 kapsel = 1 ml (ca 0,95 gram) Totalt 102,5 ml (99,5 gram). Välj vegetabiliska och eteriska oljor efter hudtyp, hudläkande egenskaper och smak. Ytterligare olja kan droppas i vid behov när geléet är klart, t. ex. om man vill ha en fet nattvariant; geléet tål mer olja än man tror. Mer glycerin däremot förbättrar inte utan tvärtom och blir klibbigt. Köpt aloegelé är alltid konserverad så konserveringsmedel behövs inte om vattnet är destillerat, som rosenvatten brukar vara. Ljumma vatten och glycerin (fuktighetsbevarande för både gelé och hud) och rör ner allantoinet däri. Rör om och håll på så låg värme som möjligt; temperaturen behöver inte vara hög. Vätskan blir ogenomskinligt vit. När allantoinet är helt löst - rör lite till. Det kan se helt löst ut men efter avsvalning visa sig vara ofullständigt löst och då får man ett grynigt gelée. Tag från plattan och rör ner vegetabilisk olja och sist aloegelé, E-vitamin och eterisk olja. Häll upp på flera småburkar hellre än en stor för hygienens skull. Lugnande, läkande, renande, fuktighetsupptagande och fuktighetsbevarande. Enligt TV-shop hjälper allantoin mot allt inklusive "brännmärken"... (Källa: Webmaster Shenet 2008) |
||
|
|
|||
| • Litteratur:
Se tex Bøgeskov (2000), Ebbell (1937), Juneby (1999),
Klemming läkebok 7 (1883-1886), Linné
(1954), Ljungqvist (2007), Lodén (2008), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Plinius (1951), Plinius (1966), Svensson (1996), Wicklund (1998). • Artiklar: Peter Eneroth: Verksam liljeväxt vid brännskador och hudsår... galldrivande och magstärkande, laxerande, lindrar psoriasis... (Prosana 3:2000). Magnus Nylander: Aloe lindrade solbrännan (Prosana 3:2000). • Nätpublikationer: SNF Bra Miljöval: Conditioning agents; Biological additives; Other additives (2005 07 20). Nationalencyklopedin (2005 12 14). Livsmedelsverket: Aloe vera-produkter innehöll inga vitaminer eller mineraler (2007 06 21). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2008 06 15). • Citat: Jesu begravning: Nya Testamentet: Johannes 14:40. De saftiga bladen...: Ljungqvist (2007). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
